Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

fredag 30 september 2011

Vänner är spindlar i mitt livsnät

Fördelen med en dimmig morgon är att de
tjusiga spindelnäten syns tydligt...

Den här helgen skulle det varit SM i Speed Vindsurfing, men eftersom vindprognosen är för dålig blev det inställt i onsdags. Det betyder att tävlingen automatiskt flyttas till nästa helg och då var vi egentligen bortbjudna till fina vänner ett par mil bort.

Det var otroligt grått imorse.
Det går inte att ha en massa hungriga och övernattande vindsurfare på besök när man själv är på en annan fest, så vi fick hastigt och lustigt styra om det hela. Eftersom vi alla är uppbokade långt i förväg var jag orolig över att vi inte skulle kunna hitta ett nytt datum inom överskådlig framtid, men jodå, vi lyckades.

Därför ska vi åka till våra härliga vänner idag istället och det är alltid lika trevligt, inspirerande och roligt att ses. Tänk att vänner kan värma ens hjärta och bädda in ens själ så fint.

Vi kan sitta och prata om livet hur länge som helst och jag känner mig alltid väldigt peppad när vi umgåtts en kväll. Det är underbart när vänner får en att känna så.

Vänner är som spindlar i mitt livsnät och de väver vackra mönster som jag sedan kan njuta av och minnas långt efter det att vi skilts åt...

Ett famnstort spindelnät på altanen...

Det ömtåliga, vackra livet...


Jag gråter till de flesta TV-program. Sådan har jag alltid varit och inte blir det bättre med åren. Antagligen började det någonstans vid Lilla huset på prärien. Snyft och snörvel en kväll i veckan.

Trösten var att vi alltid fick en äggkopp med Nonstop att mumsa på under tiden. Det var ju inte tänkt som tröst, förstås, utan mer ett sätt att få lite lyx i vardagen, men nog passade det bra.

Nu när kvalomgångarna i Idol sänds varenda kväll har jag fullt sjå att torka tårarna konstant, för vårt land är fullt av talanger som rör vid mitt hjärta. Vilka begåvningar, vilka röster, vilka ungdomar. Inte undra på att tårarna trillar. Inte ens Alexander Bard kan ju låta bli. Och han kallas ju ändå Lucifer.

Det finns ett program på SVT som jag gråter till av en helt annan anledning. Det heter En andra chans och handlar om fyra unga människor som efter olyckor av mycket varierad art blivit förlamade i olika grad. Det är ett väldigt finstämt och känslosamt program, utan att för den skull tippa över och bli sentimentalt och smetigt.

Anne Lundberg är programledare för det hela och hon gör ett riktigt fint jobb här, tycker jag. Dessutom har de fått tag i fantastiska och inspirerande människor som det är lätt att engagera sig i.

En andra chans ska jag också ge den här orkidén. Fast den inte har ett enda litet blad kvar ifrån sin glans dagar. Den hade förpassats från fönsterbrädan till köksbänken och bara väntade på att bli nerburen i källaren för att sedan kastas i soporna. Häromdagen lyckades jag till råga på allt välta den, så den trillade i golvet så att så gott som alla dekorationsglasbitar som täckte den barkiga jorden flög ut över köksgolvet.

Morrande ställde jag upp blomskräpet på bänken igen och tog muttrande fram dammsugaren. Det rasslade rejält när allt glas åkte in i röret och sedan glömde jag bort blomman i ett par dagar igen.

Nu skulle den i alla fall slängas. Den var ju död, tänkte jag. Stendöd och nästan rutten.

Men när jag stod med den i handen och skulle tippa ner den i soppåsen fick jag syn på något. En liten enveten, livskraftig blomstjälk är så sakteliga på väg upp! Trots att det inte finns ett endaste litet grönt blad och hela växten ser avliden ut, så spirar livet. Det ömtåliga livet som jag brutalt nog höll på att avsluta.

Jag blev alldeles rörd igen. Livet är ömtåligt, det är sant, men också både starkt och tåligt.

Och väldigt vackert.


Tokförstörd gräsmatta


Sedan några år tillbaka har vårt bostadsområde drabbats av några förskräckliga insekter som kommer i tusental varje vår. Varje år fasar vi för den hemska invasionen som når bibliska mått.

Djupa hål efter fåglarna, men än
ser gräset inte dött ut...
Ollonborrarna svärmar på senvåren någon decimeter över marken och det går under de tre-fyra veckorna som det är som värst knappat att vara ute på gräsmattan för det är alldeles tjockt av äckliga insekter. Dessutom sätter de sig gärna på kroppen och det är aldrig trevligt.

När de svärmar lägger de sina ägg 10-20 cm ner i gräsmattan och där lever de sedan i flera år som larver. Under tiden livnär de sig på rötterna från gräset. Det betyder att man helt plötsligt ser stora bruna fläckar i gräsmattan, för eftersom larverna tuggat upp rötterna dör gräset. Om man då lyfter på en grästuva är den helt lös eftersom den saknar rötter och bara ligger och ruttnar.

Alltså vill man inte ha dessa eländiga skadedjur i sin trädgård av två skäl. De är vidriga när de svärmar och deras larver förstör gräsmattan.

Det bästa vore förstås om man kunde bli av med dem redan på larvstadiet, kan man tänka då. Och jodå, det låter rätt bra å ena sidan. Å andra sidan så kostar det en del att bli av med dem också.

Här har däremot gräset dött. Suck.
Stora fåglar som skator och kajor älskar att äta dessa smarriga larver, som kallas fettpölsa. De har inga problem att med sina starka vassa näbbar gå ner en eller ett par decimeter i gräsmattan och hämta sin lunch. Det gör de mer än gärna.

Bekymret är bara att det blir stora hål i gräsmattan och att fåglarna i sin iver har sönder gräset. På bilderna ser ni hur fåglarna har attackerat vår gräsmatta och hur gräset nu ligger och dör. Mest intensivt på käkfronten var det för någon vecka sedan, men det är först nu som det blir uppenbart hur mycket av gräsmattan som faktiskt har dött.

Nu undrar jag förstås med spänning om de fick tag på alla larver så vi slipper ha dem svärmande nästa vår. Eller om de bara fick tag på en del och ändå lyckades förstöra hela gräsmattan. I så fall blir det ju liksom dubbelt illa.

Naturen är bra läskig. Jag är en riktig stadstjej.

torsdag 29 september 2011

Två karatebarn utan strumpor


Nu har båda barnen fått karatedräkter, eftersom de tycks gilla sporten. Med tanke på allt tjat om strumpor idag känns det lite kul att de inte får ha strumpor på sig när de tränar - varken maka eller omaka.

Med tanke på hur barnen slarvar bort strumporna borde vi kanske köra barfota jämt istället.

Gruppen de tränar i består av väldigt blandade åldrar och jag skulle tippa på att de yngsta är sju år och de äldsta 60. Det ser både trevligt och kul ut.

Fina är de i alla fall i sina dräkter, både sonen och dottern, och bugar så flott på en lång rad innan de börjar och avslutar sedan på samma belevade sätt. Snyggt.

Svaret på dagens gåta


Jag trodde aldrig att det var så många strumpor i högen som det faktiskt var. Jag lyckades para ihop hela 50 par, vilket var oerhört många fler än jag trott, men faktum kvarstod. Det var väldigt många omaka strumpor kvar.

Det var faktiskt inte mindre än 158 omaka strumpor i den där högen och då ska man veta att det endast var de två barnens strumpor och inte mina och inte heller min käre makes.

Så rätt svar på dagens spännande gåta var 158!

Grattis Annelie! Du var närmast med din gissning på 167 - inte alls illa! Eftersom du inte har en blogg så får du en massa jubel och hurrarop här istället! Lite pinsamt är det ju att du som har dubbelt så många barn inte är i närheten av våra barns antal omaka strumpor!

Heja, Annelie, du är supersmart och grym på att klura ut skumma gåtor!

Strumpdramat fortsätter

Jag lyckades para ihop 31 par strumpor till sonen!

När jag såg era vilda gissningar i morse tyckte jag att ni tog i för SÅ många strumpor kunde det väl ändå inte finnas i den där högen?

Men jodå, visst kunde det det!

Olika strumpor, fast de ser sjukt lika ut...
Det fanns också betydligt fler par än jag vågade tro. Det har nog varit lite slarvigt på para-ihop-fronten, tror jag minsann. Jag hittade otroligt nog 31 par till sonen! Då ska man i och för sig ha med i beräkningen att han troligen vuxit ur ett tiotal av dem redan, så vinsten är inte 31 par...

Till dottern fann jag 19 par och det var inte heller illa, men de var väldigt svåra att para ihop för de är så galet lika varandra i färgen. För att bringa någon ordning i det hela lade jag alla som gick i samma färg ihop, så alla gråtonade, alla rosa och alla vita skulle utredas separat.

Det är de små nyanserna som gör det...
Det krävdes skarpa ögon för att konstatera att dessa strumpor faktiskt inte hörde ihop utan möjligen var kusiner.

Med tanke på att alltså hela 50 par, inte mindre än 100 strumpor, numera uteslutits ur den omaka tävlingen kanske ni vill gissa på nytt?

Svaret på gåtan får ni 17.30 ungefär, för då skriver jag det rätta svaret!

Dagens kluriga gåta



I morse tömde jag barnens två hyllor i tvättstuga där de brukar ha strumpor. På något märkligt sätt försvinner ju ofta den ena strumpan i samband med att de lämnar fötterna och för att vi ska kunna fånga upp den igen och para ihop båda strumporna på ett korrekt och föredömligt sätt har barnen varsin hylla i tvättstugan.

Om jag hittar en ensam och vilsen nytvättad strumpa någon gång emellanåt så lägger jag den fint på hyllan och där kan den pusta ut i väntan på sin partner. Problemet är bara att den den besvärlige partnern aldrig behagar dyka upp.

Han, eller för all del möjligen hon, har tydligen hittat ett coolare sällskap och övergett sin tvillingsjäl. Det har resulterat i att båda hyllorna är fullständigt överfulla med omaka strumpor.

Idag fick jag nog. Nu slänger jag de omaka, för det är ingen idé att spara dem längre än ett par år och så länge har somliga tålmodigt legat och väntat på sin äkta hälft.

Det kan för all del finnas något enstaka par i den enorma högen, men de är garanterat inte många för då hade de inte hamnat här, så dagens kluriga gåta lyder:

Hur många omaka strumpor har mina två (inte femtiotvå) barn lyckats få ihop på sina hyllor i tvättstugan?

Priset är som vanligt att jag skriver på din blogg att du är supersmart och grym på att klura ut svaret på skumma gåtor!

onsdag 28 september 2011

Om språket i Niceville


Jag har ju lite bråttom när jag nu läser bokcirkelboken Niceville av Kathryn Stockett, för jag beställde den snabbt på Bokus, men den kom först två veckor senare ungefär av någon märklig anledning.

På onsdag måste den vara utläst, så jag har 500 sidor att beta mig igenom och fundera över.

En sak som jag reagerat på under de första 100 sidorna är det flitiga användandet av han istället för honom. Ett exempel:

"Vi är alla på samma telefonlinje till Gud, men du når rakt i örat på han."

Honom ska det naturligtvis vara. Det jag funderar över är om han används för att visa att det är svarta, lågutbildade hembiträden som tänker och pratar, men det står inte enbart i dialogerna, utan även i brödtexten.

Dessutom vimlar det av dom, nåt och sånt. Så modernt så.

Det finns ibland ett avsnitt utifrån en vit välutbildad kvinnas perspektiv och det jag ska se är om det då låter annorlunda. Jag har inte upptäckt det ännu och vet inte om det beror på att språket flyter och att jag därför inte hakar upp mig på samma sätt som jag gjort med de två andra berättarna eller om det är så att det helt enkelt inte har behövt användas ett honom i texten ännu.

Intressant och jag återkommer i frågan. Har någon annan läst Niceville och drabbats av samma grubblerier får ni gärna berätta det för mig!

Joanna, äcklig eller onyttig?



Om man köper en Snickers får man med ett klistermärkesark med bokstäver och då kan man göra sin egen chokladbit.

Självklart har jag gjort det.

"Framåt tiotiden börjar det kurra i magen och då tar jag fram min ... Joanna" som de sa i reklamen i tidernas begynnelse ungefär.

Jag hade förstås kunnat skriva något roligare än mitt namn som företaget föreslår. Äcklig, till exempel, hade sett kul ut.

Men det hade inte varit sant. Jag gillar Snickers.



Onyttig hade också varit roligt. Och det hade dessutom varit sant.



Prinsessan utan ärten


Igår fick jag en sprillans ny säng av min snälle make i födelsedagspresent och nu har jag sovit i den för första gången. Jag kan säga att den var nästan otäckt skön.

Jag somnade direkt och för första gången på väldigt, väldigt länge vaknade jag inte ens mitt i natten för att gå på toaletten. Det är extremt ovanligt.

Så sagan om mitt liv just nu får heta Prinsessan utan ärten.

Bokcirkelboken blev två veckor försenad från Bokus, så nu får jag skynda mig att läsa den om jag ska hinna innan onsdag nästa vecka. Den är dessutom jättetjock och med pyttetext. Tur att den verkar bra i alla fall.

Jag har bara läst ett tjugotal sidor ännu, men det som slår mig är att de vita snobbtanterna inte vill dela toalett med den svarta hemhjälpen, för de har andra sjukdomar än de vita, sägs det. Det är urbota korkat i sig, förstås, men nog är det ännu mer korkat att låta de tydligen smittbärande människorna hantera deras mat och husera i deras kök?

Och så här var det säkert på den tiden, så författaren visar nog en sann bild av en vidrig verklighet.

Om jag hade trott att folk bar på smittsamma sjukdomar hade de aldrig fått tafsa på min mat eller mitt porslin. Inte heller hade de fått ta hand om mitt barn.

Mycket ologiskt hur folk tänker är det ändå...

tisdag 27 september 2011

Födelsedagen går mot sitt slut



Det börjar bli dags att summera dagen och jag måste säga att det har varit en alldeles, alldeles underbar födelsedag.

Söta dottern vet hur mycket jag tycker om blommor, så hon passade på att köpa ett vackert blomsterarrangemang idag, trots att hon redan gett mig mig flera presenter på morgonkvisten.

Hon vet vad hon gillar och hon bestämde sig raskt för en Höstglöd och en Hjärtan på snöre. Därtill hittade hon en kruka hon gillade och så bad hon floristen att göra något fint av dessa tre ting. Så här fint blev det!

Jag blev så glad! Vilken snäll och påhittig dotter jag har!

Fina systern var här med sina två barn och för att det skulle kännas som en riktig födelsedag hade jag köpt en hallontårta. Den var riktigt god, men trots att somliga av oss tog om blev mer än hälften kvar tills imorgon.

Vilken underbar födelsedag jag har haft. Och nu är jag typ 28 igen. Gött.

Firar dagen tillplattad


Jag har ju, som ni säkert lagt märke till, väldigt lockigt hår. Det är liksom inte rakt alls, som man säger så.

Någon gång ibland plattar jag det, eller rakar det eller raknar det, som Maria Montazami kallade det igår, och idag tyckte jag att det var dags. Min man brukar haja till rejält när jag gjort det och säger då alltid att jag har rakat mig, så de har något gemensamt där, maken och Maria.

Jag kan bara göra det när slingorna är rätt så nygjorda för annars syns den brutala utväxten så förfärligt tydligt. Jag tyckte jag skulle kosta på mig en annorlunda look idag när jag fyller sådär 28 år - igen.

Eftersom jag är så hung up på softade bilder så har jag som vanligt gjort bilden antik, men ett litet original slänger jag in också. Det är ju ändå rätt fint ljus även på originalet.

Så nu ska jag fira resten av födelsedagen lite tillplattad och så öppnar vi en flaska skumvin (så säger de om mousserande vin på Åland) när min syster kommer vid 19-tiden. Då blir det plockmat och en liten tårta så att det känns som en födelsedag på riktigt.

Skål, alla fina bloggvänner!

Utan att förhäva mig ...

.
.. och utan att på något sätt framhålla betydelsen av min födelsedag vill jag bara som en notering i marginalen påpeka att till och med Google uppmärksammar min dag idag.

På kalenderbladet längst ner ser ni
att det står 27 september.
Inte kan det väl vara en slump att de har tårta och kalastema just idag?

De flotta presenterna ligger på bordet, de glada kalashattarna är framme, de färgglada ballongerna är uppblåsta och de partysignalerande serpetinerna går från vägg till vägg.

Tänk att petite moi får sådan uppmärksamhet i denna underbara internetvärld.

Det är inte utan att jag rodnar en smula...

Åh, vilken start på dagen!

Lilla jag på BB - liten och alldeles ny...

Åh, så mysigt det var i morse när jag vaknade! Käre maken och våra två underbara barn sjöng så vackert för mig och så fick jag frukost på sängen och massor av presenter!

Wow, en ny säng!
Tänk att få vakna så en solig tisdagsmorgon i slutet av september - vilken lyx.

Av generöse och snälle maken fick jag en ny säng och det ska bli så spännande att få inviga den ikväll. Han var så rolig när han sa att det inte var någon idé att jag var med och provade ut den i butiken.

- Du tycker ju ändå bara att allt är bra!

Ja, så är det faktiskt! Jag är en väldigt positiv person i grunden och att dessutom få provligga den ena nya och sköna sängen efter den andra låter bara ljuvligt, så hur är det möjligt att vara nyanserad i ett sådant läge...?



Jag fick en annan fantastiskt fin present också, ett presentkort på Desigual. Det satt i en broschyr och det tyckte jag var väldigt tjusigt för då kan man ju genast få tips om vad man kan köpa. Det ska bli jättekul att ta en tur till butiken i Nordstan framöver.


Jag älskar fortfarande min vackra kappa som jag fick i vintras. Jag har aldrig fått så många kommentarer för något klädesplagg förut, men denna kappa väcker verkligen uppmärksamhet. Jag har en fin kjol också och den har jag på mig idag.

Söte sonen håller på med något hemligt till mig i slöjden och han trodde att han skulle bli klar redan förra tisdagen, men då var det studiedag, så han fick ingen slöjd. Därför hoppas han att bli klar idag istället. I väntan på den handgjorda presenten fick jag en pokal istället med världen finaste utmärkelse. Snyft, så fint!

Dottern har alltid varit duktig på att både göra och köpa presenter och idag fick jag fina saker från en av hennes favoritbutiker, som hon vet att jag också gillar, Bodyshop. Jag fick en tvål och en scrub med körsbärsdoft och det var kul för det har jag aldrig haft förut, och så en duschboll. Vilken fin och flärdfull present!

Dessutom fick hon en bok gratis på Bokmässan i helgen och eftersom det var en vuxenbok fick jag den vackert inslagen idag - finurligt och trevligt!


Av mina fina svärföräldrar fick jag en biljett till West Side Story och det ska bli jättekul att få se den. Jag tycker att det är så kul att gå på både teater och musikal och i presenten ingår barnvakt, så det är väldigt lyxigt. Utsidan på kuvertet var så sött också för det var en bild på barnen och mig!

Mina föräldrar smygfirade ju mig i söndags kväll och då fick jag bland annat fyra underbart färgglada skålar och ett par supersnygga örhängen, som är precis min stil.


Ikväll kommer min fina syster tillsammans med sina barn och firar med lite bubbel, men innan dess ska jag köra barn till och från aktiviteter, så det blir först framåt 19-tiden som vi korkar upp.



Innan dess ska jag fila lite till på min bok och det går faktiskt riktigt bra nu, så snart är den klar. Igen. Då behöver jag hjälp med en bättre titel, för jag är inte helt nöjd med den korta jag har nu. Eko är för luddigt och för kort.

Jag tror minsann att det kommer att bli en härlig dag!

Min fina lilla morsa och jag för några år sedan...

måndag 26 september 2011

Bänkad framför vår Maria

Nu blir det första gången söta dottern och jag ser Svenska Hollywoodfruar sedan vi träffade Maria Montazami i lördags.

Det kommer säkert att kännas alldeles, alldeles underbart. Vi känner ju henne nu.

Vår snälla och gulliga kompis Maria.

Vi hoppas att hon får mycket plats i rutan i kvällen program på bekostnad av Gunilla Persson. Hon verkar både arg och farlig och skriker så jag darrar av förskräckelse.

Tacka vet jag Maria. Med henne i rutan blir jag lugn och leende igen.

Som en dolphin.

Ett till smakprov ur boken

Jag med dotterns krans på midsommar förra året...

Jag tänkte att jag skulle bjuda på ytterligare en mening ur boken. Så här känner sig Saga Allerlöv inför midsommarafton som är i uppseglande.

Det är fem månader sedan hon födde sin dotter, men ett antal graviditetskilon hänger sig envist kvar och hon känner sig sliten och inte alls snygg.

Idag matas vi med kändisar som är trådsmala veckan efter de fött barn barn och riktigt så är det inte för Saga.

Nakenbad i skydd av midsommarnattens omslutande mörker var inte heller att tänka på för inte ens en midvinternatt var tillräckligt mörk för att dölja hennes småmulliga kropp på det sätt hon önskade nu för tiden.

Saga ska vara en tjej som många kan identifiera sig med och så här var det för mig som lyckades med bedriften att gå upp över 30 kg med mitt första barn. När jag blev gravid med mitt andra hade jag fortfarande ungefär 15 kg kvar sedan senast, så då gick jag inte alls upp lika mycket, men totalt vägde jag ändå nästan lika mycket på slutet av graviditeten.

Hur var det för er?

Gillar ni meningen? Förstår ni Saga?

Rolig liten Alicehund


Det är så mysigt när mamma och pappa kommer och hälsar på och med sig har de världens sötaste lilla Bichon Frisé. Alice är så gosig och mysig och självklart dotterns absoluta favorit på denna jord.

Oftast ligger hon prydligt i sin korg som på den översta bilden, men när hon blir varm och behöver sträcka på sig blir det ofta som på bilden ned. Vi tycker att hon ser helt galet rolig ut!

När hon låg så här senast drömde hon dessutom en massa och framtassarna gick i luften som om hon deltog i en boxningsmatch och så gnydde hon förtvivlat. Bara några minuter senare vaknade hon till igen och tycktes inte alls lida av några mentala blåmärken, så hon hade nog sovit gott.

Nu har våra fina gäster åkt hem och jag sitter och filar på romanen. Igen.

Efter bokmässan känner jag mig väldigt peppad och jag ska kika mer på att ge ut den själv, för det känns bra att göra det. Då kommer den ju faktiskt ut. Om jag bara slutar fila förstås.




Måndagslistan

Igår kväll åt vi en underbar laxbakelse och
drack ett gott vin när vi smygfirade mig...

Hoppsan, var helgen gick fort! Nu är det redan måndag igen och dags att blicka ut mot en ny spännande vecka.

Vecka som gick var helt fantastiskt rolig och eftersom jag tänker på det så mycket måste en del av det få följa med in även på denna lista. Det är Jennyn som har börjat med dessa trevliga listor för att fokusera på det positiva inför den nya veckan.

Idag, måndag den 26 september, är jag glad över att:


  • jag lyckades prata i direktsänd TV-debatt utan att snubbla över orden i torsdags
  • jag fick fyra härliga timmar på Bokmässan i fredags
  • jag fick berätta för Morgan Larsson som skrivit Radhusdisco hur mycket jag gillar hans bok
  • barnen och jag hade en underbar dag på Bokmässan på lördagen då vi träffade Dolph Lundgren och Maria Montazami
  • jag har knutit bra kontakter inför att ge ut min bok på eget förlag
  • jag fått träffa flera trevliga och glada vänner från internetvärlden IRL för första gången
  • käre maken och jag var på en helt fantastiskt trevlig fest i lördagskväll med underbar mat och dryck och kära vänner som vi inte sett på alldeles för lång tid
  • mamma och pappa, som passade barnen i lördagskväll, kom hit med barnen igår och smygfirade min födelsedag och sov över, så de är kvar här ännu
  • jag fick så fina presenter igår; fyra små färgglada skålar, kryddigt te, vackra silverörhängen och en tjusig kastrull 
  • jag fyller år på tisdag och ska fira det med plockmat tillsammans med man och barn samt syster och barn
  • bokcirkelboken äntligen har kommit så jag kan börja läsa den
  • det blir SM i Speed vindsurfing på hemmaplan till helgen om det blåser tillräckligt och det är alltid trevligt att få träffa makens alla trevliga vindsurfingkompisar
  • jag får fler och fler bloggläsare som dessutom är snälla och kommenterar mina inlägg alltmer
  • jag har världens finaste familj
  • alla mina närmaste är friska


Det blev en blandad lista idag, men så fick det bli eftersom de senaste dagarna fortfarande susar runt i mina tankar!

Vad gör dig glad idag?



söndag 25 september 2011

Marias mamma var det!


Jag får tacka för engagemanget i kvällens tävling - det är alltid kul med olika gissningar och det var kul att så många trodde att det var jag. Eftersom jag var bakom kameran var det dessvärre inte möjligt.

Rätt svar var att det var Maria Montazamis mamma. Klart att en mamma alltid vill sträcka sig efter sitt barn, eller hur?

Anna-Karin Lundin min före detta arbetskompis som är grymt smart och fantastisk på att gissa gåtor lyckades klura ut det hela. Dessutom såg hon mig ta bilderna på Maria, så hon visste att det inte kunde vara jag på bilden.

Grattis, Anna-Karin, du vann! Du är grym!


Ledtråd till kvällens gåta


Ingen av er har gissat rätt ännu, så här kommer en ledtråd till kvällens spännande gåta. Eftersom ett par av er har gissat att det är jag som sträcker mig efter Maria Montazami, så ser ni här hur jag var klädd denna dag.

Då ser ni genast att det inte kan vara min ljusrosa ärm som sträcker sig efter Maria, för jag har ingen. Min ärm är otäckt svart...

Så vem kan det vara? En annan ledtråd är att personen varit med i Svenska Hollywoodfruar.

Kvällens spännande gåta



Som ni ser på bilden så är det någon som sträcker ut armen för att ta på Maria Montazami. Kvällens spännande gåta är vem det är!

Vem försöker fånga Maria Montazami?

Priset till den som gissar rätt är att jag skriver på din blogg att du är grymt smart och fantastisk på att lösa gåtor!

Dolph Lundgren och Maria Montazami på mässan!


Redan på fredagen slog jag fast att detta var den bästa Bokmässan någonsin och det kom att hålla i sig för lördagen gick i samma stil och Bokmässan blev bara bättre och bättre.

Min snälle make körde oss till Göteborg, för att vi skulle slippa strula med pendeln och det var fantastiskt skönt att slippa det krånglet, för vi är inga vana kollektivresenärer utan varje gång det händer blir det ett äventyr.

Väl på mässan sammanstrålade barnen och jag med min fina väninna Millan som jag känt sedan tioårsåldern och vi brukar alltid gå på mässan ihop. Vi började dagens äventyr med att slå oss ner vid P3:s direktsändning. Gäst i studion var Dolph Lundgren och det var så kul att se honom IRL.

När han slog igenom i Rocky IV tyckte jag att han var det snyggaste som fanns. Det vågade jag dock inte berätta för honom när vi sedan fick en liten pratstund. Egentligen ska man alltid passa på att säga sånt, för även om han säkert hört det tusen gånger så måste det vara roligt att höra. Det hade jag gärna velat höra.

Medan de spelade en låt på radion passade han på att skriva autografer och posera med mina lyckliga och glada barn. Först tyckte jag att såg rätt liten ut, när han satt på stolen och blev intervjuad på podiet, men när vi sedan stod på samma nivå var han både lång och biffig trots allt och det kändes ju faktiskt lite skönt.

Man vill ju gärna att en biffig actionhjälte ska vara just biffig och det var han. Han var väldigt trevlig och avslappnad och sa en massa bra grejer om vikten av att vara rädd om sig genom att träna och även resa mycket med barnen så de får upptäcka nya kulturer och bli toleranta människor. Jag gillade honom redan innan, men ännu mer nu.

En grym kille. Det väl det jag misstänkte redan när jag som tonåring föll för honom...

Vi gick upp på andra våningen på mässan och där hittade vi vinprovning och bestämde oss för att slå till, trots att klockan bara var 11. Millan skulle köra bil vid 16-tiden, så vi kunde inte vänta tills efter lunch, men innan tänkte vi att vi kunde passa på att lyxa till det för oss lite extra i år.

Tre goda vita viner fick vi prova, två Pinot griser och en riesling, och alla tre var jättegoda även om de säkert vunnit på att vara kallare.

Vi ställde oss vid ett ståbord intill kockscenen och fick lite underhållning därifrån. Charmige Tareq Taylor lagade spännande mat medan han pratade med Tomas Tengby. Jättegod fisk bjöds vi på!

Efter att ha spatserat runt lite var det snart dags för lunch och jag hade bokat in en lunchdate med otroligt spännande och inspirerande människor. Temat för lunchen var Egenutgivning och nu ska vi hålla kontakten i detta superintressanta ämne. Det blev en fantastisk lunch även om maten var ovanligt trist.

Min snälla väninna smet iväg med mina barn lite före mig, för söta dottern ville väldigt gärna få Hemma hos Maria Montazami signerad av henne själv och jag ville gärna prata lite mer med mina lunchvänner.

När jag kom ner ringlade kön lång vid Marias signeringsbord och min dotter hade redan då stått i kö i minst en halvtimme och ändå var det minst femtio personer före henne i kön. Jag trängde mig fram för att knäppa några bilder och fick många fina. Efter några minuter bestämde de sig för att Maria inte hann signera fler böcker.

Jag blev såklart förtvivlad för dottern hade ju inte hunnit fram ännu. Det märktes på Maria att hon tyckte att det var jobbigt att göra sina fans besvikna, men hon fick lydigt följa med sitt team och vips så var hon borta. Jag gick för att berätta de tråkiga nyheterna för stackars dottern och hon började gråta av frustration och besvikelse.

Dessutom hade hon lovat att försöka få en autograf till sin närmaste väninna och det gjorde henne så ont att hon inte lyckats med uppdraget. Väninnan är den snälla och härliga tjej som gav Vendela den fina födelsedagspresenten där Jaden Smith var i naturlig storlek, så de är så snälla mot varandra.

Nästan en timme hade hon tålmodigt väntat och så fick hon ingen bok. Det var hemskt för en mamma att se den tappra dottern så ledsen. Efter en stunds funderade bestämde vi oss för att köpa boken i alla fall, för det var ju ändå något. När jag skulle betala den beklagade jag mig för mannen i kassan och han såg uppriktigt ledsen ut han med.

Maria skulle komma tillbaka efter några timmar, sa han, men då skulle vi vara borta, eftersom vi var tvungna att åka senast klockan 16 för att hinna till festen i Trollhättan, så det var ingen tröst. Men då berättade han att hon även skulle vara i Amelias monter vid 14.30 eller 15!

Vi rusade dit, så mycket man nu kan rusa i den ofattbara trängsel som är på mässan, och där var hon minsann! Nu jäklar, tänkte jag! Min dotter SKA få en hälsning oavsett vad jag ska göra, tänkte jag! Tigermamman i mig vaknade.

Vi ställde oss lite på kanten bland alla åhörare och efter några minuters prat var det dags för signering igen. Plötsligt förstod vi varför hon var tvungen att gå ifrån den förra signering, hon hade ju en annan tid att passa.

Efter en liten stund var det äntligen dotterns tur och jag var mer än beredd med kameran kan jag säga. När Maria började skriva (hon är vänsterhänt precis som dottern!) kunde jag inte låta bli att berätta om dramatiken vid den förra montern, så jag berättade att hon varit så ledsen.

-Vem har varit ledsen? frågade Maria förtvivlad och jag förklarade att det var dottern som gråtit. 

-Men lilla gumman inte ska du vara ledsen! sa hon då så hjärtligt och fint att dottern, och jag med, blev alldeles tårögd igen.

Dottern hade förberett med ett papper som Maria skulle kunna skriva en hälsning på till kompisen också och hon var så snäll och sa att hon självklart gärna gjorde det. Vilken pärla! Vi var hängivna fans redan innan, men nu älskar vi henne! Hon förstod hur mycket det betydde för dottern och det blev jag så glad över.

Sedan poserade de så flott bredvid varandra och fick två superfina bilder på två vackra, empatiska och vänsterhänta blondiner! Lyckan var fullständig!

Vilken underbar bokmässehelg det blev i år!