Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

söndag 28 september 2014

Nytt hus, födelsedag och SM

Söta dottern, finaste föräldrarna och söte sonen
på nya tomten. Och så lilla ulltotten Alice!

I fredags var en väldigt speciell dag för då fick vi nycklarna till vårt nya hus. Vi köpte det i maj, men först nu är det vårt på riktigt. Det ligger otroligt vackert och extremt havsnära, så det kommer självklart att bli oerhört fint att få bo där. Samtidigt är det så mycket som jag älskar med stället vi bor på nu.

Framför allt älskar jag våra grannar. Världen finaste syster råkar vara just min och hon är vår granne dessutom. Bara tanken på att flytta ifrån henne gör att jag gråtit i timmar. Samtidigt får jag försöka tänka på att vi flyttar tre och en halv kilometer norröver. Inte till Nya Zeeland. Eller till Korpilombolo. Vi kommer kunna träffas även i framtiden. Även spontant en tisdagskväll.

Andra ljuvliga grannar kommer jag också att sakna, men en av dem har betytt enormt mycket för mig den här tiden, för hon tycker att allt är så fantastiskt med nya huset. Att få göra om. Att få havsutsikt. Att ändå få bo nära varandra. Tre kilometer är ju ingenting, menar hon och försäkrar mig om att hon kommer springande allt som oftast. Guld värt för en lipsill.

Den här bilden tog jag en sen kväll när jag just fyllt 47. Med det blev jag
den första av mina föräldrars barn att fylla 47. Min älskade storebror
blev bara 46 och det gjorde ont att tänka på...

Själva huset vi bor i nu älskar jag också. När vi köpte det trodde jag att det var ett hus som vi skulle bo i ett tag. Tills vi hittade ett bättre. Så blev det förvisso, men det tog femton år - inte ett eller två som jag trodde. Det ser inte mycket ut för världen, men jag trivs så otroligt bra och tycker fortfarande att vårt kök är galet snyggt. Vi slängde ut allt i det 26 år gamla köket när vi flyttade in och det vi valde är jag fortfarande supernöjd med.

Det bästa är att även de nya köparna gillar vårt hus. Och de håller med mig om att köket är fint! Hurra för dessa kloka och fina människor! De är under trettio år och påminner så mycket om hur käre maken och jag var när vi flyttade in en solig junidag 1999. Då hade vi en bebis på gång, men i övrigt låg allt framför oss. Huset kom att bli en stor del av våra liv. Det mesta i våra vuxna liv har hänt här. Vi har haft så mycket kul i det här bruna tegelhuset, på dessa soliga altaner och i den prunkande trädgården.

Båda barnen har börjat sina liv här. Ett har till och med blivit till här. Sådant sätter sina spår.

Och jag gråter igen bara jag tänker på det...


Lördagen var också speciell. Då firade vi två födelsedagsbarn; systersonen och mig. Min underbara syster hade gjort sushi, som jag tycker är så otroligt gott. Särskilt hennes. Vilken fantastiskt fin present! Jag njöt i fulla drag.


Min systerson är imponerande på så många sätt. För det första blev han svensk mästare i BMX redan när han var åtta år. Nu fyllde han nio och gjorde massor av volter på studsmattan. Både framlänges och baklänges. Han är som en fullfjädrad cirkusartist och jag är livrädd hela tiden. Jag tror alltid att han ska bryta nacken eller armen eller vad som helst. Hjärtat är konstant i halsgropen på arma mostern, men han är verkligen otroligt fysisk. Han har en kroppskontroll och en känsla för sina kroppsdelar som jag aldrig ens varit i närheten av. Vad månde bliva av denna lilla stjärna?


Vi passade också på att besöka nya huset. Jag tog med mig både föräldrarna och syskonen vid två olika tillfällen. Vi tog en tur både inomhus och i den vackra trädgården. Vi har egen liten skog och i den bor två rådjur som stirrade på oss när vi kom. Jag hann ta ett par bilder men sedan tyckte de att det var klokast att ge sig av. Särskilt långt bort sprang de troligen inte för jag har sett dem där förut, så de kommer nog tillbaka.



Det har varit en fantastiskt fin helg och på toppen av allt har käre maken seglat SM i Speedvindsurfing och han kom glatt hem med en tjusig silverplakett för ett par timmar sedan! Jag tycker att han är imponerande som kunnat fokusera så på sin sport mitt i allt med det nya huset.

Nästa år kan vi kanske se SM från tomten. Det vore något det!

Världens finaste syskon; lillebror och lillasyster
med min dotter och systerdotter vid vårt nya hus!
Söta Alice fick sitta på en av bänkarna i trädgården!
Vit hund och röda höstlöv!

Alltså, allvarligt. KAN en hund vara sötare?????


söndag 7 september 2014

Härlig firarhelg!


I onsdags fyllde söta dottern femton år och igår var det dags att fira henne tillsammans med mormor, morfar och min syster med systerdotter. Det blev en härlig dag med strålande sol och riktig sommarvärme. Så skönt och lyxigt!


Något annat som vi passade på att fira igår var käre makens och min bröllopsdag. Den 6 september för 17 år sedan gifte vi oss en vacker sensommardag i Hjärtums kyrka. Det var en fantastisk dag på alla sätt!


Eftersom det var så vackert väder igår passade vi på att ta en tur med båten och det var så stilla och fint på havet. Vi åkte för att kika på vårt nya hus ifrån en annan vinkel, men det är så igenvuxet med jättestora träd framför huset att det knappt går att skymta. Eftersom vi vet hur grannarnas hus ser ut kan vi dock alltid lista ut var vårt hus ligger.


På kvällen bestämde sig barnen för att bada i poolen. Antagligen var det årets sista dopp och smart nog hade alla på sig våtdräkter, för det var bara 15 grader i poolen nu. I havet var det däremot hela 19 grader!


Nu har de fina gästerna precis lämnat oss och jag sätter mig återigen för att jobba en stund. Sakta men säkert håller min nästa bok på att växa fram - en gripande reportagebok är på gång.





onsdag 3 september 2014

Dramatiskt förarprov


Idag fyller söta dottern 15 år och det betyder att det är första dagen hon får göra förarprovet för moped. Sin sista körlektion hade hon redan för en och en halv vecka sedan, men förarprovet får man inte göra innan man fyllt 15 år. Vad kan då passa bättre än att göra det på sin födelsedag?

Hastigt och lustigt bokade vi in en tid och det blev så sent som möjligt på dagen för att slippa ta ledigt från skolan i onödan. Dagens sista tid var klockan 15, så den fick det bli. En halvtimme innan måste man vara på plats för att fotograferas och skriva in sig.

Eftersom jag tycker om att vara ute i god tid var vi där redan 13.45. När det var vår tid några minuter senare visade det sig att ingen på körskolan bekräftat via nätet att dottern var godkänd på det praktiska, så stor dramatik utbröt. Hon var tvungen att lämna kön, ringa körskolan och be dem att genast fylla i att hon var godkänd. Av säkerhetsskäl får förstås ingen som inte är godkänd på vägarna göra det teoretiska skrivprovet.

Det blev några nervösa minuter innan det stod klart att ändringen var genomförd - puh!

Sedan hade vi en hel timme på oss att småsnacka innan det var dags att gå in i skrivsalen och snacket var synnerligen enahanda, för det kretsade helt kring möjligheterna att bli godkänd. Jag sa att oroliga dottern självklart skulle klara provet. Vad annat kan en mamma säga i detta trängda läge? Och på hennes födelsedag? Hon MÅSTE bli godkänd, helt enkelt.

Som tur var fick jag rätt! Klart hon klarade provet!

Det blev en perfekt födelsedag med moppe och hjälm i present och så ett sprillans nytt körkort till det!

Grattis, finaste dottern! Kör alltid försiktigt!!!!

Av moster med familj fick dottern både bensinpengar och en dagbok!



Världens finaste dotter fyller 15


Åh, så fort åren går. Jag VET att kloka människor sa det när mina barn var små, men det går ändå inte att förstå HUR fort det går. Hur kan den där lilla ljuvliga bebisen som jag födde för exakt femton år sedan redan ha vuxit upp till denna fantastiska människa?

Så här var det (och det är jag säker på):

1. Bedårande liten bebis.
2. Underbar 15-åring.

Vad hände däremellan?????? Hur kunde man bara nysa lite, borsta tänderna och käka en ostmacka (nåja, hellre i en annan ordning, men ni fattar principen) och så är ungen 15? FEMTON ÅR! Hur går sånt till? Alltså, universums tillblivelse verkar lättare att förklara än det här miraklet.

Så klok, så omtänksam, så underbar på alla sätt är hon, min dotter. MIN dotter (jaja, sin fars, min käre makes, dotter också dårå, men ni fattar principen igen). Jag är världens malligaste mamma.

Grattis, finaste hjärtegryn (för det kommer du alltid att vara) på din stora dag!










måndag 1 september 2014

Nystart 1 september

Trots att vi bor i ett villaområde finns det fantastiska lantliga promenader
alldeles i närheten. Här är en bild från en favoritslinga jag gillar att gå.



Nu är hösten här och det är dags att lämna sommarens slappande bakom sig. Det är två gånger om året som jag tänker att jag måste ta tag i mitt liv och röra mig mer. Det är idag, den 1 september, och det är den 1 januari.

September brukar vara en underbar månad med fint väder och precis lagom värme för långa promenader. Nä, hallå vänta lite nu. Så himla långa behöver de faktiskt inte vara. Om jag tänker att promenaderna måste vara långa kommer jag inte tycka att jag hinner.

Jag har faktiskt en bok att skriva och två andra jobb att sköta, både som lärare och frilansjournalist. Om jag tänker att jag måste ta en timmes promenad om dagen är det kört redan andra veckan. Det finns ingen tid till det.

Men om jag istället tänker att 35 minuter tre dagar i veckan är en bra idé är risken för att jag misslyckas betydligt mindre. Det borde jag faktiskt klara. Att den 1 september dessutom infaller en måndag, när en ny härlig vecka just tar sin början, ser jag som ett tecken.

I våras fick jag mitt livs första träningströja av min sportige och snälle make, för han tyckte att jag skulle ha en i bra material, men den går så högt upp i halsen att jag nästan stryps, så den använder jag tyvärr aldrig.

När jag sprang (ja, det gjorde jag minsann faktiskt mestadels) Vårruset i maj hade jag som vanligt en klänning på mig, vilket många har skrattat åt. Nu funderar jag faktiskt på att köpa någon tröja som inte stryper mig (v-ringat måste väl vara bra då?) och som jag kan ha på mina promenader. Sanningen att säga ser det ju lite fånigt ut när jag går omkring i klänning bland de andra motionärerna …

Så vad säger ni, kära vänner? Är ni med mig? Ska vi satsa på tre raska promenader i veckan och rapportera om en månad hur det har gått?

Jag är lika sugen som alltid så här års, så för fasen – jag kör på det!