Sista ljuva dagen i USA

 Vilken trevlig sista dag vi fick här i Florida! Så lugnt och skönt att man faktiskt kan tro att vi har semester. Vi tog bilen till Cocoa Beach ännu en gång och visst var det lite molnigt, men vi hyrde det mesta som kunde hyras och så var vi nöjda i flera timmar.

Det vi hyrde var två solstolar, som gick att fälla till fullständigt ryggläge, vilket var en våt dröm (våt dröm passar väl på en strand...?) för min arma rygg som inte klarar mer än två minuter av sittande läge innan det gör så ont att atomer skjuter ut från korsryggen och hotar att döda allt levande inom en radie av fem mil, ett parasoll, en bodyboard och en surfbräda.

Tre fjärdedelar av familjen badade glatt, men bara tanken på att vingla ut med min sargade lekamen fick mig att rysa, så jag nöjde mig med att vada och ta bilder. As usual. Ryggen är bara en av många ursäkter jag kan hitta på för att slippa frysa i Atlanten i januari. Fast sanningen att säga var det absolut 20 grader och det är okej för mig.

Jag solade i alla fall en stund i min underbara liggstol och när vi gick i en affär några timmar senare utbrast sonen spontant att jag var knallröd, så helt förgäves var det tydligen inte - hehe.

Maken tyckte att vågarna var väldigt små och det var lätt även för ett ickeproffs att hålla med honom, men han lyckades i alla fall stå på brädan en kort stund då och då. De som var på stranden skulle minsann veta att här gled en av världens bästa speedsurfare omkring helt inkognito och såg ut som vilken semesterfirare som helst.

Lite småshopping blev det på slutet av dagen, men inte för mig, för jag är verkligen ingen storshoppare. Det är troligen ett av mina mest okvinnliga drag, för jag tycker inte att det är kul bara för att det finns grejer att köpa. Jag får aldrig ångest av att jag shoppat för mycket, för jag hittar inget. Jag är grymt kräsen.

Käcke maken pekade ut butik efter butik med glada tillrop och sa "HÄR DÅ?!", men jag bara log vänligt och sa omväxlande att det var för brokigt, för sportigt, för färgglatt, för tantigt, för ungdomligt, för konstigt och framför allt för ojoannigt. Det mesta i USA är ojoannigt. Bra för plånboken, men småtrist för mig.

Men det fanns Jelly Beans ju! Jorå! Jag köpte en underbar påse till med en störthärlig mix av bara favoriter. Nu har jag lärt mig vilka man ska undvika, så nu kommer varenda liten böna att avnjutas under ljudligt smackande och med ett mycket nöjt leende på läpparna. Very Cherry, 7up, Cotton candy och Watermelon är bara några av de fullständigt underbara smakerna jag plockade ner i påsen.

När vi kom hem hem satt en underbart söt liten groda och väntade på oss på räcket utanför hotellrummet och med tanke på att vi bor på femte våningen ville jag bara hjälpa den lilla sötnosen ner till marknivå igen, men jag tror att de små liven klarar sig bättre utan ett deus ex machina (ibland lyser mina poäng på littvet igenom...). Eller i alla fall ett mänskligt ingripande.

Trots att vi har bott på detta fina femstjärniga Sheratonhotell i en hel vecka har vi inte hunnit med poolområdet förrän idag. Det var verkligen vackert och vattnet var riktigt varmt, säkert 25 grader. De badglada i familjen njöt både länge och väl och jag förevigade det mesta längs vägen.

Resten av kvällen, eller natten för er del kära bloggläsare, kommer att ägnas åt det svåra konststycket att packa ned allt som hafts med och inhalndlats under resan. Det kommer att bli ett äventyr att få med allt.

Antagligen kommer vi att lyckas tack vare mig och då menar jag inte att jag är grym på att packa. Jag är bara väldigt ogrym på att shoppa.

Nästa gång vi hörs är det troligen onsdag eftermiddag och vi stapplar omkring på kall svensk mark igen. Det får gå det med!

Provtryck på väg - tjohoo!

Både jag och söte sonen är riktiga inomhusråttor. Vi trivs alltid allra bäst framför datorn och det är också där vi tillbringar den största delen av vårt vakna liv. Käre maken tycker dock att vi borde vistas ute mer och få både frisk luft och motion. Lätt att hålla med på ett intellektuellt plan, men det är nästan alltid fel väder; för kallt, för varmt, för regnigt, för halt, för mörk, för blåsigt...

I morse mejlade han mig från jobbet och där stod en enda mening.

"ta en långpromenad med sonen idag!"

En sprillans ny tvättstuga för båtar - fast båten får inte plats.

Inget trams med stor bokstav i början av meningen eller i sonens namn och heller inget trams i form av puss och kram och jag älskar dig och sånt larv, utan en ren och rak uppmaning. Då är det bäst att lyda, tänkte jag och tog på mig vinterjackan. Jag lyckades även få med både kameran och sonen i farten.

Eftersom det är så grått och trist ute tog jag vår lilla vattentäta kamera, men det blev många fina bilder ändå, för den är heller inte dum. Vi gick ner till vår kombinerade badstrand och båthamn och nu var alla båtar utom en uppdragna på land.

Sen gick vi genom en liten skog och där gjorde jag ett meddelande till er alla som jag sedan fotograferade. Eftersom jag är en retsam typ, så lägger jag inte upp bilden på meddelandet nu, utan det kommer lite senare ikväll, när ni har kämpar klart med det mesta för dagen och behöver muntras upp lite.

Efter en dryg timme kom vi äntligen hem igen och genast slog jag på datorn, förstås. Då började det pirra ordentligt i magen för i inkorgen låg ett mejl från tryckeriet. Jo, minsann.

Om inte Posten sölar till det (och det är tamesjutton säkrast för dem att de inte gör det!), så har jag mitt provtryck i handen i morgon, för idag postar de det i Falun.

Tänk att jag imorgon kommer att sitta med min egen bok i handen. Klar. Eller i alla fall klarish. Jag kan ju fortfarande hitta något korrfel eller så och då kan vi fixa det.

Jag känner på mig att det kommer att bli en grym fredag.

Havspromenad i blåsigt solsken

Söte sonen är en riktig inomhuspojke, men idag lyckades jag få med honom på en liten promenad ner mot havet. Självklart var kameran med på utflykten, men det var väldigt blåsigt så mitt hår åkte hit och dit hela tiden.

Det var i alla fall väldigt skönt att få lite frisk luft efter alla timmar vid datorn under veckan, för det är där både sonen och jag alltid hamnar, även om han föredrar att spela spel och jag skriver eller bloggar.

Vanligtvis brukar det knappt bli några vågor alls nere vid havet där vi bor, men som ni ser på bilderna gick det idag förhållandevis vilt till. Bakom mig rullar vågorna mot stranden och nedan översköljs stenarna av den brutala vattenkraften.

Det är ju inte Hawaii vi bor på direkt, men ändå...

Badstrand och jordbävning!

Männen hann knappt ner till surfstranden igår innan de vände hem igen, för det blåste inte så värst mycket och alla ville någon gång under vistelsen här åka till Lefkos. Där finns en underbar badstrand och en restaurang som serverar fantastiskt god mat.

Käre maken ringde och sa att vi skulle vara redo om tjugo minuter och det var vi. Sedan bar det av på de otäcka, slingriga vägarna som saknar räcken nästan överallt, trots att det stupar 200 meter på sidan av vägen. Jag är alltid livrädd och det finns faktiskt anledning till det, för vi skulle inte ha gnuttan av en chans om ett hjul råkade hamna över kanten.

Att möta en bil på dessa vägar är alltid läskigt, men oftast är det möjligt. Det var det dock inte på slutet när vi hade stranden i sikte, utan vi fick backa på dessa vidriga vägar och släppa förbi den mötande. Det är ingen slump att jag inte kör bilen kan jag säga.

När vi äntligen kom fram till stranden mådde vi alla lite illa och var lite darriga i knäna efter den vingliga turen. Vi slog läger vid några solsängar på stranden och gick genast ner på den lena sanden mot det klara vattnet. Det är verkligen hänförande vackert.

Dessutom var havet med sina 26,5 grader precis lagom varmt. Det är fem grader svalare än i hotellpoolen och det var riktigt skönt en dag som denna, när vi behövde coola ner oss lite.

Efter ett par timmar var det lunchdags och vi visste precis vilken restaurang vi skulle välja, för vi har ätit där förr. Man går in i köket och får berättat för sig vad det är för något som ligger på de stora uppläggningsfaten och så pekar man och säger vad man vill ha. Allt ser jättegott ut och är det också.

Jag valde en spenatpaj och någon som kallades A la mom. Den var er rätt som bestod av en stor skiva potatis i botten och sedan byggdes allt på höjden så det blev som en bakelse med squash, aubergine, fisk, tomat och paprika. Mycket tjusigt var det och riktigt gott.

Tillbaka på stranden började några bygga vackra torn av den finkorniga sanden och snart byggde sonen in sig själv. Efter en stund fick han hjälp och blev under många glada skratt nästan helt gömd.

Det började med en extra lång arm, sedan kom en sjöjungfrustjärt och slutligen även bröst. Söte sonen skrattade så sanden på magen höll på att trilla bort och vi tyckte alla att han var riktigt snygg som sjöjungfru med jättehänder.

På kvällen var det prisutdelningen i vindsurfingtävlingen King of Paradise, som avgjordes på söndagen. Vi fick möblera om hela restaurangen för att kunna få plats med hela gänget i ett enormt u, men till slut fick alla 24 (tror jag att det var) en sittplats och god mat på Bella Karpathos, där rätten Ufo är det man ska äta om man är riktigt hungrig.

Det är ett pitabröd som är stort som en pizza, uppskuret på mitten och sedan fullt av allt möjligt smarrigt som kyckling, grönsaker och dressing.

Vi avslutade kvällen med en drink på hotellet och när alla lagt sig och jag satt och pratade med Helen, dottern på hotellet som är ungefär jämngammal med mig, hör och känner vi plötsligt något konstigt.

Jag tänkte spontant att det måste vara en långtradare som brassar på utanför hotellet, för det både låter och skakar. Helen rusar upp från sin stol, springer ut och säger något som jag inte uppfattar.

Det hela är över på några sekunder och jag sitter som ett frågetecken när Helen kommer tillbaka in igen. Hon säger:

-It was an earthquake! I said ”come”!

Jag hade inte alls förstått att det var en jordbävning och anledningen till att vi skulle springa ut var att det är säkrare så, för då slipper man få taket i huvudet om det blir ett kraftigt skalv. Nu gick det så snabbt att det inte var någon fara, men en yrvaken vindsurfare kom upp till oss och frågade om han känt rätt, och jodå, det hade han ju.

Efteråt hade jag svårt att somna, så efter någon timme gick jag tillbaka till den då stängda restaurangen och loggade in på nätet för att se om det stod något om jordbävningen på någon nättidning, men det gjorde det inte och till slut lyckades jag somna i min hyfsat trygga säng i vår mysiga stuga… 

Lite om min bok Eko, som alltid är på gång...

Det finns nya läsare som undrar lite om vad det är jag skrivit för bok egentligen, så här kommer lite härlig information som ska stimulera er fantasi och öka er förväntan och köplust! :)

Resan till svärföräldrarnas stuga
vid havet blir en prövning.

Redan för tio år sedan fick jag själva idén och helt och fullt vill jag inte berätta om upplägget eftersom jag faktiskt är rädd för att någon hinner norpa idén och då skulle mitt enorma arbete med boken vara förgäves.

Det är en relationsroman och den handlar om huvudkaraktären Saga Allerlöv (hon har en egen profil på Facebook, så gå gärna in och adda henne som vän om ni vill lära känna henne lite!), som föder sitt första barn den 2 januari.

Under året som går, 2010 närmare bestämt, får vi följa hennes första år som mamma. Det handlar inte i första hand om just hennes barn och utvecklingen där, utan mer om vilka tankar som föds i och med att hon blivit mor. Hennes relationer till andra kvinnor, som sin egen mamma, sin moster, sin syster, sin barndomsväninna, sin svärmor och sina grannfruar skildras och hjälper henne att utvecklas och bli en helare människa.

Samma sak är det med männen omkring henne. Vi får lära känna hennes sambo, hennes pappa, hennes svärfar, hennes bror och en och annan granne. Det är inte helt konfliktfritt, förstås, för det är klart att det händer ett och annat under året. 

I denna kyrka döptes dottern Isabella.

Tyvärr är vad som händer hemligt ett tag till, men det ställer hela hennes tillvaro rejält på ända i alla fall!

Tanken är att detta ska vara en bok att känna igen sig i och att man ska kunna följa hennes inre resa från det att knytet ligger i hennes famn fram tills att hon landar i sig själv och sin nya roll ett år senare.

När man får barn förändras ofta perspektivet på vad som är viktigt på riktigt och så är det även för henne, Hon börjar ifrågasätta sitt yrkesval som språklärare och hon brottas ständigt med att räcka till i alla sina roller. 

Ibland går Saga Allerlöv till havet för att finna ro.

En del är självupplevt och annat har jag lånat från vänners liv, men mest av allt är boken ett riktigt påhitt även om den råkar utspela sig just där jag själv bor och även om jag fick mitt första barn i samma ålder och också jobbat som språklärare och ifrågasatt det...

Hon överrumplas då och då av livet och mår inte alltid så bra, men det är ändå en feelgoodbok, för det är klart att det blir ett lyckligt slut.

Lycka, kärlek, ilska, frustration, ångest, glädje, chockartade nyheter och personlig utveckling - allt blandas i en skön mix i min bok som antagligen kommer att få namnet Eko.

Låter det lockande? Hoppas det!

Uppdatering oktober 2011: Äntligen har romanen fått ett namn som jag älskar! Det satt långt inne, men efter att ha kastat ut en fråga i cyberspejs kom Hanna Lans med ett förslag som jag föll för direkt.

Min bok heter nu Nära dig. Så vackert och så passande. Tack så mycket, Hanna!

En mussla som påminner om ett hjärta - mycket kärlek i boken!

Med racerfart mot Ulsholmen

Sommarlovet till trots väckte vi trötta dottern redan vid halv tiotiden i morse, just som sömnige sonen just släntrade ur gäststugan. Efter en rask frukost begav vi oss ut på böljan blå i racerfart.

Snart närmade vi oss Ulsholmen och bestämde oss för att slå läger på klipporna. Det visade sig vara ett väldigt lyckat drag, för det var en stor och fin ö med häpnadsväckande utsikt som sträckte sig både till Kosteröarna och Norge.

Traditionsenligt fanns ett litet stenröse på den högsta punkten på ön och det såg sött ut.

Barnen tyckte att det var lite kallt med endast 20 grader i vattnet så de badade helst med våtdräkt och det var ju tur att käcke pappan hade packat ner även sådana flotta ting mitt i juli.

Fina svärmor hade förberett en flott utomhuslunch bestående av tortillas med grönsaksfyllning till oss vuxna och plättar med sylt till barnen. Vi blev alla både mätta och nöjda och tyckte att det var så gott att få äta ute på en klippa under klarblå himmel.

Vid bryggan, där vi brukar bada och där båten nu ligger för natten, är det ovanligt gott om brännmaneter i år. På bara ett par kvadratmeter såg vi ett tiotal, så det kändes inte direkt lockande att hoppa i när vi kom tillbaka framåt eftermiddagen.

På kvällen serverades vi tapas med allsköns godsaker och en fin pastasallad gjord på tortellini blandat med soltorkade tomater, rostade pinjenötter och basilika. Mycket tjusigt och gott!

Dramatisk premiärtur med båt och bil

Ojojoj, vilken dramatisk premiärdag det blev för mig på kvällskvisten. Jag fick mig en tur både i den nya bilen och i den nya båten.

Det började sjövilt (!) med att båten dunsade ner via rampen på ett sätt som inte var planerat. Jag som inte visste alls hur det BORDE gå till hajade till över smällen, men tittade bara lite aningslöst tills jag hörde arme makens rop om hjälp.

Två ungdomar hjälpte till att häva upp båten på kärran igen, för det var någon sprint som lossnat och gjort att båten fick fart alldeles av sig själv, så det gick betydligt hastigare och vildare till än tänkt. Som tur var blev det inga personskador, men stackars maken får kontrollera hur det egentligen gick med båtkraken.

Min längtan till havet, som ändå inte är speciellt stor, mattades av betydligt, men efter en tydlig försäkran från maken om att båten var farbar begav vi oss ut på böljan den blå. Jag visste att det var en hyggligt snabb båt, men jag höll ändå på att svimma när kaptenen drog på.

Herre jösses, vad undan det gick!

Fartglade sonen hade klokt nog tagit av sig kepsen och höll stadigt i solglasögonen medan akterdottern njöt av att håret fladdrade en bit bort från mig och kameran.

När jag diskret påpekade att det skulle bli en fasansfull smäll om vi krockade tittade maken förbryllat på mig och undrade varför vi skulle krocka mitt ute på havet och i så fall med vem. Jag, som alltid kan se en annalkande katastrof, hade inga svårigheter alls med att se det scenariot, men var både glad och tacksam över att jag slapp uppleva det.

Vi for fram i ungefär 25 knop och då påpekade speedsurfande maken att han knappt hade planat om han stått på vindsurfingbrädan. Där gillar han om han får köra i minst 35 knop och helst ännu mer. Jag hade avlidit.

Det blev i alla fall en väldigt vacker tur i skymningen och nog är det lite härligt när håret rufsas till i vinden. Ändå var jag allra nöjdast när jag äntligen fick fast mark igen under fötterna.

Vi överlevde allihop. Till och med jag. Fast nog var det lite på gränsen - om sanningen ska fram.

En sista hälsning från Kreta

En vecka på en underbar grekisk ö springer förstås iväg, men vi njöt av allt in i det längsta.

Fina mamma och söta dottern köpte likadana coola solglasögon och de lyste upp Gamla Stan i Chania med både sina brillor och sin charm.

Lilla pappa fick stå och posera på vår balkong, så vi vet till en annan gång vilken vi hade, för det vore kul om vi fick exakt samma igen. Rum 301 kan vi också lägga på minnet, men jag vet av erfarenhet att det är väldigt lätt att glömma ett hotellrumsnummer.

Varje gång vi stod och väntade på hissen log vi åt denna roliga skylt, för det är klart att det är svårt för grekerna med våra svenska ord och dessutom det latinska alfabetet. Vi gjorde vad vi kunde för att akta oss för dörpen i alla fall.

Vi passade på att utnyttja havet så mycket vi bara kunde och en bit ut var det lugnt och skönt, men in mot stranden rullade rätt stora och härliga vågor.

Den sista kvällen vi skulle sova på Kreta avnjöt vi lokalt vin på vår svala och sköna balkong och vi insöp  atmosfären med alla våra sinnen.

Den allra sista dagen badade vi som vanligt på förmiddagen och när bussen hämtade oss i skymningen beundrade vi den vackra solnedgången genom bussfönstret. Flygresan gick smidigt och bortsett från att vi på hemresan inte kunde skåla i lite vitt vin hade vi det riktigt mysigt trots den sena timmen.

När vi kom ut till parkeringen fick oss dessvärre en rejäl överraskning. När jag klickade på fjärrkontrollen för att öppna bilden hände absolut ingenting alls. Jag trodde att det var själva kontrollen som fått sand i sig eller så, men det visade sig snart att bilen var fullständigt stendöd, trots att det är en trygg Volvo av 2004 års modell.

Min desperation ökade i takt med att klockan gick, för det är sannerligen inte lätt att få hjälp med en svårflirtad bil klockan tre på natten. Ulf och Helena som kom förbi och hjälpte oss genom att hålla oss sällskap hade inga startkablar, men var snälla nog att låta de huttrande barnen sitta en stund i deras bil i väntan på hjälp.

Så småningom kom en man med startkablar och då gick den rackarns bilen äntligen igång. Sedan skakade mina knän av nervositet när jag var tvungen att bromsa vid utkörningen för att jag skulle sticka in betalkortet i en automat. Jag var livrädd att bilen skulle dö igen, för mina hjältar hade redan lämnat platsen.

Som tur var gick det fint, hemresan grumlades av att dottern plötsligt kommer på att hennes handväska inte tycks vara med. Det gick bara inte att vända på motorvägen och jag tordes i alla fall inte slå av motorn, så det var bara att köra hem.

Vid femtiden ringde jag till flygplatsen, men de hade inte fått in någon väska. Samma sak gjorde jag varje dag, så även idag, men det var bara nej och nej. Idag tipsade dock tjejen som svarade att jag kunde ringa städbolaget som städar flygplanet och jag hade förstås redan kikat på deras hemsida om vad de gör med upphittade saker och det stod att de lämnas till flygplatsens personal.

Jag ringde förstås i alla fall på vinst och förlust och jodå, dotterns handväska med iPod, nya solglasögonen och pengar fanns minsann där - hurra! Så imorgon ska vi åka till flygplatsen och få tillbaka den! På bilden ser ni henne med både brillor och väska och hon har saknat dem så.

Först därefter kan vi helt sätta punkt för denna fantastiska resa. Faktum är dock att det kommer ett inlägg till framöver och det handlar om vackra saker som vi köpt.

Tills dess får ett hjärta avsluta vår fina Kreta-resa och vi hoppas att vi snart får återvända tillsammans igen.