Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

måndag 31 oktober 2011

Halloweenmys med familjen

En brie som legat ute i fem timmar kan aldrig vara fel ...

Nog är det lite underbart att det är Halloween en måndag? För några timmar sedan kom de finaste barnen hem igen tillsammans med mor och far och liten vit ulltott (hunden Alice) och nu har vi precis ätit en massa god plockmat och druckit ett glas vin också. Det känns riktigt busigt en måndag, så det måste vara ett busglas.

Bara två barn har hittills ringt på dörren och vrålat "Bus eller godis?" och det är intressant med tanke på att det är idag det är Halloween och det i lördags kom nio barn...

Tunnbrödssnacksen som är på bilden är så vansinnigt goda att de alltid tar slut i ett nafs. De är salta och spröda och helt oemotstådliga. Ljuset med den glada spindeln skapar också lite härlig stämning.

Idag har vi öppnat en påse Julskum Polka 2011 och det var som att kastas tjugo år tillbaka i tiden. Minns ni Nickel? Det fanns original och frukt att välja på och original var min absoluta favorit. De här tomtarna smakade precis som de gula nickeltabletterna gjorde. Jag kan fortfarande inte förstå hur ett sådant gott godis plötsligt kunde försvinna från jorden yta. Åh, så gott det var att få smaka det igen!

Happy Halloween - hur firar ni?







Och vinnaren är ...


Äntligen blev det dags att dra en vinnare i utlottningen av de sex vinglasmarkörerna som jag gjort. När jag vikt ihop lapparna och snurrat dem runt, runt ett par varv ställde jag mig på en stol för att ta en bild av hela samlingen och då hade lapparna råkat lägga sig nästan precis som ett hjärta. Genom att justera bara ett par av lapparna så blev det denna vackra hjärtform och det stämmer ju helt med temat.

Jag ville skicka kärlek till er trevliga bloggläsare som varje dag förgyller mitt liv med era inlägg och kommentarer, så därför valde jag vinglassmycken med hjärtan i olika färger och bad er skriva något kärleksfullt som kommentar. Mitt hjärta blev alldeles varmt av alla underbart vackra och fina kommentarer och helst skulle jag vilja skicka en vinst till er allihop, men faktum är att jag inte har så många, för det är inget stort företag jag driver, tyvärr.

Så här gick dragningen till i bilder:

Dessa tävlingsdeltagare har chansen att vinna markörerna:



Sedan vek jag ihop alltihop med två veck och det var då hjärtat på den första bilden dök upp. Vid lunch kom min söta dotter, som jag lovat få dra vinnaren även denna gång, och här sitter hon och blandar runt lappar själv, så det ska vara ordentligt omrört i grytan.


Därefter fick hon blunda och dra en lapp. Hon funderade en stund, men tog sedan den här:



Och vinnaren blev:



Massor av grattis till dig, Maria!

Hoppas du kommer att få stor användning för vinsten! Hör av dig med din adress så kommer de med posten så fort som möjligt. Du hittar min mejladress i vänsterspalten på min blogg om du inte vill skriva din adress här som kommentar.

Ett varmt och hjärtligt (!) tack vill jag rikta till er alla som deltagit i tävlingen! Nästa gång kanske jag kan lotta ut min roman - det vore sjukt kul!

Spöken in da house på Halloween?



När jag stod i köket hörde jag något konstigt från matsalen. Det lät som om något trillade ner, först till en nivå och sedan en annan.

Det lät lite som glas också, men inte som ett dricksglas för det är alldeles för stort och tung. Det här lät lätt.

Jag gick ut för att se vad det var och då såg jag att två lampor släckts ovanför matbordet. Jag hade tänt dem för att kunna ta bilder när jag vikt ihop alla tävlingsdeltagarnas bloggnamn och lämnat lampan på när jag gick ut en sväng i köket.

Förvirrat tittade jag mig omkring och då såg jag att en glödlampa trillat ur sitt fäste. När den föll hade den först träffat bordet och därefter fallit vidare ner på golvet.

Det är Halloween idag. Jag kan inte låta bli att undra om det är några små söta spöken som vill tala om att de visst finns...

Tankar kring Casanovas kvinna


För minst ett år sedan köpte jag boken Casanovas kvinna av Åsa Hellberg, men olika orsaker (framför allt mitt eget skrivande) har gjort att jag inte läst den förrän nu. Eftersom Åsa bloggar har jag tittat in hos henne då och då och hon skriver på ett sätt som jag gillar, så till slut var jag bara tvungen att läsa hennes historia.

Boken handlar om hur hon, som kallar sig Lotta i boken trots att den bygger på en sann historia, efter några år som singel träffar Jonas. Trots att de har det fantastiskt ihop bedrar han henne gång på gång med andra kvinnor och till slut står det klart att han är sexmissbrukare. Han är beroende av jakten på nya erövringar.

Hon stannar hos honom, fast han faller tillbaka i sitt missbruk, och hennes kontrollbehov gör att hon kollar upp alla kvinnorna och tar också ibland kontakt. Hon inser att hon är medberoende och tillsammans, fast i olika grupper, får de hjälp av Dysberoendeklinikens program.

Casanovas kvinna är mycket intressant och dessutom enormt lättläst, men gav också en klump i magen. En rejäl klump.

Det är en ovanligt naken berättelse där hon blottar hela sig. Vi får ta del av hela hennes breda känsloregister och under mycket längre tid än jag räknat med, för hon blickar tillbaka till barndomen och sin ungdomstid för att ge en förklaring och en bredare bild av vad som format henne och vad som får henne att agera som hon gör som vuxen.

I början av boken håller hon en distans till sitt berättade, tycker jag. Hon redovisar och klargör och allt det där och det är intressant hela tiden, men riktigt, riktigt nära kommer jag som läsare när jag passerat ett par hundra sidor. Det är då jag börjar rysa som mest.

Innan dess har jag känt att hon faktiskt har lite kläder, åtminstone underkläder, på sig, men här sliter hon av sig varenda tråd och blottar hela sig. Det är fruktansvärt utlämnade och samtidigt så starkt och nödvändigt för ämnet. Hon har då kommit så långt i sin egen utveckling att hon törs stå där inför tusentals läsare som hon vet kommer att ha massor av åsikter om henne och ifrågasätta hennes handlingar. Hon gör det rak i ryggen och med en klar blick som går rakt in i mitt hjärta.

Mitt i allt missbruk och all terapi är både Lotta och Jonas dessutom föräldrar och det påverkar också deras förhållande till varandra, för de har andra människor omkring sig som de måste ta hänsyn till.

För min egen del har jag oerhört svårt att tänka mig att jag skulle stanna hos min man om han ständigt bedrog mig med andra kvinnor. Jag kan inte föreställa mig att ha sex med någon som nyss haft oskyddat sex med andra främmande kvinnor. Det är både fysiskt äckligt och psykiskt påfrestande och för mig obegripligt att någon kan stå ut med det.

Men det är just precis det som är så intressant med Åsas historia. Hon ger mig nycklar att förstå. Det känns enormt främmande för mig som person, men samtidigt inte alls orimligt att det blir så här. Hon förklarar så ingående och tydliggör mekanismerna bakom att det blir helt logisk och rimligt att de hamnat där de hamnat och ändå fortsätter tillsammans. Jag beundrar henne för det. Både för att hon kan förklara det för mig och för att hon faktiskt orkar. Hon separerar det Jonas gör med de andra kvinnorna med den han är tillsammans med henne och det de har tillsammans som par. Vilken makalös kvinna!

Casonovas kvinna är en viktig bok, för bortsett från att kvinnor (och även män) som bedras av sina sexmissbrukande män (eller kvinnor)  blir förbannade och kränkta, så känner de väldigt ofta skuld och skam, men den här boken tror jag effektivt tar bort en stor del av det. Och framför allt; den visar att det faktiskt finns professionell hjälp att få.



Måndagslistan

Pumpan vägde nästan 9 kg. Här ser den nästan lite
rädd ut själv - är Halloween läskigt även för pumpor?

Hoppsan, vad veckorna springer iväg. Nu är det redan måndag igen och dags att fundera över vad vi har att glädja oss åt den här veckan. Det är Jennyn som börjat med måndagslistor för att få rätt fokus på veckan och jag tycker att det är en trevlig idé, så jag hänger gärna på.

Idag, måndag den 31 oktober, är jag glad över att:

  • jag har haft en underbar helg med både långväga och nära gäster
  • käre maken inte skadade sig i den avslutande vindsurfingtävlingen King of the Fjord och kom tvåa totalt
  • mina fina barn idag kommer tillbaka efter tre dagar hos mormor och morfar
  • mamma, pappa och lilla Alice sover över hos oss ikväll
  • barnen har ett välförtjänt höstlov denna vecka
  • min roman äntligen kommer att behandlas av tryckeriet under denna pirriga vecka
  • omslaget till boken blev precis så fint som jag hade tänkt mig
  • så många deltagit i min utlottning av vinglasmarkörer som jag gjort och att vinnaren kommer att dras idag
  • en väninna som jag inte sett på två år kommer och hälsar på från Stockholm till helgen
  • pumpan som jag skar till i lördags fortfarande står fint på trappan och idag är det Halloween
  • det fortfarande är plusgrader så det regnar istället för att snöa trots att snöpinnarna längs vägen redan är utsatta
  • jag har de bästa och snällaste bloggläsarna som alltid har ett fint och positivt ord att dela med sig av
  • alla mina nära och kära är friska
  • jag har världens finaste familj

Som vanligt finns det massor av saker att glädja sig åt. Vad gör dig glad idag?



söndag 30 oktober 2011

Datadramatik med minneskort

Årets Halloweeninköp - lagom.

När jag fotograferat alla namnlapparna i inlägget nedan och fört över dem till datorn fick jag för mig att jag skulle ta en ny bild på vinglasmarkörerna, så det inte såg så tråkigt ut. När jag gjort det tog jag som vanligt ur minneskortet ur kameran och satte in det i datorn.

Jo tack. Nog satte jag in det i datorn, minsann. Problemet var bara att jag inte satte in det i den lilla springan för minneskort, utan i den stora springan för DVD:er. Ett litet minneskort fullständigt försvinner i detta jättegap, så där satt jag och kunde inte få ur kortet igen. Suck.

Som tur var kom min snälle och hjälpsamme make hem efter en stund och han lyckades faktiskt med hjälp av ett gem och en stadig hand få ut kortet igen. Puh!

För att fadäsen inte ska upprepas har vi nu tejpat igen DVD-hålet, för om jag till äventyrs skulle vilja spela en DVD, så är det ju lätt som en plätt att ta bort tejpen då.

Så nu kan jag lugnt gå och lägga mig och tänka att klockan är rätt mycket, för så här dags igår var den en timme mer...

Sista tävlingschansen idag




Ända fram tills klockan blir 23.59 ikväll går det utmärkt att vara med och tävla om de här vinglasmarkörerna, så gör gärna det om du inte redan anmält ditt intresse. All information om hur du ska göra för att kunna vinna finns här.

Imorgon förmiddag kommer mina barn efter att ha tillbringat helgen hos mormor och morfar och då ska dottern få hjälpa mig att dra en vinnare medan jag dokumenterar hela processen med kameran så ni ser att det går rätt och riktigt till.

För en tävling är seriösa saker det, minsann, och då lämnas ingenting åt slumpen!

Men presenterna är kvar

Den här vackra boken fick jag igår och den passar
mig helt perfekt - jag som älskar mingel!

Jag tycker alltid är det är lite tråkigt när festen tar slut, fast jag förstås inser att den inte kan pågå för evigt. Då är det trevligt att presenterna i alla fall finns kvar, trots att gästerna har åkt iväg.

Vid lunchtid hämtade jag min fina väninna som åkt tåg från Malmö och hon är trevligt nog fortfarande kvar, så vi kan runda av gårdagskvällen med lite mysprat kring frukostbordet innan det är dags att köra henne till stationen igen.

De här tjusiga rosorna fick jag av
chardonnayflickorna!
Igår började vi med att ta ett glas vin på altanen på eftermiddagen och där blev vi sittande både länge och väl. Den klassiska chardonnaytimmen började redan halv fyra när en underbar granne, som för övrigt är den som lanserat begreppet chardonnaytimme vår bekantskapskrets, dök upp tillsammans med en härlig väninna som jag har haft nöjet att träffa på flera fester förut.

Jag hade lite småfix kvar inför att tjejgänget skulle drälla in vid 18-tiden, men självklart kunde jag inte motstå det mysiga i att fira c-hour utomhus, så jag kastade alla plikter åt sidan och bänkade mig med vin, crostini och en skaldjursröra.

Tiden sprang verkligen iväg och när jag två och halv timme senare frågade vad klockan var, för det hade blivit rätt mörkt kring oss, var den 18.06! Jösses! Jag som inte ens bytt om och sminkat på ett extra festlager! Mina väninnor kunde ju komma när som helst!

Och jodå, det gjorde de också. Jag hann inte mer än resa mig upp, så plingade det på dörren!

Denna fina blomstergrupp pryder nu matsalsbordet!
Jag rusade mot dörren och bestämde mig hastigt och lustigt för att de kläder jag redan hade fick duga, för visserligen var det ingen klänning, men åtminstone en tröja med glitter i och det kan ju aldrig vara fel.

Sedan droppade resten av gänget in allteftersom och strax efter sju tog vi farväl av c-hour-flickorna och fortsatte med middagen inomhus.

Vi fick en helt underbar kväll tillsammans och Malmökompisen är kvar, men i övrigt är det mest presenterna som fortfarande påminner mig om den mysiga kvällen igår...



Specialimport, minsann!

Mysig kväll i bilder



Vilken mysig och trevlig kväll vi fick! Vi har pratat och funderat och analyserat och njut i en salig blandning. Nu börjar det bli dags att summera kvällen och så satsar vi på en grym söndag också.

Jag kokade quinoan i samma vatten som jag kokat rödbetorna och då blev den fantastiskt rosaröd och vacker som ni ser ovan.



Förra gången jag hade fina flickor på besök glömde jag att ta fram tomat- och mozzarellasalladen, men idag kom den fram.



Eftersom jag gillar kalla såser blev det en kall variant med fetaost.


Till efterrätt blev det mjölkchokladpannacotta med hallon.


Och sen drack vi mer vin. Och gillade att det såg ut som en schackruta i glaset.

lördag 29 oktober 2011

Det färdiga omslaget


Nu har jag ju till slut skickat in det färdiga manuset, där jag imponerade på mig själv genom att på tre timmar kapa ytterligare 30 000 tecken, och självklart har jag även skickat in det färdiga omslaget.

Jag tycker att det blev så fint och precis som jag tänkt mig. Det som ni ser ovan är hela omslaget utlagt, så från vänster är det alltså först den bakre fliken som man viken in i boken, sedan kommer baksidan med den snärtiga och lockande informativa baksidestexten, därefter ryggen på boken, den vackra framsidan (där titeln Nära dig ser lite handskriven ut, eftersom tanken är att det ska se ut som om Solveig Allerlöv, min huvudkaraktärs avlidna mamma, har skrivit det) och slutligen finns det fyra korta dagboksanteckningar hämtade ur boken på omslagets första flik som viks in.

Hoppas att ni tycker att det är fint! Och om ni inte tycker det hoppas jag att ni ändå vill köpa boken om några veckor - hehe.

Här kommer den färdiga baksidestexten, som ni hade så kloka åsikter om härom dagen. Så här blev det till slut:


"När Saga Allerlöv föder sitt första barn vill hon ringa till sin mamma och berätta den glada nyheten. Men det är omöjligt eftersom Solveig Allerlöv dog i en trafikolycka när Saga var tonåring.

På BB får hon oväntat tre böcker i present av sin moster. Det visar sig vara trettio år gamla dagböcker som Solveig skrivit under Sagas första år i livet. Genom anteckningarna återknyts kontakten och Saga får lära känna den jämnåriga Solveig, som hon har mycket gemensamt med.

Under ett år läser Saga en sida varje dag och får då sällskap av sin mamma under sitt eget första år i moderskapets nya värld. Det är en värld som består av en dotter som skriker på kvällarna, en besvärlig svärmor och ett obefintligt sexliv. Under ytan bubblar dessutom alltid ångesten över en annalkande katastrof.

I dagböckerna röjs hemligheter hon inte kunnat ana och årets händelser gör att hon ifrågasätter allt hon tidigare trott på; sin släkt, sin sambo och sitt yrkesval.


Nära dig är Joanna Björkqvists debutroman och en feelgoodbok om dåtid och nutid, relationer och livet självt, men framför allt om en mammas kärlek, som är så stark att den går igenom allt. Till och med döden."


Så där, ja. Nu ska jag bege mig ut i köket och fixa lite innan jag får hit några underbara och fina flickor framåt kvällen.

fredag 28 oktober 2011

Fin mat på seg resa

I


Idag har barnens höstlov börjat och traditionsenligt har jag då kört upp dem till mina föräldrar, så de kan få några avkopplande dagar där och bara mysa och äta mormors fina husmanskost, som jag inte alls kan laga.

Vägen mellan Onsala och Lilla Edet är inte helt oproblematisk och idag var det riktigt spännande och intressant på många sätt. Vi åkte så fort dottern hade slutat skolan och packat det sista och då var redan klockan 15.15. Jag förstod att vi skulle komma mitt i rusningstid och jodå, det gjorde vi minsann.

Som tur var hade jag fått låna käre makens bil och den är en dröm att köra i köer, eftersom bilen helt och hållet själv sköter allt vad köer heter. Jag ställer in farten på 70 km/tim och sedan följer bilen snällt bilen framför, medan jag myspratar med barnen. Trots att vi kör i 15 km/tim...

Det är ungefär 8 mil mellan mitt nya hem och min gamla hemort och om man tänker lite filosofiskt att man kör i 80 knyck, så är man framme på en timme. Enkel matematik. Dessutom ska man ha med i beräkningarna att mer än två mil består av superbra motorväg där man kan köra precis hur fort som helst, men i alla fall i 110. Alltså kan det knappast bli tal om mer än en timme, eller hur?

Hur kan det då komma sig att det tar en timme och femtiofyra minuter att komma fram? 1.54! Det är låååång tid.

Rusningstrafiken är en sak, men en hel del handlar också om de enorma omläggningarna som blir i samband med utbyggnaden av E45:an. Det är riktigt trassligt att ta sig fram emellanåt.

När vi väl kommit fram fick jag helt underbar mat att äta och då kändes resan helt plötsligt värd besväret. En underbar laxbakelse och tre ljuvliga havskräftor fick jag tillsammans med gott och nybubblat vatten.

Hemresan gick  mycket snabbare, eftersom jag slapp köerna, men det var otäckt att åka hem eftersom det var kolsvart och alla vinklingar längs vägen var osäkra, för markeringarna i vägen var läskiga när man kom som första bil i en mindre bilkö.

Nu känns det skönt att vara hemma och kanske, kanske ska jag kosta på mig ett glas vitt, men vi får väl se...

Word får mig att skratta


Wordprogrammet som jag har på min iMac har ställt till det för mig lite så här i slutprocessen av min roman, som ni kanske vet. Jag kan inte få raka högermarginaler i min text genom avstavning, utan endast genom att texten sprids ut över raden och det ser inte alls klokt ut, kan jag berätta, eftersom det då  i b l a n d   b l i r   v ä l d i g t   g l e s t.

Idag erbjöd sig det käcka tryckeriet att fixa problemet åt mig på sin reproavdelning och jag tackade genast ja till detta, trots att både tid och pengar är en konstant bristvara i mitt liv. Jag vill ju i alla fall inte ge ut en ful bok, som ser ut att vara hobbygjord, så då får det bli så här. Jag hoppas förstås ändå att det både går snabbt och blir billigt.

Wordprogrammet är inte bara bråkigt, utan det har lite roliga sidor också. Det händer då och då att jag skrattar när programmet i sin iver att hjälpa mig på traven föreslår ett ord som jag använt tidigare i min roman. Det räcker att jag skriver tre bokstäver så hoppar wordmaskoten upp som gubben i lådan och föreslår glatt ett längre ord. Om jag väljer det, behöver jag inte skriva ut hela utan bara trycka på enter, så finns det där. Rättstavat och klar. Det går supersnabbt och dyker upp direkt medan jag skriver. Jag behöver inte all be om tjänsten, utan det bara blir så automatisk.

Det låter ju väldigt praktiskt och någon enstaka gång har jag faktiskt använt mig av det också. Det allra roligaste är dock allt vilt och våldsamt som den föreslår när jag tänkt mig något lugnare och behagligare. Här kommer några klockrena exempel som jag kommer på just nu, men det finns säkert ännu fler:

Jag tänkte skriva ordet att. Bara att. Men när jag kom andra t:et föreslog word genast att ... ackerna.

Sen tänkte jag skriva ordet för. Bara för. Det är ju rätt vanligt. Men här kom det istället för ... bannade.

Och en gång skulle jag skriva vinst. Men när jag kom till vin fick datorn upp hoppet för mig och föreslog vin ... flaskorna!

En annan gång skulle jag skriva nere som i en geografisk placering, typ nere i källaren. Men här anade datorn verkligen oråd och föreslog, troligen ganska oroligt, ner ... vsammanbrott.

Vid något tillfälle skrev jag om äpplena på ett träd som växer i trädgården där romanfiguren Saga Allerlöv bor, men för att få lite variation slog jag till med frukt också. Då hajade genast maskoten till igen och föreslog skräckslaget frukt ... ansvärd.

Ett sista exempel får bli när jag skulle skriva om katten som Saga dessvärre hittar död halvvägs ner i diket. Det är ju jättesorgligt förstås och detta inser datorn direkt, för jag hinner inte längre än till kat förrän han olyckligt föreslår kat ... astrof.

Nog är det en mänsklig och fin dator jag har? Men man kan ju ta sig lite för pannan när man inser att alla ord som den pigga lilla wordmaskoten föreslår redan finns i min roman. Vill man verkligen läsa en sådan bok?

Nog är det skum konst?


När vi bestämde oss för att köpa hus för drygt tolv år sedan kikade vi på en massa platser från Göteborg och ända ner till Varberg. Efter ett tag blev vi särskilt intresserade av Onsala, en vacker halvö i Kungsbacka kommun, och vi bestämde oss för att koncentrera vårt sökande hit.

Jag blev alltmer höggravid och lätt desperat efter ett rede att föda i, så när vi inte hittat något hus via mäklare satte vi in en egen annons. Jag tror det var tolv personer som ringde och faktum är att det allra första huset vi tittade på av dessa blev det som valet till slut föll på.

De har monterat ner skolans namn som brukade stå på
väggen, men lamporna som lyste på namnet är kvar.
Huset i sig var inget märkvärdigt, men mycket trevligt och en rätt så stor och lättskött trädgård fanns det också. Det allra bästa med huset var dock läget. Det låg perfekt, möjligen bortsett från att det saknade havsutsikt, men vi har ju ben att gå med och längre än så är det inte.

Det var 300 meter till en välsorterad butik, flott fiskaffär, posten (som förstås är nedlagd för länge sedan), frisersalong och andra småbutiker. Dessutom 350 meter till vårdcentralen och till det dagis där jag hoppades att barnen så småningom skulle få börja, vilket de också gjorde.

Det var vidare bara 150 meter till skolan där barn i åk 0-5 går och 200 meter till åk 6-9. Krypavstånd till allt alltså. Perfekt.

Men det var en sak som jag tyckte var lite skum och det var figuren på skolgården. På bilden ser ni sonen sitta på gubben, men nog står gubben i en väldigt skum position? Jag kan säga att vi har haft många vänner på besök som har undrat om det är lämpligt att gubben står så där bredbent och lutar sig fram på en skolgård för sex- till elvaåringar. "Jaha, man svänger alltså av till höger efter den obscena gubben?"

Öh, ja.

Nu förstår jag ju inte alls vad de menar för själv associerar jag till yoga, men även yoga kan ju vara skumt på en skolgård? Kanske därför de lade ner skolan i våras?

torsdag 27 oktober 2011

När tornadon drar fram

Före.
Jodå, detta är före.

De som känner mig och har varit hemma hos oss vet att här bor ett gäng glada och kreativa bohemer. När vi ska ha gäster försöker vi kratta undan det värsta, men självklart bara på de ytor där gästerna förväntas röra sig. I övrigt lever våra saker sina egna liv i högar ungefär som vanligt.

Den översta bilden är på vårt matsalsbord. Där, i husets hjärta, sitter jag och skriver på dagarna, och där gör vi läxor på kvällen. Vi pysslar och ritar också där och när trevliga människor kommer på besök röjer vi som sjutton för att kunna sitta och äta där.

Nu är det en vecka sedan det var fint på bordet och på en vecka hinner det bli så där stökigt som det är på första bilden. Jag vet inte om det är någon idé att förklara hur alla sakerna har hamnat där, för ibland förstår jag det knappt själv, men några saker är lite kul att berätta om eftersom de ligger där högst tillfälligt.

Fotoalbumet på sonen finns där för att han har i läxa att ta med sig en bebisbild. Boken Bitterfittan ligger där för att den har exakt de mått som jag har beställt på min egen roman och de andra böckerna är axplock ur bokhyllan, för att kunna skriva inlagan korrekt. Inlagan är för den oinvigde allt som finns mellan pärmarna på boken och då måste man veta var titeln ska stå och var ISBN-numret ska vara.

Pappren som sticker fram under min dator är verklig storlek på mina boksidor och de tittar fram sådär lagom nyfiket, tycker jag.

Flingorna står kvar efter dotterns mellanmål och påsen från Bodyshop innehåller en födelsedagspresent, för om man är medlem får man alltid 100 kronor att handla för i samband med sin födelsedag och i tisdags var det hög tid för mig att göra det. En hel del pärlor dräller runt mitt på bordet också och de ligger där sedan i söndags, då jag och dottern gjorde armband och vinglassmycken.

Efter.
Åh, så fint det blev när tornadon svept fram.


När vi flyttade in i vårt hus för drygt tolv år sedan funderade vi länge och väl på vilken färg och vilket mönster vi skulle ha på bänkskivorna i köket. Jag har många gånger undrat varför vi lade ner så mycket tankemöda på det, för de syns nästan aldrig under alla grejer som ständigt och jämt bara råkar hamna där.

Före.
Japp, utan tvekan är detta innan jag röjde.

Nu har det varit helt överbelamrat på ena köksbänken, eftersom dottern och jag handlade en massa mat i tisdags. Eftersom jag har varit så djupt försjunken i att få färdigt min roman, så har jag inte prioriterat sådana världsliga saker som att ställa in matvaror i skafferiet.

På golvet syns också vår stora pumpa som vi betalat 112 kronor för. Den ska vi snart attackera.

Men nu är det fint även på den här bänken. Skönt.

Är det någon mer som behöver röja lite inför helgen...? Fast kanske inte så här mycket...?

Efter.
Den rosa brödkorgen stod på bänken förut med, men syntes inte alls i röran.



Imponerad av mig själv idag

Kan det vara ljuset jag ser långt där borta?

Jag vet inte vad som tagit åt mig, men jag har än en gång farit fram med macheten över mitt manus. Häromdagen var jag fullständigt övertygad om att jag tagit bort precis allt som var onödigt, men idag har jag plockat bort massor i alla fall och det känns jättebra.

Det är väldigt svår balansgång med textmängden, eftersom viss text behövs för att levandegöra karaktärerna. Samtidigt får det inte bli för tuggigt och babbligt. Jag som är en babblig typ använder nog ofta rätt så många ord för att berätta något.

Förra veckan skrev jag om att släppa taget och då slog jag fast att jag inte kunde ta bort ett endaste ord till och då bestod mitt manus av 773 722 tecken. Idag har jag slaktat och rensat ännu en gång och fascinerande nog fått ner antalet tecken under den magiska gränsen 750 000, som jag satt för mig själv

Nu är det bara 741 650 tecken! Wow! Det är inte utan att jag är lite imponerad av mig själv, för redan på journalisthögskolan för femton år sedan fick vi lära oss att en text väldigt sällan blir sämre av att bli kortare. Lite skraj är jag faktiskt över att jag råkat trycka bort något av misstag, för jag tycker att det är lite oroväckande att jag lyckats fila bort 30 000 tecken, men jag intalar mig själv att det säkert är rätt. Tänk om jag gjort något galet?!


När det gäller sidantalet är jag under 400 och då är ändå de där nästan tomma sidorna i början, där endast titeln och så står, med i beräkningen. Allt som allt med 6-7 sidor av den där luftiga typen blev det 397. Men det är också lurigt, för jag vet inte om jag gjort något fel med formatet.

750 000 tecken borde nämligen ge en bok på 352 sidor, mejlade tryckeriet för länge sedan. Nu är det en bra bit under och ändå 397 sidor. Jag blir alldeles konfys och hoppas på svar kring detta från tryckeriet väldigt snart...

Det kan bero på att jag inte får till rak högermarginal och avstavningar, men jag vet inte... Känns konstigt att det skulle kunna göra hela 40 sidors skillnad, men vad vet jag om tryckandet ädla konst...? Not much.

Nu har bebisen manuset åkt iväg till tryckeriet på allvar, så får vi se vad de säger där.

I desperat behov av tumhållningar!

Äppel päppel, sa fågeln


Vårt vackra äppelträd som vi planterade för nio år sedan bar i år betydligt fler frukter än förra året då det var bottenrekord sedan det över huvud taget började växa några äpplen på trädet.

Nu är det inte mycket kvar av de knallröda äpplena med det vita fruktköttet. Jättegott har det varit i alla fall.

De få som fortfarande sitter kvar i trädet har fåglarna börjat kalasa på och det ser riktigt festligt ut när de gröper ur hela det ljusa goda fruktköttet och lämnar kvar det mesta av skalet. Det här äpplet är så gott som ihåligt.

Själv känner jag viss panik för att mitt rackarns manus verkar överstiga 400 sidor i alla fall. Det får det ju inte. Jag trodde det var 370, men då behöver jag nog ett annat program, typ InDesign, för att få till det så och det har jag inte.

Saken är nämligen den att jag inte kan få raka högerkanter på min text, utan bara raka vänsterkanter. Jag kan i och för sig få raka högermarignaler också, men bara genom att sprida ut texten och det är ju inte så snyggt. Vad jag skulle vilja är förstås att programmet avstavar också, så att det blir tajtare.

Annars tycker jag att texten ser lättläst och fin ut.

Men 404 sidor? Nä, ju.

onsdag 26 oktober 2011

Hoppsan, vilken nybörjare jag är


Jodå, jag vet att jag inte gett ut någon bok förut och jag förstår att det kan vara krångligt, men ibland måste jag ändå le lite åt mig själv. Idag skickade jag såklart iväg mitt kära lilla manus i fel format. Så kan det gå när man är ivrig.

Jag hade inte tänkt så långt att jag själv måste göra alla sidorna helt lagom i storlek, utan jag trodde nog i mitt stilla sinne att när mitt manus kom in så ploppeliplopp stoppades det in i en mall och vips var allt klart. Medvetet tänkte jag kanske inte så, men tydligen undermedvetet eftersom jag inte fixat det själv.

Nu har jag i alla fall, tack vare min tekniske man, fått till en pdf i rätt format. Det tror jag åtminstone.

Min snälle kontakt på tryckeriet hade dessutom gått in och kollat sina mejl och bollat vidare mig till en projektledare och hur glad blev jag för det? Jo, jag ropade tjohoo! Det betyder ju att jag inte behöver vänta tills på måndag, utan kan fortsätta med allt redan i morgon. Det är tjohoo i min smak, det.

Så imorgon åker bebisen iväg igen. I nya kläder, kan man säga.

Åh nej - ett bakslag!


Jag har stressat som en galning och pressat min stackars man så han blir alldeles randig och så händer detta. Suck vad jag blir trött, när jag äntligen, äntligen tog mod till mig och tryckte på skicka-ikonen.

Mina föresatser var att jag skulle få iväg mitt manus efter tusende genomläsningen senast klockan 15 idag och jorå, klockan 14.51 åkte bebisen iväg ut i rymden. Bara någon minut senare fick jag tillbaka ett mejl från tryckeriet och jag jag öppnade med stor entusiasm.

Men där stod inte alls något jag ville läsa. Det stod att min kontakt på tryckerier inte är på kontoret förrän den 31 oktober! Jag fick genast kramp i magen och kollade i kalendern när sjutton det är, för det låter som om det är ett halvår kvar tills dess!

Men det är på måndag! Inte förrän på måndag i alla fall! Jag som kämpat så och stressat för att få iväg den ett par dagar innan helgen!

Visst borde jag kunna tåla mig lite, men det är två saker som hänger över mig och det ena är att jag inte är helt säker på att själva inlagan (alltså manuset) är korrekt sidbrutet. Om det inte är det måste jag ju göra om, på något obegripligt sätt. Det vill jag ju veta pronto, så jag kan fixa det.

Det andra, och det absolut viktigaste, är att boken måste vara klar till första helgen i december. Då ska jag ju ha releaseparty och då måste jag förstås ha en bok att släppa. Den bara måste ut innan jul. Måste, måste!

Omslaget är i alla fall klart och toksnyggt! Jag är så nöjd med det!

Jaja, jag ska försöka lugna ner mig lite. Lite i alla fall. Men tänk på att det första ordet jag fick i den där glada gubben häromdagen var "passionate".

Då är man inte en så cool typ.

Kanske hinner vi idag

Denna bild är tagen i Danmark på väg hem efter tävlingen i England och
det är Johan Gelander, en surfkompis, som fotograferat käre maken.

Äntligen har käre maken kommit hem från sin tolv dagar långa vindsurfingresa till England. Trots att han kraschade i SM och fick åka ambulans åkte han förstås iväg på nästa tävling redan fyra dagar senare. Lite tufft var det förstås för honom att våga satsa, eftersom olyckan innan påverkade honom mentalt.

Nu är i alla fall europacupen över och han slutade som femma totalt och det är verkligen inte fy skam. Med tanke på omständigheterna är han också nöjd, även om han för ett par veckor sedan hoppades på en bättre placering.

Det bästa med att han är hemma är förstås för min egen del att vi då kan lägga sista handen vid mitt omslag till boken, så igår kväll satt vi länge och väl och diskuterade färgnyanser, bilder och texter. Vad han tyckte om mitt författarporträtt kunde ni läsa redan igår kväll.

Nu hoppas jag att inga komplikationer tillstöter på något sätt, utan att vi kan få iväg eländet boken till tryckeriet under dagen. Det är verkligen hög tid.

Ni är väl förresten med i min tävling? Annars; var det! Du kan vinna mycket praktiska och fina vinglassmycken och här ligger de och väntar i en fin röd påse...

tisdag 25 oktober 2011

Alltså, min man ba ...


Alltså, min man ba, han jobbar me reklam, va. Han tycker att det ska va snyggt, liksom. Utsidan är ju det man först ser ba.

Typ så. Fast han är förstås grym på det han gör och ingen fjortis som det låter som.

Jag som däremot är journalist och tycker att allt måste vara sant och riktigt in i minsta detalj ser lite annorlunda på saken. För mig är det sanna det viktigaste. Snyggt? Jorå, men bara om det går att kombinera med det sanna.

Därför har jag haft väldiga bryderier med bilden till mitt författarporträtt. Jag har velat stå lite så där som man tänker sig att en seriös författare ska stå. Titta in lite i kameran och ändå vara rätt cool. Saken är den att jag är extremt ocool. 

Dessutom är jag inte tjugo år rent fysiskt längre (annat är det såklart mentalt...) och då vill jag gärna ha ett litet fejslift på min bild. Dessvärre går det inte alls ihop med det sanna och det äkta och då måste jag hitta på något som får naturlagarna att upphävas en smula.

Jag har kommit på bästa knepet. Redan för ett par år sedan kom jag på det grymmaste knepet. Jag lägger mig helt enkelt ner. På golvet. Då slätas ju rynkor ut och då får man det där naturliga fejsliftet, tack vare Newtons lag.

Så efter mycket funderande blir det nog den här bilden som får bli mitt författarporträtt i alla fall. Samma som jag har på bloggen, btw. Den är tagen i september, så den är ny och inte heller har jag dragit i färgerna och gjort den antik eller så.

This is me. Så ser jag ut. Detta är originalet.

Man brukar fråga om du skulle köpa en begagnad bil av denne person, men jag undrar om du skulle köpa en bok som denna person har skrivit?

Alldeles för blåsigt igen



Min snälle son följde med mig till havet idag igen för att fotografera mig i ett nytt desperat försök att få till en bild som jag kan ha inuti min bok.

Det blåste dock som sjutton idag igen och håret stod som en liten sopkvast eller en solfjäder kring huvudet. Inte ser jag avslappnad och glad ut heller, utan helt klart besvärad. Och det är jag ju också.

Det här kommer inte att gå. Det får bli en tecknad bild av mig istället. Den här tavlan är ju typ ett självporträtt och den gjorde jag för tre år sedan...

En ny award - hurra!


Så trevligt att få något annat att tänka på än den där boken som jag håller på med. Idag har jag fått en blogaward av snälla, positiva och roliga Camilla, som det alltid är lika mysigt att titta in till.

Med awarden följer två uppdrag och först ska jag svara på fem frågor.

1. Varför började du blogga?

Jag hade funderat på det i flera år, men inte kommit mig för att börja, men för nästan ett år sedan bestämde jag mig och då var det dels för att jag ville ha ett ställe att skriva lite dagbok och lite funderingar på och dels för att vi snart skulle åka till Australien.

2. Vilka bloggar följer du?

Jag följer många härliga och inspirerande bloggar, även om jag inte alltid registrerat mig som följare. Jag har rätt många i mina rullgardiner högst upp på datorn och har slarvat lite med att bli följare, men jag hälsar ju på ändå. Borde kanske se över det där och klicka på att jag vill bli följare lite här och där...

3. Favoritfärger?

På kläder mest svart och grått, men annars gillar jag de flesta färger, som t ex rosa, turkos och vitt.

4. Favoritfilm?

Betty Blue är den film som gjort störst intryck på mig när jag såg den och jag älskade även musiken, som jag köpte på LP (det var tider det!).

5. Vilka länder drömmer du om att besöka?

Nu när vi går mot vinter igen drömmer jag mig alltid bort till varmare länder, så jag drömmer om de flesta länder där det är varmare än 15 grader. Jag har varit i många av de länder jag drömt om; USA, Australien, Italien, Indonesien, Grekland, Kina, Egypten m fl... Nu när barnen börjar bli större skulle jag nog helst vilja åka tillbaka till USA och visa dem hur vackert det är i stora delar av det enorma landet, för det var en positiv överraskning för mig.

Nu kommer då den allra svåraste biten, nämligen att skicka awarden vidare till fem andra bloggare som jag tycker förtjänar den. Jag har så himla många bloggar som jag gillar att besöka, så helst skulle jag vilja ge awarden till er alla, men samtidigt är det så att jag själv blir så glad när jag får en award och då måste jag ju också kunna välja ut fem själv.

Idag väljer jag att skicka vidare till dessa fem, för ni har inte fått någon award av mig förut och jag hoppas att ni inte redan fått just denna award av någon annan. Det är alltid trevligt att titta in till de här intressanta kvinnorna, så gör gärna det:

Åsa
Cissa
Nillas liv på pinnen
Västgötskan
Carina

Varför alla dessa egobilder?


Jag kan förstå om någon vän av ordning (för det finns väl ännu sådana?) undrar varför de senaste inläggen varit så nedlusade av bilder på den där tjatiga människan som står bakom denna ändå rätt trevliga blogg.

Jomensåatt, som man brukar säga nu för tiden. Jag behöver en författarbild som jag kan ha på insidan av mitt omslag till romanen. Det är ju ingen jättekul grej. Skriva en roman - fine, I fix. Men ta en bild? Nja, mer tveksamt.

De två bilderna ni såg igår var tappra försök gjorda av petite moi och det är ju inte alldeles enkelt. Jag tar gärna bilderna själv, men då blir det ofta mer bilder än foton. Då skapar jag en känsla och drar lite i färgerna och sånt där konstnärligt trams. Dessutom sträcker jag ut högerarmen, så det ser ut som om jag saknar en betydande del av halsen på bilderna.

Om jag ska ha en författarbild i boken så känns det som om det är viktigt att den är lik mig och inte bara snygg, cool eller halslös.

Så jag vet inte vad jag ska säga om det hela egentligen. Funkar den ovan eller den här? Eller kanske den här? Eller måste det vara i rätt färger som den nedan? Och jag kanske måste be någon annan ta bilden i alla fall, så jag inte ser så ihopsjunken ut?

Alla dessa beslut som måste fattas hela tiden...


måndag 24 oktober 2011

Vem är du innerst inne?


Ibland är det skönt att runda av dagen med lite mysig ytlighet. Eller är det istället väldigt, väldigt djupt kanske? Vem är du innerst inne om denne glade gubbe får säga sitt?

Den här roliga figuren hittade jag hos Fru Gårman och jag var givetvis tvungen att testa den direkt. Jag såg följande fyra ord i just den här ordningen och jag måste säga att det stämmer väldigt bra:


  • passionate
  • happy
  • thoughtful
  • outgoing


Jag kunde inte sagt det bättre själv. Otroligt kul och mer träffande än jag trodde, eftersom de flesta jag läst sett olika ord. Jag trodde först att alla såg samma ord, men så var det inte. Det tog mig nästan hela gubben att se Sweet. Något säger det säkert. Jag har aldrig varit direkt sweet...

Berätta gärna vem du är innerst inne!


Filat och smilat åt baksidan


Tack så mycket, alla snälla och analytiska vänner, för era kommentarer kring baksidestexten. Det är sannerligen ett konststycke att snitsa till en roman på drygt 772 000 tecken så att den genom endast 1 200 tecken upplevs som läsvärd.

När jag själv satt och läste allt igen och igen slog det mig att jag varit lika rolig som kungen när han pratade med media när Den ofrivillige monarken just kommit ut. Då sa han att han "talat med min familj och med drottningen" och då tänkte jag "Öh, drottningen är väl hans familj?".'

Jag hade skrivit att Saga ifrågasätter allt hon tidigare trott på; sin familj, sin sambo och sitt yrkesval. Sambon är väl ändå en del av familjen ...? Så nu har jag ändrat till "sin släkt, sin sambo och sitt yrkesval". Känns ju lite mer korrekt.

Så här ser baksidestexten ut för tillfället, men eftersom jag är så velig så kan allt fortfarande hända:


"När Saga Allerlöv föder sitt första barn vill hon ringa till sin mamma och berätta den glada nyheten. Men det är omöjligt eftersom Solveig Allerlöv dog i en trafikolycka när Saga var tonåring.

På BB får hon oväntat tre böcker i present av sin moster. Det visar sig vara trettio år gamla dagböcker som mamman skrivit under Sagas första år i livet. Genom anteckningarna återknyts kontakten och Saga får lära känna den jämnåriga Solveig, som hon har mycket gemensamt med.

Under ett år läser Saga en sida varje dag och får då sällskap av sin mamma under sitt eget första år i moderskapets nya värld. Det är en värld som består av en dotter som skriker på kvällarna, en besvärlig svärmor och ett obefintligt sexliv. Under ytan bubblar dessutom alltid ångesten över att en annalkande katastrof är på gång.

I dagböckerna röjs också hemligheter hon inte kunnat ana och årets händelser gör att hon ifrågasätter allt hon tidigare trott på; sin släkt, sin sambo och sitt yrkesval.


Nära dig är Joanna Björkqvists debutroman och en feelgoodbok om dåtid och nutid, relationer och livet självt, men framför allt om en mammas kärlek, som är så stark att den går igenom allt. Till och med döden."


Nu är det väl en alldeles utmärkt faktiskt rätt så skaplig baksidestext?