Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

måndag 12 maj 2014

Vårruset i perfekt väder


Det finns saker jag aldrig trott att jag någonsin skulle få uppleva. Att ta mig igenom ett lopp med en nummerlapp fäst med säkerhetsnålar är utan tvekan en sådan sak.

Men idag har jag fullständigt chockat både mig själv och alla jag känner genom att ställa upp i VårRuset och ta mig från start till mål utan att bryta, svimma eller avlida.

Jag kan inte säga att jag sprang hela den fem kilometer långa vägen, men jag sprang oerhört mycket mer än jag räknat med. Det var lätt att springa i nedförsbackarna, så då passade jag på lite extra. Men det mest chockerande är inte att jag ställde upp tillsammans med mina grymma arbetskompisar. Det är inte heller det faktum att jag tog mig i mål.

Nope. Det mest chockerande är att jag tyckte att det var roligt. ROLIGT! Ja, det var otroligt nog riktigt skojigt! Vilken stämning! Vilket ös! Vilka  kvinnor som sprang om mig och som jag sprang om! Vilken känsla att periodvis sväva fram i Slottsskogens kuperade terräng! Och vilka ljuvliga orkestrar som satt och spelade längs vägen!

Vi hade dessutom tur att få idealiskt väder. Det regnade innan loppet, så visst var det blött i marken där vi slog upp vårt partytält, men eftersom vi sprang på asfalt spelade det mindre roll under själva loppet. Någon timme innan starten klarnade det upp och jag skulle kunna tänka mig att temperaturen låg kring 13-15 grader, vilket är helt idealiskt i min värld. Svettigt blev det, såklart, men inte så att jag storknade.

Jag kan knappt tro att det är sant, men medaljen talar sitt tydliga språk. Jag gjorde det faktiskt. Jag tog mig från start till mål och betade av varenda meter av de fem kilometerna.

Och det var KUL!


Finfika! En underbar arbetskompis hade bakat och bjöd på lyxfika!


Tiden ser kanske inget vidare ut, men dels gick jag en del och dels
var det periodvis svårt att ta sig fram p g a folkmassorna. Ändå trevligt
med RunKeeper, så jag fick ett hum om läget!

lördag 3 maj 2014

Skräddarsydda plagg - vilken lyx!



Första dagen i Shanghai begav vi oss till textilmarknaden för att beställa specialuppsydda kläder. Vår väninna skulle hämta ut en kappa hon beställt och när jag fick se den höll jag på att svimma. Den var så otroligt vacker. Vilket hantverk!

Jag, som egentligen inte alls är en kappkvinna, kunde inte motstå lockelsen i att beställa en alldeles egen  kappa, så med hjälp av duktiga väninnan som är designer, om än inte inom klädbranschen, ritade vi upp min drömkappa, valde färg på kashmirtyget och köpte snygga knappar. Mörkgrå med ljusare färg längst ner på ärmarna och väldigt läckra knappar blev det.

Jag passade även på att lämna in två av mina favoritklänningar och be att få nya kopior uppsydda. Käre maken passade också på att få alla måtten tagna och beställde två kavajer på stående fot. Tre dagar senare skulle vi hämta skapelserna. Så spännande!

När vi kom hem till vännerna på kvällen började tankarna att mala. Jag var nöjd med mina beställningar, men jag tänkte på min lilla mamma hemma i Sverige. En kappa i kashmir. En specialuppsydd kappa i finaste kashmir. Ojoj, så fin hon skulle vara i en sådan.

Jag skickade ett meddelande till henne där jag bad om alla möjliga mått; axel till axel, armarnas längd, överarmens omkrets, bystmått, stussmått - alla upptänkliga mått. När jag fått dem bad jag väninnan om en ny tur till textilmarknaden och vår skräddare och nästa dag var vi på plats igen och jag kunde beställa en kappa till lilla morsan.

Några dagar senare var vi tillbaka för att hämta våra beställda klädesplagg och jag blev helt överväldigad. Vilka vackra skapelser!

Nöjd kund är det minsta man kan säga om mig och det enda jag tycker är synd är att det är så himla långt till Shanghai och därmed till skräddaren.

Jag skulle gärna beställt fler klänningar nu när sommaren är på väg och jag vet hur fina de blev.



torsdag 1 maj 2014

Att vilja och våga

FÖRE ...

Jag har så lockigt hår att jag är grymt begränsad när det gäller frisyrer. Söta dottern däremot. Hon kan ha vilka frisyrer som helst. Hon har ett fantastiskt blont hår med lite självfall i botten och tjockt är det också. Ett hår to die for. Mitt absoluta drömhår.

Det är ganska ofattbart att jag fick en dotter som har exakt det hår jag själv alltid drömde om som barn och ungdom. Därefter tvingades jag inse att det inte var någon idé att drömma. Mina lockar är där de är och den mörka färgen likaså.

För något år sedan ville dottern färga håret, men då sa jag nej. Hon var väl ung och frisören vi brukar gå till sa att hon inte färgar håret på någon under 15 år på grund av allergirisken. Ett beslut jag stödde trots dotterns protester.

Nu kände jag däremot att hon äntligen, fjorton och ett halvt år gammal, kunde få testa något nytt. Hon ville så gärna och hon är en modig typ, så jag bestämde mig för att våga haka på tanken. Hon hade spanat in Hair Angered några mil hemifrån, så jag ringde och bokade en tid.

Idag var det dags. Trevliga Sofia var enormt duktig både på att göra slingor och klippa. När vi lämnade salongen var det med glada steg och med en extremt nöjd dotter. Och en liten fråga hängande i luften, måste jag säga.

- Kan vi åka tillbaka hit, mamma?

... EFTER!