Skor, skor, skor ...

Dagens fotoutmaning får mig att le en smula för Your Shoes förväntas säkert få det att vattnas i munnen på alla kvinnor. Tyvärr är jag ju inte en skobrud, utan de enda skorna jag gillar på riktigt är mina Dr Martens från 1990-talet och dem har jag redan skrivit en trevlig kärleksförklaring till.

Det finns nu en ljuvlig vårvariant där de är vita och översållade med små söta rosa blomrankor. Om jag hade 1 700 kronor över skulle jag köpt dem direkt, men i så fall måste jag sälja betydligt fler böcker. Köp, köp!

När vi var i USA över nyår köpte jag faktiskt ett par Converse som jag gillade mycket. De påminner  också om kängor, fast de är betydligt nättare än Dr Martens-typen. Det får bli de skorna som jag tar en bild på denna vackra lördagsmorgon, för det är mina vårskor och jag tycker faktiskt att vi sedan ett par dagar har riktig vår här.

Det är ljust när barnen går till skolan och all snö, som sanningen att säga inte direkt låg i drivor, har smält undan. Nu behöver jag inte vara rädd att trilla när jag är ute igen och det är skönt. Vem vet om jag innerst inne är benskör redan och skulle bryta mig på stubinen? Jag vill inte ta reda på det alls.

Idag blir det en tur på stan och vi ska köpa present till en mycket och god och trevlig vän, som har stor fest ikväll eftersom han just fyllt jämnt. Jag har gjort en helt grym partylista på Spotify till honom och den är extremt blandad som han och hans underbara fru, en av mina närmaste väninnor, gillar. Jag föredrar själv alltid nyare låtar, men här har jag slängt in massor av godingar som kommit de senaste typ 40 åren så det ska bli jättekul ikväll.

I somras dansade vi i deras uterum tills långt efter klockan 4 på morgonkvisten och jag hoppas det blir samma sak ikväll. Jag skulle behöva röra på mig och sedan ryggproblemen i vintras är jag så lycklig över att jag KAN det också.

Igår bytte jag utseende på bloggen förresten - brunt och rosa kanske inte kändes helt väntat, men jag tycker att det blev rätt trevligt i alla fall. Håller ni med?

Orden ger nya tankar

Hoppsan! Jag var visst lite ivrig igår. Mitt i prinsesseuforin såg jag fel på fotoutmaningen som jag är med i och råkade ta dagens utmaning redan igår. Som ett liten konsekvens av detta misstag kommer därför gårdagens utmaning Written Words idag istället. Det spelar ju faktiskt ingen som helst roll egentligen.

Jag älskar det skrivna ordet i de allra flesta former. Två av mina absoluta favoritböcker genom tiderna är Timmarna av Michael Cunninghamn och Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, men idag har jag valt några andra böcker med en gemensam nämnare ur min ständigt överfulla bokhylla.

De böcker jag valt idag har gjort något så spännande som gett mig en och annan ny tanke och det tycker jag är underbart. Inbördes är de väldigt olika, men jag varmt rekommendera dem allihop.

Chi An - Bara en dotter av Stephen W. Mosher är en bok som faktiskt förändrade min världsbild. Det är inte ofta man läser en bok som påverkar en så på djupet som denna bok påverkade mig. Det är en helt oförglömlig skildring av ettbarnspolitikens Kina utifrån en kvinna som själv arbetade som befolkningskontrollant innan hon åkte till USA, där hon dramatiskt nog blev gravid med sitt andra barn.

Om ni inte läst den boken ännu så har ni ett upplevelse utöver det vanliga framför er. Det är fruktansvärt hemsk läsning, men samtidigt vansinnigt intressant. Kollektivet går så långt för individen i Kina att det faktiskt inte går att föreställa sig det som händer i boken.

Det du inte såg av Patrik Sjöberg och Markus Lutteman är också en bok som gav mig nya tankar när jag läste den i våras. Jag har alltid varit en stor beundrare av Patrik Sjöberg och har alltid gillat att han gått sin egen väg. Dessutom har han hoppat så imponerande högt att jag inte förstår hur det går till rent fysiskt.

Med sin bok, som har ett flyt och en närhet till Sjöberg som gör att man riktigt känner hans tankar när man läser trots att han haft en medförfattare, gjorde han något oerhört viktigt; öppnade ögonen för de övergrepp som alltför ofta sker där det finns barn. Idrotten samlar många barn och ungdomar och därför dras pedofiler gärna dit. Att han själv under flera år var utsatt av sin tränare gav eko i hela världen och att han blottade sig så är ännu större och viktigare än alla hans makalösa prestationer på arenan.

Som nyhetsreporter på Sveriges Television gjorde jag fruktansvärda inslag om pedofiler och mådde extremt dåligt av alla detaljer jag fick veta och hur långt det ofta går innan övergreppen upptäcks. Barnen vågar sällan berätta vad de utsätts för och jag tror att Patrik Sjöbergs mod har gjort att många andra vågar berätta. Dessutom har han hjälpt till att öppna ögonen på alla runt omkring och bli vaksam på osunda signaler.

Vi föräldrar ska inte vara så jäkla naiva. Det finns de som anser att jag är alltför cynisk, men jag kan säga att med de erfarenheter jag har så är det i alla fall omöjligt att vara så naiv att jag tror att pedofiler inte finns. Det gör de och de dras till barn och där barn finns. Förbannat tragiskt, men likväl sant.

Det var också väldigt roligt att få veta en del om allt som hände bakom kulisserna under Sjöbergs aktiva karriär. Många nya tankar om Patrik och hans liv blev det och 2011 års viktigaste bok var det.

Live to win av Andreas Carlsson är också en fantastisk bok. Jag gillade honom redan innan för att jag tycker att han är så grymt begåvad och alltid väldigt professionell när man ser honom på TV. I den här boken delar han öppenhjärtigt med sig av sin uppväxt med en pappa som hamnade i fängelse, och hur han målmedvetet arbetat för att bli en av världens allra bästa och mest framgångsrika låtskrivare.

If you can dream it you can be it är Andreas kloka ord om att det inte alls måste vara omöjligt att nå sina drömmar. Han tycker tvärtom att kan du drömma, så kan du också uppnå. Det är ett tankesätt jag bara älskar. Hans energi och entusiasm i boken är väldigt smittande och jag kände mig glad och upprymd när jag läst den. Och nog sjutton ville jag också uppnå min dröm - bra tanke. Då gav jag ut min bok själv. Tjohoo. Klart jag kunde.

Enhet av Ninni Holmqvist är en otroligt tänkvärd bok om människor som man likaväl kan vara utan och därför går det utmärkt att använda dem som levande donatorer. När de uppnått en viss ålder, men ändå inte fått barn eller skaffat sig ett viktigt jobb, kommer en bil och hämtar dem och för dem till enheten, där det inte går någon nöd alls på dem. De har det riktigt bra där och får allt de behöver.

I början plockas bara små saker från kroppen, men allt eftersom tiden går tas allt viktigare organ och till slut överlever förstås inte donatorn längre. Men varför skulle han eller hon leva? Donatorerna har ju ändå inga barn eller viktiga arbeten att sköta. Så sjukt tänkvärt.

Den sista boken jag valde heter Kent och den innehåller texter om Sveriges största rockband, som det står. Egentligen skulle jag kanske lagt en CD-skiva på de andra böckerna istället, för det är faktiskt själva texterna till Kents låtar som jag vill åt. Jag har varit ett stort fan ända från starten då Frank och Blåjeans kom och jag tycker att de har så finurliga och tänkvärda texter. Det är ju faktiskt inte bara böcker som innehåller Written Words som dagens utmaning är.

En blogg innehåller också ett och annat skrivet ord. Ibland riktigt många.

Orkar ni ens läsa?

Färg i en grå värld

Dagens fotoutmaning är Colour och det tycker jag låter mycket trevligt en grå februaridag. Jag ser verkligen fram emot att det snart kommer att bli mer färg ute i naturen, för nu är gräsmattan plågsamt brungrå och rabatterna ser för trista ut med sina vissna stänglar och blad.

På temat tänkte jag dock inte bjuda på någon naturbild utan först ett självporträtt som jag målade 2008 och som hänger i hallen här hemma. Jag har gjort liknande tavlor i andra färgsättningar, men detta är den mest färgglada.

Trots att jag egentligen tycker att det är jättekul att måla, så blir det alldeles för sällan. Det är hela tiden så mycket annat som måste göras och då glömmer jag nästan bort hur roligt det är med pensel och färg. Tavlan ovan är målad i akvarell och det är en härlig teknik, tycker jag.

Jag kan heller inte låta bli att ta med en bild från Smögenbryggan. Det är så vackert med de olika färgerna på båthusen där.

Åh, vad jag längtar till sommaren nu!

Natten är dagens mor

Dagens fotoutmaning är At night och nätterna har i många år varit väldigt speciella för mig. Jag har haft sömnproblem av gigantiska mått och fortfarande sover jag mindre än de flesta. Erik Johan Stagnelius skrev en gång "Natten är dagens mor, kaos är granne med Gud"och jag kan bara instämma i dessa insiktsfulla ord.

Det började när jag flyttade hemifrån som 19-åring och snart upptäckte hur kul det var att vara ute och dansa mitt i veckan. Det tog inte lång tid förrän jag var ute på krogen fyra dagar i veckan, onsdag till lördag, och samtidigt jobbade jag som vanligt under veckorna. Jag jobbade också som nöjesreporter och stod i garderoben på krogen på kvällar och nätter, bortsett från mitt vanliga dagjobb. Det betydde att jag var hemma vid 3-tiden på natten och så ringde väckarklockan 5.10 morgonen därpå. Eller rättare sagt ett par timmar senare.

Så där höll jag på i några år.

När jag träffade den man som kom att bli käre maken var jag så sömnrubbad att jag knappt sov alls. Han pluggade på annan ort och jag kunde i lugn och ro leva mitt uppånervända liv under veckorna. När han kom hem var det en enorm stress för mig att ligga stilla i sängen en hel natt. För inte sov jag trots att jag låg där.

Allt började med ett härligt partyliv på nätterna ...

Jag läste en bok som berättade att jag skulle fånga sömntåget och inte lägga mig innan jag verkligen blev trött för att slippa ligga och vända och vrida på mig. Det var viktigt att jag tajmade in rätt tid när ögonlocken började falla ner och gäspningarna kom, för annars skulle jag snart komma in i andra andningen och bli pigg igen.

Resultatet av det experimentet var att jag tog på mig pyjamasen på kvällen, väntade på sömntåget som aldrig kom och sedan duschade, klädde på mig och gick till jobbet, utan att ens ha besökt sängen. Jag insåg att det inte var någon bra idé att förlita sig på tåget (känns det igen, alla SJ-resenärer...?), så jag började lägga mig för att åtminstone vila lite nattetid.

Så där höll jag alltså på. I ett par, tre år, faktiskt. Jag sov kanske fyra timmar på en hel vecka och då aldrig mer än någon halvtimme i taget mitt i natten. Jag var pigg och glad på dagarna, men väldigt irriterad på att jag inte kunde sova, för jag insåg att det knappast kunde vara nyttigt i längden.

Det var det inte heller. Till slut var kroppen så trött att pulsen alltid slog i över 100 slag i minuten, jag hade konstant en grads feber och jag började glömma vem jag sagt vad till. Jag började förstå att jag var tvungen att ta tag i mitt problem och funderade över vad jag skulle kunna göra åt det.

Jag fick en låna en bok av min svärmor och i den stod "ingen sömnlöshet kan motstå femton minuters orörlighet". Jag kände direkt att det var just där mitt problem låg. Jag kunde inte ligga still, utan jag roterade som en propeller hela tiden.

Entusiastisk köpte jag en ny kudde, för det stod också i boken att kudden måste vara perfekt för att ge avlastning och vila för huvudet och så bestämde jag mig för att ligga stilla. Det var sannerligen lättare sagt än gjort. Jösses, vad jag kämpade. Det var ofattbart svårt.

Till slut gick det. Efter ett par veckors träning lyckades jag somna och inte nog med det; jag kunde behålla sömnen också! Tjohoo, jag sov! Vilken lycka! Och ännu lättare att somna blev det ett antal år senare när jag fick min första elmadrass av käre maken.

Fortfarande är jag otroligt rädd om min nattsömn och vill aldrig vila mitt på dagen av rädsla för att rubba min sömnrytm igen. Jag kan heller inte somna sittande på ett flygplan på långresor, så dessa gånger är jag vaken dygnet runt. Jag sover fortfarande rätt många timmar färre per vecka än de flesta jag känner, men idag är sömnen inget problem.

Om jag går på fest räcker det gott och väl med tre-fyra timmars sömn den natten, för bara för att jag lägger mig fyra på morgonen sover jag inte till lunch. Jag vaknar ändå på morgonkvisten och är pigg och glad.

Självklart har jag haft återfall av sömnlöshet och det får jag nog räkna med att ha hela livet. Det längsta återfallet var när barnen var små och sov så dåligt och framför allt så osynkat med varandra. Fortfarande händer det också i perioder att jag somnar hyfsat kring midnatt, men sedan vaknar vid tvåtiden och inte kan somna om. Det är inte kul.

Sover du gott om natten?

Handväskan en symbol?

Dagens fotoutmaning In your bag tycker jag är lite rolig, för kanske är det så att handväskan inklusive sitt innehåll är en symbol för den person äger den. Jag tror att det är så - åtminstone i hög grad.

Jag började morgonen med att skicka iväg sonen till skolan och så fort han släpat sig iväg i den nyfallna snön öppnade jag handväskan som låg på golvet i hallen och tittade ner i den. Jag blev lite full i skratt när jag såg hur pass väl den speglar mig och hämtade genast kameran för att ta en bild. Ingenting flyttade jag på, utan så här såg det ut i väskan en alldeles vanlig måndagsmorgon i februari 2012.

För att berätta lite om innehållet från vänster så ser vi först en förpackning med pappersnäsdukar och det ligger alltid där. Sedan syns en desinficerande våtservett och i dessa sjuktider är det guld värt att ha lite antibacillprylar här och var. Den lilla flaskan med handsprit som också ligger där syns inte i bild, men våtservetten är en kvarleva från senaste resan utomlands, då man inte får ha flytande handsprit i handbagaget. Den flaskan är dock sedan länge tillbaka i väskan.

Och så har vi lite av livets goda som sticker fram. Fransk nougat, tycker jag är jättegott och det här är bara pappret, för igår, medan resten av familjen åkte skidor, mumsade jag i mig innehållet. Det gula är en liten påse godis och det är inte vilket godis som helst, utan kolasalta giga cd från ACT. Mycket svårt att få tag på och jag köpte det innan vi åkte till USA och vi ville köpa med oss riktigt svenskt saltlakritsgodis till våra amerikanska vänner.

Långt till vänster syns också en penna, för en journalist vill inte lämna hemmet naken. Apropå naken, och rädd och exposed som Maria Montazami sa för något år sedan, har jag självklart läppstift i väskan också. När jag tagit bilden räknande jag dem och det var fyra läppstift och ett läppglans som rymdes i väskan, men bara ett, men silverhylsa, kom med på bild.

En rosa hårsnodd sticker också fram bredvid godispåsen och det är också alltid bra att ha, till dottern eller mig. Längst till höger ser det mest svart ut, men det är där plånboken gömmer sig. Den syns inte speciellt bra, men den finns. Visserligen noterade jag igår att det endast finns en enkrona och en femtioöring i kontanter i den, men det är i alla fall en plånbok. Fast den är en skämt på penningfronten.

I förgrunden ser vi bokcirkelboken Överenskommelser av Simona Ahrnstedt och den var mitt sällskap igår när de andra i familjen åkte i skidbacken. Jag kämpar ärligt talat med den, för det är inte min typ av bok och en väldigt massa ord är det också.

Väskan i sig då? Tja, vad kan man säga? Inte är det en väska för 17 000 i alla fall. Tvärtom är den köpt på Åhléns och det är inte äkta skinn, eftersom jag föredrar fejk, som rimmar fint med mitt beslut att inte äta kött. Den kostade nog strax under 400 kronor och det tyckte jag var okej.

I botten av väskan finns en del gamla skrynkliga kvitton som ska slängas, en påsklämma, ett par hårspännen, rabattkuponger från H&M (just den sticker faktiskt fram alldeles under pennan och syns i bild) och KappAhl, en ask med Emser samt ett plåster. Rätt så rörigt, men många bra att ha-saker.

Sammantaget tycker jag faktiskt att både väskan och innehållet ger en rätt bra bild av mig.

Känner du också igen dig i din väska?

Matens himmel och helvete

Skaldjursrisotto med rökt laxoch babyspenat
är en favoriträtt just nu.

Dagens fotoutmaning är Favourite food och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mat. Jag älskar god mat. Och jag hatar äcklig mat.

De flesta hatar väl äcklig mat, tänker ni, och jo, så är det förstås, men mitt bekymmer är att så mycket är äckligt. Jag önskar faktiskt att jag var mindre kräsen. Tänk så underbart få jubla åt gatuköksmat. En korv med mos och bostongurka - hurra. Nä, blä, säger jag tyvärr.

Skolmaten, då? Hurra, så gott med kalops. Nä, fy tusan vad äckligt.

Men mormors omvittnad goda söndagsstek, då? Mums! Nä, superblä. Det spelar ingen roll att andra andra slickar sig belåtet om munnen och framhärdar att det smakar ljuvligt. Det smakar äckligt i min kräsna mun.

"Måste jag äta köttet?" brukar min tålmodiga mamma säga var den första meningen jag sa. Sedan fortsatte jag att säga det tills jag var stor nog att välja bort köttet. Tolv år gammal var jag den första på min skola som fick vegetarisk mat, men då åt jag fortfarande lite kött hemma, för att "växa och bli stor och stark".

Ytterligare några år senare slutade jag äta både kött och kyckling helt och hållet och då decimerades snabbt den äckliga maten. Först och främst var det ju kött jag avskydde. Jag ryser när de arma amatörkockarna i Sveriges Mästerkock ska smaka på en gryta för att kunna avgöra vad som finns i den. Det spelar ingen roll att en av Sveriges främsta proffskockar lagat grytan, för så länge den innehåller kött smakar den pyton för mig.

Fortfarande har jag dock kvar mina känsliga smaklökar och jag är ännu en mycket kräsen person. Fast jag äter fisk och skaldjur är det mycket som inte skulle komma över mina läppar. Ostron och musslor är till exempel inga favoriträtter. Inte heller skulle jag äta hajfenssoppa.

Hemma är det alltid jag som lagar maten och då ökar möjligheten att jag ska gilla det. Jag tycker faktiskt om att laga mat och mina vänner säger att det jag lagar smakar gott.

Idag kommer vi att äta lunch någon annanstans än hemma, för vi ska åka på en dagsutflykt för att barnen ska få åka skidor.

Jag undrar redan hur det kommer att smaka ...

Vart ska vi resa?

Jag vid min skylt om vegetarisk mat på High Chaparral - havre och majs!

Dagens fotoutmaning är Travel och att vi i vår familj älskar att resa har nog inte undgått något som läser min blogg. Vi lägger hellre pengar på det än att lägga stenplattor på garageuppfarten eller köpa nya möbler till exempel.

Jag och min äldsta väninna, en tjej som började i vår klass i årskurs fyra, brukar åka iväg med våra barn en helg i maj varje år. Tidigare har vi alltid åkte till High Chaparral, för det ligger bara ett par timmar härifrån och timmerstugorna kostar endast 500 kronor att hyra.

Redan förra året kändes det som att vi gjort stället tillräckligt många gånger, men eftersom vi inte kom på något bättre åkte vi ännu en gång. Den gången blev väldigt dramatisk och slutade med sjukhus för dottern som blev skjuten i ögat.

Så nu vill vi inte tillbaka dit, dels för att dottern snart blir tonåring och inte har något intresse av att leka pang-pang alls längre och dels för att vi faktiskt är klara där.

Den stora frågan är nu vart vi ska åka istället. Det här är våra kriterier:

• Det ska passa barn mellan 10 och 12
• Det ska vara ungefär/max två timmars bilresa från Göteborgstrakten
• Det ska vara billigt
• Vi ska anlända en lördagseftermiddag
• Vi ska sova över
• Aktiviteten ska äga rum på söndagen
• Vi ska åka hem på söndag eftermiddag

Kinkigare än så är vi inte. Nu ser jag fram emot grymma tips på platser vi kan besöka!

Please!

Sportlovsfirare till Ullared

Idag är det sista dagen på sportlovet, tycker jag. Om man vill tänja på det hela lite kanske man kan säga att även helgen ingår i sportlovet, men det är dagar som barnen ändå är lediga så det är inte samma sak.

Vi passar på att ta en tur till shoppingmetropolen Ullared, för det tycker barnen är så himla kul. Vi är egentligen inga storshoppare, utan köper bara något litet här och där. Finurliga saker som vi hittar. Lite smått och gott. Ni vet.

Eftersom ingenting är speciellt dyrt blir jag lika förvånad varje gång slutsumman likt förbaskat hamnar på flera tusen kronor. Hur går det till?

Dagens fotoutmaning är Best thing this week och det har varit en trevlig vecka full av bra saker så det är svårt att välja vad som varit allra bäst. Myskväll med härliga tjejer, två biobesök, alla hjärtans dag, dotterns hemkomst, presenter från barnen, kortspel, fjärde leveransen av min roman till Bokia i vår stad ... Vad var bäst en sådan härlig lyxvecka?

Kanske att sonen inte bombarderade mig med snöbollen han har i handen här då kanske ...

Ännu mera kärlek ...

Dagens fotoutmaning fick mig att le en smula, för jag kanske borde sneglat lite på dagens upppdrag innan jag lade ut bilden igår, för hur ska jag kunna låta bli att lägga upp en bild på mina barn när utmaningen är Someone you love? Och jag kan knappast välja ett barn framför ett annat.

Större kärlek än den man känner för sina barn går inte att hitta. Malin Berghagen sa i en intervju en gång att "den som tror att kärleken till sin partner är den största kommer att bli förvånad över hur stor kärleken är till sitt barn" och ja, hon har en poäng där.

Om igår och idag stått under varandra istället för i varsin kolumn som de faktiskt gör, hade jag nog automatiskt sett även denna dag, men nu gjorde jag inte det.

Listan på personer jag älskar stämmer inte alls med uppdraget att välja bara en, men jag hoppas att det inte är bara jag som har det problemet. Att välja sin partner känns ju lite väl förutsägbart, men förhoppningvis är det ju bara en person man valt i just det avseendet.

Jag lägger upp en härlig sommarbild på fyra helt underbara och fantastiska personer som jag älskar innerligt och som varje dag fyller mig med tacksamhet och lycka över att de finns för mig. Det är mina föräldrar och mina barn.

Sedan rymmer mitt hjärta naturligtvis mycket mer kärlek än så. Som tur är.

På den gamla goda tiden

Dagens fotoutmaning Sweet är för en tvåbarnsmamma som haft turen att få världens sötaste barn inte någon större utmaning.

Först tyckte jag att det var lite väl förutsägbart att välja en bild på mina sockersmulor till barn, men hur skulle jag kunna låta bli? Jag har ju så många fina bilder och vanligen lägger jag upp bilder som är betydligt mer dagsaktuella än den ovan, så den här känns ändå lite ny, fast den är flera år gammal.

Så här söta och glada var barnen sommaren 2003 och bortsett från att de själva är söta, så är det väldigt sött av dem att ställa upp på bild för att glädja sin mamma. Jag har verkligen tagit tusentals bilder på dem genom åren.

Som ni ser tittar barnen upp en aning och det beror på att deras busige far håller på att göra en massa miner för att de ska skratta.

Det är också sött.

De trodde jag var rasist

Mina älskade kängor på nyfallen snö ...

Det roligaste med fotoutmaningen är jag jag automatiskt skriver om saker jag annars inte skulle tänkt på att skriva om. Dagens utmaning är Something you wore och då kommer jag genast att tänka på mina snygga och coola Dr Martens eller Doc Martens som de också kallas. Jag älskar kängor. Faktum är att det är de enda skor jag egentligen gillar, kängor av olika slag.

För några år sedan cirkulerade det en skämtsam bild på internet där kvinnans och mannens hjärna var tecknad. Det var olika fält för olika saker som vi tänkte på och självklart var fälten väldigt olika stora. Jag kommer inte ihåg alla olika fält, men klart var att kvinnor tänkte på helt andra saker än män gjorde.

Det fanns bland annat ett eget fält för skor. Mycket intressant, tycker jag. I min hjärna ryms knappt en enda liten sandal. Jag har förstått att jag är väldigt okvinnlig där, för jag är totalt ointresserad av skor. När jag går ut på krogen händer det att jag har höga klackar, för då blir jag nästan 180 cm och det gillar jag.

Till vardags däremot använder jag aldrig skor med klack och jag har i princip bara ett skor per användingsområde. Många av mina väninnor har flera olika skor till samma användningsområde, t ex fem par pumpsliknande skor och sju olika stövlar. Sådan är inte jag.

Jag har ett par vinterstövlar, som dessutom gick sönder precis innan USA-resan i vintras och då fick jag gå i gympadojor i flera dagar innan jag hittade ett par andra stövlar som jag kunde köpa. Mina väninnor hade i det läget bara tagit ett annat stövelpar som drällde omkring där hemma. Och så har jag ett par sandaler, ett par träskor och så vidare.

I dagens utmaningen finns ordet wore och då gäller i första hand inte dagsläget, utan jag ska visa någonting jag brukade ha på mig. Då valde jag genast mina favoritkängor. Detta är det andra paret jag haft, för de första blev lite väl slitna till slut.

Jag använde dem till allt; kjol, klänning, byxor - mina kängor passade till allt under flera år. Alltid lika snyggt och lika rätt, tyckte jag.

I mitten av 1990-talet arbetade jag som nyhetsreporter på Sveriges Television under några år och med min placering i Värmland passade ett par rejäla kängor alldeles utmärkt. Jag hade dem jämt.

Men plötsligt väckte kängorna frågor. När jag åkte ut för att intervjua olika människor hände det allt oftare att de tittade ner på mina kängor. Den första gången jag fick frågan hajade jag till, men svarade ärligt och glömde sedan bort den.

Någon vecka senare dök samma fråga upp igen. Då började jag fundera. När frågan ställdes för tredje och fjärde gången blev jag både besviken och irriterad, för inget kunde vara mer felaktigt.

- Är du rasist?

var frågan folk ställde. Första gången förstod jag inte alls varför de frågade, men fick då till svar att jag bar rasistskor. Va? Mina älsklingskängor! Visst visste jag att många så kallade skinnskallar hade likadana kängor, men med mitt extrema hårburr kunde jag knappast tas för skinnskalle.

Till slut var jag tvungen att sluta använda dem, för jag ville inte att de skulle tro att jag, som representerade stora SVT var rasist. De som ställde frågan rent ut kunde jag förklara för, men alla som kanske misstänkte, men inte sa något, ville jag inte skulle tro att jag var rasist. Det stämmer dåligt med SVT:s objektiva syn på allt och det stämmer extremt dåligt med mina egna uppfattningar om människors lika värde.

Sorgligt nog åkte kängorna in i garderoben och där fick de stå i många år. I våras tyckte jag mig dock märka att trenden svängt igen. Många ungdomar gick omkring i Dr Martens och flera av dem visste jag var uttalade antirasister.

Då plockade jag fram dem igen. Tjohoo. Det kändes underbart att stoppa ner fötterna i mina älskade Dr Martens igen. Jag bad något av barnen ta en bild på mig när jag skulle ut med min väninnor i bokcirkeln en kväll och raskt lade jag ut den på Facebook och här på bloggen.

Det tog bara ett par minuter så hade jag fått flera kommentarer från dem som kände mig på 1990-talet. Jag såg nämligen exakt likadan ut fortfarande. Kängor är verkligen jag.

Jag måste också i denna kärleksfulla anda påpeka att det är Alla hjärtans dag idag och för mig betyder det verkligen ALLA hjärtans dag. Så här kommer massor av kärlek till er alla i form av ett hjärta gjort på Kreta förra sommaren.

Tänk kärleksfulla tankar om er själva och era medmänniskor och njut av dagen!

Källan till allt liv

Dagens fotoutmaning Water känns trevlig, för vatten är ganska genomgående i vår familj. Eller tja, det jag mest gör med vatten är dricker det och fotograferar det. Det är liksom min grej med vatten. Rätt så beskedliga saker att pyssla med.

Visst badar jag också, men jag är så långt ifrån ett vattendjur man kan komma, skulle jag ändå påstå. Jag avskyr att få vatten i ögonen, skulle aldrig komma på den befängda idén att dyka ner i hav/sjö/pool och jag är så extremt sjösjuk att jag är ett dåligt skämt på vilken båt som helst. Om så båten ligger förtöjd vid en brygga.

Men resten av familjen gillar vatten. Särskilt gör förstås käre maken det, eftersom han är en mycket framgångsrik vindsurfare. Då måste man gilla vatten, annars är man ute på djupt vatten, som man kan säga på ordvitsig götebosska.

Det bästa med hans vindsurfing är att det tagit oss till platser vi säkert inte skulle besökt annars och även gett oss vänner vi troligen aldrig mött annars. Sånt gillar jag med vatten.

Och barnen älskar såklart att bada, för de har hans gener. Som tur är.

Mitt liv som nöjesreporter

Dagens fotoutmaning är Music och det tycker jag är riktigt trevligt, för jag älskar musik. Däremot tyckte jag spontant att det var svårt att ta en bild av musiken jag tycker om. Musik ska man ju lyssna på och inte se på. Om man inte är på konsert förstås.

Nu för tiden lyssnar jag mest på musik via Spotify och jag kan ju inte ta en bild på datorn hela tiden - det verkar mer än lovligt trist.

Istället kom jag att tänka på att jag faktiskt jobbat som nöjesreporter i flera år och då tagit en massa bilder på artisterna och även intervjuat dem. Det var en trevlig tid, så idag bjuder jag på en kavalkad av artistbilder jag tagit för länge sedan, men de flesta är fortfarande stora stjärnor i Sverige, så de håller ännu.

Intervjuerna jag gjorde i samband med plåtningen får ni tyvärr klara er utan, för jag har ingen aning om var de är.

Angelique Widengren ur Sound of Music var väldigt trevlig och efter spelningen på Liseberg året innan denna bild togs gick vi faktiskt runt på Liseberg tillsammans med henne och Nanne Grönvall, som då fortfarande hette Nordqvist, eftersom hon ännu inte gift sig med Peter Grönvall. Istället hade hon med sig sin dåvarande pojkvän, så jag fotograferade dem tillsammans när de skulle åka Lisebergs-Loopen.

Nanne Nordqvist tog sig tid att skriva autografer till alla ungdomar som väntade framför scenen efter spelningen. Det tycker jag alltid är bussigt när artisterna gör så, för utan fansen är de ju ingenting.

Tone Norum var på Liseberg privat, alltså utan att uppträda, och självklart tog jag en bild på henne då. Hon var där med sin dåvarande pojkvän Ulf Söderberg, sångare i gruppen Shanghai, så jag tog en bild på honom med, men jag kan inte lägga ut alla bilder jag har här idag, så jag hoppar över honom.

Andra som jag har bilder på men hoppar över idag är Mats Ronander, Rolf Wikström, Mick Ronson, Lolita Pop, Dag Vag, Tove Naess, Irma Schultz, Joppe Pihlgren, Style, Ratata, Roxette, Eva Dahlgren och säkert en massa andra som jag stött på genom åren, men inte kommer på just nu. Att jag hoppar över nämnda artister beror på att jag inte hittar bilderna just nu eller att bilderna inte håller tillräckligt hög kvalitet för att fotograferas av.

Björn Skifs drev under sju år projektet Badrock som var en populär show på Öland.

Förr klistrade jag in bilderna i album och skrev lite fint. De här lätt ostiga bokstäverna slog jag till med när jag sett Orup ännu en gång. Jag var ett stort fan och han var väldigt trevlig att intervjua. Bilderna här tror jag är tagna på Lisebergs scen, men jag har sett honom flera gånger även på andra ställen.

Lena Philipsson är också en artist som bjuder mycket på sig själv och idag vet vi alla att hon är mycket mer lättpratad och trevlig än hon var känd för på den tiden. Faktum är jag nästan blev förvånad över hur extremt trevlig hon var och hon ställde snällt upp när jag ville fotografera henne medan hon läste tidningen jag jobbade för. Jag fick en hel serie med bra bilder, men den här är sötast.

Tidningen jag arbetade för hette Nöjes-Forum och var ungefär som Nöjesguiden som fanns i Stockholm och Göteborg, men den kom ut i Trestad, det vill säga Trollhättan, Vänersborg och Uddevalla. Jag skrev om allt möjligt och hade alltid en hel sida som var min egen där jag bland annat gjorde ute - och innelistor, som var väldigt populära på den tiden. Mycket kul jobb!

Hon blir ju också väldigt bra på bild, Lena Ph, så av henne har jag hur många fina bilder som helst.

När jag bläddrade igenom albumen som hastigast blev jag förvånad över att se den här bilden. Jag kom inte ihåg att Blossom Tainton, Kayo och Pernilla Wahlgren gjort någon spelning ihop, men det har de, för jag har bildbevis på det.

Johan Kinde från Lustans Lakejer var en riktigt tjejmagnet på sin tid och den här bilden tycker jag är härlig för han har ju ett grymt smajl. Ser verkligen ut som om han gillar att stå på scenen och det uppskattar förstås fansen som tagit sig dit för att se honom.

Lill-Babs uppträdde på Kungsgatan i Trollhättan i samband med något, troligen Fallens Dagar, och hon tog på sig en röd clownnäsa. Klädsamt!

Lill Lindfors är väldigt kul att se på scenen, för hon blandar sångnummer med en massa roligt prat.

Micke Dubois uppträdde som Svullo på en restaurang i Trollhättan där jag ibland jobbade i garderoben. Denna kväll var jag dock där som nöjesreporter och tog en massa bilder. De äckligaste, när han har munnen full av kattmat (nog var det kattmat?), ska ni slippa se. Jag gillade honom mycket och tycker att det är otroligt sorgligt att han dog så ung.

Sanne Salomonsen är en fantastisk kvinna. Jag såg henne få bara något år sedan ännu en gång och hon var lika bra och snygg som alltid. Hon har återhämtat sig enormt efter blodproppen i hjärnan 2006, då jag var orolig över att vi kanske sett henne på scenen för sista gången.

Carola har jag också fotograferat några gånger och den här bilden tycket jag är lite kul, för hon har glitterkeps och glansig jacka - inte så som vi är vana att se henne.

Rocktåget var riktigt kul och här sliter Lena Philipsson av Tomas Ledin skjortan.

Efter Så mycket bättre som sändes i höstas och Ledins show på Rondo, som sägs vara helt makalöst bra, är han hetare än någonsin. Väldigt kul för honom, för jag gillar honom även om jag tycker att de flesta av låtarna är sådär. Några är jättebra, men jag gillar egentligen inte den typen av rock.

Lena Philipsson i en duett tillsammans med Niklas Strömstedt under Rocktågetkonserten, som jag tror var i Hunnebostrand.

Louise Hoffsten har alltid varit aktuell och här har hon lite fluffigare hår, men hon är sig ändå väldigt, väldig lik även ungefär 20 år senare.

Japp, det var lite musiktema från mitt liv som nöjesjournalist. Det var riktigt roliga år, måste jag säga.

Uppdatering: Så fort jag lagt ut detta blogginlägg såg jag att Whitney Houston avlidit under natten, endast 48 år gammal. Henne har jag varken intervjuat, fotograferat eller sett live, men hon var en av världens främsta sångerskor med en helt fantastiskt vacker röst, tycker jag. Det känns ofattbart att hon inte finns längre, även om hon levde ett väldigt hårt liv under lång tid.

Hon kommer ändå, precis som alltför många artister som gått bort alldeles för unga, att vara odödlig för oss musikälskare ...

När du får oväntat besök

Dagens fotoutmaning är Close up och som vanligt fick jag fundera en stund på vad jag skulle välja. Jag har riktigt många närbilder på allt möjligt; blommor, barn, mat, hund och godis till exempel. Alla är fina på sitt sätt.

När jag som hastigast bläddrade igenom bilderna från förra året var det dock en som stack ut rejält. Jag kommer aldrig att glömma när vi fick besök av en vilsen hornuggla på altanen vid sjutiden en vardagsmorgon.

Han försökte gång på gång flyga in i glasväggen, trots att det var en helt öppen altan på alla andra sidor. Ett ungefär meterhögt insynsskyddande altanräcke fanns visserligen, men det borde ändå vara lätt att hitta ut.

Eftersom kameran alltid finns inom armlängds avstånd lyckades jag knäppa en hel serie på den vackra hornugglan och den blicken han gav mig när han vände sig om, för att han hörde kamerans motor klicka brände sig fast. Morgonsolens pigga strålar reflekterades kraftfullt i de knallorange ögonen.

Vilken upplevelse det var!

Lätt sagt men för lite gjort

Idag är temat i fotoutmaningen What you're reading och för mig som alltid har månadens bokcirkelbok på gång är det busenkelt att svara på vad jag läser. Självklart är det Simona Ahrnstedts Överenskommelser.

Den kommer dessutom passa utmärkt på min lista i den andra utmaningen som handlar om böcker och som finns på en flik ovan. Där ska man läsa en bok för varje bokstav och jag som trodde att Ö kanske skulle bli svårt kan redan i februari pusta ut.

Tyvärr hinner jag inte läsa så mycket som jag skulle önska just nu, för det är så mycket annat jag måste göra också. Lätt att berätta vad jag läser alltså, men jag erkänner att jag läser för lite.

På tal om läsning köpte jag boken som handlar om tidningen OKEJ för länge sedan och i samband med det skrev jag ett blogginlägg om hur galet det blev när jag intervjuade gruppen Sha-Boom. De senaste dagarna har jag fått ett par hundra tittar på just det inlägget trots att jag skrev det i december 2010 och jag undrade hur det kunde komma sig.

Det  visade sig att K-special just sänt ett oerhört intressant program om tidningens storhetstid och i programmet berättas att nakenbilderna på Dag Finn, som var sångare i Sha-Boom, minst sagt var negativa för tidningens upplagesiffror. Många blev förstås nyfikna på att läsa mer om detta och via google hamnade de då hos mig.

Och det är ju alltid trevligt, även om intervjuminnet var hemskt ...

Hur privat törs man bli?

Dagens fotoutmaning är Where you sleep och här kan man ju fundera över hur privat man vill bli. Vill jag verkligen visa en bild på dubbelsängen? Kanske till och med med mig liggande där? I nattlinne? Osminkad?

Nä, för tusan. Det skulle inte glädja någon på morgonkvisten, så det hoppar jag över.

Istället visar jag kontrollen till det som är det allra bästa med platsen där jag sover. Jag har nämligen något så ljuvligt som en elektriskt uppvärmd säng. Det är en magnifik uppfinning som genom åren gett mig ett oändligt antal extra sömntimmar.

Över huvud taget har jag alltid varit en frusen typ och när jag fick min första elmadrass i present av min käre make bidrog det till att jag sov minst två, ibland tre, timmar mer per natt än jag gjort innan. Förr tog det nämligen timmar innan jag kunde somna för att jag låg och huttrade så, trots att jag var ordentligt påbyltad.

Elmadrasserna håller inte för evigt, utan jag har slitit ut några stycken genom åren. Den här senaste fick jag i julkapp av snälle maken för ett par månader sedan och den är extra flott, för den är som ett stort överdrag till madrassen och värmen går ända ner till sängslutet. Dessutom är den så finurlig att man kan ställa in värmen på en niogradig skala och även välj hur länge den ska vara på. Inte bara en on-off knapp här inte.

På toppen av det hela är madrassen uppdelad i två delar, så jag kan välja olika temperaturer för kroppen respektive fötterna eller helt stänga av en av delarna om jag så önskar. Vilket jag förvisso aldrig skulle få för mig att göra...

Jag älskar alla tekniska prylar vi har här hemma (datorn, kameran, ugnen, spisen, mobilen, TV:n - you name it), men elmadrassen har en väldigt speciell - och synnerligen varm plats - i mitt hjärta...

Vilken tur att hon föddes!

Så här fin är min lillasyster nu för tiden.

Idag är det Childhood Memory som gäller i fotoutmaningen och jag funderade en liten stund innan jag bestämde mig för vad jag skulle välja att skriva om och lägga upp på bild. Båda ska ju gärna fungera.

Eftersom det inte fanns digitalkamera när jag var liten så är alla bilder från min barndom prydligt inklistrade i album. En fördel med det är att det är lätt och trevligt att bläddra i och en nackdel är att det är mer komplicerat om man plötsligt vill använda en bild till bloggen.

Jag har många roliga, härliga och glada minnen från min barndom och några av dem är fångade på bild också, men allra gladast blev jag den kyliga novemberdagen då min efterlängtade lillasyster föddes. Mamma hade åkt in på BB och hemma väntade pappa tillsammans med mina bröder och mig.

Spänningen var enorm. Jag hade redan två bröder och tyckte att det räckte. En storebror och en lillebror var precis lagom. En tredje brorsa kunde verkligen kvitta, tyckte jag, så jag höll tummarna för att det var en liten syster som var på gång.

Timmarna släpade sig fram på förmiddagen, men så till slut kom samtalet från mamma. Allt hade gått bra och det var minsann en flicka hon fått! Hurra! Vi var alla överlyckliga, men jag måste ändå påstå att allra gladast var jag! En riktig lillasyster! Min syster! En söt liten unge som man kan gosa med och leka med - hurra!

Jag var världens lyckligaste sjuåring.

Åren gick och trots den hyfsat stora åldersskillnaden har vi alltid haft väldigt roligt tillsammans. När syrran var 16 åkte vi till Mallorca ihop och det var två galet roliga veckor. På dagarna dåsade vi vid poolen på det fyrstjärniga hotellet, som vi hade turen att hamna på trots att vi reste ospecificerat och kunde hamnat var som helst, och på kvällarna var det party som gällde tills solen gick upp. Det var en fantastisk resa och vi hann inte bada i havet en enda gång.

Några år senare åkte syrran till Cypern för att jobba en sommar och jag bokade spontant en restresa för att hälsa på henne. Detta var före mobiltelefonernas tid, så den enda informationen jag hade var att hon jobbade på en karaokebar och bodde ovanpå den. Vilken hopplös ledtråd - det fanns några stycken att välja på, om man säger så.

Jag hade trots den billiga resan fått en etagevåning helt för mig själv alldeles utanför centrum och bestämde mig första dagen för att gå in till stan och leta rätt på syrran. Det var eftermiddag och inga barer var öppna ännu. Jag såg mig vilset omkring och undrade var hon kunde vara någonstans. Hela Ayia Napa var fullt av stängda barer.

Snart kom jag till en bar som jag fick positiva vibbar av, så jag kikade om det fanns någon trappa till ovanvåningen och visst gjorde det det. Jag gick upp på övervåningen och där fanns flera dörrar. Vilken skulle jag välja...?

Det spelades musik bakom två av dem. Tyvärr ingen svensk musik, för det hade ju kunnat vara en hygglig ledtråd, men den ena låten lät bättre än den andra, så jag valde att knacka på den dörren. Där stod jag. Nervös och förväntansfull.

Någon öppnade dörren och stirrade på mig med häpna ögon. Det var inte min syster. Men det var faktiskt kompisen hon rest tillsammans med. Jag stirrade lika häpet tillbaka. Utan ett enda bekymmer hade jag hittat min systers lägenhet. Kompisen ropade inåt och snart kom syrran - brunbränd och fin.

Hon var förstås väldigt förvånad över att se mig och hur jag lyckades hitta henne i denna röriga partyort är faktiskt helt osannolikt. Jag bara kände att hon var just precis där. Klart jag skulle hitta min egen syster.

Åren gick och jag gifte mig, flyttade till Onsala och fick två barn. Efter några år på vår trevliga gata var ett hus snett emot oss till salu. Jag ringde genast upp syrran och föreslog att hon och hennes man skulle köpa det. Tyvärr sprang priset iväg i galopperande hastighet och jag var riktigt deppig. Inte skulle min syster ha råd att bli granne med mig.

Men jodå! Priset på hennes mans lägenhet inne i centrala Göteborg sprang också iväg och visserligen skilde det läskigt mycket pengar på lägenheten och huset, men de slog ändå till. När telefonen ringde hörde jag en glad röst som sa:

- Hej, jag tänkte att du kanske ville prata lite med din nya granne!

Tjohoo! Så glad jag blev! Nästan lika glad som när hon föddes, faktiskt, för nu skulle jag få ha henne nära mig igen. Det är precis så det ska vara. Har jag fått en syster, så ska jag väl få leka med henne också?

Det var ju ändå jag som var allra gladast den där novemberdagen för rätt så många år sedan.

Sommar, sommar, sommar

Dagens fotoutmaning heter Summer och det är nästan så jag inte vill tänka på det. Att sitta och bläddra bland hundratals härliga sommarbilder för att sedan obarmhärtigt kastas tillbaka till ett svinkallt februari känns omänskligt hårt.

Jag har valt fler än en bild i utmaningen alla dagar hittills, men eftersom jag på sommartemat lätt skulle kunna välja ett par hundra, så sätter jag ner foten för mig själv. Bokstavligt talat.

Jag väljer därför en bild där jag badar fötterna i havet. Bilden är tagen under en av våra ljuvliga turer till Karpathos i Grekland och jag har redan längtat tillbaka dit i flera månader. Tur att resan är bokad och klar. Om ett halvår är vi där igen. Just nu känns det obeskrivligt främmande och så långt bort i tiden att jag undrar om det alls blir verklighet någon gång, men min erfarenhet säger mig att tiden kommer att rusa iväg.

Snart kliver vi av planet på den lilla flygplatsen på ön och det kommer som vanligt att kännas som om vi attackeras av en gigantisk hårfön så fort vi kliver ut på flygtrappan. Vida kjolar har vi lärt oss kan bli lite väl festligt att klä sig i och håret brukar kastas av och an så man knappt ser åt vilket håll man ska gå.

När vi fått vårt bagage kör vi hyrbilen längs de slingriga vägarna och sedan ... sedan ... mmmmmmm ...

Att checka in på hotellet är som att komma till sitt andra hem. Allt känns hemvant och underbart. Solen skiner jämt och poolen väntar på att just vi ska slänga oss i den med ett ljudligt plask.

Sommar, sommar, sommar ... Åh, vad jag längtar!

Daglig och trevlig rutin

Dagens fotoutmaning är Daily routine och jag funderade ett tag på vad jag egentligen gör precis varenda dag. Visserligen flyter dagarna ihop till en härlig gröt med ungefär samma innehåll varje dag, så det borde finnas gott om rutiner att dokumentera, men helt enkelt är det ändå inte att illustrera detta med en hygglig bild. Så vad gör jag egentligen som en daglig rutin?

Vaknar? Japp, det brukar jag tackålov, men det ger knappast en kul bild - osminkad och rufsig i håret.

Går på toaletten? Jarå, men där går gränsen för vad jag vill plåga mina bloggläsare med.

Borstar tänderna? Absolut, men alla har väl sett en eltandborste vid det här laget, även om det för femtio år sedan mest var ett skämt att vi i framtiden skulle bli så lata att vi inte ens skulle orka borsta tänderna själva.

Borstar håret? Nänä, definitivt inte. Mitt lockiga och bångstyriga hår borstas bara när det är nytvättat och blött och det är verkligen inte varje dag jag tvättar det, utan snarare var fjärde eller femte. Sedan får det vara rufsas till lite.

Äter? Självklart, men förhoppningsvis inte samma sak varenda dag och då känns det inte klockrent.

Klär på mig? Jajamän, av hänsyn till omvärlden och för att inte frysa ihjäl byltar jag på mig lager på lager, men en bild där jag tar på mig strumpor låter ju inte så lajbans.

Tränar? Oh no! Nog för att jag borde, men njet, här tränas dessvärre inte.

Kollar läget på nätet? Jamenvisst, det gör jag varje dag oavsett var jag är. Uppdaterar bloggen gör jag också varje dag. Likaså kikar jag vad mina vänner har för sig på Facebook.

Jag startar alltid datorn det första jag gör när jag går upp på morgonen och en vanlig dag tillbringar jag massor av timmar vid den. Det trodde jag aldrig när min kompis fick en Vic 64 och var helt betagen i sin dator. Datavärlden var inget för mig, tänkte jag, men oj, så fel jag hade.

Inte utan min dator, säger jag istället idag.

Kanske inte de roligaste bilderna man kan bjuda på rent fotomässigt, men detta är en daglig rutin som jag uppskattar mycket och skulle sakna ordentligt om jag inte kunde utföra.

Så fick det bli.

Himlen är oskyldigt blå

Bild från altanen i söderläge vid kl 8 i morse.

Dagens fotoutmaning är Your sky och idag är den verkligen fantastiskt vacker. Jag älskar klarblå himmel. Visserligen skulle jag önska att det var ungefär 35 grader varmare än det är, vilket gör att jag inser hur otroligt svinkallt det faktiskt är idag, men en blå himmel är i alla fall glädjande.

Det är tur att det här temat inte kom en dimmig dag, för ibland är det så dimmigt att jag knappt ser grannhuset och det kan pågå en hel vecka.

Bild mot nordost vid kl 8.30 i morse.

Idag blir det en liten promenad till fiskbutiken där jag ska köpa en bit lax och någon röra. Lunchen idag kommer att bli supergod och jag kan inte fatta att jag inte lagat det sedan förrförra vintern. Det är ingen sommarmat, så ibland när sommaren kommer glömmer jag bort att det finns.

Förra vintern kom jag inte på det på hela tiden, men nu så. Snart står jag där och steker igen. Vad jag steker får ni se senare, för det har inte med himlen att göra och det var ju det som det här blogginlägget skulle handla om, tänkte jag.

Jag lyckades väl sådär med den detaljen.

Bild mot sydväst vid kl 9 i morse.