En dag i verkligheten

Eftersom söte sonen och hans klass redan är inne på sin fjärde lärare denna termin har det varit lite stökigt och oroligt i klassen. Det är klart att ett gäng tioåringar påverkas av att det kommer tre nya till klassen, en av dem var vår son som flyttades dit med två flickor ur sin gamla klass för att den förra skolan lades ner i samband med sommarlovet, och deras tidigare lärare hastigt och lustigt bestämmer sig för att flytta till Thailand. Den nya läraren kom inte loss från sin tjänst, utan tre vikarier på ett pärlband efter varandra fick ta hand om klassen istället.

Inte konstigt att det blir lite stökigt, kan jag faktiskt tycka.

Den nye läraren efterlyser därför mer vuxennärvaro i klassen och självklart hjälper vi till med det i den utsträckning som vi kan. Jag, som jobbat som lärare i tolv år, ser fram emot att få vara med en dag.

Det enda jag inte ser fram emot är lunchen. Jag kommer, som vanligt, att vara en dålig förebild, eftersom jag inte kommer att äta maten. Det ser alltid lite illa ut, tycker jag, men jag kan inte hjälpa det. Jag gillar inte skolmat, även om jag önskar att mina smaklökar kunde jubla åt det, och dessutom äter jag inte kött eller fågel.

Jag får snällt sitta där och le istället. Som tur är slutar sonen redan klockan 12.40 idag och då kan jag åka hem och äta något.

Nu beger vi oss mot verkligheten och det gäller att hålla i hatten, för även om vinden mojnat sedan stormen igår, så blåser det fortfarande.

Nog är det skum konst?

När vi bestämde oss för att köpa hus för drygt tolv år sedan kikade vi på en massa platser från Göteborg och ända ner till Varberg. Efter ett tag blev vi särskilt intresserade av Onsala, en vacker halvö i Kungsbacka kommun, och vi bestämde oss för att koncentrera vårt sökande hit.

Jag blev alltmer höggravid och lätt desperat efter ett rede att föda i, så när vi inte hittat något hus via mäklare satte vi in en egen annons. Jag tror det var tolv personer som ringde och faktum är att det allra första huset vi tittade på av dessa blev det som valet till slut föll på.

De har monterat ner skolans namn som brukade stå på
väggen, men lamporna som lyste på namnet är kvar.

Huset i sig var inget märkvärdigt, men mycket trevligt och en rätt så stor och lättskött trädgård fanns det också. Det allra bästa med huset var dock läget. Det låg perfekt, möjligen bortsett från att det saknade havsutsikt, men vi har ju ben att gå med och längre än så är det inte.

Det var 300 meter till en välsorterad butik, flott fiskaffär, posten (som förstås är nedlagd för länge sedan), frisersalong och andra småbutiker. Dessutom 350 meter till vårdcentralen och till det dagis där jag hoppades att barnen så småningom skulle få börja, vilket de också gjorde.

Det var vidare bara 150 meter till skolan där barn i åk 0-5 går och 200 meter till åk 6-9. Krypavstånd till allt alltså. Perfekt.

Men det var en sak som jag tyckte var lite skum och det var figuren på skolgården. På bilden ser ni sonen sitta på gubben, men nog står gubben i en väldigt skum position? Jag kan säga att vi har haft många vänner på besök som har undrat om det är lämpligt att gubben står så där bredbent och lutar sig fram på en skolgård för sex- till elvaåringar. "Jaha, man svänger alltså av till höger efter den obscena gubben?"

Öh, ja.

Nu förstår jag ju inte alls vad de menar för själv associerar jag till yoga, men även yoga kan ju vara skumt på en skolgård? Kanske därför de lade ner skolan i våras?

Tredje läraren var trollkarl

Sedan sonen började i fjärde klass på sin nya skola i augusti har han och klasskompisarna hunnit avverkat hela tre klassföreståndare. Idag var det sista dagen för den tredje och på måndag börjar den fjärde. Det ska bli spännande att se hur länge den nye stannar. Planen är att han ska stanna forever eller i alla fall i drygt tre och halv termin tills barnen byter skola igen i årskurs 6, men vem vet?

Den tredje läraren som de just haft i två veckor (underbart är som bekant kort) är både clown och trollkarl och det är väl något som kan behövas i skolans värld. Är inte just en rolig clown och en påhittig trollkarl som kan trolla allt rätt exakt vad skolan behöver?

Trollkarlen har gjort ballongdjur som han har gett till eleverna och häromdagen kom sonen hem med en känguru. Idag kom han hem med en tax och det var inte vilken tax som helst, utan det var en tax med en köttbulle i magen.

Tänk vad de kan, lärarna nu för tiden.

Uppdatering någon timme senare: Jag kan förstå om många undrar varför ingen stannar i klassen så här kommer svaret på alla turerna.

Den som skulle haft klassen tidigare, innan sonen började där, flyttade till Thailand i somras och den som fick tjänsten hade tre månaders uppsägningstid. Han sa upp sig den 22 juli, men fick inte gå till terminsstarten som man brukar försöka fixa och kan därför inte börja förrän den 22 oktober, alltså imorgon. Så på måndag kommer han, superhjälten vi nu hoppas på.

En förskollärare som varit i klassen förut, men som sonen förstås inte haft tidigare eftersom han är ny på skolan, tog hand om klassen de första tio dagarna i augusti. Sedan återgick hon till sina egna studier, för hon vidareutbildar sig till lärare och terminen började 1 september igen.

Den som kom då skulle egentligen ha stannat tills nästa ordinarie kom, men han bestämde sig för att öppna ett café istället, så plötsligt slutade även han.

Då kom trollkarlen in i bilden och nu har han jobbat i två veckor.

Tre lärare avverkade på nästan lika många månader. Så kan det gå.

Min dramatiska lärarkarriär...

Läraryrket är någon de flesta har massor av åsikter om och det är inte så märkligt med tanke på att vi alla har ganska många erfarenheter av lärare. Våra åsikter är sällan ogrundade även om de kan vara färgade av allt möjligt, som att vi var oroliga små barn när vi hade den där konstiga läraren, att vi var bångstyriga tonåringar när vi hade den där tjatiga läraren eller att vi är krävande föräldrar när vi stöter på den där skumma läraren.

Vi har oftast inte lika stor och mångårig erfarenhet av brandmän, hjärnkirurger eller astronauter och har därför sällan så många åsikter om dem.

Jag har under ett antal år fått tre olika vinklar på lärarjobbet. Först och främst som elev och nu även som mamma till två skolbarn, men jag har också själv arbetat som lärare i tolv år, så jag har sett en hel del från insidan också.

Jag började som lärarvikarie sedan jag med buller och bång och i vredesmod sagt upp mig från den enda fasta tjänst jag haft i hela mitt liv. Jag var 21 år gammal och anmälde mig i början av vårterminen på vikariecentralen i Trollhättan, där jag bodde då. Jobben rullade in från första dagen och jag stortrivdes med jobbet, även om det hade sina sidor att byta skola ibland varje dag och ibland varje vecka.

När sommarlovet kom blev jag uppringd av rektorn på en av de skolor jag vikarierat på och hon erbjöd mig jobbet som skolans enda bildlärare, när den förra nu skulle gå i pension. Att hitta en behörig var omöjligt och hon tyckte att jag verkade klara uppdraget. Självklart tackade jag ja, även om det innebar att jag skulle bli klassföreståndare och sätta betyg på elever som bara var sju år yngre än jag själv. Så modig och kaxig kan man vara när man är 21.

Jag blev kvar i flera år och bytte snart från att enbart ha bild till att ha svenska och engelska också. Efter några år arbetade jag dessutom på gymnasiet med svenska och engelska. Mitt förordnande skrevs om varje termin eller varje läsår och jag var kvar år efter år.

Till slut kände jag att det var ohållbart rent strategiskt. Någon dag skulle förmodligen jobberbjudandena upphöra, så jag sökte till universitetet i Göteborg. Jag valde litteraturvetenskap, eftersom jag älskar att läsa, och kom in. 

Året därpå sökte jag både till svenska språket och till journalisthögskolan. Jag räknade inte med att komma in på JMG, som det hette, eftersom den utbildningen tillsammans med läkarutbildningen och någon till brukar vara allra svårast att komma in på. Jag räknade kallt med att läsa svenska språket och utbilda mig till lärare.

Oväntat nog kom jag in på journalistprogrammet sedan jag gjort ett bra högskoleprov och sedan dessutom ännu bättre skrivprover. Glädjen var stor och jag blev journalist. Praktiken gjorde jag på Sveriges Television som nyhetsreporter i Karlstad och så fort jag var klar med utbildningen fick jag jobb där, 30 mil från min man och vår lägenhet i Göteborg. Vi hade hunnit gifta oss trots att vi bodde 30 mil ifrån varandra.

Även där fick jag vikariat som förlängdes gång på gång och min chef sa att jag kunde räkna med att få stanna precis hur länge jag ville, men han föreslog ändå att jag skulle åka hem till min man och bli med barn, för jag skulle bara vara fertil i några år. Till slut lyssnade jag på honom och flyttade hem till min man och fick i rask takt två fina barn.

När jag skulle börja jobba igen efter fyra års föräldraledighet råkade jag se en annons där en skola jag aldrig hört talas om sökte en bildlärare i årskurs 6-9. Japp, tänkte jag, jag kan i alla fall söka, för det är ett roligt jobb.

Jag fick det samma eftermiddag. Snabbt och lätt och i allt annat än mördande konkurrens. Vi var två som sökte jobbet och jag var den enda som hade jobbat som lärare förut. Så praktiskt.

Läsåret därpå var skolan enligt reglerna tvungna att annonsera ut tjänsten igen, i jakten på en behörig bildlärare och då kom det en, så jag fick inte vara kvar. Istället blev det en tjänst med svenska och engelska, som jag ju också undervisat i fast bara på gymnasiet, ledig. Den fick jag.

Sedan följde några underbara och roliga år med mina härliga elever och efter omstrukturering på skolan hade jag en hel årskurs per läsår. Det var helt perfekt. Att slippa splittra sig genom att ha sexor på morgonen, nior före lunch och sjuor på eftermiddagen är mycket värt både när det gäller förberedelser och att vara på rätt nivå för respektive klass.

Självklart tröttnade facket på att jag var kvar år efter år. De ser ju behörighet som det heligaste som finns, så de drev en process mot mig. Inte brydde de sig det minsta om att jag hade läst litteraturvetenskap i ett år och en treårig journalistutbildning, som inte alla kommer in på och som är så givande när det gäller att skriva, formulera sig och tänka brett.

Precis när mina elever skulle gå hem på jullov i årskurs 8 kom domen. Länsrätten slog fast att jag inte hade där att göra. Beslutet att ha mig anställd var upphävt. Det var inte kul och jag tyckte att det var fruktansvärt orättvist. Jag lärde mina elever massor i båda mina ämnen och fick dem att växa som människor och de två sakerna tyckte både jag och min kloke rektor var det viktigaste.

Därför påpekade han att jag och kommunen hade ett civilrättsligt avtal, nämligen ett anställningsavtal, och det vägde tyngre. Så jag blev kvar hela vårterminen också till min och elevernas stora glädje. Både elever och föräldrar oroade sig dock för sista året i grundskolan, för de ville inte byta lärare sista året. Jag hade redan haft dem sedan i sexan och att byta sista året var en mardröm.

Föräldrarna kallade till möte i matsalen och bjöd in både min rektors chef och hennes chef i ett försök att få ha mig kvar. Tyvärr var reglerna som de var, så det såg mörkt ut och vi var alla förtvivlade.

Dessbättre bestämde sig rektorn att anställa mig ytterligare ett år med hänvisning till en passus som finns i skollagen, där man med hänsyn till elevernas bästa får göra undantag. Han ansåg att detta var ett sådant undantag och vi alla höll med. Det kan aldrig vara för elevernas bästa som man byter ut en fungerande lärare som de haft i tre år för att avsluta med en helt ny sista året. Lyckan var stor när jag kunde meddela både barnen och föräldrarna att jag skulle få vara kvar deras sista år också.

Det blev många tårar när mina underbara nior slutade på skolan i juni och jag kommer i alla år att bära med mig allt klokt som de har lärt mig om att vara människa och jag hoppas att också att de kommer att bära med sig det jag har velat ge dem; att de är helt fantastiska precis som de är. 

En hel del mätbar kunskap har jag också öst över dem och jag grät i lärarrummet när jag såg deras fina resultat på de nationella proven i kärnämnena svenska och engelska. Det var inte bara jag som insåg vilka pärlor jag hade i min sal, utan det var objektivt en sanning.

När mina nior gått ur skolan gick det inte att förlänga mitt förordnande länge, utan jag lämnade skolans värld för gott efter tolv magiska år.

Samma sommar fick jag ett nytt erbjudande från en annan skola, för mitt rykte i kommunen var mycket gott, men jag tackade nej. Jag vet att jag inte är välkommen i skolans värld egentligen och jag vill inte gå igenom den rättsliga processen igen, för det vet jag att jag hade fått göra. Facket hade utan tvekan gjort samma sak igen och det är klart att det retar folk att jag är kvar år efter år, trots att det är uppenbart att jag gör ett utmärkt jobb.

Jag är nämligen inte behörig, utan bara kompetent och det smäller inte alls lika högt. Tyvärr.

Fler tankar om lärandets konst...

Ett stort hjärta till alla som delar med sig av sina tankar och gör världen
mer intressant, givande och spännande!

Hela dagen har jag suttit och filat på pyttegrejer i mitt manus och då och då har jag kikat in på bloggen och läst en massa kloka kommentarer från er, underbara och reflekterande bloggläsare. Det känns så skönt att ni förstår vad jag menar när jag gnällde över dotterns lärare i morse.

Lärare är ju så otroligt viktiga personer i en ung människas liv. Det pratas jämt och ständigt om hur viktigt det är att lärarna är behöriga och visst, jag har absolut inget emot behöriga lärare. De får gärna vara behöriga allihop, men det som är viktigare för mig är kompetensen.

Så som jag ser det hela önskar jag de bästa lärarna till både mina och andras barn och då är det kompetens jag värdesätter högst. Jag vill att eleverna ska få med sig det de behöver rent kunskapsmässigt och samtidigt utvecklas och växa som människor. De ska bli ansvarsfulla och omdömesgilla vuxna så småningom och för att bli det behöver de bli sedda och stöttade för den de är.

Det är så mycket enklare att kika i betygen vilken skola lärarna har gått på och är det rätt skola blir det en ok-stämpel i rumpan. Är det istället en flerårig universitetsutbildning från en adekvat, men annan utbildning, så går det bort. När allt egentligen handlar om att att ge eleverna det de behöver.

Samma sak är det med betygen. Det är så himla lätt att prata om att betygssystemet måste ändras och att för få elever blir godkända, när det i själva verket borde pratas om hur man ska göra för att fånga eleverna och utveckla deras intresse att själva söka kunskap. Jämför unga och deras datorer. Inte sjutton är det en vuxen som lärt dem allt de behöver kunna för att spela spel, surfa runt och fullständigt bräcka de flesta vuxna. Där är det minsann inga problem att lära sig. Herrejösses, ungar är smarta som attan.

Det är alldeles för lätt att koncentrera sig på de frågor som besvaras genom att man tittar på dokument som lärarexamen och mycket svårare, men också mer intressant, när man börjar prata om vilken kompetens som behövs för att bli en bra lärare.

En spännande, men läskig diskussion, som få är beredda att ta tag i. Fast jag tycker det är grymt intressant.

Lärargnäll en ösregnsdag

Ibland är det helt enkelt inte så kul. Jag är vanligtvis en väldigt energisk och fartfylld person, men nu är det som om luften har gått ur mig.

Jag vet varken hit eller dit. Visst funderar jag fortfarande på min bok, men det är inte bara det. Det är liksom allt.

Grubbleriet om livet. Vad vill jag och hur ska det gå för mig i livet? Hur ska det gå för mina barn? Och för min käre make? Han är nog den som alltid klarar sig bäst, så honom kan jag mer eller mindre lämna därhän. Han är dessutom vuxen nog att ta ansvar för sina egna beslut och sina vilda handlingar.

Men jag då? Och mina hjärtegryn? Imorgon ska jag träffa flera av min dotters lärare på speeddejting. Jag får tio minuter med var och en och ska dessutom på denna tid hinna förflytta mig. Påhittigt? Ja. Bra? Oklart. Forcerat? Absolut.

Så gott som alltid har jag fler frågor/åsikter/funderingar än vad som kan avhandlas på några få minuter.

Jag vill ogärna lämna ut mina barn på djupet här på bloggen, för de har själva inte valt att vara med här, men en av många saker som direkt stör mig för tillfället är matrisen bildläraren på dotterns skola använder. Den stör mig så mycket att jag är på vippen att gå till rektorn.

Det finns fyra nivåer man kan nå upp till och alla som stött på min dotter vet att hon är oerhört kreativ. Hon vann sin första teckningstävling när hon var två år gammal och priset var inträde för hela familjen till Astrid Lindgrens värld. Sedan dess har hon varit en fullständig idéspruta i alla år.

Redan på dagis levererade hon så mycket pyssel att jag frågade om vi skulle betala en extra pysselpeng. Den underbara personalen bara log och påpekade att inget av mina barn någonsin säger "Jag har inget att göra" som många andra barn gör. De sysselsatte sig alltid själva. Och det fick tydligen kosta.

Ibland ser jag mer ut som ett troll än en människa. Sorry.

Dottern har gjort flera filmer, ungefär halvtimmeslånga, tillsammans med sina kompisar och även klippt ihop en film som visats på ett mycket stort bilföretag i Sverige. Då var hon elva år och nu är hon tolv.

När hon bakar, vilket hon gör varje vecka, slänger hon i allt från Nonstop till marshmallows trots att det inte står med i receptet. Hon är extremt självgående och bara skickar ut mig ur köket när jag råkar närma mig.

Sedan sex års ålder har hon gått på konst i kulturskolans regi och kommit hem med den ena fantastiska skapelsen efter den andra. Hon har en enorm fantasi och en energi som vem som helst skulle vilja låna lite av.

Under de sju veckor som dottern nu haft bild på sin nya skola med den nya läraren har hon gjort en mapp och tecknat typ päron i blyerts. De har inte gjort några som helst fria uppgifter.

När läraren ringde upp sin bror, som bor utomlands mitt under lektionen via Skype och pratade med honom istället för att undervisa och dessutom svarade "Om du hittar dom" på frågan om dottern fick använda pastellkritor, tröttnade jag och ringde upp honom.

Han hävdade då att ledningen sagt att lärarna måste vara tillgängliga hela tiden. Ursäkta mig, men rektorn menar nog inte att man ska vara tillgänglig för sin bror under arbetstid. Det har aldrig någon av mina chefer tyckt varit nödvändigt i alla fall.

Nu har läraren hur som helst klickat i den första nivån på idéer i matrisen och där slår han fast att min dotter saknar egna idéer och behöver kontinuerligt stöd.

Öh? What? De har inte fått en enda fri uppgift. Ge henne en timme i salen och jag kan garantera att hon gör något mycket fantasifullt. Och dessutom helt utan stöd.

Och hemkunskapsläraren säger att potatis ska koka utan lock, för annars blir det så högt tryck. Detta resulterade förstås i att vattnet kokade bort gång på gång för dottern och hennes klasskompis under de 25 minuter det tar att koka potatis, så de fick hälla på nytt hela tiden. Potatisen blev inte klar. Jag har aldrig någonsin kokat potatis utan lock. Gör någon annan det?

Shit, vad trött jag blir.

På studiebesök i verkligheten

Söte sonen har aldrig påstått att de nya klasskompisarna på den nya skolan slukar honom som om de vore stora och glupska lejon, men idag ska jag ändå följa med honom till skolan en stund för att se hur de har det.

Han trivs väldigt bra i klassen, så de andra eleverna tycks inte vara rovdjur alls, men det ska ändå bli intressant att se hur det går till på dagarna.

På föräldramötet förra veckan, där vi fick uppleva tidernas mest intressanta matteföreläsning, diskuterades att det var lite pratigt i klassen och att det kunde vara en god idé för föräldrar som hade möjlighet att vara med en stund.

För min del tycker jag inte alls att det är konstigt att det blir lite pratigt och smått oroligt i klassen, för dels har det dykt upp tre nya elever i en redan befintlig grupp och dels visste vi vid terminsstarten att det skulle komma att bli tre olika klasslärare som ett pärlband på rad enbart under denna första termin.

Den första läraren kunde bara vara där i tio dagar och den andre får vikariera i sju veckor innan den tredje, som fått tjänsten efter den förra terminens lärare som hastigt flyttade till Thailand under sommarlovet, kan tillträda. Rörigt?

Jo, lite, så därför kan det vara bra med lite extra stöttning från en och annan förälder. Hur länge jag stannar beror på hur det känns, men till första rasten lär det i alla fall bli, så under 90 minuter kommer jag att vara i en skolsal för första gången på länge.

Spännande äventyr en fredag...

PS! Glöm inte att vara med i min tävling, där du kan vinna ett armband som jag gjort! Tävlingen pågår fram till söndag och hur du ska göra hittar du här!

Fjärde bussäventyret idag

Det ante mig! Det fanns ytterligare ett sätt att köra hem min son från skolan. Jag trodde att de tre tidigare vi avverkat under veckan på något sätt utgjorde maxgränsen, men så var det naturligtvis inte alls.

Igår spekulerade jag ju i hur det skulle bli idag och spännande nog måste jag erkänna att jag hade fel. Den främsta anledningen till att jag gissade fel var nog att jag inte kunde föreställa mig detta alternativ.

Spännande - ska bussen stanna här?
Jo, minsann, det gjorde den!

Eftersom sonen slutar tidigt på torsdagar är det buss 18 som gäller, enligt meddelande från skolan, och den kom i lagom tid och lämnade sedan också fickan på utsatt tid. Med mig som en viftande svans bakom, så klart.

När bussen närmade sig hållplatsen vid Preemmacken, som jag hade förväntat mig att sonen skulle gå av på den första dagen, blinkade den och körde in på hållplatsen. Jag gjorde samma sak och parkerade försiktigt bakom.

Därefter förväntade jag mig att få se ett par bekanta pojkben kliva av bussen, men det kom inga. Efter någon minut körde bussen iväg igen utan att ett enda barn stigit av. Jag bara stirrade och körde förvånat efter. Ännu en gång. James Bond igen.

Som vanligt körde bussen sedan in i rondellen och jag stönade och mindes måndagens enorma omväg. Men eftersom det alltid händer något nytt på den tre kilometer långa sträckan mellan skolan och vårt hus hände det givetvis något oväntat även idag.

Bussen körde nämligen direkt till barnens gamla skola och stannade på skolskjutsplatsen där. Och där klev minsann barnen av, även min son. Hållplatserna ligger bara ungefär 70 meter ifrån varandra, så att bussen generöst skulle stanna på båda fanns inte i min värld, men det gjorde den.

När sonen promenerat hem frågade jag honom hur det kom sig att han inte klev av på den första och då berättade han att busschauffören hade frågat om det var någon som skulle till Presseskolan, som alltså är den skola som ligger några kilometer bort och som bussen åkte och vände vid i måndags när det blev en omväg på en halvmil.

Då hade sonen redan knäppt av sig bältet och stod i gången och väntade på att dörrarna skulle öppnas. De andra barnen hojtade att ingen skulle till Presse, men gärna till Kyrkbyskolan och då satte sig sonen ner igen och busschauffören körde dit.

Sonen sa också att det var samme chaufför som i måndags, så inte heller han var väl road av omvägen.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det blev ytterligare en variant på bussväg hem från skolan för vår tioåring. Fyra varianter på lika många dagar är på något sätt imponerande.

Om det finns en femte att lägga till i raden får vi inte veta, för imorgon tänker jag inte leka Bond, utan då plockar jag med mig sonen i bilen direkt för då ska vi genast åka norröver mot Göteborg för att sammanstråla med käre maken.

Sedan drar vi utomlands och vilar upp oss efter veckans bravader. Det behöver vi.

Tredje bussäventyret

Många bussar på väg till och från skolan...

Eftersom sonen fått en skolstartsbacill och är lite förkyld, så kör jag honom till skolan för tillfället. På det sättet kan vi åka en halvtimme senare och han får vakna till i lugn och ro.

Eftermiddagarna är ändå de turer som är mest äventyrliga, så därför är det bäst om vi koncentrerar oss på dem och tränar på dem alldeles oavsett förkylningsgrad.

Idag släpptes eleverna ur klassrummet någon minut efter skolklockans ringning, så arme sonen ilade iväg som en liten iller över skolgården av rädsla för att missa bussen. Idag var det dessutom sen dag, så frågan var om han skulle ta buss nr 18, den vanliga bussen, den vanliga buss nr 18 eller linjebuss. (Den som tycker att detta verkar rörigt får genast medhåll och kan läsa gårdagens inlägg.)

Han chansade på den vanliga buss nr 18, som vi igår konstaterade fungerade. Han hann vänta på hållplatsen i flera minuter innan den kom, så språngmarschen över skolgården var en smula onödig, men säkert nyttigt på något sätt ändå.

Så fort bussen lämnade sin ficka smet jag ut bakom med bilen och den här gången hade jag kameran med mig, till skillnad från när jag fick promenera iväg med kameran häromdagen för att ta lite bilder att illustrera mitt inlägg med.

Kolla hastighetsmätaren. Jag kör
i modesta 40 knyck ...

Eftersom inte ville släppa varken bussen eller vägen med blicken slängde jag bara lite nonchalant upp kameran då och då och hoppades att det blev en bild. För säkerhets skull tog jag drygt trettio stycken. Några blev riktigt bra, nåja, i alla fall för ändamålet, medan andra inte fick med bussen alls, utan bara instrumentpanelen eller himlen.

Resan tycktes gå väl med mig hack i häl och jag förväntade mig att söte sonen skulle gå av vid samma hållplats som igår. Jag vet inte vad som fick mig att tro det egentligen, men det kan berott på att han igår åkte med samma vanliga buss nr 18 vid samma tid som idag.

Att detta inte alls har med saken att göra borde jag självklart förstått. Allt kan ju liksom hända.

Mycket riktigt körde bussen förbi hållplatsen han släpptes av vid igår. Det är för övrigt samma hållplats som jag trodde att han skulle släppas av vid i måndags, då vi övningsåkte buss hem för första gången och fick en rundtur på en halvmil ungefär.

Jag såg idag bussen köra in i rondellen igen och suckade genast. För mitt inre såg jag ytterligare en halvmils sightseeingtur år helt fel håll, men nej då. Det går att hitta på något nytt varje dag.

Här släpptes sonen av igår - idag susade bussen förbi.

Den här gången åkte bussen raka vägen till gamla nedlagda Kyrkbyskolan, där sonen gick förut, och där han blev avsläppt till slut efter rundturen i måndags. Det går alldeles utmärkt att släppa av honom där, men hur kan en skola som inte längre är i bruk anses ha en busshållplats? Ska man räkna med att den fortfarande finns som busshållplats betraktat? Det trodde inte jag.

Mycket intressant att han blev avsläppt där och bra var det ju, men det är fortfarande svårt att se logiken i turerna.

Det känns lite som de där IQ-testerna man kan ta där man får se figurerna A, B och C och därefter klura ut hur figur D ser ut. Något säger mig att den typen av figurer bygger på logik och att det borde gå att räkna ut.

Nu ska vi se hur bussfigurerna ser ut denna vecka:

Skolan är nedlagd, men hållplatsen finns kvar?

Figur A, måndag: slutar tidigt, buss nr 18, kör förbi tänkt hållplats, rundtur och avsläppt vid gamla skolan.

Figur B, tisdag: slutar sent, vanlig buss visar sig vara nr 18 och avsläppt på tänkt hållplats

Figur C, onsdag: slutar sent, vanlig buss nr 18 och avsläppt vid gamla skolan

En gissning:

Figur D, torsdag: slutar tidigt, buss nr 18 och ... tja ... ingen rundtur igen, väl? ... vilken av hållplatserna? ... jag chansar på gamla skolan, för den har i alla fall varit stoppet två av tre gånger.

Det ska bli riktigt spännande imorgon och nog är det något charmig med överraskningar. Eller? Det kanske inte gäller dagliga bussturer?

Dagens dråpliga bussinlägg

Alltså, det är svårt att åka buss. Riktigt svårt. Faktiskt så besvärligt att det antagligen inte går att göra rätt.

Jag skulle vilja hävda att jag har hyfsat lätt för att förstå en skriven text. Många års arbete med texter av olika slag har gjort att jag känner mig ganska trygg med bokstäver. Till och med om det blandas in en och annan siffra brukar jag känna mig lugn.

Men nu har jag stött på problem.

Vi fick massor av papper från skolan vid skolstarten och jag plöjde ivrigt vartenda ett. Ett handlade explicit om skolskjutsen för de barn som tidigare gått på Kyrkbyskolan. Det var tydligt skrivit med två mellanrubriker döpta till "Till skolan" och "Från skolan". Mycket pedagogiskt och lätt. Tänkte jag.

Vi löste Till-delen redan igår och kämpade tappert med Från-delen och mer om det kan ni läsa här.

Idag stod vi inför en ny utmaning för under mellanrubriken "Från skolan" står det så här:

"När barnen slutar 12.40 kan de ta buss nr 18. När de slutar 14.40 vilket de gör två gånger i veckan får de ta den vanliga bussen hem."

Här finns det utrymme för en viss subjektivitet. Vilken buss anser den administrativa assistenten, som skrivit brevet, vara vanlig? Jag tänkte att hon nog menade linjebussen som kör alla människor som vill åka med (och som kan betala för sig, förstås). En sak som spädde på min misstanke om vilken buss hon menade var att sonen fått två busskort - ett skolbusskort och ett för linjetrafiken.

Jag tolkade det alltså som om han skulle åka linjebuss de två dagarna han slutar sent, som idag. För säkerhets skull tog jag bilen till skolan, parkerade den och följde med honom via övergångsstället en bit bort över gatan, så han skulle hitta till busskuren. Där stod vi. Ensamma. Ingen annan i hans klass kom. Och ingen buss heller.

Efter tio minuter kom dock den från igår välbekanta buss nr 18. Arme sonen hojtade och jag visste inte på vilket ben jag skulle stå. Hastigt bestämde jag mig i alla fall för att följa honom tillbaka. Denna gång hann vi dock inte använda oss av övergångsstället, så medan vi sprang ropade jag att han aldrig får göra så här utan mig.

Han, och alla klasskompisar som skulle åt samma håll, klev på buss nr 18 och så åkte den iväg. Jag frågade en man, som såg ut att vara lärare/bussvakt, varför nr 18 kom när barnen fått lapp om att ta en annan. Det var förstås inte lätt för honom att svara på, men han sa att denna buss skulle åka till Kapareskolan i alla fall och vi bor precis där så det lät bra.

Vid det här laget var jag hopplöst långt efter bussen och när jag äntligen närmade mig busshållplatsen där det var tänkt att sonen skulle gå av redan igår promenerade han mycket riktigt just där.

Tänk så enkelt allt var när skolan låg tre hus bort...

Liksom helt rätt. Fast avstigen från fel buss.

När jag kom hem igen, pustande som vanligt efter att ha jagat bussar, läste jag igenom pappret en gång till och kan konstatera att formuleringen blir ganska kul om man nu vet att nr 18 går även de två sena dagarna i veckan. Det står ju att barnen ska ta den vanliga bussen hem. Ja, nr 18 är ju den vanliga, tänker jag och ler lite förvirrat.

Efter en stund funderande, jo, det tog en bra stund, kom jag på det kreativa att det KAN, men det är bara en gissning från min sida, vara så att nr 18 just dessa sena dagar inte har samma slutsträckning som den har de tre andra dagarna. Det skulle alltså kunna vara så att inte ALLA barn kan ta denna, för några bor kanske längre bort än vi gör. Just de barnen kanske behöver ta en linjebuss...?

Men om det vet jag ingenting alls. Det är bara ett vänligt försök från min sida att bringa reda i obegripligheterna kring bussturerna...

Follow that bus!

Att åka buss är minsann en konst. Jag trodde man bara åkte med lite sådär enkelt, men så var det inte alls. Det var sannerligen tur att jag var hack i häl på den flyende bussen.

Men vi tar det från början. Vi börjar i morse då söte sonen och jag 07.08 promenerade mot busshållplatsen, som ligger längre bort än skolan han gått i tidigare. Eftersom den nu lagts ner ska han bussas till en annan skola nästan 3 km bort. Den förra låg tre hus bort.

Eftersom tidsaspekten var viktig i morse, då vi busstränade för första gången, konstaterade jag att det tog nästan sex minuter att gå till hållplatsen. Vi var alltså där 07.14, vilket var i god tid eftersom bussen skulle börja sin rutt kl 07.20 och det enligt Via Michelin är 2,5 km till vår hållplats. Jag kände mig lugn.

Redan 07.21 dök dock racerbussen upp! Inga förseningar här inte!

Sonen klev glatt på och jag kollade med busschauffören så att det verkligen var rätt buss och jodå, det var det.

Lugnt gick jag hem igen längs vår fina alléväg och satte mig vid datorn tills klockan blev spiondags. Sonen skulle sluta 12.40 och mitt uppdrag var att agera efterföljare, så jag skulle veta vilken väg bussen tog hem och att allt gick väl. Jag utgick från att den tog samma väg, men ville kolla.

Snällt stod jag tillsammans med sonen på skolans stora busshållplats när den ena efter den andra bussen kom och plockade upp tiotals barn. Till slut kom även sonens buss och han klev på. I bästa James Bondstil satte jag mig i bilen och väntade tills bussen svängde ur sin ficka.

Denna buss är fingerad, men kör här den beskrivna sträckan.

Då smet jag före och körde hemåt. Jag trodde att bussen skulle svänga höger och därmed ta samma väg som på morgonen, men det gjorde den minsann inte, utan den följde efter mig! Förvånad tittade jag i backspegeln och konstaterade att den låg kvar hela vägen.

Jag utgick då ifrån att sonen skulle gå av vid matbutiken, för det är den närmaste hållplatsen och vi skulle dessutom köpa bulle och festis inför morgondagens utflykt, så det passade utmärkt. Jag svängde in på parkeringen, klev ur bilen och gick mot hållplatsen.

När jag nästan var framme körde bussen förbi! Utan att stanna! Hoppsan!

Det var nu mina James Bondtalanger fick blomma ut fullt, för jag slängde mig in i bilen och rattade ut från parkeringen och närmade mig rondellen. Bussen var borta. Jag hade två rimliga vägar att välja på. Det kunde förvisso även varit så att bussen valt den tredje, men jag velade mellan två och i sista sekunden valde jag den större vägen.

Några meter längre fram såg jag bussen och nu hade vi fem bilar mellan oss. Jag körde på och hoppades att sonen skulle gå av vid nästa hållplats. Det gjorde han inte och ingen annan heller.
Vid nästa gick ett barn av, men min son förblev osynlig och jag hann inte fram eftersom vi hade så många bilar mellan oss.

På nästa hållplats gick ytterligare ett barn av och jag parkerade raskt bakom bussen för att ropa till sonen att stiga av, men hann inte mer än ut ur bilen innan bussen svängde ut på vägen igen och körde vidare.

Vid det här laget ropade jag "GÅ AV NÅGON GÅNG DÅ!!!" högt för mig själv och irriterade mig enormt på att jag inte låtit sonen ta med mobiltelefonen till skolan.

Ytterligare en hållplats senare gick ett barn av och honom hade jag sett på bussen på morgonen så jag tokparkerade på en hållplats ännu en gång och frågade efter min son och varför han inte gick av och om han var kvar och ja, ni kan tänka er. Den stackars pojken bara stirrade på mig och visste inte vem jag pratade om. Förstås. Hur skulle han kunna veta det?

In i bilen igen, svettig och frustrerad, och som vanligt denna dag med gasen i botten (nåja, inte direkt, men forcerad i sinnet i alla fall...), fortsatte jag att följa efter bussen. Alla filmscener jag sett med "Follow that car!" i byttes i mitt huvud till "Follow that bus!" och jag kämpade på.

Strax såg jag bussen svänga in mot en annan skola och jag började pusta ut, för där borde den stanna tillräckligt länge för att jag skulle hinna parkera, gå ur bilen och plocka ut den arme gossen som vid det här laget borde känna sig mer eller mindre kidnappad.

Döm om min förvåning när busschauffören endast använde rondellen bredvid skolan som just en rondell. Han tog ett varv och körde tillbaka samma väg som han kom. Då började till och med jag skratta. Nu började det ju bli riktigt galet.

På väg tillbaka körde han förbi varenda hållplats och stannade inte en enda gång. I rondellen vid kyrkan, ungefär där sonen borde gått av innan omvägen på en halvmil, blinkade han höger och stannade oväntat till vid den numera nedlagda skolan! Vad är det för fel på busshållplatser? Varför stannade han vid en nedlagd skola?

Inte vet jag, men där klev i alla fall äntligen, äntligen, äntligen den förlorade sonen ur bussen. Jag rusade fram och frågade vad det var som hänt och varför han inte gått av och tja, något jättebra svar fick jag väl inte, men i alla fall en kul kommentar vidarebefordrad från de förskräckta mindre barnen som också varit med på den oväntade utflykten:

"Jag kissar på mig!"

De var så rädda och vilsna, de små liven. Sonen, som är en balanserad kille, var förundrad, men inte orolig, för han hade sett sin mamma, alias James Bond, förfölja bussen hela tiden och då kände han sig ganska lugn och trygg trots allt.

Och tydligen inte alls tillräckligt orolig för att lämna bussen på vilken hållplats som helst...

Skolstart, nostalgi och refusering

Första skoldagen 2011

Så var det äntligen dags då. Barnen väcktes i god tid, åt en lugn och skön frukost, kläddes sig i lagom fina kläder, som de förstås själva valde, och sedan var det dags för årets första skoldag.

Första förskoledagen 2003

Båda barnen börjar nu på nya skolor med nya lärare och nya klasskompisar, så förväntningarna var höga och pirret i magen helt säkert på plats, även om de utstrålade ett behagligt lugn på morgonkvisten. Det kan ha berott på ren trötthet också, men harmoniska såg de ut i alla fall.

Innan jag släppte iväg de små liven tog jag som vanligt en bild på båda två i trädgården. Det har jag gjort sedan den dagen då de började dagis (jo, jag vet att det heter förskola, men eftersom jag vill poängtera att det inte var sexårsverksamheten de började i skriver jag dagis) och det är så kul att följa deras utveckling.

Den första bilden jag tog i detta sammanhang var i augusti 2003. Söte sonen hade just fyllt två år och söta dottern skulle snart fylla fyra. Båda såg oerhört mycket fram emot att få börja dagis och jag som inte hade hunnit jobba mellan barnen, eftersom de föddes så pass tätt, kände jag mig också redo att låta någon annan ta hand om mina älsklingsgryn på dagarna.

Första skoldagen 2009

Första året jobbade jag bara 80% och var ledig på måndagar och det var en perfekt mjukstart för oss alla.

Bilden som jag fotograferat av hänger på väggen i tv-rummet och jag tycker att den är så härlig och uppiggande. Det syns tydligt hur ivriga och glada de är!

På den dator jag använder nu finns bara de tre senaste första-skoldagen-bilderna, men det är nog så kul att se. Det har onekligen hänt en del under åren som gått, även om man inte märker det så tydligt längs vägen.

Idag kom även ett kort refuseringsbrev på mejlen. Ytterligare ett förlag som inte inser potentialen hos Saga Allerlöv.

Carina Rydberg, som jag både gillar och skräms av, skrev härom dagen på Boktipset.se att hon bara sålde 300 exemplar av sin debutroman, men trots det fick hon skriva fler och med tredje boken kom genombrottet. Oerhört intressant och tänkvärt.

Det var i slutet av 1980-talet men helt klart en fullständigt annan tid. Nu är det bara snabba cash som räknas, precis som hon påpekade.

Nog är det ganska cyniskt och tragiskt?

Första skoldagen 2010

Flyttlärare och Refuserad - suck!

Idag har vi ägnat ett par timmar åt att köpa lite skolsaker till barnen och båda känner sig taggade inför skolstarten på torsdag. Ny skola, nya lärare och nya klasskompisar blir det för båda två, så visst är det lite extra pirrigt, men självklart mest kul. Pennor, sudd, block, kalender. Nu är de redo!

Redo är dock inte vad skolan är. När vi kom hem låg ett brev från sonens nya skola och där förklarade rektorn att läraren, som sonen skulle få om en och halv dag, har bestämt sig för att flytta till Thailand. Minsann! Hoppsan, liksom.

Flyttfåglar som lämnar landet har man ju hört talas om, men lärare som flyttar till varmare breddgrader när terminen börjar känns lite snopet. I brevet står att en förskollärare som barnen känner och som utbildar sig till lärare kommer att ha barnen fram till den 1 september då hon fortsätter sin utbildning.

Mitt barn, som är helt ny på skolan, känner henne inte alls och henne ska han ha i endast tio dagar. Den som fått jobbet efter flyttläraren börjar först den 22 oktober och perioden september-oktober är inte löst ännu. 

Min tioårige son kommer alltså att sin första termin på en alldeles ny skola att ha minst tre klassföreståndare, som rektorn kallar den person vi brukade kalla mentor på skolan där jag jobbade. Min entusiasm svalnade lite.

Tio år gammal. Tre kilometer till skolan istället för 100 meter. Inte en enda kille med sig från förra klassen.

Är det nu jag ska ropa "TJOHOO, det blir nog jättebra?" Eller är det nu jag ska ringa och erbjuda mig att ta över klassen? Åtminstone tills den nya läraren kommer den 22 oktober?

Jag har ändå arbetat som lärare i tolv år och lyckats lära både en och annan elev ett och annat...

(Dessutom; inför sonen kan jag varken stånka och stöna, för jag måste ju få honom att tro att det blir alldeles toppenbra... Suck... Matt innan terminen ens har börjat...)

Till och med jag hajar till när jag läser min egen rubrik. Refuserad? Arma krake - har jag fått ett ny refusering?

Men nejdå! Jag väntar fortfarande på besked från en handfull olika förlag, så jag har inte helt gett upp hoppet ännu.

Den här gången är det inte jag som blivit refuserad utan Desirée Fredlund. Hon har till och med låtit göra en bok av sina vedermödor och den har fått titeln Refuserad. Den fyndiga undertiteln är Från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad som författare.

Genom olika bloggar har jag stött på denna bok och till slut var jag tvungen att beställa den, för jag måste få läsa den och inte bara läsa vad andra tycker om den. Det finurliga med bloggosfären är att man här och var kan beställa direkt ifrån författaren och då få den signerad och det förhöjer förstås lyckan när den dimper ner i brevlådan lite extra.

Idag kom den i ett vackert långt kuvert och jag gillade genast det avlånga snygga formatet.

Dessutom skrev Desirée något både väldigt klokt och väldigt peppande  som en hälsning. Tusen tack och ja, jag fortsätter att drömma jämt och ständigt!

Jag är mitt inne i boken Kråkflickan av Eriksson och Axlander Sundquist, men tror faktiskt att jag ska ta och lägga Refuserad i omkörningsfilen, för det kan inte ta många timmar att läsa den om jag trycker lite på gaspedalen.

Stämningsfull skolavslutning med kransar

Idag har båda fina barnen haft skolavslutning och jag brukar alltid bli rörd när jag hör Den blomstertid nu kommer och ser alla söta barn i fina kläder. Avslutningen var i år förlagd till kvällstid, för att så många som möjligt skulle kunna delta, eftersom skolan läggs ner nu, och nog blev det något alldeles extra.

Även om jag egentligen är emot skolavslutningar i kyrkor, så kan jag inte låta bli att tycka att det är både stämningsfullt och vackert. Extra fint är det med alla kransar och diadem som barnen bär.

Igår satte jag en bunt vita rosor och vit brudslöja i vatten med knallblå karamellfärg och det blev otroligt tjusiga och unika blommor av det lilla jobbet. Det var spännande att se hur den blå färgen sögs upp allt eftersom tiden gick. Exakt hur blå de skulle bli gick inte att veta på förhand. Kul för söte sonen att få blommor som så väl matchar den skjorta han valde för några veckor sedan.

Många kommentarade dessutom de ovanliga rosorna och då var det roligt att kunna säga att jag färgat dem själv! Se nedan den coola förvandlingen.

Jag tycker att det är rätt kul att göra kransar och brukar göra egna både till skolavslutningarna och midsommar, men i år ville fina dottern ha ett diadem istället, så då fick jag prova att göra det för första gången och det gick väldigt mycket snabbare. Resultatet blev inte dumt, men jag tycker nog att kransar är finast, trots allt.

Dotterns lärare, som hon har haft i hela fyra år, fick av oss en ängel som Ulrica Elmberg har gjort och jag hoppas att den ska pryda hennes trädgård i många år och vaka lite över henne. Hon varit en mycket ambitiös och duktig lärare, som lärt dottern enormt mycket och framför allt förstått henne och peppat henne att fortsätta utvecklas utifrån den person hon är.

Jag vet att dottern kommer att sakna henne väldigt mycket och det är bara att glädjas med de elever som kommer att få henne framöver.

Efter stunden i kyrkan gick vi alla i något slags sorgetåg till Kyrkbyskolan för allra sista gången och det påminde lite om Suckarnas gång, även om det knappast var avrättning på gång, utan tårtkalas för alla barn och föräldrar.

Eftersom jag hade barn i två klasser försökte jag fördela mina gracer, men det var ett tufft uppdrag för jag  ville vara i båda klasserna på heltid. I sonens klass var det mer odramatisk stämning, men i dotterns klass, dit jag kom tillbaka efter en stund flödade tårarna. Antagligen var det därför jag hållit mig undan en stund, för jag visste att det skulle bli jobbigt.

Fröken hade skrivit något fint om var och en av alla eleverna och utsett dem till något personligt och det var riktigt fint och rörande. Någon blev klassens solskensstråle, en annan klassens arbetsmyra och en tredje klassens djurvän.

Djurvännen var min dotter och det stämmer verkligen. Dessutom skrev fröken så fint om vilket smittande skratt min älskade dotter har och hur det dröjer sig kvar. Det är inte särskilt svårt att tänka sig hur rörd jag blev. Otroligt fint sagt!

Båda barnen fick varsin skiva med bilder från sina år på skolan och när vi ätit oss mätta på tacos satte vi oss för att titta på dessa. Det var riktigt kul att se hur mycket barnen faktiskt vuxit, utan att vi riktigt lagt märke till det.

I morgon vaknar barnen upp till sommarlov, skolan är stängd och kommer att förvandlas till fritidsgård så småningom och vi börjar med att fira med en fika på stan. Så härligt när barnen har modesta önskemål!

Nyköpta vita rosor och vit brudslöja

Så här blå hade blommorna blivit efter fem timmar

Efter 27 timmar var blommorna helt blå

Den blomstertid nu kommer...

Nu är det rent bedövande vackert i trädgården! Överallt blommar det i alla möjliga färger och former. Rabatten är otroligt fin nu, men kommer att bli ännu finare när tulpanbladen försvinner.

Den laxrosa vallmon är min favorit och i år har få tur att få flera blommor på den, så det känns härligt. Den röda jättevallmon håller redan på att blomma över och jag blir lika förvånad varje år över hur snabbt det går och hur kort blomningsperioden är.

I år kommer även rosenkragen med fler blommor än den brukar, så det känns också trevligt, för den har en underbar färg.

Idag har söta dottern fått veta vilka som kommer att bli hennes klasskompisar under de kommande fyra åren och det känns som om det kommer att bli en bra klass. Jag känner flera av de nya klasskompisarnas mammor och tycker att det är grymt trevliga och bra människor med klokt tänk och mycket energi, så det känns jättebra.

Nu får vi bara hoppas att det får bli den här klassen under resten av grundskoletiden, för jag vet att klasserna ändras allt som oftast.

Idag skiner solen igen efter gårdagens hällregn och jag har tänkt att inviga utomhusdrinkperioden ikväll, när en fin väninna kommer på besök!