Hjärtats glädjeskutt

Varje gång någon säger eller skriver något fint och snällt om min roman Nära dig tar mitt hjärta ett litet glädjeskutt. Det är så underbart och roligt att få veta att någon blivit berörd, känt igen sig och tyckt om det jag har skrivit.

Idag är det härliga Cissa som gjort min annars rätt så regniga och grå dag solig och ljus. Hon skriver att det är en fantastisk bok med ett härligt och flytande språk. Tusen tack, snälla Cissa, för att du tagit dig tid att läsa boken och dessutom skrivit om den - det värmer mitt författarhjärta mycket.

Lite extra glad blir jag faktiskt också över att Cissa känner att hon fått följa Saga växa i livet - precis så ville jag att det skulle kännas! Hon utvecklas under året vi följer henne och jag blir riktigt glad när en läsare känner så.

Allt det fina som Cissa skriver kan ni läsa HÄR.

Författar-Joanna breder ut sig

Idag kom posten med veckomagasinet Trollhättan 7 dagar som alla hushåll i min forna hemstad Trollhättan fick i brevlådan redan igår.

Det är alltid spännande att se hur allt det där man pratat om ter sig i tryck och hur bilden blir när den väl är i tidningen. Det blev riktigt bra, tycker jag, och nästan ett helt uppslag om bara mig och min roman.

Jag var på förstasidan också, så jag mallar mig ordentligt idag. Det gäller att passa på att sträcka på sig när tillfälle bjuds.

I gott sällskap var jag också för på ena sidan om mig finns Morgan Larssons krönika och hur mycket jag gillar hans romandebut Radhusdisco har jag skrivit förut. Vi bodde i Trollhättan samtidigt och sprang på samma krogar, lyssnade på samma musik och till och med solade på samma solarium. Så levdes livet på 1980-talet. Jag ställde dock aldrig upp i någon solarietävling, men det gjorde Morgan, minsann.

I artikeln under mig finns en annan man. Han heter Torbjörn Solén och har just gett ut sin andra bok. Om man jämför bilderna på mig respektive honom, så tycker jag att han odlat sin författarkaraktär betydligt bättre än jag.

Vad är mitt leende och mina tre armband mot hans hatt, svängda mustasch och nonchalant slängda halsduk?

Jag får jobba på en coolare image.

Glada nyheter om Nära dig

Idag gick jag för att köpa fiskfärs, för att kunna ta några rediga husmoderspoäng framåt kvällen och göra fiskburgare till middag. När jag ändå var i krokarna smet jag in på "Kolon: interiör etc" som säljer en massa fina saker. Och numera inte min bok Nära dig. Närå.

Alla böcker de fick innan jul är nämligen slut - hurra! (Självklart fyller på deras förråd om de vill, för fortfarande dräller en och annan bok omkring i källaren.)

En rolig historia i sammanhanget är att en kvinna, som har en son som går i samma klass som min son och som jag bara pratat med i totalt fyra minuter ungefär, var inne i butiken strax innan jul. Hon höll då min bok i handen och var på vippen att köpa den, eftersom hon kände igen mitt ovanliga namn (japp, det finns fördelar med att vara ensam i Sverige om sitt namn), men eftersom den inte var signerad lät hon bli och tänkte att hon kan köpa den en annan gång. Kanske direkt från mig, som hon sa i telefonen när vi pratade om sönernas nya gitarrkurs.

På julaftonen höll hon på att svimma av förvåning när hennes svärmor, som jag tror kom från Askersund, gav henne Nära dig i julklapp. Helt förstummad och mycket förundrad över hur det hade gått frågade hon sin svärmor var hon hittat boken. Då berättade svärmodern att hon tittat in i butiken här i Onsala och tyckt att det var en trevlig present till svärdottern eftersom den utspelar sig häromkring. Bara så. Inte anade hon att svärdottern kände till mig.

När svärdottern berättade att vi sedan i höstas har barn i samma klass tyckte förstås svärmodern att det var ännu roligare att ha köpt boken. Ännu har hon inte hunnit läsa den, men jag väntar med spänning på att höra vad hon säger framöver.

Någon som däremot har läst boken är Desirée Fredlund, som är en härligt driven tjej och precis som jag engagerad i Egenutgivarna, för oss som ger ut våra böcker själva. Häromdagen skrev jag om hennes smittande karaktär My och hennes oförutsägbara liv och idag har Desirée skrivit om Nära dig i ett eget inlägg på sin blogg.

Jag reagerade instinktivt med bestörtning och kände hjärtat slå hårt och snabbt när jag läste meningen "Nära dig har ett stort fel." tidigt i hennes blogginlägg. Nääää, vad är det nu för stort fel, tänkte jag, och visste inte om jag skulle orka läsa vidare. Men det var ju tur att jag gjorde det, för det stora felet var att jag inte skrev boken redan för 20 år sedan när Desirée själv just fött barn. Haha, precis så där skriver Desirée. Man hajar till och bjuds på en luftfärd och sedan landar man mjukt. Precis som i My.

Hon skriver flera underbara meningar som jag gärna läser om och om igen och här kommer ett par av dem:

Joanna skriver med ett flyt som får mig att se hela situationen glasklar. 

Nära dig är en gedigen stycke nutidshistoria som behövs.

Tack så mycket, Desirée, för att du tagit dig tid att läsa om Saga Allerlöv och för dina intressanta tankar kring hennes liv i bokform!

Självförtroende och signering

Självförtroende är en färskvara och kan växla över tid. Får man höra en massa bra saker ökar det och får man höra negativa saker minskar det på samma sätt - enkel matematik.

Idag klockan 14 ska jag signera min roman Nära dig i det stora köpcentret Kungmässan i Kungsbacka och det är förstås väldigt pirrigt. Två snälla människor har sagt att de tänker dyka upp och för en debutant känns två inte alls illa.

Somliga julshoppare kanske kommer att känna igen mig från Kungsbacka-Posten där jag skriver krönikor varannan vecka sedan över sex år och kanske kan det locka någon att komma fram och säga hej. Kanske känner de igen mig tack vare min bildbyline, trots att den är över ett år gammal. I min ålder händer det inte så mycket med nyllet på något år sådär och det får man vara glad och tacksam över.

Lite nervöst ska det bli i alla fall och jag är i behov av ett gott självförtroende som kan göra mig sällskap under eftermiddagen.

Märkligt nog samverkar då saker runt omkring för att jag ska känna mig aningen lugnare.

En granne ringde på dörren vid halv niotiden igår kväll och ville köpa två böcker till. Hon var här när jag hade Öppet Hus och köpte en bok till sig själv då. Nu var hon tillbaka för att köpa en var till sina två vuxna styvbarn. Hon tyckte att den var så bra att hon ville ge dem den i julklapp. Extra roligt är det förstås att de vuxit upp i exakt de kvarteren där Saga Allerlöv lever sitt liv.

Är det något man behöver höra inför sitt livs första signering så är det ju att boken är så bra att en kvinna köper flera. Hon sa att hon tyckte att den var intressant från början, men att allt eftersom hon läste så fick den ett större djup, som gjorde att hon gillade den mer och mer. Hon tyckte att jag fått med så många intressanta karaktärer och undrade hur mycket som var hämtat ur mitt eget liv, eftersom jag kunde skriva så initierat om att förlora sin mamma och vara adopterad till exempel. (Liten uppdatering i marginalen apropå att en läsare tyckte jag avslöjade lite väl  mycket: Det är inte Saga som får veta att hon är adopterad, så oroa er inte för att jag avslöjar för mycket av handlingen!)

Jag blev så glad över att höra detta, eftersom min mamma i allra högsta grad lever och jag själv inte är adopterad. Däremot har jag bra fantasi, ständigt viss ångest över att förlora någon älskad och dessutom adopterade vänner.

Med ett leende på läpparna surfade jag runt lite i bloggvärlden och hamnade på Kim M. Kimselius blogg ännu en gång. Hon skriver väldigt bra och generöst om sitt författarskap och delar med sig av sina erfarenheter och knep. Just igår skrev hon om saker att tänka på inför sin första signering.

Det kunde ju inte passat bättre i tiden. Så nu sitter jag här i min cerise blus och stora örhängen, för ett av tipsen är att bära färgglada kläder, och snart kommer jag att stå och plocka bland mina böcker, inte sitta stilla bakom ett bord, och småprata med folk så de känner sig bekväma.

Småprata är en paradgren jag har, så jag tror att det kommer att bli en väldigt trevlig eftermiddag. Självförtroendet är just nu mycket gott.

Hoppas det är det även framåt kvällen ...

Slutsåld i köpcentret!

Snygga självlysande saker i mörka december.

Idag begav sonen och jag oss till Bokia i stora köpcentret Kungsmässan för att kika hur det går för min roman. Jag gick vant fram till bokstaven B på hyllan för romaner, men såg den inte. Efter att ha letat lite hit och dit gick jag fram till informationsdisken och frågade efter den.

Då fick jag veta att den minsann är slutsåld! Planen var att de skulle ringa mig när det hände men i julstressen har de inte hunnit, så nu fick jag upptäcka det själv och genast strömmade två starka känslor runt runt i min kropp.

Söte sonen har gjort det gröna huset med
orange tak längst till höger.

Det ena var att jag euforiskt lycklig över att den var slut och den andra var att jag blev stressad över att de minst trettio kunder som just den minuten var i butiken INTE hade möjlighet att köpa min bok. Ingen vet förstås om de velat göra det om de kunnat, men faktum kvarstår. De kunde inte ens om de ville.

Imorgon klockan 10, samma minut som de öppnar, är jag där med en ny laddning. Såklart.

Med dessa dubbla känslor gick vi vidare till butiken där biträdet som jag norpat och berättat om i ett tidigare inlägg jobbar. När hon stod där bakom disken kunde jag inte låta bli att berätta att jag skrivit en bok och lånat henne till mitt ljuvliga positiva butiksbiträde och att jag till och med använt exakt de orden hon en gång sa till mig. Hon blev kvittrande glad och det var riktigt kul. Hon blev väldigt nyfiken på boken och planen är nu att hon ska komma och köpa den av mig när jag signerar den en våning upp på söndag, för då jobbar hon igen. Hoppas nu att det funkar så signeringen blir av på söndag - känns alltid som man måste stämma av en extra gång ...

Efter denna trevliga köpcetrumupplevelse hämtade vi dottern från musikallektionen och åkte vidare på sonens konstutställning Decemberljus, som Kulturskolans konstelever står bakom. Som vanligt var det alldeles fullt av fantastiska saker som de unga konstnärerna skapat.

I år var första gången på säkert fem år som dotterns saker inte var med, för hon har rensat bland sina aktiviteter och då rök konsten, tyvärr. Skönt att sonen ändå går kvar.

Det är så kul att få hem allt vackert sedan.

Sonens ljusstake är den stora fisken och härifrån syns
det märkligt nog inte att det är ett ljus i den.

Om att norpa vänner

Här får ni föreställa er att Lucia med följe snart smyger fram. Eftersom
det är Lucia idag och ingen snö alls har jag norpat en bild från 2009.
Jag lånar gärna friskt både här och där ...

Min huvudkaraktär Saga Allerlöv har många likheter med mig själv och det märker förstås mina vänner som läser boken. Igår träffade jag helt kort på en av mina närmaste väninnor och hon hade just läst ut boken och konstaterade leende detta.

- Fast städmanin har du ju inte, förstås, slog hon initierat fast.

Det har hon rätt i. Jag har norpat en hel del från mig själv och lagt i Saga, men vissa karaktärsdrag har jag lagt till. Inte heller är Sagas syster speciellt lik min egen, bortsett från att de har en nära och varm relation.

Ingen av mina bröder är heller det minsta lik Sagas bror, måste jag säga, och det bästa är nog att min snälla och trevliga svärmor inte påminner det ringaste om Sagas besvärliga dito. Och att min mamma fortfarande lever, så klart - puh, vilken tur!

En som lånat en del drag från min omgivning är Michaela Gren Wilson. Utseendemässigt är hon väldigt lik min äldsta väninna och betydelsemässigt, alltså hur viktig hon är för Saga, stämmer det också. Däremot har jag skruvat till henne lite extra, så att hon ska bli ännu tydligare och det har varit roligt att få göra det. Väninnan tyckte också att det var kul att läsa om Michaela, eftersom hon kände igen sig i henne. En del detaljer som jag hade med i den första versionen har jag plockat bort i slutversionen, men kopplingen är ändå tydlig för oss som känner henne.

Jag funderade först på att sätta in en bild på väninnan här, men eftersom jag vill att läsarna själva ska göra sig sina egna bilder av de fiktiva människorna, så låter jag bli.

En annan karaktär där jag lånat en del från verkligheten är Therese Carlsson. Utseendemässigt stämmer färgerna, men inte längden och det utländska ursprunget. Therese har dessutom lockigt hår och det har inte den person jag utgått ifrån. Däremot stämmer mycket av det som hänt i Therese liv med en verklig persons liv. Hon vet inte om att jag norpat saker ur hennes liv och jag funderar på om jag ska våga berätta det, för det är inte så värst positiva saker jag lånat.

Ett butiksbiträde, som bara är med på en halv sida i romanen, finns helt och hållet i verkligheten och är exakt så som hon beskrivs. Jag funderar på att gå dit och berätta för henne att det är hon som stått modell för mitt biträde, för det är odelat positivt.

Ni som skriver; brukar ni norpa vilt från verkligheten och era vänner? Ni som läser; brukar ni fundera över hur mycket i boken som är sant eller har verklighetsbakgrund trots att ni läser en fiktiv roman?

Trevliga tankar om Nära dig

Det är så många olika delar i en bokproduktion att det nästan är omöjligt att föreställa sig när man för första gången slår sig ner framför datorn och börjar skriva. Jag trodde det stora arbetet var att skriva boken. Helt enkelt.

Så var det absolut inte. Att skriva boken gick som en dans. Sedan kom det enorma arbetet med att göra den oerhört mycket kortare (i mitt fall fick två tredjedelar plockas bort med hjälp av en skoningslös machete) och samtidigt lägga till känsla/karaktär/smådetaljer som man annars missat när man kapat rubbet och det hela påminde mer om en notis i en dagstidning än en roman, för att allt kändes så kort och sammanfattat.

Att designa framsidan och skriva en slagkraftig baksidestext var också spännande delar som engagerade mig mycket och sedan följde samarbetet med tryckeriet som skulle trycka boken.

Det jag gör nu är att jag säljer in den till butiker och det jobbet är inte det roligaste. Nu har jag haft tur och lyckats få alla jag hälsat på att ta in den, så jag ska faktiskt inte alls klaga, men ändå. Jag är kreatören inte marknadsföraren eller säljaren, så det känns lite tufft.

En trevlig del av romanskrivandet är när boken faktiskt blir läst. Jag brukar säga att den inte är klar innan läsaren lagt sitt filter mellan texten och sig, för det är i det mötet som allt avgörs. I alla fall för just den läsaren. Efter mina nio år med bokcirkeln vet jag hur olika vi tycker, så det är knappast ett facit man får varje gång någon läst boken, men spännande och intressant är det.

Nu har några läst ut Nära dig och det börjar komma in tankar och åsikter och det tycker jag är väldigt trevligt. Jag blev väldigt glad över Hanna Lans ord och hade inte alls tänkt att boken kunde vara givande för pappor att läsa, men suger gärna åt mig av hennes ord. Kul också att Hanna ser mycket av mig i boken, för visserligen är Saga Allerlöv en fiktiv karaktär och jag har sluppit mycket av det hon upplever i boken, men visst har hon många drag av mig.

På förlagets hemsidan finns också några härliga och värmande ord och det gör mig så glad. Läs gärna vad läsarna tycker.

När jag läser dessa ord blir jag lite peppad att ge mig ut till fler butiker och sälja in den, för jag har ju ändå några hundra böcker till att bli av med och innan jul måste det stora arbetet vara gjort, för i januari dras alltid proppen ur ...

Årets julklapp Nära dig

Försäljningen rullar på och ovan ser ni 23 inslagna böcker, som ska bli årets julklapp till de anställda på ett företag i Göteborg. Det var väl en alldeles utmärkt trevlig julklapp!

Att slå in alla böckerna tog minst ett par timmar, men det gjorde jag så gärna så. Jag tycker att det grå pappret och silversnörena blev riktigt stylish, så det känns flott och trevligt på alla sätt. Hoppas de anställda uppskattar boken också. Jag kanske borde skickat med ett frågeformulär de kan fylla i efteråt ...

Anneli funderade igår på genrer på sin blogg och det är intressant, tycker jag. Man kan ju dela in böcker i olika stora genrer och kanske också underkategorier.

När det gäller min egen roman skulle jag i första hand säga att det är en skönlitterär roman, helt enkelt. Andra genrer är spänningsroman (även om de för alla del också kan benämnas som skönlitterära, men det gör man väl inte riktigt nu för tiden...?), biografier, ungdomsböcker, barnböcker och pekböcker.

Då målar jag med den stora genrepenseln.

Om man sedan ska plocka ner det ytterligare blir det intressant. Jag har på baksidan av min bok valt att skriva att det är en feelgoodbok och anledningen till det är att Saga Allerlöv genomgår en utveckling under bokens gång och att man mår bra när hon växer och mår bättre och bättre. Det är mycket känslor i boken och förhoppningsvis känner man sig lugn och harmonisk när man lägger ifrån sig den.

Jag skulle också kunna kalla det relationsroman, för hon är navet allt kretsar kring och det mesta som händer i hennes liv under året vi får följa henne baseras på relationer av olika slag. Hon är väldigt mycket mamma, dotter, syster, sambo, granne och väninna. Alla runt omkring henne är viktiga för henne och också betydelsefulla för läsarna när det gäller att  lära känna henne och förstå henne.

Jag tror att känslan av vilken genre man skriver i kan vara viktig för att få styrsel på berättelsen precis som målgruppen är viktig. Min övertygelse är att man skriver olika beroende på vem man riktar sig till. Klart att man skriver annorlunda om man vänder sig till en tioåring eller en åttioåring. Däremot tror jag inte att det är någon större skillnad på att vara 35 eller 55. Alla som är 55 tror ändå att de är 30. Max.

Min målgrupp har i första hand varit kvinnor i åldern 25-101 (min svärfarmor är 101 och hon har nu ett exemplar som hon läser och det ville jag ju gärna förstås!) och jag tror att det kan vara lättare att identifiera sig med Saga om man själv fött barn, men det är faktiskt inte alls ett krav, för man är oavsett det själv någons barn och vilken relation man än har till sin mamma, så har man en i alla fall och i de allra flesta fall påverkas man i någon grad av den relationen.

Att jag skriver 25 som "undre gräns" har mer att göra med att det liksom inte är något ungt festande i boken, utan detta är en 30-årig och nyförlöst kvinna med ett torfigt sexliv. Däremot är boken inte alls svår, så de yngre inte kan förstå den. Tvärtom, faktiskt. Min tolvåriga dotter läser den och hon tycker att den är väldigt lättläst. Det handlar mer om identifikation och då har jag själv tänkt att 25 kan vara lagom och självklart är det en målgruppsbild som är grovt generaliserad, men det är inte kriminellt. Målgrupp betyder bara vem man i första hand riktar sig till. Inte vem som får och inte får läsa boken. ALLA får läsa den - I promise!

Hur tänker ni om genrer och målgrupper? Väljer ni böcker efter genre när ni handlar? Skriver ni i någon särskild genre eller till en särskild målgrupp?

Promotion och bowling

Idag tog jag med mig några Nära dig-böcker till två butiker som ligger bara några hundra meter ifrån där jag bor. Eftersom handlingen utspelar sig mestadels häromkring borde människor som bor och lever här vara intresserade. Det hade jag i alla fall varit.

Den ena är en jättefin inrednings- och presentaffär som heter Kolon och är full av vackra saker där jag alltid vill ha allt. Jag var inte helt säker på att de ville blanda in böcker i sin verksamhet, men de slog till med fem böcker - hurra!

Sedan gick jag till Hemköp, som normalt inte säljer inbundna böcker, men när jag berättade om handlingen och att den utspelar sig här bestämde de sig för att satsa på tio böcker i alla fall. Nu hoppas jag att den redan står vid kassan, så folk som bara står och väntar på sin tur kan se den och bli nyfikna.

Det gäller ju att den syns.

Idag har det varit studiedag för barnen som dottern har varit hos bästa kompisens farmor medan jag jobbade halvdag och sedan bowlade med söte sonen som naturligtvis spöade sin morsa.

Inte annat att vänta.

Klotet går rakt på när sonen rullar iväg det och det
blir ännu en snygg spärr. Några strikar blev det också ...

Så dog Solveig ...

Min romanidé till Nära dig föddes redan för över ett decennium sedan och det var av två väldigt tydliga anledningar. Den ena var att jag själv fått barn och den andra var att jag väldigt ofta bollade mina funderingar med min mamma.

När vår dotter var tre månader var det dags för millenniumskifte och jag tyckte att det var så stort och märkvärdigt att jag, som i grunden är nyhetsjournalist, ville dokumentera hela år 2000. Dessutom blev jag plötsligt så rädd för att hon aldrig skulle lära känna mig om det skulle hända mig något under våra första år tillsammans. Jag var den som var föräldraledig mest med henne och upplevde allt möjligt kul och hon kanske aldrig skulle få veta hur mysigt vi hade det om jag inte berättade det för henne.

Därför började jag att skriva dagbok. Jag skrev om vardagliga saker vi gjorde och hur glad jag var att hon fanns. Jag skrev också om det som hände runt om i världen och hennes utveckling, där jag säkert annars skulle glömt en massa detaljer.

Min mamma har själv fyra barn och är dessutom distriktssköterska med många års erfarenhet av BVC och alla möjliga åkommor och olika barn. Inte konstigt att jag ringde henne så fort lilla dottern sov dåligt, fick prickar eller slog sig.

Jag undrade ofta vad jag hade gjort om jag inte haft mamma att ringa. Tack vare henne har jag fått lugnande besked jämt och ständigt. Ingenting är någon fara. Allt går så bra. Prickarna går över. Huvudsaken är hon dricker. Ja, ni vet säkert, i alla fall om ni har barn.

Jag bestämde tidigt att min huvudkaraktär skulle vara så vilsen som jag varit om jag inte hade haft mamma  som back up och därför fick Solveig sorgligt nog dö i en trafikolycka redan när Saga var 15 år gammal. När vi kommer in i handlingen har hon redan varit utan sin mamma i halva sitt liv och tomrummet, som redan var stort, blir bara större när hon själv blir mamma och vill luta sig mot den erfarna generationen före henne.

Ibland när jag kör bil och solen speglar sig förfärligt i den blöta asfalten tänker jag på Solveig. I går var en sådan dag och då slet jag fram mobilen och tog en bild. Det var just de omständigheterna som gjorde att Solveig dog.

En ambulans på utryckning körde mot rött och på grund av den låga marssolen och den starka reflexen i asfalten såg inte föraren i bilen där Solveig satt att ambulansen kom i hög hastighet emot dem. Kollisionen blev kraftfull.

Jag ryser. För när jag bodde i Trollhättan hände exakt detta. Fast den gången var det ambulansskötaren som avled.

Som tur är finns Solveig ändå nära sin dotter tack vare dagböckerna som hon skrev för trettio år sedan. Det är faktiskt ändå tur i eländet annars hade jag nog helt brutit ihop.

Det känns alltid läskigt när man blir så enormt bländad av solen och igår fick jag en riktigt otäck känsla. Solveig var nämligen exakt lika gammal som jag när hon dog. Det sätter verkligen igång tankarna.

En ny arbetsvecka

Då vevar jag igång en ny arbetsvecka och jag kommer att ägna väldigt mycket tid åt att få ut min bok både till bokhandlar och till privatpersoner som beställt den. Det är så kul när det plingar till i den alldeles speciella mejlkorgen där beställningarna hamnar.

Eftersom jag själv gillar när det händer saker snabbt har jag velat skicka boken med a-post, men jag måste säga att jag hittills inte är direkt nöjd, för minst varannan bok, troligen två tredjedelar, kommer inte alls fram dagen därpå. En del som jag skickade i onsdags har ännu inte nått sina mottagare. Det känns tråkigt och irriterande.

Detta är en spännande vecka på ett annat sätt också, för jag tror att det kommer att bli första gången som någon läser ut min bok och kan säga vad de tycker. Det är ju så pirrigt att det knappt ens går att tänka tanken utan att känna hur en armé av bångstyriga fjärilar intar magtrakten.

Jag ska också träffa Ulrica Elmberg så jag kan leverera både smycken och böcker till hennes event "Jul på Röliden" i Sävedalen. Torsdag till söndag håller hon öppet och på söndag ska jag signera böcker där.

Den här läckra ängeln köpte jag av fantastiskt kreativa Cornelia förra veckan och jag tycker att minen signalerar ungefär vad jag känner just nu ...

Vilken underbar helg!

Helgen har verkligen rusat förbi och det har varit fullt program varenda minut. Och så kul det har varit också!

Det här fina fatet fick jag igår för att det hette
som min romanfigur - så fint!

Idag hade jag Öppet Hus och jag är så lyckligt lottad att jag fick hit grannar och vänner ännu en dag. Idag bjöd jag på glögg och julgodis och det var jättekul att få träffa allihop.

Totalt har jag i runda slängar sålt ett sextiotal böcker under helgen och det känns riktigt roligt. Nu väntar jag bara med spänning på att få lite fler läsarreaktioner. Jag är så nyfiken på vad läsarna ska tycka, för det är ju först då boken blir helt klar.

Under processen med att skriva boken har jag då och då ställts inför en del frågor där jag varit tvungen att fatta beslut och en del har varit svåra och jag har funderat länge och väl.

Ett beslut som jag är väldigt nöjd med är att jag valde att inte skicka in mitt manus till några förlag. Om jag hade gjort det och fått nobben hade det inte känts lika kul att sälja in boken som egenutgivare, för då hade jag förmodligen hela tiden haft i bakhuvudet att den faktiskt inte håller måttet enligt branschexperterna. (Efter att ha läst andra böcker som är utgivna på eget förlag vet jag att världen inte är så svartvit, men ändå. Jag hade säkert tänkt så i alla fall.)

Så känner jag inte alls nu. Istället känner jag att det är en kanonbok som jag gärna vill att andra ska läsa och tycka om.

Det andra beslutet som jag är väldigt nöjd med är att jag efter många jobbiga tankar hit och dit tryckte romanen som en inbunden och snygg bok. Under helgen har jag många gånger, faktiskt av nästan alla, fått höra att boken är så fin och det gör mig jätteglad. Jag är supernöjd med omslaget när det gäller både färg och form och det känns helt okej att ta 249 för en så flott bok, tycker jag. Jag behöver inte be om ursäkt, för alla tycker att den är fin.

Nu hoppas jag bara att de snälla och trevliga köparna tycker att den är bra också. Den detaljen är ju inte helt oväsentlig.

Underbart releaseparty!

Åååååh, vilken underbar  och festlig tillställning det blev! Jag är så otroligt nöjd med mitt releaseparty! Tack alla underbara vänner som var här och gjorde dagen helt fantastisk!

Jag älskar plockmat och böcker, så ett releaseparty är helt i min smak på alla sätt. Hela förmiddagen stod jag i köket och fixade och utan att överdriva så älskade jag varenda sekund. Det bästa med att tillaga allt är ju att man kan provsmaka så mycket man vill och eftersom jag enbart bjuder på sådant som jag själv älskar att äta förstår ni hur mysigt jag hade det i köket.

Varmrökt lax i röra på pumpernickel var supergott och något jag kommer att göra om.

Krabba med grovrivet äpple var också en höjdare. Mums!

Tunnbrödsrullar av alla de sorter är alltid väldigt gott och idag fanns det flera varianter att välja på. Tonfisk med soltorkade tomater är kanon. Rökt lax med pepparrot inte heller fel. Och de med räkor ägg, majonnäs och dill - mmmm!

Brieosten hade fått ligga ute ända sedan frukosten och då blir den som allra godast framåt kvällen. Med valnötter och aprikoser gick den åt helt och hållet - trevligt!

Min underbara väninna sedan över trettio år var förstås på plats och det var även min fina mamma!

Signeringen är alltid lite pirrig innan man får häng på det hela, men nog är det trevligt att få skriva en hälsning ändå.

Härligt nog fanns även mina fantastiska kollegor i egenutgivarbranschen hos mig denna underbara dag och här ser vi mig tillsammans med Kristina och Hanna! Hanna var dessutom den som gav min roman det vackra och poetiska namnet Nära dig.

Jag har njutit av denna underbara dag på alla sätt och det känns så otroligt skönt att det blev precis så underbart och härligt som jag hade hoppats på!

Efterlängtat releaseparty!

Vinden viner om knutarna och det är grått och regnigt ute, men det gör mig ingenting alls. Jag ska ändå vara inomhus hela dagen. Tunnbrödsrullar med lax och pepparrotsost samt räkröra med hackade ägg respektive tonfiskröra med soltorkade tomater ska jag göra. Två röror ska jag göra att ha på crostini och en annan röra ska läggas på pumpernickel.

Smördegssnurror med tre sorters ost och en annan variant med pesto och parmesan har jag redan gjort. Jag har också gjort salta brädor, som är smala tunnbrödslängder penslade med olivolja och med örsalt på. Chokladfudge, limekola och vaniljkola har jag också redan gjort.

Champagnen (alldeles äkta och nyinhandlad på Systembolaget) ligger på kylning och får jag bara på mig klänningen och de cerise strumpbyxorna så är jag redo för att ta emot dagens gäster.

Det är äntligen dags för releaseparty då vi ska fira att mina två års skrivande slit med boken är över. (Nästa gång hoppas jag att vi kan fira att alla böcker som dräller omkring i källaren är slutsålda, för arbetet med boken är ingalunda över än på länge ...)

Tjohoo, vad vi ska fira idag!

Uppdatering: Hur underbart känns det inte att ha releasepartyt samma dag som man kan läsa dessa underbara ord hos egenutgivarkollegan Desirée Fredlund? Tack, snälla du, så glad jag blir över dina ord!

Den första högen är iväg

Idag var det dags att posta den första sändningen av min roman och det kändes riktigt högtidligt att stå där och skriva adresser på tjocka vadderade påsar. Jag tror att limmet som är på dessa påsar är så bra att jag inte behöver oroa mig för att boken ska trilla ut, men jag skulle ändå gärna vilja veta hur paketet såg ut när det kom fram, så om du är en av dem som beställt en bok får du gärna berätta om allt såg okej ut när den landade hos dig.

Storleken på M-påsen var som gjort för just min bok, så det kändes väldigt bra.

I fredags skrev jag på min statusrad på Facebook att Bokia i vårt stora köpcentrum Kungsmässan köpt fem böcker på stående fot och tipsade alla mina vänner om att gå dit och fråga efter den, känna på den och köpa den.

Efter ett par timmar skrev en väninna att hon gått fram till informationsdisken och frågat efter min roman och då hade personalen spontant svarat:

- Det var väldigt vad alla frågar efter den idag!

Det tyckte jag var riktigt, riktigt kul. Vilka grymma vänner jag har!

Jag passade på att köpa några extra påsar när jag ändå var i farten idag, så nu sitter jag här och väntar på att beställningarna ska droppa in.

Håll mig gärna sysselsatt!

Första advent firas med post

Adventsstämningen känns inte så där jättetydligt, för det är regngrått och väldigt blåsigt ute och inte det minsta vintrigt alls. Fast jag klagar inte på det, för jag föredrar plusgrader framför minusgrader.

Det första ljuset är i alla fall tänt och det ser mysigt ut på morgonkvisten.

Idag kommer jag att gå till brevlådan med de första beställningarna av min bok och det känns riktigt, riktigt roligt. Om du också vill beställa ett exemplar av den rykande färska boken kan du göra det här.

Du kan också försöka vinna ett exemplar genom att vara med i min tävling som går ut vid midnatt. Allt om hur du ska göra då finns här.

Framåt kvällen får det bli glögg för första gången i år och det tycker jag alltid ger lite extra stämning, så jag hoppas att det blir så idag också. Dessutom blir detta mitt 600:e inlägg och det borde kanske firas det också, för det är faktiskt rätt mycket.

Har ni druckit glögg ännu?

Alla böckerna har kommit!

Tänk att jag fick dem före helgen i alla fall - alla mina 1 200 böcker! Som att få se sin bebis för första gången, men väldigt många fler bebisar än jag brukar få!

Redan klockan 7.30 i morse ringde budet och sa att han var på väg och 10.30 kom han med två rejäla pallar med boktravar. Det var en fantastiskt känsla att se dem rulla av lastbilen. Tyvärr var det så dåligt väder att vår garageuppfart var alldeles sunkig så han kunde bara köra in den första pallen i garaget. Den andra var för tung. Den bara fastnade i gyttjan hela tiden. Jag som inte ens visste att det var gyttja vi hade på uppfarten, men där ser man.

Den andra fick stå ute i regnet. Och det fick den ju verkligen inte, för böckerna fick inte bli förstörda.

Jag lade en stor bubbelplast över pallen, men det var ett par små hål i den, så jag fick skutta ner i källaren och hämta ett gäng handdukar som jag dessutom lade över hela boktraven. Sedan började det stora arbetet med att flytta in böckerna i källaren. För att de inte ska bli fuktskadade är källaren det bästa ställen. Garaget kan man inte lita på.

Jag bar och bar och bar. Jag kröp in under plasten och lastade två kassar fulla med femton böcker vardera och små halvsmög jag ner i källaren med mina laddningar en massa gånger.

Det tog mig två och en halv timme att bära 370 kg böcker och för att vara säker på att alla böcker var torra och fina torkade jag av dem med en torr handduk. De verkar ha klarat sig alldeles utmärkt bra och det känns fantastiskt skönt.

Så fort jag lastat upp pallen som stod ute slängde jag mig i bilen och åkte till vårt stora köpcentrum en mil bort. Jag hade igår pratat med bokansvariga på Bokia där och hon sa att jag kunde komma in och visa boken så fort den var klar, så för att hon inte skulle hinna ångra sig begav jag mig genast.

Hennes första spontana kommentar var :

- Åh, vad fin den är!

Då kände jag mig lugn och glad på alla sätt och vips så hade hon köpt fem böcker av mig. Nu finns de redan i butiken och det känns helt surrealistiskt.

Hon kollade så EAN-koden funkade och visst gjorde den det. Dessutom frågade hon om jag ville komma och signera böckerna någon dag innan jul och vet ni vad?

Jag kunde minsann tänka mig det.

Jag hann inte mer än hem så kom mina fina svärföräldrar på besök och de hjälpte mig att bära in resten av böckerna, så nu finns alla böcker i skön värme i vår mysiga källare i samma rum som svärföräldrarna ska sova.

Nu ska jag ta pendeln till Göteborg och se On Stage. Vilken avslutning på denna fantastiska dag!

Klisterlappar att bli glad av

Tänk att det kan vara så trevligt att få hem ett gäng klisterlappar. Idag kom en hel remsa med fina lappar som jag ska använda när jag skickar mina böcker till Adlibris och det känns fantastiskt kul. Nu är det faktiskt ingen tvekan om att det är på riktigt längre.

Nästa vecka sätter jag en lapp på min första försändelse till dem och då kommer det att killa rejält i magen.

Sedan är ju frågan om jag någonsin får användning av de andra lapparna på remsan, förstås ...

Författarreportage om mig

Idag är reportaget om mig och min roman Nära dig med i Kungsbacka-Posten och jösses, vilken stor bild de slår till med! Jag blev nästan rädd när jag slog upp tidningen och fick syn på mig själv, men kul är det, för ingen som läser tidningen lär missa att en av tidningens krönikörer nu släpper en bok.

I artikeln står det lite om Egenutgivarna också, som är en nystartad paraplyorganisation för att göra oss som ger ut böcker på eget förlag starkare. Tanken är att vi ska dela med oss av våra erfarenheter och stötta varandra.

Som grädde på moset fick jag även vara med på framsidan och lägg märke till att det är olika bilder på framsidan och inne i tidningen. Det tycker jag är trevligt.

Den här dagen börjar riktigt fint.

Uppdatering: Går det att läsa texten här om ni klickar på bilden så den blir större...? Kan tyvärr inte scanna ...

Avtalsdags igen

Nu har jag skrivit på avtalet som jag fick av Adlibris och det känns skönt att vara ett steg närmare att nå ut med boken. Jag har också mejlat Förlagssystem som levererar till bland andra Bokus och hoppas att de hör av sig snabbt.

Jag är inte alls förtjust i den här typen av arbete kring bokutgivningen, för det är så himla krångligt när det är första gången. Det finns otroligt mycket att läsa in sig på, så man inte gör något man ångrar sedan. Jag sitter i timmar och letar efter tips på nätet och när jag väl hittar något så det det ändå en massa tid att förstå vad de menar för det är som att lära sig ett nytt språk.

Jag har också fyllt i lappen till BTJ, så att biblioteken runt om i landet kan få upp ögonen för min bok. Den ska jag bifoga när jag skickar två recensionsexemplar, så där får jag bara tåla mig ett tag till. Det kändes i alla fall lite kul att få skriva mitt namn på raden där det stod "Författare". Egoboosting!

På Bokrondellen har jag också varit och fyllt i uppgifter idag och där skulle jag fylla i flera sidor med fakta om min roman. För den som inte är så insatt i bokbranschen är det därifrån alla som inte är privatpersoner beställer sina böcker.

Jag lyckades med nästan allt på sidorna, men när jag skrev att boken var 210 mm hög blev det rött och så dök kommentaren att "Höjden måste anges i heltal" upp. Öh, ja...? Är inte 210 ett heltal? Nu är jag ingen matematikprofessor, men jag är rätt säker på att det är ett heltal. Ett jämnt och snyggt heltal skulle jag till och med kunna sträcka mig till.

Det slutade med att jag, efter flera försök, fick mejla dem och fråga hur jag skulle göra. Det känns alltid lika fånigt, för jag vill kunna själv. Som vilken treåring som helst.

Jag är ju ändå förlagsdirektör. Typ.

Uppdatering: Bokrondellen svarade snabbt och skrev att jag kanske råkat peta in ett mellanrum efter siffrorna och jadå, både det och mm lyckades jag peta in. Då tyckte systemet att jag gått över gränsen för varken mellanrum eller mm är något heltal. Det kan till och med jag hålla med om.