Skidsport på sportlovet

Jamennuså! Där satt den! Sportaktiviteten som krävs för att man med gott samvete ska kunna säga att man haft sportlov. Vi har inte bara gått på bio, shoppat och haft fester under veckan, utan vi har sportat också.

Eller inte jag då, om sanningen ska fram, utan barnen och deras sportige pappa. Men nu har jag ju formellt heller inget sportlov, utan det är faktiskt barnens grej, så jag behöver inte sporta.

Jag stod istället så gärna så vid skidbacken i Isaberg med kameran i högsta hugg. Det passar mig mycket bättre och det var dessutom väldigt lyxigt att det tog mindre än två timmar att komma till fjällvärlden.

Det var ett par år sedan barnen åkte skidor senast och i början var de lite nervösa, men snart susade de fram som vana åkare igen. En och annan vurpa får man förstås räkna med, men alla kroppsdelar är hela och det känns fint. Det är alltid det viktigaste.

Apropå mitt tidigare inlägg idag, så blev det en tonfiskbaguett till lunch och den var inte alls dum. Ofta är en macka mycket godare än lagad mat på vägkrogar och restauranger av den här sorten, tycker jag.

När vi kom hem gjorde jag Pasta d'Amore, som är en favoriträtt för hela familjen. Receptet finns för övrigt under Matigare recept ovan.

Det är god mat, det.

Sonen är längst ner i knappliften och dottern är högt uppe i backen.

Vart ska vi resa?

Jag vid min skylt om vegetarisk mat på High Chaparral - havre och majs!

Dagens fotoutmaning är Travel och att vi i vår familj älskar att resa har nog inte undgått något som läser min blogg. Vi lägger hellre pengar på det än att lägga stenplattor på garageuppfarten eller köpa nya möbler till exempel.

Jag och min äldsta väninna, en tjej som började i vår klass i årskurs fyra, brukar åka iväg med våra barn en helg i maj varje år. Tidigare har vi alltid åkte till High Chaparral, för det ligger bara ett par timmar härifrån och timmerstugorna kostar endast 500 kronor att hyra.

Redan förra året kändes det som att vi gjort stället tillräckligt många gånger, men eftersom vi inte kom på något bättre åkte vi ännu en gång. Den gången blev väldigt dramatisk och slutade med sjukhus för dottern som blev skjuten i ögat.

Så nu vill vi inte tillbaka dit, dels för att dottern snart blir tonåring och inte har något intresse av att leka pang-pang alls längre och dels för att vi faktiskt är klara där.

Den stora frågan är nu vart vi ska åka istället. Det här är våra kriterier:

• Det ska passa barn mellan 10 och 12
• Det ska vara ungefär/max två timmars bilresa från Göteborgstrakten
• Det ska vara billigt
• Vi ska anlända en lördagseftermiddag
• Vi ska sova över
• Aktiviteten ska äga rum på söndagen
• Vi ska åka hem på söndag eftermiddag

Kinkigare än så är vi inte. Nu ser jag fram emot grymma tips på platser vi kan besöka!

Please!

Sommarens resa bokad

"Vårt" mysiga hus. Sonen testar utomhusduschen till vänster.

Knappt har vi hunnit landa, så väl fysiskt som mentalt, efter vinterns utomlandsresa, innan det var dags att styra om och konkretisera planerna inför sommarens årliga tur till Grekland.

Redan innan vi lämnade det underbara hotellet Sound of the Sea förra sommaren bokade vi in oss inför den kommande. Ännu en gång ska vi få bo i det mysiga huset som är ursprungsfastigheten på hotellområdet.

Här sitter vi på kvällarna och myser...

Nu är även flygstolarna bokade, så den 26 juli är det dags att återse vårt kära Karpathos igen. Som vanligt håller käre maken på att ordna med vindsurfingtävling under perioden vi är där och förhoppningsvis kan vi locka ner några andra trevliga surfare och deras familjer också.

Förra gången var vi där i tre veckor, men det var för lång tid med tanke på hur enahanda det trots allt ljuvligt är att mestadels tillbringa dagarna vid poolkanten, så i år nöjer vi oss med två veckor.

Fast det är över ett halvår kvar innan vi åker börjar jag redan se fram emot våra veckor där och vi är inte ensamma om att återvända. På solsängarna runt poolen ligger alltid människor som varit där betydligt fler gånger än vi. Det är riktigt kul att återse dem också, men framför allt ser jag redan nu fram emot att få sitta och småprata om livet med Helen, som är dotter i hotellägarfamiljen.

Och jag vet ju av erfarenhet att tiden kommer att springa iväg, så snart står vi där på Landvetter igen.

Suktar redan efter solen

Receptionen med julstjärnor i två färger i rabatten.

Vi hade fantastisk tur med vädret under hela vår USA-vistelse. Visserligen var det bara några få plusgrader de första dagarna i New York och inte så många fler under de första dagarna i Orlando heller, men det har inte regnat (mer än några få droppar när vi passande nog ändå satt i bilen på väg ut till Hamptons på Long Island) och inte heller snöat.

Idag känns det däremot att vi kommit hem till Sverige igen, för vi välkomnas av ett strilande ösregn. Inte konstigt att jag redan längtar till solen och värmen igen. När vi lämnade Florida hade temperaturen stigit till 23 grader så det var ljuvligt sommarväder och precis lagom varmt utan att vara stekande.

Här hemma finns nu massor av saker att göra i stil med att tvätta och städa och även det får mig att längta tillbaka till vårt fina hotellrum, där det var rent och snyggt och inte fullt av prylar som dräller omkring överallt.

Innan jag tar tag i allt det där hushållsarbetet tänker jag drömma mig tillbaka till Sheraton Vistana Resort i Orlando.

Dröm dig gärna bort tillsammans med mig genom en lång rad av vackra bilder!

Våra barn var för stora för den fina lekplatsen med solskydd.

Sonen är precis på väg uppför trappan ur den varma poolen.

I fontänen dansade sonen omkring glatt.

Vanligtvis är det vattenfall som strilar nerför berget. Sonen flyter.

Både dottern och sonen älskade poolen.

Så vackert med ljusklädda palmer, julstjärnor,
och dessutom fullmåne.

Fontäner fanns det många på hotellområdet ...

... och vattenfall fanns också.

Vår utsikt från hotellrummets vardagsrum - underbart.

Vår hotellbyggnad - en av ungefär 15 stycken. Vi bodde högst upp till
vänster på den här bilden, men hade inga fönster åt detta håll, vilket
är parkeringshållet och rätt trist att titta på.

Nytt fräscht kök. Troligen hade spisen inte
använts förut, men vi gräddade pizzor i den.

Vårt trivsamma vardagsrum med TV längst ner. Självklart fanns det varsin
stor platt-TV i respektive sovrum också. Om man tröttnar på nöjesparker.

Barnen delade utan problem rum och fick varsin stor säng att breda ut sig i.

Vi bodde högst upp till höger i detta hus.

Spegelblankt poolområde.

Om man ville kunde man slappa i hängmattor
som fanns här och var.

Ni hjälpte mig hem!

Det var med förvåning jag vaknade i morse, eller rättare sagt igår morse men eftersom jag inte sovit på över ett dygn, så känns det fortfarande som samma dygn, och kände att ryggen gjorde betydligt mindre ont än dagen innan. Jag vågade knappt ens tänka tanken, men medan jag klädde på mig kändes det som om jag skulle överleva hemresan, trots allt.

Första etappen gick mellan Orlando och Detroit och visst gjorde det lite ont i ryggslutet, men absolut inte alls som dagarna innan och jag KUNDE faktiskt sitta hela flygturen, vilket jag var säker på att jag inte skulle klara. Lite ont, jodå, helt bekymmersfri kan man inte räkna med att bli bara så där i en handvändning, men ändå. Helt klart överlevbart, även jag är stel ännu.

I Detroit bytte vi plan och sedan bar det av igen. Även denna gång gick det över förväntan och visserligen kunde jag absolut inte somna, men vad gjorde det så länge jag kunde sitta på mitt säte och titta på filmen One day som baseras på boken med samma namn av David Nicholls? Sämre kan man faktiskt ha det.

Sista etappen blev mellan Schiphol i Holland och Landvetter och då hade vi till slut rest i femton timmar. I min nervositet inför hemresan räknade jag förstås fel och de femton timmarna jag trodde att den längsta etappen skulle ta var istället hela hemresans alla tre delar. Som tur var.

Jag är helt övertygad om att ni, kära, fina, omtänksamma och varmhjärtade bloggvänner, hjälpte mig hem med er tankekraft och hållna tummar och det tackar jag er så mycket för. Hoppas förtrollningen hänger i.

För ikväll ska jag äta färska räkor med het sås och då vill jag kunna sitta på en stol innan jag fullständigt däckar i egen säng (denna ljuva ordkombination - egen ... säng ... åh ...) vid 20-tiden.

Jetlag är en lag vars långa arm man svårligen undkommer.

Medicin och biverkningar

Idag går planet hem. Visserligen har vi haft det underbart, roligt, spännande, intressant och helt fantastiskt på alla sätt, men det ska ändå bli skönt att få komma hem. Hemma är ändå alltid något särskilt och nog är det tur att man känner så.

Det enda minuset på resan har varit min onda rygg. Den är okej när jag ligger ner, bedrövlig men ändå överlevbar när jag går omkring, men när jag sitter tar den nästan livet av mig, som jag skrev igår. Ett par minuter klarar jag sedan gör det så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen eller hur jag ska bära mig åt. Det tar flera minuter att få mig ur bilen när vi väl är framme, för vid det laget har kroppen förtvinat så den nästan inte går att röra.

Den frågvise undrar säkert varför jag inte helt enkelt tar en gäng värktabletter och dövar smärtar en smula, för bara tanken på två flygturer, där den ena är hela femton timmar lång, ger mig förfärliga rysningar och nästan ångestladdade känslor.

Jomen så här är det med mig och medicin; de funkar inte ihop. Inte alls. Mina erfarenheter är inte så värst många, men mycket tydliga.

Jag skulle gärna åka rymdraket hem för snabbhetens skull.

Den senaste medicinen jag tog var Cocilana Etyfin, som är en hostmedicin som mina barn fick utskriven för ett antal år sedan. Flaskan stod kvar i kylen och efter att ha haft otroligt jobbig rethosta i ett par veckor och knappt någon nattsömn alls, rekommenderades jag att ta 5 ml två gånger dagligen. Jag gjorde det en gång på kvällen och sedan en gång morgon därpå. Framåt eftermiddagen började jag må illa.

Om du är äckemagad ska du sluta läsa här och göra något annat.

Jag lade mig för att vila, men hann inte mer innan jag fick rusa upp för att kaskadkräkas. Detta upprepades ett par gånger och det var en solig dag i augusti, så både maken och barnen var i trädgården, helt omedvetna om att jag kräktes som en kalv.

Jag ringde i desperation min lilla mor, tillika distriktssköterska, och hon reagerade direkt på hur dålig jag var och ringde min syster, tillika granne, så hon skulle kunna köra in mig till jourcentralen. Min man var ju ingen idé att ringa, för han går inte omkring med mobilen i fickan när han är hemma och den fasta telefonen skulle han inte höra där ute i trädgården.

Syrran kom  skuttande genast och med en platskasse i händerna kördes jag in till jouren. Jag kräktes hela vägen och syrran stirrade och styrde.

Mitt favoritgodis Skittles ska med hem.

Väl inne hos läkaren, som jag fick komma in till direkt och lägga mig på en bår, togs en massa prover och doktorn bad till och med snällaste systern gå ut till papperskorgen som jag släng spypåsen i och hämta den för en okulärbesiktning. Fy, så äckligt!

Läkaren konstaterade att mina värden var så dåliga att hon rekommenderade ambulanstransport till stora sjukhuset i Varberg och en vidare utredning där. Så fick det bli. Syrran åkte hem och jag åkte med två unga män till Varberg och fortsatte att spy hela vägen ner. Vid det laget var det mest galla som kom, för det finns inte hur mycket kolsvart kräks som helst i min kropp och svart var det verkligen från början.

De gjorde en mindre undersökning, men när de nämnde det läskiga ordet gastroskopi påpekade jag att jag slutat kräkas och att det kanske kunde vara en reaktion på hostmedicinen, som den första läkaren faktiskt sagt som en av flera tänkbara anledningar till kräkattacken. Det beslutades att vänta med magtitten och tack för det.

Jag fick sova över på sjukhuset, men eftersom jag inte fortsatt att spy fick jag åka hem dagen därpå. Hostmedicinen hällde jag ut så fort jag kom hem och detta var nog tre eller fyra år sedan.

Gången innan dess fick jag lunginflammation efter att småförkyld stått på en idrottsarena under en friluftsdag i ösregn och då fick jag en sorts antibiotika som gav mig enorma nässelutslag över hela bålen, men främst kring nedre delen. Jag såg helt tokig ut och det kändes dessutom väldigt obehagligt. Det är nog sex eller sju år sedan.

Mitt på jordklotet ser ni oss - nu ska vi åka över halva.

Ungefär för lika länge sedan fick jag problem med en tand. Det visade sig att den bakersta tanden låg och ruttnade helt brutalt. Det hade kommit ner bakterier under en gammal fyllning och tanden var borton räddning och gjorde sjukt ont. Jag fick citodon mot smärtan och en tid ett par dagar senare för att dra ut eländet hos en specialist. Dessa citodon gjorde mig alldeles kollrig och okoncentrerad. Jag kände mig hela tiden helt förvirrad och andra dagen började jag må illa. Jag lyckades hålla mig från att kräkas ända tills jag kom till tandläkaren.

Stackars kvinna. Jag hann inte mer än öppna munnen och hon lokalisera vilken tand det vår, så började jag spy som en stolle. Mycket pinsamt, tyckte jag. Och väldigt jobbigt. Tanden fick hon i alla fall ut och maken fick komma och hämta mig, precis som han gjorde i Varberg.

En enda gång har jag tagit en enda Ipren och då fick jag magknip som satt i i fyra dagar. Jag kunde knappt äta.

Så om ni undrar varför jag inte proppar i min värktabletter, så vet ni nu exakt varför. Det går inte ihop med mig alls.

Men goda tankar uppskattar jag, så tänk gärna en god tanke om mig i eftermiddag och i natt, så kanske jag klarar resan hem, trots att det kommer att bli plågsamt.

Tack på förhand.

Sista ljuva dagen i USA

 Vilken trevlig sista dag vi fick här i Florida! Så lugnt och skönt att man faktiskt kan tro att vi har semester. Vi tog bilen till Cocoa Beach ännu en gång och visst var det lite molnigt, men vi hyrde det mesta som kunde hyras och så var vi nöjda i flera timmar.

Det vi hyrde var två solstolar, som gick att fälla till fullständigt ryggläge, vilket var en våt dröm (våt dröm passar väl på en strand...?) för min arma rygg som inte klarar mer än två minuter av sittande läge innan det gör så ont att atomer skjuter ut från korsryggen och hotar att döda allt levande inom en radie av fem mil, ett parasoll, en bodyboard och en surfbräda.

Tre fjärdedelar av familjen badade glatt, men bara tanken på att vingla ut med min sargade lekamen fick mig att rysa, så jag nöjde mig med att vada och ta bilder. As usual. Ryggen är bara en av många ursäkter jag kan hitta på för att slippa frysa i Atlanten i januari. Fast sanningen att säga var det absolut 20 grader och det är okej för mig.

Jag solade i alla fall en stund i min underbara liggstol och när vi gick i en affär några timmar senare utbrast sonen spontant att jag var knallröd, så helt förgäves var det tydligen inte - hehe.

Maken tyckte att vågarna var väldigt små och det var lätt även för ett ickeproffs att hålla med honom, men han lyckades i alla fall stå på brädan en kort stund då och då. De som var på stranden skulle minsann veta att här gled en av världens bästa speedsurfare omkring helt inkognito och såg ut som vilken semesterfirare som helst.

Lite småshopping blev det på slutet av dagen, men inte för mig, för jag är verkligen ingen storshoppare. Det är troligen ett av mina mest okvinnliga drag, för jag tycker inte att det är kul bara för att det finns grejer att köpa. Jag får aldrig ångest av att jag shoppat för mycket, för jag hittar inget. Jag är grymt kräsen.

Käcke maken pekade ut butik efter butik med glada tillrop och sa "HÄR DÅ?!", men jag bara log vänligt och sa omväxlande att det var för brokigt, för sportigt, för färgglatt, för tantigt, för ungdomligt, för konstigt och framför allt för ojoannigt. Det mesta i USA är ojoannigt. Bra för plånboken, men småtrist för mig.

Men det fanns Jelly Beans ju! Jorå! Jag köpte en underbar påse till med en störthärlig mix av bara favoriter. Nu har jag lärt mig vilka man ska undvika, så nu kommer varenda liten böna att avnjutas under ljudligt smackande och med ett mycket nöjt leende på läpparna. Very Cherry, 7up, Cotton candy och Watermelon är bara några av de fullständigt underbara smakerna jag plockade ner i påsen.

När vi kom hem hem satt en underbart söt liten groda och väntade på oss på räcket utanför hotellrummet och med tanke på att vi bor på femte våningen ville jag bara hjälpa den lilla sötnosen ner till marknivå igen, men jag tror att de små liven klarar sig bättre utan ett deus ex machina (ibland lyser mina poäng på littvet igenom...). Eller i alla fall ett mänskligt ingripande.

Trots att vi har bott på detta fina femstjärniga Sheratonhotell i en hel vecka har vi inte hunnit med poolområdet förrän idag. Det var verkligen vackert och vattnet var riktigt varmt, säkert 25 grader. De badglada i familjen njöt både länge och väl och jag förevigade det mesta längs vägen.

Resten av kvällen, eller natten för er del kära bloggläsare, kommer att ägnas åt det svåra konststycket att packa ned allt som hafts med och inhalndlats under resan. Det kommer att bli ett äventyr att få med allt.

Antagligen kommer vi att lyckas tack vare mig och då menar jag inte att jag är grym på att packa. Jag är bara väldigt ogrym på att shoppa.

Nästa gång vi hörs är det troligen onsdag eftermiddag och vi stapplar omkring på kall svensk mark igen. Det får gå det med!

Yihaa - Epcot och nya stövlar!!!

Så snart frukosten var uppäten åkte vi mot Epcot, som vi hade hört skulle vara en fantastisk park med tema framtiden. Öh, jodå, för några år sedan var det säkert så. Michael Jackson i rymdaktig dräkt från 1986 var absolut superhett 1986 och budskapet om att han var här för att förändra världen är klassiskt. Funkade säkert bra även 1987 och 1988. Men nu?

Nja. Jag började nästan gråta när jag tänkte på hur opererad han var redan då och hur han senare kom att förändras till något helt annat än den han föddes till. En sådan fantastisk artist och konstnär och så gick det så illa som det gick. Vilken tragedi.

När vi gick för att se Captain Eo i 3D hade vi ingen aning om att det var King of Pop anno 1986 vi skulle se, men så var det. Efter att ha upplevt magisk 3D flera gånger i andra parker var förväntningarna hyfsat höga, men detta var verkligen 3D i barnvagga. Effekterna var mycket måttliga och jag blev mest ledsen över Jacksons öde. Att se passionen och styrkan lysa i hans ögon när han dansar och veta att han inte kan dansa en enda moonwalk mer på jorden var tungt. Det var knappast tanken med filmen, men min enda känsla när jag lämnade lokalen…

Spaceship Earth var däremot en trevlig upplevelse. Där började vi med att pricka in på en karta varifrån vi kom och sedan följde en mycket bildande och intressant tur ända från mammutarnas tid och fram till våra dagar på det tekniska planet. Kanonbra och givande på alla sätt och inspirerande på ett vis som jag önskar att alla skolbarn skulle få uppleva varje dag de är på sin arbetsplats; skolan.

När åkturen var över skeppades vi alla virtuellt tillbaka till våra hemvister och det kändes tryggt och fint att se oss alla landa på den vackra västkusten i Sverige igen.

Nemo var också fantastiskt fin. Mycket fint gjort och den söta lilla fisken åkte bara hit och dit och såg bedårande ut.

Soarin’ var jag lite rädd inför. Åksjuka borde hålla sig borta stod det på en skylt, men i kön ställde jag mig med familjen i alla fall och när vi kom fram sa kvinnan som skulle släppa ombord oss att det var en väldigt trevlig tur, så absolut ingen fara för mig. Mannen som stod bakom oss i kön sa samma sak och han hade åkt den flera gånger, så jag borde vara lugn.

Då ska man veta att attraktionen var något när man skulle glidflyga och som enligt programmet utlovade ”the exhilarating rush of this free-flying hang gliding adventure”. Mycket mer lockande (avskräckande?) saker stod när man skulle börja köa. Det var allt möjligt om att dyka och snurra och mina knäskålar skallrade friskt.

Jag vägde all denna information tillsammans med alla varningstexter om att gravida, åksjuka, hjärtsjuka och annat löst folk skulle passa sig mot att kvinnan som släppte på oss och mannen bakom sa att det var en toppengrej. Och satte mig i sätet.

Det ångrar jag inte alls. Det blev en underbar upplevelse! Det var precis som man tänker sig att det är att åka helikopter (något jag faktiskt gjort två gånger och inte alls njutit av dessvärre) och oerhört vackert och behagligt. Vi svävade över San Fransisco, Yosemite och andra vackra platser och allt var bara lugnt och ljuvligt. Puh!

Lunchen åt vi på en mexikansk restaurang och det var jättegod. Empaladas med ost och massor av majschips i tre olika färger var en riktigt trevlig upplevelse. Dessutom satt vi så vackert på en utbyggnad i vattnet.

En stor del av Epcot består av olika länder och den första vi kom till var Norge och det kändes hemvant och trevligt. De som jobbade där var norrmän allihop och när vi pratade svenska med dem blev de så glada att de släppte förbi oss i Maelströmmen i expressledet, trots att vi idag inte köpt expresspass. Det blev en jättefin åktur bland vikingar och isbjörnar.

Sonen gillar sombreros och ville gärna löpa med sig en jättesådan, men eftersom den helt säkert inte skulle klara hemtransporten särskilt väl, så bestämde vi oss för att hoppa över inköpet.

Istället begav vi oss hastigt och lustigt till Kina och där såg vi en film på en kvart och visst var den intressant, men efter att ha läst Chi An – bara en dotter och Vilda svanar – tre döttrar av Kina kan jag inte låta bli att tänka på alla människoöden och såg filmen väldigt mycket som propaganda. Kina är ett oerhört fascinerande land, men deras historia skrämmer mig faktiskt en hel del. Om ni inte har läst de två böckerna jag nämnt här så rekommenderar jag dem båda varmt. Det är inte ofta böcker ändrar ens världsbild, men så var det här. Ren magi. Och ett gott stycke historia.

Apropå historia tog vi oss sedan till Amerikas historia och de kan förstås konsten att bre på och berätta om sin förträfflighet. Krig och elände passerade revy, för det går knappast att bortse från världskrig, depression och slaveri, men ändå var det lite tjofaderittan över det hela. Fascinerande. Efter att ha matats med hitech i flera dagar kändes det dessvärre lite segt med vaxdockor som föreställde Benjamin Franklin och Mark Twain, så barnen höll bokstavligt på att somna under historialektionen.

Eftermiddagsfikat bestod av frozen lemonade till mig, glass till maken och sonen och popcorn till dottern. Självklart såg popcornen ut som Musse Pigg, vad annat kan man vänta sig? Generösa dottern hittade en kompis som också ville smaka popcorn och fågeln blev så glad så när hon kastade iväg och ett annat välpoppat popcorn till honom.

Det var minst 25 grader idag, så vädret var underbart och skönt och vi strövade omkring timme efter timme ända tills det blev mörkt. Den sista attraktionen idag blev Mission: Space, men där gällde det att lösa ett uppdrag och skutta runt lite, så det hoppade jag över. Barnen och maken var i alla fall euforiska över att ha landat på mars, så det var ju toppen.

Det kan bli mörkt innan vi lämnade Epcot och just som jag trodde att det var dags att åka hem och slappa dör shopping upp på schemat. Igen.

En snabb tur till ett köpcenter blev till över två timmar och guess what? Jag hittade snygga stövlar! Yihaa!!!! Jag gillar egentligen bara kängor, men kan till nöds stå ut med stövlar om de är rätt rough och inte ett dugg söta, och nu hittade jag ett par snygga stövelkängor! Hurra! Säg att de är svinsnygga – please!

Imorgon är det vår sista dag här. Hur kunde tiden gå så fort?

Tror minsann att tidens försvinnande är vårt tids allra största gåta.