Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

söndag 31 juli 2011

Dagens elände: klämt finger



Igår var det sonens tur att drabbas av elände på resan igen. Han busade med sin syster och leken gick överstyr, så han klämde sitt högra pekfinger i dörren in till rummet där han sover.

I denna dusch kan barnen skölja bort
saltvattnet ur öronen...
Jag var kvar vid poolkanten, men fick abrupt springa till stugan när dottern kom rusade och sa att han klämt sig. När jag kom fram hittade jag honom vid vattenkranen storgråtande och ännu iklädd blöta badkläder.

Vattnet i kranen blir aldrig riktigt kallt, utan jag tog isbitarna vi förberett till lördagsdrinken lite senare på kvällen, och tryckte ut dem i en djup tallrik tillsammans med kranvatten. Sedan tog jag sonen i knät och tillsammans satt vi där och vätte ner köket medan han svalkade sitt skadade finger.

Skinnet hade fläkts upp och jag mindes genast med fasa hur ont det gör att klämma sig. Snälla dottern kom med kylskåpskall choklad, men sonen, som trots allt ganska snart slutade gråta, var måttligt intresserad och tog bara två små bitar. Tankarna fanns någon annanstans och det var svårt att njuta av den nya sortens choklad med oreobitar mitt i smärtan.

Hotellet vi bor på drivs av en familj som är mycket mån om att det ska vara rent och snyggt överallt och det är det verkligen. Några fåglar har dock inte brytt sig om renligheten utan bajsat vid trappan upp till vår underbara dunge. Eftersom det syntes tydligt redan från början har vi inte trampat i det och fåglar är ett naturligt inslag i en trädgård, så jag har inte funderat mer på det.

Igår kom dock mamman i familjen rusande över gården. Hon hade sett fågelbajset, minsann. Trots att det var minst 30 grader i skuggan och hon sprang i solen, så ilade hon till den unge killen som i år fungerar som allt-i-allo på hotellet.

När jag kommenterade hennes löpning berättade hon att hon sprang för att hon sett bajs på vår gång och hon kunde inte stå ut med att det fanns där, så nu skulle det städas bort. Hon tyckte det var hemskt att ingen sagt till och att ingen i hotellfamiljen vetat om det, för det såg inget vidare ut och dessutom hade tallen i dungen tappat en massa barr, som också stökade ner. Jag försäkrade att det absolut inte var någon fara, men jodå, nu skulle allt åtgärdas.

Jag trodde det innebar lite skrubbning av stenplattorna och kanske lite sopande av barr, men icke. Plötsligt stod det en enormt hög stege i dungen och allt-i-allon stod överst med en såg. Grenarna skulle kapas. På så vis skulle fåglarna inte kunna bajsa mitt i gången och barren skulle bli färre på marken.

Jag kunde inte låta bli att le åt deras härliga inställning att allt ska vara tip top och rent och snyggt även i naturen. Tänk om mamman då visste att en fågel tidigare på dagen bajsat på min klänning som jag hängt ute på tork…

Till lunch åt jag fyllda grönsaker om mamman gjort och det var väldigt gott. Det var en squash och en aubergine som fyllts med ris och annat gott och denna fina fyllning fanns även i squashblommor, som mammans egen mamma plockat. Den damen är imponerande 100 år och fyra månader och hon går runt och plockar blommor som dottern och dotterdottern kan servera sina gäster. Fantastiskt!

På kvällen tog vi en ny tur till stan och åt på ett ställe vid hamnen där vi ätit flera gånger förut och där de har väldigt god pasta och pizza. Jag beställde pasta med champinjoner och gräddsås och som vanligt var portionen alldeles för stor, men gott var det.

Det finns en solgul bil med en registreringsskylt som vi tycker är rätt kul. Den skulle passa varenda en av de vindsurfare som är med på resan.

Vi hr flera dagar i rad tänkt att köpa en kortlek när vi är på stan, men vi glömmer det varje gång. Vi tänkte utveckla vårt spelande på ön och satsa på annat än bara yatzy, men det verkar omöjligt att komma ihåg det, för när vi väl är på stan är det så mycket annat som lockar. Tvålarna doftar så gott, kryddorna ser så goda ut, armbanden är så vackra och glassen smakar så ljuvligt.

I den stunden tänker vi inte alls på att vi kommer att vilja spela kort vid 16-tiden dagen därpå. Det är nog så att vi har semester och hjärnorna vilar upp sig en smula…

lördag 30 juli 2011

Vild vindsurfing och poolparty



Efter några dagar med aningen för lite vind och hyfsad vind kom gårdagen med massor av vind och plötsligt blåste det för mycket för de entusiastiska vindsurfarna. Vid lunchtid kom rapporter om att alla som begett sig ut på sina brädor fått kastfall och skadat sig och två av dem var svenskar.

Jag har bestämt mig för att inte oroa mig för min käre make, för i så fall skulle det vara ett halvtidsjobb ungefär, men igår var jag trots mina goda föresatser en smula orolig, för med allt som drabbat oss innan vore det ju just snyggt och själva syftet med resan, att maken ska få vindsurfa i tre veckor, skulle gå förlorat.

När några av våra vindsurfande vänner återvände till hotellet kom beskedet att maken ännu inte varit ute, så han var oskadd och det kändes skönt. Jag skrev genast ett sms där jag föreslog att han skulle komma hem till hotellet istället, som så många andra kloka vindsurfare gjort.

Han svarade inte på meddelandet, så genast förstod jag att han var ute i den hårda vinden trots allt. Mycket riktigt. Ett par timmar senare kom ett glatt sms tillbaka med en försäkran om att det just nu var kanon och att han skulle göra någon timme till.

Ni ser på bilden ovan att det finns viss anledning till oro i alla fall, för hade det varit jag som varit med om detta äventyr hade jag fått skickas tillbaka till Sverige i en liksäck.

Vinden hade mojnat lite och han fick några riktigt bra repor. Det var en mycket nöjd man som kom framåt sextiden på kvällen och vi kunde alla pusta ut och vara nöjda. Jag och barnen för att han var hemma välbehållen och han själv för att han var snabbast av alla igår och vann dagens etapp!

På kvällen gick vi till stan för att sammanstråla med de vindsurfare som inte bor på just vårt hotell och deras fruar och flickvänner. Det finns några restauranger som sitter ihop lite via ett tak och under taket är avdelningar där det är olika restauranger. Alla vill förstås ha oss som gäster eftersom vi är många och somliga av oss dessutom riktigt hungriga efter ett hårt arbetspass på brädan.

Två av ställena har väldigt trevlig personal och gör alltid high five och säger ”Tjena, hur är läget?” på ett sätt som gör att man ler och inte bara känner sig obekväm och irriterad över deras framfusighet. Igår valde vi det första av de två ställena vi brukar gå till. Genast lade jag märke till hur killarna på restaurangen efter vevade med sina armar för att vi skulle gå dit istället, men jag försökte gestikulera tillbaka att vi får gå till dem en annan dag.

Servitörerna jobbade hårt med att sätta ihop en massa bord till ett långbord och lyckades mycket väl. När de sista gästerna anlände fick de dock sitta på ett bord bredvid, för annars hade de hamnat ute på gatan.

Totalt var vi 22 personer och det är klart att servitörerna gnuggade händerna för en sådan vinstlott. Utsikten av hamnen i solnedgången var bedövande vacker och svaga vindpustar kylde av våra varma kroppar.

Barnen drack iste och jag åt en riktigt god spagetti a la pesto som var toppad med grädde och vitvinsås.

Efter middagen drog vi med så gott som hela gänget till vårt hotell där det skulle vara poolparty med tänd bassäng i den mörka kvällen och det var mycket trevligt att få sitta och prata med alla. Några tjejer hade jag inte träffat förut, så det var riktigt kul att få snacka lite.

Jag konstaterade snart att en av tjejerna var så extremt lik sin man. Långa, smala kroppar, lite kantiga ansikten och ungefär samma färger på hår och ögon. De hade verkligen äktenskapstycke, tänkte jag och jämförde med min egen man, som jag är olik både utseendemässigt och intressemässigt.

Det visade sig dock att de här på personerna inte alls var gifta, utan de var syskon! Jag fick mig ett gott skratt och berättade hur jag suttit där och tänkt på hur lika de var!

Efter ett par timmars partystämning vid poolen med härliga Helen, som är dottern i hotellfamiljen som äger vårt hotell Sound of the Sea, var det dags att gå hem igen och då var det skönt för oss att ha så nära, för vi var hemma på en minut, medan andra hade en halvtimmes promenad framför sig.

Poolen på hotellet innehåller saltvatten och de har borrat en brunn som är 47 meter djup och från den leds prima havsvatten upp till poolen. När jag badar i saltvatten blir mitt lockiga hår alldeles fullt av korkskruvar. Det ser riktigt festligt ut, för om jag inte visste bättre skulle till och med jag själv tro att jag legat med papiljotter hela natten. Det är svårt att få fram alla korkskruvar på bild, men jag har i alla fall gjort ett försök.

Igår skulle jag använda tvättmaskinen som finns i vår stuga och det visade sig att luckan var helt lös, så när jag öppnade den fick jag den i famnen. Jag gick ner till receptionen och träffade först på hotellmamman och förklarade mitt bekymmer. Hon är så otroligt gullig, så hon sa att det inte alls vara några problem och att livet var alldeles för kort för att oroa sig över saker och ting. Jag skrattade gott och blev som vanligt varm om hjärtat.

Pappan i hotellfamiljen följde med mig till stugan och hjälpte till att sätta tillbaka den och så körde han ett kortprogram, för att se om det läckte ut vatten. Det gjorde det märkligt nog inte, trots att luckan såg ut att sitta väldigt löst.

När kortprogrammet var slut skulle jag själv försöka få dit luckan för att kunna köra en omgång med kläder och det tog mig tjugo minuter att lyckas med konststycket, men sedan satt den faktiskt bra och kläderna blev både blöta och rena till slut.

Hotellpappan sa att han skulle försöka fixa en ny lucka, men gissa om vi blev förvånade när vi kom hem någon timme efter midnatt och det stod en alldeles sprillans ny tvättmaskin i badrummet! Jag trodde knappt mina ögon. Snacka om att steget från tanke till ord till handling gått i raketfart!

Idag är det lördag och jag måste på allvar fundera på vad min krönika för nästa vecka ska handla om. Jag har deadline på måndag klockan 8 och när man sitter här nere på en underbar grekisk ö, så känns allt hemmavid så främmande, så jag vet inte vad jag ska skriva om. Det får bli dagens hjärngympa vid poolkanten…




fredag 29 juli 2011

Fina presenter och så näsan...



Åh, så glada vi blev igår eftermiddags! En av käre makens vindsurfingkompisar hade med sig varsin present till våra barn från hans sambo! Jag höll på att svimma och barnen blev så glada, för äntligen hände det något odelat roligt och dessutom var det minst sagt oväntat.

Förra året var Tina med här på Karpathos och eftersom hon är konstnär tecknade och målade hon varje dag under sin vecka här. Sedan avslutade hon med en imponerande utställning i hotellets foajé innan hon åkte hem. Det var riktigt kul att få se ön utifrån hennes perspektiv.

Djurälskande dottern fick en jättefin bok full av hundar och i den ingår några ark med klistermärken som hon ska använda till hundarna, så de blir toppmodeller. Givetvis blir de bedårande söta och glittriga och det går inte att låta bli att le åt dem.

Bokälskande sonen fick en bok som heter Varulv möter drake och den kommer att bli perfekt vid stranden där hans nya iPod helst inte ska vara på grund av skvättrisken.

Tusen tack, snälla och omtänksamma Tina, för de fina presenterna! Vi blev så uppmuntrade!

Stackars dottern har fortfarande ont i örat och natten till idag vaknade hon av att hon hade ont och då fick hon en ipren till. Hon har inte badat på flera dagar, utan mest suttit och spelat dataspel i huset eller i dungen utanför huset. Idag har hon i alla fall fått bada, men då är det huvud ovan vattenytan som gäller.

En svensk familj som låg bredvid oss igår vid poolen har en dotter som också ofta råkar ut för öronbekymmer på semestern och en läkare hemma i Sverige har sagt att det kan bero på att saltkristaller fastar i öronen och poolen på hotellet har saltvatten, så det kan stämma. Numera sköljer därför sonen alltid öronen med sötvatten från duschen när han har badat, så får vi hoppas att inte också han drabbas.

Men eftersom det hela tiden måste hända något nytt mindre kul har ni arme sonen fått en trasig näsa. Jag trodde inte ens att det var möjligt att trasa till näsan om man inte råkar falla på den eller få en snyting rakt på den, men jodå, det går.

Han badar flera timmar varje dag och har ofta cyklop, men lika ofta badar han utan och jag tror att han då torkar och gnuggar näsan regelbundet. Det har gjort att han nu har ett stort blodigt sår på insidan av en näsvingen och runt om på utsidan är han alldeles räfflig.

Det ser ut som om han har snortat kola och inte druckit cola den senaste veckan.

Herrejösses, säger jag. Finns det inget slut på alla åkommor? Å andra sidan har ingen slagit ihjäl sig eller drunknat ännu, så fortfarande kan allt hända. Detta kanske bara är en smygstart på det verkliga eländet?

Nej, det får vi inte tro, utan vi får glädja oss åt det vi kan och den listan är ju faktiskt lång. Framför allt känns det kul att våra svenska vänner har anslutit, för tillsammans är man mindre ensam, för att härma en boktitel. Vi fick en trevlig kväll i hotellets restaurang i går kväll och det var trevligt att få ses igen.

Dessutom skiner solen varenda dag och det är en lyx som en solutsvulten svenska som jag verkligen uppskattar.

Nu ska jag och den andra surffrun, som brukar stanna kvar på hotellet med oss medan våra män vindsurfar, kämpa ihop vid poolen. Och inget elände ska drabba någon av oss…


torsdag 28 juli 2011

Nytt utseende på bloggen

Jag brukar byta utseende på bloggen någon gång i månaden eller så och nu när vi är i Grekland känns det lite märkligt att varje gång jag kikar på bloggen mötas av Smögens brygga.

Hur vacker den är känns den inte så rätt i tiden längre och som gammal nyhetsjournalist vill jag ju gärna vara lite aktuell.

Därför har jag idag passat på att fixa lite så den känns lite mer rykande färsk. Headern är från strandpromenaden i Pigadia, även kallad Karpathos stad, och blommorna växter på det fina huset vi hyr.

Vad tycker ni om den? Lämna gärna en kommentar! :)

Spännande yatzyomgång och friskare dotter


Igår piggnade stackars dottern på sig lite och jag som alltid varit en grym motståndare till att knapra piller av olika slag är både glad och tacksam över effekten som Ipren haft på lilla stumpan. En tablett hat tagit bort så pass mycket av smärtan att hon har kunnat stå ut med sitt ömma öra och till och med spelat yatzy med sin lillebror och mamma.

Ena omgången igår inleddes fantastiskt kul för jag, som senast jag skrev om våra spelomgångar kom absolut sist, började med att på första slaget få yatzy och inte bara det utan dessutom i sexor! Vi skrattade alla gott och jag rusade in efter kameran, för det var knappt så jag själv trodde min ögon.

Det allra roligaste var att båda barnen senare under samma omgång också fick yatzy och det är onekligen så att delad glädje är dubbel glädje och här handlade det plötsligt om trippel glädje. Det var riktigt jämnt i slutstriden och jag trodde faktiskt att jag med mina 270 poäng skulle stå som segrare. Då visade det sig att dottern fått 275 och jag var redan där omsprungen.

När jag räknade ihop sonens poäng visade det sig att han vann med hela 277 poäng och det var riktigt kul att alla fick så höga poäng, för dagen innan hade jag fått 149 en av gångerna och det är inte alls lika mycket party över en sådan runda.

På kvällen tog vi en tur till stan igen och för första gången blev det lite shopping. Elvaårige dottern älskar att shoppa (såklart) och det hon siktat in sig på nu var faktiskt något oväntat kryddor, så vi köpte fyra olika förpackningar med allt från Karpathossalt till en specialkrydda för souvlaki och den ser hon särskitl fram emot att få prova hemma om ett par veckor.

Vi gick också in en en riktig tingeltangelbutik och där köpte hon ett jättefint armband av snäckskal till sig själv och ett liknande till sin bästa kompis som hjälper till att ta hand om våra fina fiskar där hemma medan vi är borta.

Jag köpte min vana trogen en kylskåpsmagnet till mina föräldrar, för det brukar jag göra på resorna och det ser nu riktigt trevligt ut på deras kylskåpsdörrar. Eftersom jag vet att de brukar läsa min blogg (Hej hej, mamma och pappa!), törs jag inte lägga ut en bild på den, men den är rätt skojig måste jag säga, för man förknippar definitivt inte varma Grekland med denna varma sak.

Runt omkring på hotellområdet växer ätbara saker och mina favoriter är fikon och vindruvor. Vi får äta hur många vi vill och det är verkligen extremt gott och lyxigt!

Nu längtar vi efter att de andra svenskarna ska komma och om bara ett par timmar kommer de att vara här. Då dyker äntligen de nya flodhästarna upp! Uttrycket kommer från en barnbok där flodhästarna bor på en fin strand och helt plötsligt dyker det upp nya flodhästar som utbrister "Fin strand! Gott om plats! Och trampolin!" och det har blivit bevingade ord i vår familj.

Den djupare meningen i boken är lätt att förstå för hur tar vi emot nyanlända...? Det kan faktiskt vara så att vi har något att lära av dem och så är det i boken. En otroligt söt och tänkvärd historia som är underbart tecknad av författaren Lena Landström dessutom.

Välkomna, nya flodhästar!

onsdag 27 juli 2011

Tankar kring En shot till tack

En sommar i Grekland borde det passa med en skildring av förra årets sommar på Gotland, tänkte jag och beställde boken En shot till tack direkt från själva författaren Maria Engelwinge. Jag fick den fint signerad och en hälsning om att hon hoppades att jag skulle tycka att boken var underhållande.

Jo. Underhållande är ett riktigt bra ord i sammanhanget. Jag tyckte faktiskt att den var just det och det är inte det sämsta. Särskilt inte en het dag på stranden.

När jag läste litteraturvetenskap i mitten av 1990-talet matades vi dagligen med de verkligt stora författarna. De största poeterna käkade vi till frukost, novellisterna till lunch och avslutade sedan dagarna med de allra största romanförfattarna. Det var ett underbart och fascinerande år.

När vi mot slutet nådde de samtida och moderna författarna stod årets nobelpristagare på listan och vår kursansvariga snörpte lite på munnen när hon nämnde Toni Morrisons namn. Hon sa att årets nobelpristagare alltid finns med på listan, men att den här gången var hon helt säker på att den inte skulle komma med något mer år, för det var knappast hög litteraritet som präglade Morrisons författarskap.

Jag har genom åren som gått sedan dess ganska ofta funderat på vad som är god litteratur och hur man kan veta om boken man läser har hög litteratitet. En annan fråga jag ställt mig är förstås om det ens är viktigt.

Min favoritbok genom tiderna är Timmarna av Michael Cunningham. Jag blev fullständigt tagen av den när jag läste den första gången och har sedan läst den två gånger till. Att den har karaktärer som fängslar och ett språk som trollbinder är tydligt för mig, men är det hög litteraritet? Jag undrar ibland var kursansvariga på litteraturvetenskapliga institutionen skulle tyckt.

Kanske får vi svaret först om hundra år, när vi vet vad som håller över tid. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg är en annan bok jag tycker är fantastiskt bra och den är över hundra år så kanske har den just hög litteraritet. Eftersom många klassiska citat plockats därifrån är det kanske så.

Men hur är det då med En shot till tack? Skulle kursansvariga 60-åriga litteraturkännaren tyckt att det var hög litteraritet? Nope. Det skulle hon absolut inte. Och det tror jag inte ens är författarens avsikt.

Det Maria Engelwinge gör är att skildra några ungdomar upp till 30 års ålder under några heta sommarveckor på Gotland och det tar inte många sidor innan jag som läsare tycker att jag känner dem och vill veta hur det går för dem. Nog är det underhållande, även om skrattet ibland fastnar i halsen, och visst är det lätt att känna igen både sig själv och sina vänner i vissa av karaktärerna. Åtminstone delvis.

Det är som en såpa med genomtänkta rollfigurer som flätas samman på olika sätt och påverkar varandras liv. Språket skuttar lekande lätt fram över sidorna och dialogerna känns trovärdiga. Jag dras in i historien på samma sätt som man lätt gör i en tv-serie eller för den delen när vänner berättar om sina eller sina vänners liv.

Bortsett från vidrige Emil är det lätt att tycka om de flesta av dem vi möter i boken. Tanya lever fruktansvärt destruktivt och det är stundtals plågsamt att läsa om hennes äventyr med droger, alkohol och tillfälliga sexpartners. Jag vill bara krama henne och hjälpa henne att reda upp sitt liv. Emma är också en tjej som genast får mina sympatier. Också henne vill jag krama och hjälpa henne att inse sitt eget värde. Snälle Patrik skulle gärna fått vara min vän och Johnny gillade jag mer och mer.

Maria Engelwinge har lyckats med sina personer och jag tycker till och med att de fått passande namn. Namn är väldigt personligt och här är det lätt att hålla reda på vem som är vem trots att efternamnen sällan nämns. Att det finns en förklaring till Tanyas hårda leverne misstänker vi snart och det får vi också bekräftat under bokens gång och genom det känns hennes tuffa liv som en ganska given konsekvens. Tack vare Tanya får boken ett djup, som den annars kanske inte hade fått och då tar hela boken ett kliv uppåt, tycker jag.

Det har pratats en del om sexpartierna i boken och jovisst, det finns sex med i boken, men efter att ha bombarderats med Big brother och Kungarna av Tylösand är det knappast något uppseendeväckande längre. Det smälter in i handlingen och jag tror att dagens unga inte alls reagerar på det.

Däremot måste jag erkänna att det känns ganska främmande för mig själv med dessa tillfälliga män som passerar, alla dildos som dräller runt i byrålådan, all alkohol som dricks flera dagar i veckan och alla droger som sväljs, röks och snortas. Det är långt ifrån mitt eget liv och jag är glad över det samtidigt som jag känner mig lite gammal, men nog är det underhållande läsning i alla fall.

Dessutom är En shot till ett intressant tidsdokument över vår tid. Jag tror att den kanske är lite skruvad, för det måste de flesta historier vara för att lämpa sig som bok, men i det stora hela är detta en skildring av Sverige 2010 och om hundra år kanske den kommer att anses mycket representativ för vår tid.

Men tanten från litteraturvetenskapliga institutionen hade satt i halsen direkt, förstås. 

Ajaj och ojoj på semestern..


Förr om åren brukar jag och en annan surffru skämta om att vi kämpar vid poolen och på stranden medan våra män kämpar med sin vindsurfing på diverse tävlingar. I undertexten har det alltid legat att vi har det grymt lyxigt medan männen sliter ut sig på sina brädor.

Visserligen gör de allt frivilligt och tycker till och med att det är ett nöje, men ändå. Jobbigt kan det trots allt vara.

Vi däremot brukar enbart njuta. I år stämmer inte den bilden riktigt och det är fruktansvärt trist. I år kan man faktiskt säga att vi kämpar en del, mina barn och jag.

Arma dotterns öra har inte blivit bättre, så vi fick bege oss till apoteket för att köpa starkare droppar än de vi köpt förut. Apotekaren, eller vilken formell utbildning hon nu kunde tänkas ha, sålde gärna antibiotiska droppar utan recept till oss, men rådde oss ändå att uppsöka en läkare.

Pigadia är så litet att vi promenerade till sjukhuset. Dottern grät och hade fruktansvärt ont, så det kändes som det enda rätta. Väl där skrev vi in oss, betalade 5 euro och satte oss i väntrummet. Stämningen var inte sådan att jag tog upp min kamera och knäppte en bild, för det hade säkert inte uppskattats av ledsna dottern.

Efter en liten stund gick vi in till läkaren som just undersökt två patienter utan att stänga dörren och snart gjorde han samma sak med sin svenska lilla patient. Han undersökte henne ganska omilt skulle jag vilja säga och dottern, som redan hade ont, blev ännu ledsnare.

Jag visade honom dropparna vi nyss köpt på apoteket och han sa att vi kunde använda dem i några dagar och om det inte blev bättre, utan värre och till exempel utvecklades till feber, skulle vi komma tillbaka. Detta vägrade dottern genast, för hon vill allra helst åka hem och i andra hand kommer att åtminstone få slippa uppsöka sjukhus igen.

Doktorn petade in bomull i dotterns värkande öra och droppade sedan dropparna på tussen. Svettiga och helt färdiga lämnade vi sjukhuset, åt middag på ett snabbmatsställe, tog en glass med tuggummismak på vägen och traskade den backiga vägen hem igen.

På kvällen lyssnade vi på Josephine Bornebusch som sommparpratade förra året och då skrattade äntligen den finaste lilla flickan igen och det var som ljuv musik i mina öron.

Så här på morgonkvisten kan jag konstatera att hon sovit bra hela natten och nu har hon fått ytterligare en omgång droppar i örat och sitter på hotellrummet och lyssnar på årets utgåva av Mark Levengood som sommarpratare. Kanske kan även henne få henne att le en smula.

Under eftermiddagen igår åkte friske sonen och hans surflediga pappa till en strand i närheten och snorklade och dessa bilder får idag pigga upp bloggen, för sjuka dottern är inte så festlig att lägga upp just nu.

Jag hoppas verkligen att hon blir bra under dagen och är helt frisk imorgon när hennes efterlängtade kompis äntligen kommer från Sverige.

Och då ska också den andra surffrun och jag äntligen få kämpa ihop igen.

tisdag 26 juli 2011

Stackars dottern denna gång...


Igår kväll tog vi en tur till stan igen och söte sonen var pigg och glad kvällen igenom och orkade gå både dit och hem. Men så hade jag också petat i honom både ostmacka, en pizzabit, oliver och ett stort glas Coca Cola innan vi begav oss.

Hemma hade det varit otänkbart att förstöra aptiten på detta förkastliga vis, men här på Karpathos är alla medel tillåtna för att arme sonen ska vara full av energi och må bra hela tiden. Knepet lyckades dessutom, för kvällen och långpromenaden gick alldeles utmärkt.

Värre var det med stackars dottern, för säg den lycka som är beständig…

Hon hade ont i örat hela dagen och det blev bara värre och värre, så hon var inte speciellt intresserad av att bada, för det lockade henne inte alls att få in ytterligare vatten i högerörat.

På eftermiddagen ringde jag distriktssköterskan, tillika flickans mormor, och frågade vad vi skulle göra åt eländet. Rådet blev att avvakta och eftersom vi då var nere på surfstranden passa käre maken på att bada lite försiktigt med barnen alldeles vid tävlingsbanan. Hon höll ut i några minuter, men sedan tordes hon inte mer.

Det är fullständigt snorhalt på de stora stenblock som ligger i vattenbrynet, så erfarne maken ledde barnen ner ett och ett för att ta sig ett dopp. Förra året halkade jag på de förrädiska blocken när jag fotograferat vindsurfande maken och trillade rakt ner i vattnet med både klänning och kamera.

Jag svor som en borstbindare över att den nya svindyra kameran var förstörd, vilket den irriterande nog var redan andra dagen på semestern, och märkte inte ens mitt enorma sår på höger smalben. En vindsurfare gjorde mig uppmärksam på min fysiska defekt och jag svor lite till. Såret gick ända in till benet och det svullnade upp rejält på bara ett par minuter.

Den 20 minuter långa resan hem till hotellrummet kändes som en evighet, men jag var så förbannad att jag inte ens hade ont. Kameran grämde mig så mycket att jag höll på att bli tokig.

Väl hemma igen tog jag en flaska Smirnoff ur minibarpaketet vi beställt på planet och efter ett samtal till vår egen distriktssköterska, min kloka mor, så plåstrade jag om mig och fick rådet att undvika hotellpoolen de närmaste dagarna.

På natten kom sedan ångesten över att det kommit bakterier i såret, så jag kunde inte sova. Fortfarande störde kameraförlusten mig oerhört, men den går faktiskt att ersätta aningen lättare än mitt högra underben. Jag var så orolig och min enda tröst var att det var mitt ben som var drabbat och inte något av barnens.

På morgonen blev det ett nytt samtal till sköterskan där jag uttryckte min oro över såret och jag fick det klockrena rådet att ta en ny flaska ur minibaren och använda den invärtes istället för utvärtes, för benet var det nog ingen fara med, medan mitt inre behövde omvårdnad. Jag skrattade gott åt alltihop, för det var det enda jag kunde göra, och hoppades på det bästa.

Idag påminner ett långt ärr mig om händelsen, men det blev aldrig någon infektion i såret och det är jag glad och tacksam över.

Innan vi åt igår kväll gick vi till ett lokalt apotek och diskuterade stackars dotterns öra och det enda hon kunde erbjuda från utbudet i butiken var ett par silikonproppar att stoppa i öronen som skydd mot vattnet, så vi köpte dem. Ännu är de oanvända, men vi hoppas att de ska hjälpa henne lite, så hon törs bada igen, för annars är en semester på en grekisk ö hyfsat värdelös.

Det tog lång tid innan hon somnade på kvällen, för örat värkte så, men nu på morgonen tycker hon att det känns lite bättre, så vi håller verkligen tummarna för detta och att vi snart kan få den där lugna och fina semestern vi drömt om...

måndag 25 juli 2011

Snabbe maken vindsurfar för fullt


För första gången i år följde barnen och jag idag med käre maken till vindsurfingstranden Paradise Bay och jag kunde äntligen ta några bilder på honom i full fart.

Riktigt full fart med hans mått mätt var det kanske inte, men han körde ändå över 33 knop och det är ju faktiskt inte direkt sakta, tycker hans alltid lätt dödsförskräckta fru. Barnen sitter tryggt på surfcentret med mig istället.

Bukten han vindsurfar i kallades förut Devils Bay, men Paradise Bay låter onekligen mer positivt och passar dessa fanatiker mycket bättre.

Idag har tävlingen King of Paradise inletts och varje vecka kommer den som kört snabbast att vinna en tjusig pokal, som jag fotograferat tidigare här på bloggen.

Självklart håller vi tummarna för S-877, men han får nog ligga i för det är många som vill vinna och många av dem är våra vänner...

söndag 24 juli 2011

Flytten gick utmärkt


Nu har vi flyttat från vår trevliga tvårumslägenhet till vår egen stuga och det känns underbart. Det är svårt att få med allt på bild, men här kommer några härliga bilder från vår nya bostad.

Vi började med att skåla i skumvin och därefter utmanade finurliga dottern oss på Yatzy. Käre maken vann i stor stil, kämpande sonen kom strax efter medan jag kom en bit efter och söta dottern lyckades tydligen inte fuska tillräckligt för hon kom faktiskt sist idag.

Vi har en egen hängmatta på tomten och två olika platser att sitta utomhus på. Vi har utsikt över både havet och poolen, en alldeles egen dusch utomhus och till och med badkar inne. Det står bredvid tvättmaskinen - som är en galen lyx.

Två himmelsängar finns det och det här är det ena sovrummet.

I skuggan passade jag på att läsa ut den andra boken denna semester; En shot till av Maria Engelwinge. Jag kanske inte var i målgruppen, utan tio år för gammal, men jag måste säga att det var väldigt lätt att bli intresserad av karaktärerna. Det var en underhållande bok och det är inte alls fel i medelhavsvärmen. Jag skriver mer om den framöver.

Nu blir det middag med husets vita vin här på hotellet - en lugn och skön afton är precis vad vi behöver.




Vacker strand med ovälkommet inslag...

Igår kväll ansträngde vi oss och gick till en av våra favoritrestauranger Bella Karpathos som ligger inne i stan. Det var som vanligt stekande hett och rätt så jobbigt med den enorma backen, men vi kom fram och beställde pizzor och deras paradrätt Ufo.

Just som pizzorna var klara kroknade lille sonen. Jag räknade snabbt ut på fingrarna att han inte ätit något annat än tre kolor som lördagsgodis på sju timmar. Inte bra. Dessutom hade gått ett par kilometer i backig terräng och 30 graders värme. Och han låg ju redan back på energifronten.

Han petade lite förstrött i maten och drack halva sin läsk, men någon aptit hade han sannerligen inte och hem orkade han absolut inte gå. Käre maken och pigga dottern promenerade hem och hämtade bilen och under tiden åt jag klart, för det hade jag absolut inte hunnit.

Min pizza hette Farmers och innehåll både fetaost, oliver, färska tomater, parika och lök. Mycket gott var det och jag hann precis äta upp när bilen kom tutande utanför. Däremot hann jag inte dricka upp vinet och det svider alltid lite att lämna fint vin kvar.

När vi kom hem fick sonen iste, milkshake och ostmacka och sen var han helt pigg igen. Idag stoppar jag åt honom ett äpple eller en macka minst var fjärde timme, för det var så onödigt att fresta på hans reserver igår.

Redan igår visste käre maken att det inte skulle blåsa tillräckligt mycket för att vindsurfa med någon vettig behållning idag, så tidigt i morse begav vi oss till Apella Beach, som är mycket omtalad för sin fina strand. Vägen dit var en riktig rysare. Den var smal, slingrig och halsbrytande på alla sätt.

Vattnet var underbart, men den snorklande maken kom tillbaka efter en stund och sa att han sett en bajskorv flyta omkring. Just då kom även sjok med grumligt vatten sakta in mot stranden. Antagligen hade någon tömt sin båttoalett väl nära stranden och vi hade plötsligt ingen som helst lust att bada där längre.

På väg hem fick vi möte på den vidriga vägen flera gånger och jag pustade ljudligt ut när vi äntligen kom upp på huvudleden igen med livet i behåll.

Vi stannade till i den fina kyrkan som ligger alldeles på vägen och det är lika fin inuti som utanpå och ett ljus brann också där inne.

Nu ska vi bara slappa i hotellets pool hela eftermiddagen och antagligen äter vi middag här också, för vi kan behöva ha en lugn kväll efter gårdagens dramatik och dagens utflykt.

Mitt behov av äventyr är inte alls stort...

PS. Grattis alla fina Kristinor på namnsdagen - särskilt de tre i vår egen familj!