Visade leg på Systemet

Idag tog jag en tur till Systembolaget för att handla trevliga drycker inför helgens festligheter. På lördag är det releaseparty och på söndag Öppet Hus och då vill jag inte att det ska vara tomt på goda drycker, så jag bunkrade upp med lite av varje.

Jag köpte till och med en flaska alkoholfritt vin om det finns någon bilförare som vill avnjuta glada vinbubblor. Kranvatten är ju så mycket tristare än bubbelvin. Klart alla ska få bubblor.

När jag skulle betala satte jag i kreditkortet och sa till kassörskan att jag inte har någon kod till det kortet, utan jag skriver på istället.

- Det går bra, sa hon, men då behöver jag legitimation.

Jag lyste genast upp och sa att den skulle hon så gärna få se, för även om jag vet att hon ville se den för att kontrollera att kontokortet hade samma namn som personen framför henne, så kändes det rätt angenämt att få dra fram körkortet i det läget.

Jag menar, det var ju några år sedan jag senast fick visa leg på Systembolaget.

Blir det något SM idag?

Igår kväll kom tre tävlingssugna vindsurfare hem till oss och med sig hade de en flaska rött vin till käre maken och världens sötaste bag-in-box med vitt till mig, som inte dricker rött. Jag tror faktiskt inte att jag har sett en bib på 1,5 liter någon gång förut, så jag blev genast förtjust i den behändiga storleken.

Härligt med vänner som vet vad man gillar!

På kvällen blev det självklart en hel del snack och favoritämnet fenor dök upp flera gånger som vanligt. Ni som inte lever med vindsurfare kan faktiskt inte föreställa er hur många timmar de kan lägga på att diskutera just fenor. Det är ett fullständigt outtömligt ämne har det visat sig.

Alla tre fick dela på det stora gästrummet i källaren och efter en mysig frukost har de nu gett sig iväg till Torkelstorp i Kungsbackafjorden där det är tänkt att SM i speed vindsurfing ska gå av stapeln i dag.

Problemet är bara att det efter några rejält blåsiga dagar helt har mojnat och risken att det inte blir ett enda race idag är stor.

Jag håller i alla fall tummarna för lite härlig vind!

Med fint vin mot goda vänner

Nu beger vi oss mot härliga vänner som vi inte träffat på ett år ungefär. Tänk att det är så svårt att få till en festkväll ibland. Nu är det i alla fall dags och vi ser fram emot en riktigt mysig kväll.

Även barnen brukar ha riktigt kul ihop och det är inte heller dumt.

Vi tar med oss en flaska Amarone istället för en blomma, för det kan väl aldrig vara fel?

Chardonnaytimmen firas ute

Nu kan gästerna komma och njuta av chardonnaytimmen när de vill. En del är redan framdukat, men rörorna och osten väntar vi med ett tag till. Vinet fick åka in i kylen igen efter fotograferingen i väntan på gästerna, men det låter så trist så det skriver jag inte.

Jag är så glad och tacksam över att det vackra vädret håller i sig, för troligen är detta den sista kvällen på altanen för i år. I alla fall i den avdelning som saknar tak och infravärme.

Jag passar på att önska alla fina bloggvänner en riktigt fin fredagskväll och hoppas ni njuter av den på något sätt som ni gillar.

Kram på er, för att ni finns där och förgyller mina dagar!

I väntan på chardonnaytimmen...

Här sitter jag och njuter av havsutsikten - precis lagom mycket vågor...

Vilket oändligt vackert höstväder vi har idag! Solen strålar från en klarblå himmel och det är dessutom fredag!

Om några timmar kommer fina vänner, som dessutom råkar vara mina grannar, hit på chardonnaytimme och det ska bli ljuvligt, eftersom det antagligen är den sista gången för i år som vi kan fira den på altanen.

Det glittrade så vackert i havet...

För er som till äventyrs inte är bekanta med det härliga begreppet chardonnaytimme, ska jag mer än gärna locka in er på ämnet och sedan kommer ni att vara fast.

En av mina underbara grannfruar som kommer idag har släktingar och vänner utomlands och en av dem bor i ett område i USA, där fruarna träffas klockan 17 och dricker chardonnay tillsammans under anspråkslösa former i en timme innan de sedan skiljs åt och går hem och har fredagsmys med sina respektive familjer.

Någon enstaka gång drar det ut på tiden, men generellt varar sammankomsten under en intensiv timme och ibland har man något tilltugg till, som jag ska ha idag, och ibland håller man sig till vinet.

Första gången jag testade det hela föll jag pladask, för jag gillar när det är enkelt och opretentiöst och ingen behöver stå i köket i timmar bara för att imponera.

Helst jag jag vilja ha c-hour, som vi lite kort och kärnfullt kallar det till vardags, varje fredag, men verkligheten hinner ofta ikapp drömmarna och det är inte alltid det går att få till i programmet.

Idag är det dock dags och jag ser redan fram emot det...

Stora enens båthamn i vackert solsken

Rabatten i full prakt

Det var väldigt vad det spökar här på bloggen idag. Jag har länge tänkt att jag skulle bli bättre på att sätta etiketter på mina inlägg, dels för att det ska bli lättare för mig själv att hitta dem, men också för att läsare ska kunna leta upp intressanta saker och upptäcka ämnen de själva skriver om.

I morse var det äntligen dags. Medan barnen fortfarande sov, dottern dessutom med en kompis i deras gäststuga, slog jag mig ner framför datorn och började etikettera mina inlägg. Det blev en riktigt nostalgisk och trevlig tur längs försommaren och våren och efter 100 genomgångna inlägg behövde jag en paus, så då åkte vi och handlade en massa god mat inför helgen.

Medan hälften av matvarorna fortfarande låg i papperskassarna i köket ringde en bloggläsare, närmare bestämt min observanta lilla mamma, och påpekade att två gamla inlägg plötsligt toppade bloggen. Jag gick in för att kontrollera detta snudd på orimliga påstående, men visst hade hon rätt.

Jag blev orolig över att ALLA mina gamla inlägg nu dansade samba helt vilt på bloggen, men det är tydligen bara dessa två som tagit sig friheter de inte hade rätt till. Vad det beror på är för mig helt obegripligt. Likaså står jag helt handfallen inför hur jag kan åtgärda bekymret, eftersom jag inte vill radera inläggen helt och hållet och flytta går inte.

Jag får hoppas att jag har förstående och tålmodiga läsare och så får jag trösta mig med ett glas bubbel, eller som vi numera säger här hemma skumvin. Om ett par timmar får vi besök av fina vänner från hufvudstaden och då måste vi ha lite flärd och glamour denna regngrå fredag. Tunnbrödrullar med pepparrotsost och rökt lax samt dito med Dragetröra, en lokal specialitet från Onsala, ligger klara i kylen och bara väntar på att få bli snittade.

Dagens mousserande heter Chapel Hill och är jättegott. Dessutom har det vunnit fina priser; Gold Trophy och Best Value 2009 så det är inget skräp trots att det festligt nog kommer från Ungern, som normalt inte är det land vi brukar köpa vin ifrån.

Och rabatten passade bra att fotografera idag för den gör sig fint i lite moln, för annars blir skuggan från taket så skarp över halva planteringen. Nu är den nog som allra praktfullast. Så där lagom långt in i juli.

Vacker och god pannacotta

Denna lika goda som vackra vaniljpannacottan avnjöt vi till dessert igår kväll när våra härliga och inspirerande vänner var på besök.

De färska hallonen var ljuvliga och färska jordgubbar är alltid rätt en ljummen sommarkväll. Biscottinoblessen blev också mycket uppskattad och smaken av mandel blev en perfekt balans mitt i all chokladen.

Vi fick en riktigt mysig afton tillsammans igår och pratade som vanligt om allt möjligt och mest om livet och våra tankar kring det och framtiden. Efter en kväll tillsammans med dessa varma och goda vänner känns det som en mjukt lager av bomull lindats kring min själ.

När de begav sig av hemåt strax efter midnatt hörde vi hög musik spelas några hus bort och jag skrev då ett meddelande på Facebook till en granne som jag misstänkte att ljudet kom ifrån och frågade om de hade fest, men det visade sig vara huset bredvid som var ljudkällan. När vi ändå hade kommunikationen öppen frågade jag om hon möjligen ville komma på ett glas vin så där lite spontant och visst ville hon det.

I ljuset av några värmeljus tog vi ett glas vin och pratade bort en timme innan det slutligen var dags att avsluta dagen. Det kändes både lite busigt och alldeles, alldeles underbart att avsluta en härlig sommarkväll så.

En sista hälsning från Kreta

En vecka på en underbar grekisk ö springer förstås iväg, men vi njöt av allt in i det längsta.

Fina mamma och söta dottern köpte likadana coola solglasögon och de lyste upp Gamla Stan i Chania med både sina brillor och sin charm.

Lilla pappa fick stå och posera på vår balkong, så vi vet till en annan gång vilken vi hade, för det vore kul om vi fick exakt samma igen. Rum 301 kan vi också lägga på minnet, men jag vet av erfarenhet att det är väldigt lätt att glömma ett hotellrumsnummer.

Varje gång vi stod och väntade på hissen log vi åt denna roliga skylt, för det är klart att det är svårt för grekerna med våra svenska ord och dessutom det latinska alfabetet. Vi gjorde vad vi kunde för att akta oss för dörpen i alla fall.

Vi passade på att utnyttja havet så mycket vi bara kunde och en bit ut var det lugnt och skönt, men in mot stranden rullade rätt stora och härliga vågor.

Den sista kvällen vi skulle sova på Kreta avnjöt vi lokalt vin på vår svala och sköna balkong och vi insöp  atmosfären med alla våra sinnen.

Den allra sista dagen badade vi som vanligt på förmiddagen och när bussen hämtade oss i skymningen beundrade vi den vackra solnedgången genom bussfönstret. Flygresan gick smidigt och bortsett från att vi på hemresan inte kunde skåla i lite vitt vin hade vi det riktigt mysigt trots den sena timmen.

När vi kom ut till parkeringen fick oss dessvärre en rejäl överraskning. När jag klickade på fjärrkontrollen för att öppna bilden hände absolut ingenting alls. Jag trodde att det var själva kontrollen som fått sand i sig eller så, men det visade sig snart att bilen var fullständigt stendöd, trots att det är en trygg Volvo av 2004 års modell.

Min desperation ökade i takt med att klockan gick, för det är sannerligen inte lätt att få hjälp med en svårflirtad bil klockan tre på natten. Ulf och Helena som kom förbi och hjälpte oss genom att hålla oss sällskap hade inga startkablar, men var snälla nog att låta de huttrande barnen sitta en stund i deras bil i väntan på hjälp.

Så småningom kom en man med startkablar och då gick den rackarns bilen äntligen igång. Sedan skakade mina knän av nervositet när jag var tvungen att bromsa vid utkörningen för att jag skulle sticka in betalkortet i en automat. Jag var livrädd att bilen skulle dö igen, för mina hjältar hade redan lämnat platsen.

Som tur var gick det fint, hemresan grumlades av att dottern plötsligt kommer på att hennes handväska inte tycks vara med. Det gick bara inte att vända på motorvägen och jag tordes i alla fall inte slå av motorn, så det var bara att köra hem.

Vid femtiden ringde jag till flygplatsen, men de hade inte fått in någon väska. Samma sak gjorde jag varje dag, så även idag, men det var bara nej och nej. Idag tipsade dock tjejen som svarade att jag kunde ringa städbolaget som städar flygplanet och jag hade förstås redan kikat på deras hemsida om vad de gör med upphittade saker och det stod att de lämnas till flygplatsens personal.

Jag ringde förstås i alla fall på vinst och förlust och jodå, dotterns handväska med iPod, nya solglasögonen och pengar fanns minsann där - hurra! Så imorgon ska vi åka till flygplatsen och få tillbaka den! På bilden ser ni henne med både brillor och väska och hon har saknat dem så.

Först därefter kan vi helt sätta punkt för denna fantastiska resa. Faktum är dock att det kommer ett inlägg till framöver och det handlar om vackra saker som vi köpt.

Tills dess får ett hjärta avsluta vår fina Kreta-resa och vi hoppas att vi snart får återvända tillsammans igen.

Ännu ett par dagar förlöt på Kreta

Efter några kvällar på stan bestämde vi oss för att skippa bussturen och shoppingen och istället tillbringa en afton i Nea Chora, där vi bodde. Det finns en lång gata full av restauranger med havsutsikt och vi hade tur att pricka in ett alldeles utmärkt ställe.

Maten var mycket god och servitören Antonio väldigt trevlig, så vi beslutade på stående fot att äta där igen den sista kvällen på ön, för då skulle vi inte hinna in till stan innan transferbussen skulle svepa förbi hotellet och plocka upp oss. (När vi återkom efter några dagar blev han jätteglad och bjöd på tre flaskor vatten och ett glas vin till mor, som inte skulle köra bil från den svenska flygplatsen sedan. Det uppskattades mycket av oss alla!)

Lilla morsan var ovanligt nöjd med den obligatoriska Chicken Souvlakin och så här fin var den. Två spett och en underbar dressing på salladen, som även jag fick till min svärdfisk. Vinet var också väldigt, väldigt svalt och gott. Jag tror att stället hette Cappucio, utan n, för den som vill åka dit och provsmaka.

Just som vi ätit upp gick solen ned, så jag bad barnen springa med mig ner till stranden för att ta några fina bilder i den sjunkande solen och de käcka barnen ställde genast upp. De poserade glatt på avstånd och när jag ville ta några närmare bilder gav de varandra kaninöron och gjorde grimaser. Sötnosar!

De första dagarna var havet stilla och lugnt och vågorna minimala, men allteftersom ökade både vinden och vågorna och barnen kunde hoppa och skvätta som de älskar. Jag kämpade med att få bra bilder, för det går så snabbt innan vågen är över och barnen försvunnit i vattnet.

Jag och söte sonen simmade ut till en liten klippa som finns en bit ut på havet och där ställde han sig, så det ser ut som om han står på vattnet. Jag ville inte simma alltför långt ifrån honom, för klippan var hal och jag ville vara nära för att kunna rädda honom om han skulle trilla i vattnet och slå sig, men det syns ändå att det ser lite kul ut.

Kvällen därpå var vi tillbaka i Chanias hamn igen och båda barnen köpte en tublikande tygsak som kan användas både som halsduk och huvudbonad. Här nedan ser ni några av alla de varianter som sonen testade under kvällen.

Vi åt på ett helt fantastiskt ställe där maten var extremt riklig, faktiskt så riklig att arme servitören kom ut och frågade om jag inte gillade pastarätten för att jag lämnat så mycket kvar trots att jag tuggat och tuggat i säkert en halvtimme och var proppmätt, mycket god och dessutom billig.

Vi fick en hel liter av husets vin i en karaff, läsk till barnen och middag till oss alla fem för 520 kronor! Veckan absolut mest prisvärda måltid! På skylten står det vad restaurangen heter och dit måste ni gå, om ni åker till Chania!

Nu drar vi till Kreta!

Idag firar mina fina föräldrar 47-årig bröllopsdag och då passar vi på att åka iväg på en bröllopsresa tillsammans! Lilla fina Alice får stanna hemma hos min snälla syster, så det blir jag och barnen som åker med dem.

Så här ser de ut innan resan och förhoppningsvis har vi uppnått en något brunare nyans om en vecka. Antagligen kommer jag inte att kunna blogga under veckan, så jag vinkar glatt till alla fina läsare nu!

Jag fick ett snyggt och roligt vin i present, som tack för att jag bjuder på lunch innan vi drar oss mot Landvetters flygplats. Det tycker jag var ett alldeles strålande byte! Mycket snygg förpackning och nog känns det som om man lever i ett härligt Mad House emellanåt!

Jag fick en väldigt fin present av min alldeles för snälla mamma och den ligger i detta vackra kuvert. Vad det är håller jag hemligt ett litet tag, men jag kan säga att det är alldeles för mycket, så jag höll på att svimma och fick gråta en skvätt.

Nu drar vi och det ska bli underbart!

Strapatsrik och vild vilda västern

Käre maken hade lyckats hitta en skum genväg till High Chaparral, så det tog bara två timmar att köra dit och det kändes skönt.

Min fina väninna som skulle ansluta med sina barn hade dock angenäma bekymmer längs vägen, för sonen, som spelade fotbollscup, lyckades ta sig ända till semifinal, så de kom betydligt senare än det var tänkt. Vi lyckades i alla fall, trots den sena timmen, beställa diverse pizzor och sedan korkade vi äntligen upp skumvinet, som vi längtat efter hela dagen.

Det duggregnade hela kvällen och vi delade upp oss så att barnen var i den ena timmerstugan och de vuxna i den andra.

Vid tretiden på natten kom ösregnet och då vaknade jag och behövde gå på toaletten. Det visade sig vara lättare tänkt än gjort, för att ta sig ner från överslafen var ett i det närmaste omänskligt projekt. Jag kämpade länge och övervägde de olika alternativen tills jag var fullständigt klarvaken och ändå blev det inte bra.

Det var mörkt i stugan, så jag såg inte alla detaljer, men jag bestämde mig i alla fall för att sparka ner de täcken vi inte använde för att kunna landa på dem när jag hoppade ner, för det var galet högt uppe jag sov. Tanken var säkert god, men problemet var det de eländiga täckena flyttade på sig när jag hoppade ner.

Det resulterade i att jag landade stenhårt på rumpan med händerna rakt ner på golvet och resultatet blev ont i svanskotan, halva ryggraden, nacken och ett trasigt silverarmband, som faktiskt fick en så hård smäll efter 20 år på min handled, att det gick sönder!

Man kan tycka att oturen borde stannat därvid, men söta dottern satt sedan på morgonkvisten och pillade ut skott ur sin pistol och helt plötsligt skrek hon att hon fick krut i ögat. Jag ringde genast giftinformationscentralen, som rådde oss att skölja öga noga och om det inte blev bättre efter det skulle vi bege oss till ett sjukhus.

Det blev inte det minsta bättre trots ivriga försök och duktiga dottern sköljde och sköljde allt vad hon förmådde, så vi åkte till Värnamo jourcentral. Där fick vi jättefin och snabb hjälp av doktor Anna-Maria och hon började med att färga dotterns öga gult för att se om hornhinnan var skadad.

Som tur var verkade allt okej och dottern tyckte själv att allt kändes mycket bättre när hon för hundrafemtionde gången kliade sig i ögat, så med ögonpipetter fick vi åka tillbaka till High Chaparral och resten av gänget.

Besöket var lika trevligt som vanligt och de enorma bisonoxarna hade fått bedårande kalvar, så det var kul att se.

Den lilla westernstaden tycker barnen är jättekul att leka i och de blir ideligen skjutna av sina vänner för att snart återuppstå igen. Här avlider fina lilla dottern dramatiskt...

När vi åkte hem såg vi en grymt cool polisbil på parkeringen och sedan var det dags att plocka en sticka som nästlat sig in under sonens nagel. Det var sannerligen inte enkelt, men efter en god stund fick jag ut den bråkiga minimala stickan och nu känns det riktigt skönt att få pusta ut i hemmets lugna vrå igen.