Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

lördag 31 mars 2012

Ni har fångat mig bra!


Det blev ju riktigt trevlig och intressant läsning i kommentarsfältet efter mitt inlägg igår. Jag måste säga att jag tycker att ni fångat mig riktigt bra och förstås riktigt smickrande.

Här kommer mina tankar kring era tankar:

Håret - ja, det är en mycket stor del av min personlighet och faktiskt rätt spännande. Lockarna störde mig mycket som barn, men nu har jag vant mig och tycker att de stämmer med min personlighet; lite småvilda och ostyriga. Dock är håret väldigt sällan så grönt som på sista bilden, som tur är.

Harmonisk - absolut, blir mest trött på folk som irriterar sig på småsaker och orkar inte göra det själv.

Trygg i mig själv - jodå, med årens rätt vet jag ganska bra vem jag är.

Tankar och känslor i skrivandet - ja, verkligen. Den senaste tiden har det betytt otroligt mycket för mig att jag kan sätta ord på tankarna och känslorna som tar över min kropp.

Leende/ögon - utan tvekan. Jag ler gärna, men visst syns det i mina ögon om jag inte är glad innerst inne. Särskilt om man känner mig. Jag är rätt genomskinlig...

Mån om familjen - otroligt sant. Jag skulle göra allt för familjen och lever ständigt med en ångest över allt som kan hända, vilket jag nu också vet att det gör. Ibland är ångesten lågmäld, men ibland ekar den hårt i mitt huvud.

Gillar att resa - oh ja! Både långt och nära. Jag gillar när min världsbild blir större både geografiskt och mentalt.

Stort hjärta - faktiskt ibland för stort. Att ta in alla andras elände utan att kunna hjälpa till skapar mer frustration än lycka.

Djup - japp, massor och djup, men också förtjust i att prata oväsentligheter. Ibland kan det vara befriande att prata om den nya ögonskuggan man köpt eller om man kanske ska klippa sig fem centimeter istället för tre.

Viktiga tankar - yes, tusentals! Tankar är otroligt viktiga, med dem kan vi förändra världen. Allt börjar med en tanke. Sedan kommer handlingarna.

Kreativ - älskar alla former av kreativt arbete.

Positiv - ser alltid små glimtar av ljus, till och med i det allra mörkaste eländet finns det något positivt och det hittar jag. Mycket tacksam över att jag har den inställningen.

Ödmjuk - en fin och viktig egenskap som gör världen lite mjukare och bättre, så jodå, det är jag.

Säger vad jag tycker - oftast gör jag det, men eftersom jag inte är så svartvit, utan mer full av gråskalor, ändrar jag mig gärna och har en tendens att hålla med den som pratat senast. Då förstår jag preciiis hur hen menar och håller med, men sedan kommer nästa och säger något klokt och då fattar jag ju preciiis hur det är och håller med igen, även om det går på tvärsen mot vad jag tyckte nyss. En gång i tiden tänkte jag använda denna egenskap till att bli advokat, men jag kom på att jag plötsligt skulle hålla med åklagaren och det skulle knappast gagna min klient...

Varm och härlig - klart jag vill hålla med om det.

Öppen - som en bok, alltid. På gott och ont, för visst kan det vara jobbigt för mig ibland, men också jobbigt för min omgivning. De blir ju inte glada av att se mig ledsen.

Öppen för förändringar - mestadels, men jag vill inte flytta till exempel, så till viss del är jag inte det.

Stor integritet - det kanske man inte kan tro när jag är så öppen som jag är och blottar mig så, men jo, det är faktiskt sant och jag är glad om det lyser igenom.

Rättspatos - absolut! Det var det som gjorde att jag ville bli advokat en gång i tiden.

Halvvegetarian - jajamän, demivegetarian kallas det och innebär att man äter fisk och skaldjur men inte kött eller fågel.

Boendet - allt där stämmer utmärkt och jag trivs bättre än jag någonsin kunde tro när flyttlasset gick till denna okända ort, där vi inte kände en enda kotte.

Humor - det har jag faktiskt, även om jag inte är den som drar roliga historier och tycker att folk som snubblar och famlar på film är direkt pinsamma. Ordvitsar och felskrivningar är jag svag för och när komiker har tänkt till lite extra och inte bara kör det gamla vanliga blir jag glad.

Förstående - definitivt ett av mina tydligaste drag. Jag ser alltid saker ur minst två synvinklar, vilket komplicerar det hela för mig ibland, men också gör mig ödmjuk.

Fin och underbar - det värmer mitt hjärta och jag önskar att det stämmer det minsta lilla.

Eftertänksam - mer spontan, tror jag egentligen, men kastar jag mig aldrig huvudstupa, så det stämmer nog ändå.

Lugn - jag har blivit lugnare med åren, men fortfarande bor en sprallig flicka i min kropp.

Bjuder på mig själv - gärna. Det tycker jag är kul, även om folk förfasar sig över att jag berättar hur slarvig jag är och hittar en jacka på fel ställe till exempel.

Vacker - åh, man tackar!

Klok - vill jag gärna vara och blir klokare för varje erfarenhet också.

Intelligent - protesterar inte mot det heller.

Rolig - ibland är jag lite kul och jag älskar att ha roligt och älskar roliga människor.

Kärleksfull - i min famn ryms det allra mesta och de allra flesta, det är sant.

Vän - utan vänner skulle jag gå under, så självklart vill jag också vara en god vän och är glad om jag uppfattas som det.

Glädjespridare - jomen faktiskt. Det såg jag som en av mina viktigaste uppgifter som lärare. Det är jobbigt nog att vara tonåring, så de kan behöva en glad lärare som lär dem att livet är kul och att kunskap är viktigt medan det är roligt!

Tack så jättemycket alla underbara bloggvänner för era vänliga och härliga analyser! En riktig egoboost  blev det! Och det är inte för sent än att analysera mera. Det går utmärkt att gå in här eller i det förra inlägget och skriva mer.

Jag tackar mjukast för att ni alltid förgyller mina dagar!

fredag 30 mars 2012

Vem är jag egentligen?


Monstermalla är en grym bloggare med spännande hår som växlar färg alldeles av sig självt och då menar jag inte att det övergår till grått, som det gör utan att man ber om det så småningom. Det är hon alldeles för ung för. Närå, hennes hår blir mörkt här och var och då och då. Lika spännande som en deckare.

Hon är förstås mer än en kvinna med mystiskt hår och det är alltid kul att läsa hennes blogg. Häromdagen frågade hon sina läsare vem de tror att hon är egentligen. Hon fick en massa spännande svar. Vilka härliga analyser hennes läsare gjort av henne genom att läsa hennes blogginlägg under olika lång tid. Självklart svarar hon också på tankarna och säger om de stämmer eller inte.

Jag är i stort behov av att skriva om något annat än sorgen och saknaden efter min älskade storebror, så jag härmapar mig genast. Vilken kul grej!

Vilken bild har ni av mig? Hur är jag? Innerst inne? Eller på ytan? Berätta! Alla intressanta analyser, från matvanor och musiksmak till personlighet och intressen, är välkomna!

För att hjälpa er lite på traven och komma i stämning i ert analyserande bjuder jag på några bilder som ni sett på bloggen förut. Alla är jag på något sätt skumt sätt ...

Och du, var gärna en härmapa du med - jag ger gärna min bild av dig på din blogg!




torsdag 29 mars 2012

En annan resonansbotten




Jag har alltid varit lättrörd och empati är ett av mina allra mest utmärkande drag. Att för mycket empati huserar i mitt sinne, skulle många säga om mig. En oförmåga att rycka på axlarna och titta åt ett annat ljusare håll. Istället en enorm förmåga att sugas in i andras elände och själv må dåligt. Jag överför enkelt andras bekymmer till mig själv och är konstant livrädd för att något ska hända dem jag älskar, särskilt mina barn, bara för att jag hört om hemska saker som hänt andra.

I alla år har människor i min omgivning försökt att lugna mig. Intalat mig att en katastrof inte alls på gång, utan att vi tvärtom har det bra och ska njuta av livet.

Jadå, det gör jag också. Det ligger ingen motsättning i att skutta av glädje över att få uppleva ännu en dag och samtidigt känna skräcken över att det kan vara den sista dagen för någon jag älskar. Ingen går helt oskadd genom livet, utan det handlar enbart om graden av olycka.

Jag har alltid tagit till vara på livet och förspiller inte mina dagar genom att muttra och vara bitter. Inte vill jag ha något att gräma mig över den dagen det är för sent för att göra en förändring. Det är naturligt för mig att tänka så och jag hoppas att det är något jag lyckas överföra till mina barn.

Ändå är jag inte samma person idag som jag var för en dryg månad sedan. Fast jag visste allt det där redan tidigare. Och trots att jag lever så klokt och bra som jag kan.

Jag har fått en annan resonansbotten sedan min älskade storebror hastigt omkom. Förr var jag rädd att det skulle hända något fruktansvärt. Oron kunde när som helst överrumpla mig och göra mig illamående av rädsla. Nu vet jag att det också händer. Hela tiden. För någon.

Många har den senaste tiden berättat för mig om förlorade syskon, barn, föräldrar och nära vänner. Människor som vi inte kan föreställa oss att leva utan lämnar oss och det enda vi kan göra är att förhålla oss till det. Vi kan inte påverka det, utan vi måste bara acceptera det.

Det finns ingen mening med att människor dör. Det fanns absolut ingen mening med att min bror dog. Tvärtom. Det jag istället fokuserar på är att saker och ting händer, utan att vi kan göra ett smack åt det. Det enda vi kan göra är att förhålla oss till det som händer och acceptera att det ligger bortom vår kontroll.

Jag tror att kontrollbehovet är en stor anledning till att vi blir så ledsna. Bortsett från sorgen och saknaden, så ligger det en frustration i att vi inte kunde förhindra det som skedde. De flesta av oss är vana vid att ta kommando över våra liv och regissera händelseförloppen vi dras in i, men döden är obeveklig. Den bara kommer. Utan att knacka på och be om lov.

Det jag upplever nu är att klangen av min bror finns i nästan allt och genomsyrar min vardag. Igår kväll kunde jag inte hålla tårarna tillbaka när Sveriges mästerkock korades. Jag hade säkert blivit rörd till tårar av att se Sigrids glädje även för några månader sedan, men nu blir allt så mycket större och djupare.

Jag tror inte min bror sett ett enda avsnitt av Mästerkocken, så det betydde inget särskilt för honom, men jag kan trots det inte låta bli att tänka på att han aldrig någonsin får se ett enda tv-program igen. Inte heller får han göra en sådan enorm prestation som Sigrid gjorde och hyllas av människor som beundrar honom. 

Samma sak kände jag när jag satt på altanen häromdagen. Aldrig mer får solen värma min brors ansikte.  Aldrig mer får han uppleva att sommaren är på gång. Inte heller får vi höra honom berätta historier från sina resor utomlands igen. Tårarna trillade längs mina kinder ännu en gång.

Det är så mycket han missar och så mycket med honom som vi inte får uppleva. Livet blir aldrig någonsin detsamma igen.

Det har fått en annan resonansbotten.


onsdag 28 mars 2012

Gömda krokusar blev det


För många år sedan planterade jag krokuslökar mellan buskarna ut mot gatan. Jag tänkte att de skulle lysa upp fint i väntan på att buskarna skulle få sina gröna blad. Jodå, tanken var god.

Problemet är bara att buskarna har vuxit sig så yviga att de arma så blommorna knappt syns. Man kommer nämligen inte ens in med gräsklipparen där, så gräset är väldigt högt, även om det så här års mest ligger ner, och där kämpar de små krokusarna sig fram.

Det är ju ganska spännande att trädgården under årens lopp  ordnar sig själv som den vill. Jag tänkte en sak, medan den tänkte en annan.

Trädgården vann.

tisdag 27 mars 2012

Världens snyggaste biltvätt


Idag har jag tvättat bilen och det var sannerligen välbehövligt. Jag tycker att det ser så snyggt ut när vattnet spolas och när det tvättas med stora spolar både här och där.

Det finns ju discobowling, så det här måste vara motsvarigheten på biltvättsfronten. Det heter Guldtvätt, men jag vet vad det är egentligen.

Discobiltvätt. Wow.










måndag 26 mars 2012

Och så lite Rumble också



Wordfeud har tagit en del tid i anspråk under några månader och sedan kom Draw Something som kändes lite nytt och kul.  Särskilt för oss som gillade Pictionary på den tiden man spelade sällskapsspel. Visserligen är det inte helt enkelt att rita avancerade saker på iPhonen, men kul är det i alla fall.

I helgen som gick lurades jag in på Rumble också och det är om möjligt ännu mer rafflande än både WF och DS. Man har ett spelbord fullt av bokstäver att röra sig med och orden kan byggas åt alla håll så länge man bara går ett enda steg. Upp och ner, diagonalt och lite hej vilt. Ojoj, vad fingret far fram.

Tjohoo, jag vann! Och vilken rond den
tredje blev! Grymt!
På två minuter ska man samla på sig så många poäng man kan och precis som i WF ger olika bokstäver olika poäng och dessutom finns finesserna med DL, TL, DW och TW här också. Det är intensiva minuter kan jag lova och varje match körs i tre ronder.

Ibland kan jag tycka att WF känns lite segt, för jag kan bli sittande med ökenbokstäver i timmar medan min motspelare petar in snygga ord hela tiden. Jag kan på sin höjd lägga ett S någonstans.

Rumble är allt annat än segt. Snarare behöver man en syrgasmask i närheten, för det är nästan så jag glömmer att andas när jag ser att tiden håller på att ta slut och jag bara måste få vinna omgången.

Den första omgången ger generellt färre poäng än den sista, så det är dramatiskt ända in i kaklet.

Om du har sex minuter över hinner du köra en omgång. Fast om sanningen ska fram, så räcker det inte alls, för om du förlorar vill du genast spela en gång till. Och en gång till om du vinner, för då har du ju medflyt.

Om du har sex timmar över kan du ladda ner appen. Så kul är det.




söndag 25 mars 2012

En månad har gått


Idag är det en hel månad sedan det ofattbara hände. Det är konstigt, men jag har aldrig känt mig så trögfattad i hela mitt liv. Det går faktiskt fortfarande inte in, att jag aldrig någonsin mer kommer att få krama min älskade storebror igen. Det går bara inte att förstå.

Halvvägs greppar jag det, för det sägs ju att det är så, men i nästa sekund slår jag ifrån mig helt och hållet och tycker att situationen är fullständigt absurd. Inte min bror! NEJ!

Vi har i alla fall haft en fin helg med mamma, pappa och deras lilla Alice och nu när de har åkt är det så tomt i huset. Inga små tassar som smyger fram över parketten och ingen att gå en kvällsrunda med. Ingen som stönar över wf och ingen man kan truga på en kopp kaffe eller en drink.

Tur att jag har mina älskade barn hemma. Söta dottern håller just på att göra våfflor till familjen, för hon har självklart koll på att det är våffeldagen idag.

Utan henne hade jag helt glömt det.

lördag 24 mars 2012

Kolsvart på Wordfued


Mina fina föräldrar är på besök över helgen och vi passar på att verkligen mysa tillsammans. Igår kväll drack vi vin och åt crostini med röror och ikväll blir det underbara ostar, som redan ligger och tempererar sig på köksbänken.

Mellan måltiderna, som på något spännande sätt alltid utgör navet i vårt umgänge, passar vi på att handla viktigheter, köra sonen på schackturnering (en engångsföreteelse med alla fjärdeklassare som ville vara med, vilket betydde tre glada spelare från sonens klass), rasta lilla Alice, köpa lördagsgodis och spela wordfeud.

Det måste se ganska roligt ut när vi allihop sitter med varsin teknisk pryl i händerna och flyttar brickor hit och dit. Det låter ganska roligt också, för vi är mycket pratsamma medan vi spelar. Vi gnäller över att ord som "pö" (man går något lite pö om pö) och "hesas" (som i "de hesas röster låter otäcka") inte ger poäng, medan "tett" gör det.

Vi smusslar inte heller med vilka bokstäver vi har även om det rent formellt skulle kunna ge motspelaren en fördel att känna till det. Jag stönar mer än gärna över det faktum att jag har fem D, ett Z och ett N i spelet mot min lilla mamma och rapporterar grundligen hur omöjligt det är att lägga bra ord med dessa eländiga bokstäver. En liten vokal borde man faktiskt kunna få att bolla med.

Mitt i spelet idag blev min spelplan fullständigt svart. Jag tryckte på alla möjliga knappar och växlade mellan olika spel som jag har med familj och vänner, men det enda jag kunde se var de bokstäver jag hade att röra mig med och ställningen i respektive spelomgång. Inte en enda spelplan syntes.

Det allra märkligaste var spelet jag hade mot sonen, för med lite fantasi och vid en hastig blick ser det ut som om jag kan lägga ordet "kaputt". Och kaputt var just var spelet var ju.

Efter en stund kom allting tillbaka, men jag som ser tecken i allt nu för tiden, säger till mig själv att vi kanske ska lyfta blicken något när vi ändå sitter i samma rum och inte bara titta ner på våra iPhones och iPads.

Det är faktiskt inte heller dumt.

fredag 23 mars 2012

Hälsning igen från storebror



Sedan min älskade storebror gick bort fylls mitt liv hela tiden av tecken och hälsningar från honom. Mycket har jag inte kunnat skriva här, för det känns för privat, men en del har jag delat med mig av. Ljusexplosionen, flygplanet och det krossade hjärtat har jag skrivit om tidigare och det har varit helt fantastiska upplevelser.

När jag nu skulle göra rabatten på framsidan vårfin funderade jag redan inomhus på om jag skulle plocka bort det krossade hjärtat, för det ligger i den rabatten. Det ser inte trevligt ut med ett trasigt hjärta och de senaste dagarna har det fallit isär ännu mer, så det hade knappt ens formen av ett hjärta längre.

När jag kom ut till rabatten blev jag alldeles varm inombords. Runt omkring stack vackra tulpanblad upp och det hade jag inte sett tidigare trots att jag slängt ett öga där så gott som varje dag sedan hjärtat brast. Jag fick hjärtat i höstas av en väninna, så det har inte legat där någon vår ännu och det är ju bara på våren tulpanerna syns.

När jag stod där och tittade fick jag en otroligt stark känsla som jag valde att följa. Känslan var att jag inte skulle låta ett krossat hjärta stå i vägen för det nya liv som spirar. Så poetiskt och så fint och det bara dök upp i mitt huvud.

Jag kan säga att den tanken formulerade inte jag själv. Den bara kom och jag slogs av att det kanske fanns tulpanlökar även under hjärtat, som nu inte kunde växa fram, eftersom det låg under tung betong. Hur ska livet kunna fortsätta om man, vare sig man är människa eller tulpan, är begravd under grå betong?

Varsamt plockade jag bort de trasiga bitarna av hjärtat och där låg ett litet visset löv. Några tulpanblad under hjärtat kunde jag inte se, men säkert fanns de där eftersom det växte frodiga blad runt omkring och sannolikheten att jag inte planerat lökar på hela området, utan lämnat en plätt i mitten, var minimal. Jag luckrade upp jorden och jo, minsann. Se där!

Där under fanns ett litet svagt ljusgrönt blad, som inte hittat upp till jordytan och som inte ens hunnit få sin fina lila färg, för det låg något tungt och grått ovanpå. Nu har jag tagit bort lite jord så att tulpanen ska kunna växa och så småningom glädja oss med en vacker blomma.

Tack så mycket, min älskade storebror, för de vackra och kloka orden, som jag för alltid kommer att minnas och göra mitt bästa för att efterleva.

Jag ska göra vad jag kan för att inte låta ett krossat hjärta stå i vägen för livet.

I mitten sticker det upp ett litet yrvaket tulpanblad.

torsdag 22 mars 2012

Inte bara pensionärer matar




Det är inte bara pangschisar som matar änder, utan även söta och pigga tio- och tolvåringar. När jag gjorde smörgåstårta senast blev det över en massa goda kanter och när vi ändå åkte in till stan passade vi på att ta med oss kanterna.


Solen och det gula tegelhuset på andra sidan reflekterades så fint i Kungsbackaån att den var alldeles guldfärgad och änderna blev så glada så över kosttillskottet. Nästan lika nöjda som jag som fick fina bilder.


Barnens iver gjorde att en av de yttre brödskivorna, som är så torra och tunna att de inte går att äta, råkade kastas i vattnet utan att ens blivit delad. Hoppsan. Kasta smörgås har fått en helt annan innebörd.


Änderna fick bröd och blev glada över det. Jag undrar vad vi får till middag så vi blir glada?


onsdag 21 mars 2012

Men åh, så snällt!


Efter en dag full av allt möjligt pyssel och skrivande kom jag hem till brevlådan och där hittade jag ett ovanligt intressant kuvert. Inte nog med att både namn och adress var handskrivet, det var lite tredimensionellt också. Något spännande låg absolut däri.

Jag kunde knappt vänta tills jag fått av mig de vårfina kängorna innan jag försiktigt sprättade upp kuvertet.  Ivrigt fiskade jag upp ett litet paket och i det hittade jag ett vackert armband!

Tack så jättemycket, snälla Fröken Hulda, för det vackra armbandet! Så glad jag blev! Det värmer mitt hjärta så otroligt mycket att du tänker på mig och att du dessutom skickar detta fina armband gör mig så rörd, glad och tacksam. Vilken underbar överraskning!

Armbandet är precis min stil, så jag bär det självklart redan, och då tänker jag vilken tröst och lycka det är i min sorg att det finns så många som tänker på mig och hör av sig på ett eller annat sätt. Vi människor betyder mer för varandra än vi tror, skulle jag faktiskt vilja påstå.

Det är inte bara den vackra vårsolen som värmt mig idag.


tisdag 20 mars 2012

Pinsamt upphittad jacka

Här är jag i Smögen i min fina skinnjacka
(fejkskinn, såklart) i maj förra året.

För ett par veckor sedan började jag fundera över var min skinnjacka kunde vara. Jag har inte använt den på hela vintern, så senast jag såg den bör ha varit i november. Jag letade på alla möjliga och omöjliga ställen med stor frenesi.

I vår konstant överbelamrade hall finns massor, massor av krokar längs hela spaljén och där tänkte jag att jackan måste hänga, fast något annat kanske hamnat ovanpå och täckt den. Jag letade igenom alla fyrtio krokarna, men icke.

Inte heller fann jag den i någon av mina egna garderober i sovrummet och inte heller i de tre vi har i källaren som fungerar som någon slags väntrum för olika säsonger eller på att somliga plagg ska/kan bli moderna igen.

Tvättstugan är ytterligare en spännande zon i vårt hem där ungefär vad som helst kan hamna, så det kändes inte helt udda att en jacka kunde råkat hamnat i någon av de gigantiska klädhögarna.

Jag letade verkligen överallt och när jag gav upp bad jag käre maken om hjälp. Han letade också igenom vartenda ställe och varenda vrå han kunde komma på. Han hittade den inte heller, utan sa att jag måste ha glömt den hos någon.

Om jag haft jackan på mig när jag gått till någon har jag förstås också haft på mig den när jag gått hem, hävdade jag envetet, men njae, det var han inte säker på. Jag påstod också att mina vänner i så fall absolut skulle hört av sig, om det hängt en skinnjacka för mycket i deras hall, men njae, han var inte direkt säker på det heller.

Hur som helst gav jag upp. Ingen skinnjacka mer. Morr. Och suck.

Eftersom jag så gott som alltid letar efter något letade jag idag efter en trälåda som sonen gjort i slöjden. Den är ungefär 35 x 25 cm, så det är ingen liten sak. Jag brukar ha den på bänken i sovrummet, så jag letade där.

Det låg en hel del annat där, men ingen trälåda. Jag letade överallt, som vanligt, och flyttade på alla skumma saker som låg i vägen. Inte bara bänken genomsöktes utan jag tittade även under den och när jag ändå var igång under sängen, på nattduksbordet osv.

Plötsligt fick jag syn på den! DÄR var den ju!

Ja, inte den stora trälådan då, men skinnjackan! Minsann! Av en slump hade jag råkat få syn på skinnjackan på ett alldeles galet ställe.

Det är så fruktansvärt pinsamt att jag knappt kan med att skriva det, men att jag inte använt den sedan i november behöver ju inte *host host * alls vara samma sak som att den legat just där jag hittade den i fyra månader, eller hur? Det finns ju ingen anledning att tro det, utan den kan ju ha hamnat där *host * igår...? Eller i förrgår...? Eller i alla fall ganska nyligen...?

Motvilligt bekänner jag härmed att jackan låg ihopskrynklad under käre makens sängbord. Man kan ju spontant tycka att det är galet att den ens ligger där och det är det ju, förstås, men det allra galnaste är utan tvekan att jag inte sett den varje gång jag går in i sovrummet och ingen annan heller. Makens sängbord är exakt i blickfånget så fort man kliver in i sovrummet och det är av den där modellen med en låda som står på två breda ben, så det är inget pottskåp direkt.

Lever vi våra liv med slutna ögon? är den första frågan som infinner sig. Den andra frågan är kanske ännu mer relevant och pinsam:

Städar vi aldrig?

måndag 19 mars 2012

Vårläsning bland krokusar?


Jag har inte haft koncentration nog att ens börja läsa månadens bokcirkelbok Till sista andetaget av Anne Swärd ännu, men snart måste jag ta tag i det, för annars kommer jag inte att hinna ta mig igenom den innan nästa träff. Den har fått bra kritik, så jag ser egentligen fram emot den och jag gillar ju att försvinna in i en fiktiv värld, men det är svårt när den verkliga världen är så tuff. Än så länge känns det snudd på omöjligt att slukas av en bok, ens korta stunder, men förhoppningsvis kan jag läsa en stund då och då i alla fall.

Idag har det blåst som sjutton här hemma, men det har ändå varit strålande sol, så jag borde satt mig ute på lunchen och läst ett par kapitel. I sällskap av krokusar som är på väg att slå ut och invirad i en varm filt låter det faktiskt inte alls så dumt.

Imorgon, kanske?

söndag 18 mars 2012

Den randiga sorgen

Det fina briehjärtat fick jag av min underbara väninna.

Jag kunde inte föreställa mig vilken känslomässig bergochdalbana sorgen är. När beskedet om min älskade storebrors hastiga bortgång kom var jag hysteriskt ledsen och grät och grät. Sedan lugnade det sig, men jag kunde fortfarande inte förstå att det verkligen var sant.

Sedan såg jag bilder som jag tagit på honom under årens lopp och då kom sorgen tillbaka lika starkt som den allra första gången jag fick beskedet. Sedan lugnade det sig igen och jag försökte ta in vidden av att aldrig någonsin mer få krama honom.

I fredags var det olidligt igen och jag var så enormt ledsen och saknade honom så mycket att det riktigt värkte i min kropp. På kvällen tillät jag mig sjunka ner i det där avgrundsvarta hålet igen och medan högtalarna pumpade ut den ena vackra balladen efter den andra på hög volym sippade jag på mitt vin med en isbit i, trots att det redan var kylskåpskallt, och lät tårarna falla ända tills de avtog av sig själva.

Fruktkakor med aprikos/manden och fikon/mandel är
otroligt gott till osten.
Jag ver helt ensam i huset och behövde den stunden för mig själv. Därefter kändes det lite lättare och vi fick en fin lördag igår. Dansen som sonen framförde var riktigt cool och killarna hur bra och charmiga som helst. Vårt bibliotek ligger i ett kulturhus och det är inte alls alltid det är knäpptyst på biblioteket, för där finns en scen, som det ofta händer saker på. Igår var både musik, sång och dans där och det tycker jag är trevligt. Det är ett levande kulturhus, inte ett grått och tyst hörn.

På kvällen improviserade vi och ett par mycket nära och goda vänner kommer över på lite ost och kex. Båda har själva upplevt stora förluster av älskade familjemedlemmar, så vi pratade om det och om hur viktigt det är att få vara ledsen, men också hur viktigt det är att man får vara glad med. Det finns plats för både glädje och sorg i våra hjärtan. Nästan samtidigt till och med.

Det ligger ingen konflikt i att jag saknar min bror och gråter floder ena sekunden för att i nästa känna tacksamhet över allt som är vackert i livet. Min bror skulle vara förtvivlad om vi inte tog till vara på det ömtåliga liv som vi har fått, så det måste vi göra. Även när det är som allra tyngst och svårast.

Sorgen går upp och ner och böljar fram och tillbaka. Så kommer det förmodligen att kännas under en mycket lång tid framöver. Kloka Åsa Hellberg skrev "Jag tänker att man får låta sorgen vara randig, att det är okej." Det tycker jag var fantastiskt välformulerat, för det är exakt så det känns.

Sorgen är absolut randig.


lördag 17 mars 2012

Dansuppvisning piggar upp


Det blev en ljus och fin dag igår och även om den innehöll många tårar, så var kärleken det som allra mest genomsyrade dagen. På kvällen lyssnade jag på favoritlåtar jättehögt, drack vin och valde att fokusera på och känna tacksamhet över vad livet ger - inte vad det tar. Det kändes som en fin avrundning och nu bär jag för alltid min älskade storebror i mitt hjärta ...

Livet måste börja gå tillbaka till det vanliga, även om det aldrig blir sig helt likt igen. Jag vet att det måste bli så och jag vet också att min bror hade velat det. Det betyder inte att vi glömmer bort honom, för det gör vi aldrig någonsin. Varje dag kommer han att finnas i mina tankar, men förhoppningsvis kan jag så småningom se bilder av honom, tänka på honom och prata om honom utan att börja gråta. Så småningom hoppas jag att det blir så ...

Den mest akuta tiden har jag tagit mig igenom tack vare familjen och vännerna, både IRL och här i sajberspejs. Ni har alla gett mig och resten av familjen ett fantastiskt stöd och det har betytt väldigt mycket. All kärlek och omtanke som finns i världen har överväldigat mig många gånger och mitt hjärta blir varmt när jag tänker på allt som jag fått ta del av under de senaste veckorna. Så fint av er alla - mitt allra varmaste och djupaste tack. Ni är guld värda, allihop.

Idag har Kulturskolan i Kungsbacka Öppet Hus och för att locka andra pojkar att börjar dansa ska sonen och hans dansgrupp visa upp sig i eftermiddag. Bilden ovan är hämtad från föreställningen i maj förra året och hela publiken jublade entusiastiskt när våra fina killar kom in i finkläder och dansade till Hello Dolly av Louis Armstrong med varsin käpp. En enorm publiksuccé!

Sådant behöver jag idag. Dans är glädje.

fredag 16 mars 2012

Den oundvikliga dagen



Då är den här. Den oundvikliga dagen. Dagen vi inte kommer undan hur osannolik eller verklighetsfrämmande den än känns.

Jag har aldrig tänkt att jag ska behöva uppleva den. Den fanns inte i min oskuldsfulla värld. Jag och min älskade storebror har alltid haft varandra och så trodde jag att det skulle vara för evigt. Jag förutsatte det. Inget annat föresvävade mig. Idag blir det tydligare än någonsin att jag hade fel.

Kärleken är egoistisk och den vill fånga, äga och hålla kvar. Men kärleken låter sig inte begränsas. Den svävar i en dimension vi inte kan förstå. I en tid som inte är vår. I en verklighet bortom den reella verkligheten dansar den på lätta fötter. Iväg från oss. Mot ljuset.

Samtidigt som den innesluter oss i sin varma famn. För alltid tillsammans. Det är en självklarhet på ett djupare plan, för vi hör ihop på ett sätt som tid och rum inte kan påverka och hör för alltid samman - i evigheters evighet. Om än inte på jorden.

Smärtan är olidlig.

torsdag 15 mars 2012

Kärlek och syskon



Alla dessa känslor! Jag förstår faktiskt inte på allvar hur ska orka med det här livet och ändå vet jag ju att livet är det mest värdefulla som finns i hela världen och att vi måste ta till vara på varenda sekund av denna fantastiska gåva.

Idag har varit en riktigt tuff dag efter en otroligt jobbig natt full av fruktansvärda mardrömmar. Jag har verkligen trillar ner i ett hål och famlar och famlar i mörkret för att hitta något att hålla mig i och långsamt dra mig mot ljuset igen. Jag måste dit igen. Måste, måste.

En sak som verkligen värmer mitt hjärta är alla varma ord och tankar som jag får från familj och vänner. Den rikedom som det tillför mitt liv går inte att beskriva med ord. Jag hade aldrig klarat det som jag går igenom nu, utan all kärlek och omtanke som finns runt omkring mig.

Jag grät en rejäl skvätt när jag hittade ett fint paket i brevlådan bara sådär. Jag öppnade slentrianmässigt lådan och hajade till när det låg ett stort vitt vadderat kuvert i och inuti det ett vackert inslaget paket. Ett paket? Till mig? Varför det? Jag fyller ju inte år på flera månader?

Men nog var det till mig. Det var till ledsna mig från en underbar och omtänksam bloggvän som tänker på mig och kände att hon ville muntra upp mig. Ledsna jag blev genast mindre ledsen, trots att tårarna strömmade, och jag påmindes ännu en gång om hur värdefullt livet och vännerna är.

Fantastiska, snälla och omtänksamma Anneli, om du bara visste hur mycket dina ord och de fina presenterna betydde för mig. Jag blev så överraskad och så glad att jag bara stirrade och lät ögonen fyllas av tårar. Vi har inte ens träffats IRL och ändå denna fina gest. Vilken underbar människa du är, Anneli. Och dig känner jag - varmt tack för det.

Tänk vilken värld vi haft om det var alla människor var emot varandra. Vilken lycka! Då skulle vi hoppa och skutta på jorden istället för att kriga och bråka. Då skulle vi bära varandras bördor och kramas istället för att slåss. Den världen hade jag tyckt mycket om.

Jag blir också väldigt varm om hjärtat när människor omkring mig delar med sig av sina egna erfarenheter och sina egna sorger genom kommentarer och inlägg. Jag är långt ifrån ensam om att ha förlorat ett älskat syskon. Innan det hände mig hade jag ingen aning om hur vanligt det är, men de senaste två veckorna har varit fulla av människor som vet exakt vad jag går igenom.

Det är fruktansvärt att vi delar denna förlust med varandra, men samtidigt är det ett stöd att veta att många tagit sig igenom eländet och kommit ut på andra sidan. Det känns ofattbart nu, men så är det tydligen. De flesta har förlorat syskonen lika plötsligt och oväntat som jag och det är kanske naturligt när det rör sig om yngre människor som det oftast är i vår ålder, men somliga har förlorat syskon efter en lång och hård kamp mot sjukdomar också.

En annan vän berättade att hans bror, precis som min, krockat med sin motorcykel i Thailand, men han avled inte, utan fick istället grava hjärnskador och blir aldrig mer sig lik. Det är också fruktansvärt. Han har förlorat sin bror, men har honom ändå kvar. Samtidigt. Vilken fasansfull paradox.

Alla dessa fina och älskade syskon som lämnat oss alldeles för tidigt. Hur kunde det bli så i livet? Jag hade ingen aning om att de var så många och det gör ont i mitt hjärta att det är så.

Inte heller kunde jag ana hur mycket värme som ryms i mina medmänniskor och hur generöst ni delar med er av tankar, ord och kärlek.  Kärlek, oavsett om det är syskonkärlek, vänskap eller annan kärlek, är det som får oss att bli goda människor och orka med livet när det är som jobbigast.

Det är tur att även den ljusa sidan finns, när den mörka är så hotfullt tung.

onsdag 14 mars 2012

Världens finaste vårkängor


Samma dag som den hemska olyckan tog min brors liv senare på kvällen skrev jag ett blogginlägg om de vackraste vårskorna jag någonsin sett. Jag skrev att de var otroligt fina, men fasansfullt dyra, så jag hade absolut inte råd.

Något fick mig ändå att köpa dem, för visserligen kostade de ungefär tio gånger så mycket som jag skulle önska, men samtidigt så vet jag att jag kommer att bo i dem framöver, för Dr Martens är så väldigt mycket  jag och min stil, som jag skrivit om förut.

Jag kände så starkt att man inte ska vänta och vänta när det är något man verkligen vill, för en dag är det för sent att göra det man ville.

Tanken var att söndagens blogginlägg skulle handla om hur jag bestämt mig för att köpa kängorna just för att man måste ta tillvara på livet och göra varje dag värdefull. Kan skorna glädja mig när jag vandrar här på jorden, så är det snudd på min plikt att köpa dem, så länge jag ändå kan ge mina barn mat och allt det där andra, så klart.

Så jag köpte dem och jag har dem varje dag. De påminner mig om hur viktigt det är att ta tillvara på livet, så länge vi har det.

Tänk att ett par kängor så väl symboliserar min livssyn.


tisdag 13 mars 2012

Min starka, kraftfulla pappa


Vi har haft ett par fina dagar tillsammans, mina föräldrar och jag, och det känns väldigt värdefullt för oss alla. Vi är så tacksamma över att vi har varandra när livet känns så tungt, svårt och obegripligt.

Igår satt mamma och jag ute i trädgården en timme och det var strålande sol och fullständigt vindstilla, så vi blev riktigt svettiga. Fötterna var utan strumpor och skor och varsitt glas vin hade vi, för att skåla för våren och njuta lite av livet mitt i allt elände.

Ett par timmar senare bestämde vi oss för att gå samma fina promenadslinga längs älven som vi tog igår. Det är bara några hundra meter tills slingan börjar, men för att den lilla hunden Alice inte ska bli alldeles uttråkad innan vi är framme vid vattnet, så brukar vi ta bilen och sedan gå.

Hoppsan. Vi hade ju druckit vin. Visserligen bara ett glas, som inte ens var fullt, och dessutom för över två timmar sedan, men helt klockrent kändes det inte i alla fall.

Pappa, som egentligen hade tänkt pyssla med annat, bestämde sig för att följa med, för han hade inte suttit ute med oss i solen. Sagt och gjort. Vi hoppade in i bilen, gick vår slinga på trekvart eller så och tog bilen tillbaka. Det är som sagt bara ett par kvarter att åka, men även på denna korta sträcka hann polisen där längs vägen stå med - ja, gissa det ni.

En blåskontroll!

Sannolikheten att bli stoppad av polisen för att blåsa i deras alkometer 17.45 en måndagseftermiddag måste vara oerhört liten oavsett var man befinner sig i landet och i min lilla barndomsort förefaller det fullständigt osannolikt. Både mamma och pappa hävdade dessutom att de aldrig någonsin sett polisen stå just på det stället, utan i så fall inne i centrum.

Pappa fick visa körkortet och sedan blåsa. Han tog i för kung och fosterland så länge apparaten pep, precis som han blivit tillsagd. När den tystnat fick polisen tillbaka den och han tittade förvånat på den.

Den hade inte bara tystnat tillfälligt, utan slutat fungera.

Han ropade på sin kollega att komma med en ny som pappa fick blåsa i och spänningen var stor, för han skulle väl inte blåsa sönder två apparater på samma dag med sina starka lungor?

Närå, det gjorde han inte, som tur var. Och grönt var det också.

Det spelar ingen roll att min lilla pappa varit pensionär i några år, för han är minsann fortfarande stark och kraftfull.

Precis som han alltid varit.

måndag 12 mars 2012

På besök i barndomens kvarter


Igår åkte jag upp till mina föräldrar och även om de har flyttat sedan jag bodde hos dem, så är det ändå som att komma hem. Att samma möbler, som jag vuxit upp med, står i andra rum på en annan andress spelar ingen som helst roll. Det känns ändå som hemma.

Dessutom bor de kvar på orten där jag växte upp, så våra promenader med lilla fina ulltotten Alice känns alltid som en promenad i barndomens kvarter. Det är fint här, särskilt en solig dag med den blå älven som delar orten i två delar och där den västra kallas "fel sida älven", som Peter LeMarc så riktigt sjunger.

Själv har jag aldrig bott på fel sida älven. Det har däremot både mina föräldrar och mina småsyskon gjort och jag minns hur förvånad jag blev när de köpte huset där. Visserligen var det mindre och därmed bättre anpassat till familjen som var kvar när jag och min storebror flyttade hemifrån, men fel sida älven är ändå fel sida älven, tänkte jag. Det kan jag le åt idag, förstås, men samtidigt känner jag faktiskt fortfarande lite så, för så djupt rotat är det. Lustigt.

Nu ska jag försöka få in en bild från min iPhone till föräldrarnas dator och sedan ut på bloggen. jag kan också försöka lägga ut bilden direkt via mobilen.

Vilken utmaning.

Uppdatering: Om någon vet hur man lägger ut en bild från iPhonen, får ni gärna berätta det för mig, för det går inte att klicka på bildikonen och så hämta den och efter en timme gav jag upp... Men nog finns det bloggare som mer eller mindre alltid bloggar från mobilen och lyckas lägga ut bilder? Eller?

Uppdatering på kvällen: Tack vare Maria och ett visst mått av envishet fick jag till en bild! Tjohoo! Tack, snälla, Maria, för hjälpen, du är en ängel!

söndag 11 mars 2012

Söndagstempo


Det var trevligt att Loreen vann igår, för jag tyckte verkligen att hon var bäst, men lite synd att Danny inte också kunde få åka och tävla utomlands. Jag tror att båda skulle placera sig väldigt bra och startfältet i Eurovision Song Contest brukar bestå av minst en tredjedel rena skräplåtar, tycker jag. Bättre då att skicka två bra svenska låtar, såklart. Kreativt tänkt, eller hur?

I övrigt är det lagom söndagstempo här med tvätt, matlagning och en massa pyssel på olika nivåer. Alltid mycket som måste göras ...

lördag 10 mars 2012

Mello istället för fest


En av mina fina och nära väninnor har en make som just har fyllt 40 år och ikväll skulle vi gått på fest och firat detta. Jag hade verkligen sett fram emot kvällen och älskar att folk kostar på sig en stor fest, för nog måste vi få fira livet och att vi levt ännu ett år?

Idag känns det dessvärre inte alls som om partystämningen skulle infinna sig, så jag stannar hemma. Då gör även min man det. Det känns inte alls som om jag kan småprata och dansa in på småtimmarna som jag normalt älskar att göra, för jag vet aldrig när tårarna kan börja trilla igen.

Istället tog söta dottern och jag en promenad till butiken och köpte lördagsgodis. Nu laddar vi upp för en kväll med finalen i Melodifestivalen och jag måste säga att jag är glad över att den går ikväll, för det är precis vad jag orkar med.

Mitt heta tips (ja, oj, så unik jag känner mig - det är verkligen bara MITT tips) är att Loreen är den som kniper segern. Låten är inte dum, men framför allt har hon ett scennummer som är fantastiskt vackert, tycker jag. Det finns de som tror att både Lisa Miskovsky och Thorsten Flinck kommer att knata om Danny Saucedo på prispallen, men nja, det tror inte jag. Jag tror att Danny kommer tvåa.

Bortsett från godiset ska vi också äta ljuvliga ostar som min snälle make köpte i Saluhallen igår. De var utomjordiskt goda redan igår och snart ska jag ta fram dem, så de hinner bli lagom tempererade till ikväll. Fyra timmar är visst lagom för dem att ligga i rumstemperatur, lärde jag mig igår.

Här äter vi inte chips till melodifestivalen, utan exklusiva ostar.

Vad äter ni i tv-soffan?


fredag 9 mars 2012

Språklig spänst

Språktidningen har en kampanj där jag fått
tidningen som provex efter tips av käre maken.
Ska bli kul att läsa den, för den är mycket intressant.

Språktidningen dök idag oväntat upp i min brevlåda just som jag kom hem efter ett fint dygn hos mina föräldrar. Även om vi fortfarande är mer eller mindre bedövade av sorg, så finner vi ändå glädjen i att ha varandra och det är jag tacksam och glad över.

Igår hade jag ett samtal med en präst och varje gång jag sa något som anses olämpligt i mer religiösa kretsar hajade jag till och kände mig lätt generad. Hur man använder språket är så personligt och jag tycker att jag har ett väldigt välpolerat och trevligt språk rent generellt. Jag är aldrig orolig över att det ska hoppa några direkta grodor ur min mun, utan jag brukar kunna föra mig.

Igår råkade jag dock säga sjutton (och det utan att räkna något), jäkla och Jesus, som jag gärna använder istället för oj eller hoppsan flera gånger om dagen, i mitt samtal med prästen. Jag lyckades också gråta och snörvla i en timme ungefär och får vara glad om han uppfattade åtminstone spridda delar av vad jag ville säga.

Jag tröstade mig med att mina tre tvivelaktiga ord i alla fall inte var de värsta jag skulle kunna hitta på. Jag kan betydligt värre ord än så, faktiskt, men det känns alltid lite pinsamt för det enda jag kan tänka på är att han också tänkte på mina förrymda ord.

Det här med att jag svänger mig med Jesus som uttryck i tid och otid är intressant, för det började jag med för några år sedan, utan att jag riktigt märkte det och varför jag började har jag inte den blekaste aning om. Det känns lite amerikanskt och det finns ingen hejd på hur många gånger och i vilka sammanhang jag stoppar in det. Många, många gånger per dag är det i alla fall.

För några dagar sedan skulle jag ta ut en långpanna full av ugnspotatis och när jag skulle ställa den på spisen upptäckte jag att det var fullt där. I samma sekund kommer sonen in i köket och undrar vad det blir för mat. Mitt käcka svar blev då:

- Det blir ugnspotatis och ... (upptäcker att det är fullt på spisen och att det inte finns någonstans att göra av jättelångpannan) Jesus!

Han skrattade gott åt att vi skulle äta Jesus, så klart.

En annan gång skulle käre maken servera sonen pastaskruvar och när han förde sleven mot sonens tallrik råkade några skruvar trilla av. En av dem landade rakt i mitt vattenglas med ett plask, varpå jag genast utbrast:

- Jesus! I mitt vattenglas!

Sonen tyckte det var jättekul att Jesus befanns sig i mitt vattenglas, för det var så det lät.

Vilka uttryck använder ni er av?

torsdag 8 mars 2012

Ännu en biltur norröver


Musikalen Faraos hämnd som fina dottern var med i igår var en trevlig liten tillställning som skingrade min tankar effektivt i nästan en hel timme - så skönt.

Direkt efteråt åkte jag till mina värdefulla bokcirkeltjejer, för det var ju första onsdagen den har månaden och då har vi alltid träff. Det började så fint och vi pratade om boken Simona Ahrnsteds Överenskommelser som vi läst och hann med lite annat också innan jag kände att det var läge att berätta en del om eländet jag går igenom nu.

Att olyckan som tog min brors liv ägt rum visste de förstås redan, men det är klart att man måste prata om det när man är så pass nära vänner som vi är. Det är bara ett fåtal i gänget som jag haft personlig kontakt med under veckan som gått, så det blev en del prat. Jag grät massor - ännu en gång.

Jag började så balanserat, men kom inte ens till andra meningen innan jag bröt ihop igen. Då kände jag mig ändå så stark innan med musikalen i färskt minne och lite allmänt bokprat på en trevlig nivå... Undrar när jag kommer att kunna prata om min storebror utan att börja gråta? Lagom till pensionen, kanske ...

Idag ska jag åka till mina föräldrar och deras fina lilla ulltott Alice igen - det ska bli så skönt att få krama om dem igen. Tyvärr föll det massor, massor av snö igår kväll och under natten, så jag ser inte det minsta fram emot att ge mig ut i trafiken. Även om det är en jobbig tid för oss alla är jag ändå så glad att vi har varandra och kan stötta varann i det svåra och det är bara att hoppas att det är hyfsat lugnt på de större vägarna.

De ska få en liten present också. Den köpte jag redan för flera veckor sedan, men nu är det dags att ge dem den och den passar faktiskt ännu bättre nu än när jag köpte den.

Kanske kan jag lägga upp en bild lite senare, för ni kommer förstå precis vad jag menar ...

onsdag 7 mars 2012

Ett fint paket kom idag





Tack så enormt mycket, underbart snälla och härliga Maria, för att du så fint hjälper mig att få något trevligare att skriva om än min älskade storebrors alltför tidiga död. Det behöver jag.

Idag kom feel goodpaketet jag vann hos Jag och de mina med posten. Min förvåning var stor när jag i eftermiddags öppnade brevlådan och hittade hela paketet där, utan att behöva hämta ut det. I en vanlig brevlåda av klassiskt litet anspråkslöst snitt hade det generösa paketet aldrig fått plats, men vår rymliga lådan kunde minsann härbärgera hemligheten i flera timmar, tills jag hittade den.

Redan när jag såg alla frimärkena var jag rörd, för det kostade en hel förmögenhet att skicka min vinst.



När jag fått av pappret hittade jag en skokartong och jag gillar Vagabond så redan där bådade det gott.



Min iver var stor när jag lyfte på locket och visserligen gillar jag rosa, men när det gäller just tidningssidor står de för sport och det är jag inte så värst förtjust i, så jag slet genast bort sportsidorna, så jag inte skulle hinna drabbas av något missklädsamt dåligt samvete över att jag borde träna.


Och där under låg allt möjligt fint! Oh, så glad och rörd jag blev, för jag började förstås med att läsa kortet. Jag tycker mycket om de tänkvärda orden och i den tid som jag är i just nu, så betyder alla kloka och snälla ord ännu mer än vanligt.


Som tur var vände jag på kortet och där fanns en fin hälsning från Maria.


Jag kan redan nu svara:

Tack så mycket!
Jaaa, det kommer jag att få!
Kram Joanna

I skokartongen fanns så många fler saker än jag räknat med.

Scented Oils i två varianter som redan otända doftar ljuvligt; Festival in Tuscany och Comforting Vanilla. Mmmm...


Och dessutom ett helt spapaket från Grac & Charmes i en serie med det vackra namnet Lovely heart. Jösses, vad jag kommer att dofta härligt framöver.


På toppen av allt fanns en chokladkaka och jag är chokladälskare av gigantiska mått, så även det passade mig alldeles förträffligt.

Tack så jättemycket, Maria, för att jag vann och jag är faktiskt helt säker på att ingen uppskattat vinsten mer än jag gör. Den gladde mig mycket och jag ser en strimma ljus i mörkret, som jag kämpar att kravla mig upp ur. Tack också för att du skriver så öppenhjärtigt, finurligt och intressant på din blogg. Du blandar djupa funderingar över livet med fräckisar på ett sätt som ingen annan bloggare jag vet gör - det är grymt.

Varm tackkram till dig, Maria, och som vanligt en varm kram till alla mina stöttande bloggläsare. Att ni finns vid min sida är guld värt hela, hela tiden.

Nu ska jag skingra tankarna en stund genom att se min dotter i en musikalföreställning på en stor scen. Det kommer säkert att bli en fin upplevelse och det behöver vi alla.