Darth Vader dyker upp

När jag och sonen tog en promenad idag för att köpa lite lunchmat var det ett underbart solljus ute och jag tvungen att ta upp mobilen och ta en bild. Söte sonen kisade ordentligt med ögonen och när jag frågade om han kunde öppna dem en sekund så jag kunde ta bilden blev svaret nej.

Fast om jag ska vara ärlig tror jag inte alls att det var solen som bländade honom. Istället darrade han av skräck och knep hårt med ögonen i en förhoppning om att göra sig själv osynlig som barn gör när de är små.

Han stod ju öga mot öga med självaste Darth Vader. Det syns tydligt på skuggan.

På eftermiddagen blev det en tur till havet och där gick sonen på vattnet.

Lyckan stor, men högljudd

Idag är sonen så glad, så glad. Länge har han funderat på att köpa en elgitarr, men han har inte riktigt kommit sig för och eftersom det är hans pengar och han som måste vilja spela, så har jag inte tjatat det minsta. I förrgår bestämde han sig för att köpa en. Nu hade han funderat tillräckligt, så raskt bestämdes det att han skulle åka till Göteborg med sin pappa på lördagen för att inhandla den.

När han kom hem från skolan igår hände det otroligt märkliga att han just den dagen fått veta att han kommit in på gitarrundervisning i kulturskolans regi. Det kändes helt surrealistiskt, för han har stått i kö i ett par år och han syster fick köa ännu längre innan hon fick plats i höstas.

Idag kände han sig därför hur motiverad som helst att köpa den där gitarren och nu står han där i källaren och bekantar sig med den. Lyckan är stor. Och högljudd.

Dottern har varit på shoppingtur med bästa väninnan idag (ensamma för första gången i köpcentret utan föräldrar) och när hon kom hem var hon snäll nog att ställa upp på att bli fotograferad i snön, för det måste verkligen dokumenteras att vi till slut fick det där vackra vita fluffet på våra breddgrader också.

Ikväll ska vi en film som har tydlig anknytning till vår USA-resa. Vi ska följa med Tom Hanks ut i rymden i Apollo 13. Ska bli extra kul när vi tillbringat en hel dag på Kennedy Space Center.

Behagliga efterdyningar

När sonen var bebis var han extremt morgonpigg. Han vaknade gärna strax före halv fyra på "morgonkvisten" och var sedan vaken till tiosnåret då han sov någon timme. Under den vakna tiden satt jag med honom i sängen och sjöng eller läste sagor, för att inte väcka de andra i familjen.

Sedan följde flera år när han vaknade mellan fem och sex. Inte alltid så kul på helgerna, men vi skaffade en TV i sovrummet och så kunde jag ligga och tryna, även om jag inte somnade om, medan han tittade på Dora och Kommissarie Gadget. Mysigt.

Väldigt praktiskt var det under dagisåren och de fyra första skolåren, för jag har inte behövt väcka honom en enda gång. Jag har faktiskt aldrig behövt släpa en trött son till förskolan eller skolan, utan pigg och glad och på lätta dansanta fötter har han alltid studsat dit.

Under hösten som gick har han dock börjat sova lite längre, så nu när han går i fjärde klass händer det att jag väcker honom. När jag väl gjort det är han lika pigg som vanligt, så fortfarande är det ingen tröttis som släpar sig upp.

Igår var vi hos fina grannar och kom inte hem förrän efter ett och barnen var med hela kvällen, så de var rätt trötta när vi stoppade dem i säng.

Eftersom vi nyligen var i USA och är lite bortkollrade i tiden ännu sover sonen bättre och längre än någonsin. Idag vaknade han så sent som 9.40 och då hade jag redan varit uppe i någon timme. Så skönt för honom att han kan sova så länge.

En behaglig efterdyning efter resan, tycker jag.

Dottern har alltid varit precis tvärtom. Jag har fått en av varje på de allra flesta sätt som finns, för barnen är fascinerande olika. Dottern är så kvällspigg att jag nästan fick muta ner henne i sängen vid midnatt under flera år. Först när hon började på dagis vid fyra års ålder började det bli lättare att få henne att somna, för då var hon ju tvungen att gå upp på morgonen och jag kunde inte längre låta henne sova så länge.

Nu, när hon snart blir tonåring, älskar hon att sova riktigt länge på morgonen, så när vi andra funderar på lunch har hon knappt ens tänkt på frukost.

Hur har ni det på sovfronten? Fick ni någon mysig sovmorgon denna lördag?

En dag i verkligheten

Eftersom söte sonen och hans klass redan är inne på sin fjärde lärare denna termin har det varit lite stökigt och oroligt i klassen. Det är klart att ett gäng tioåringar påverkas av att det kommer tre nya till klassen, en av dem var vår son som flyttades dit med två flickor ur sin gamla klass för att den förra skolan lades ner i samband med sommarlovet, och deras tidigare lärare hastigt och lustigt bestämmer sig för att flytta till Thailand. Den nya läraren kom inte loss från sin tjänst, utan tre vikarier på ett pärlband efter varandra fick ta hand om klassen istället.

Inte konstigt att det blir lite stökigt, kan jag faktiskt tycka.

Den nye läraren efterlyser därför mer vuxennärvaro i klassen och självklart hjälper vi till med det i den utsträckning som vi kan. Jag, som jobbat som lärare i tolv år, ser fram emot att få vara med en dag.

Det enda jag inte ser fram emot är lunchen. Jag kommer, som vanligt, att vara en dålig förebild, eftersom jag inte kommer att äta maten. Det ser alltid lite illa ut, tycker jag, men jag kan inte hjälpa det. Jag gillar inte skolmat, även om jag önskar att mina smaklökar kunde jubla åt det, och dessutom äter jag inte kött eller fågel.

Jag får snällt sitta där och le istället. Som tur är slutar sonen redan klockan 12.40 idag och då kan jag åka hem och äta något.

Nu beger vi oss mot verkligheten och det gäller att hålla i hatten, för även om vinden mojnat sedan stormen igår, så blåser det fortfarande.

Vilken grym effektivitet

Jag vet att jag har en son som har tränat en del på skjuta via datorspel som är alldeles för läskiga för hans mesiga mamma, men jag måste ändå säga att jag blir lite imponerad när jag studerar hans resultatlapp från Laserdome i torsdags.

Hans lappar låg och drällde på köksbänken och när jag nu skulle lägga in dem i hans rum slängde jag ett öga på siffrorna igen. Lite noggrannare den här gången. Jag visste att han varit näst bäst av alla 25 på rundan, men riktigt hur bra han var hade jag inte koll på.

De två lagen bestod av både vuxna och barn i en härlig blandning och och vårt lag bestod av 13 skyttar. Totalt lyckades vi skjuta ihop 24 869 poäng i det röda laget och där stod sonen för hela 8 632 poäng. Han lyckades alltså helt själv skrapa ihop en tredjedel av alla våra poäng fast vi var 13 personer med likadana vapen. Inte illa.

Redan där är jag imponerad - för vilken precision och vilken insats. Svenska försvaret skulle älska honom.

Mest fascinerad är jag nog ändå av något annat, nämligen hans effektivitet. Jag må vara upplärd av en gammaldags mattelärare, men han hävdade envist år efter år att det bara fanns 100 %. Min käre make är likadan. Han blir alltid irriterad när någon säger att de är 110 % säkra på något eller satsar 110 %. 100 är liksom allt. Det räcker så.

Det skulle man kunna tro, men icke då. I Laserdomevärlden kan man vara betydligt mer effektiv än bara 100 %. Effektiviteten när min son sköt med sin laserpistol var 170,9 %. Grym effektivitet, måste jag säga.

Det vore trevligt om den kunde användas till annat än att skjuta folk ...

Joanna på krigsstigen

Nu släpper jag allt intellektuellt och satsar på att ta fram jägar- och överlevnadsinstinkten istället. Det är dags för laserdome med söte sonen, hans klasskompisar och alla familjemedlemmar på årets första klassaktivitet. Jag hoppas innerligt att min familj och jag hamnar i samma lag och inte ska tävla mot varandra.

Att bli skjuten av sina barn går väl inte heller an, men jag tänker inte skjuta dem i alla fall. Hellre blir jag utan poäng. Tar jag leken/spelet/tävlingen för allvarligt? Inte då. Det låter ju bara för hemskt.

Jag har inte spelat laserdome sedan min möhippa 1997. Då såg jag ut så här.

Uppdatering: Det blev en svettig och rolig kväll där hela familjen var i samma lag, så vi skulle i möjligaste mån undvika att skjuta varandra för det ger bara minuspoäng - passade mig perfekt. Dottern sköt jag inte, för hon syntes så bra med sitt enorma fluffiga nästan självlysande hår (hon är väldigt blond och det är effektfullt i ljuset där), men stackars sonen smet om hörnet vid ett tillfälle och då skyndade jag mig att skjuta. "Men mamma!" hörde jag då muttrande från honom... Suck. Sorry.

Vi var 25 i vår omgång och skicklige sonen var näst bäst av allihop, medan jag kom som nummer 16. Jag sköt helt klart för många i mitt eget lag. Jag är inget att ha i strid. I knew it.

Strukit annat än ord

Högen till vänster är sonens och resten är dotterns... Ungefär samma färger
till båda; rosa, vitt och svart. Och så dotterns älsklingsfärg orange.

Jomenvisst, det finns ju annat att stryka än ord, faktiskt. De senaste månaderna har jag ägnat massor av timmar att fara fram med min välvässade machete över mitt stackars blödande manus och en del hushållssysslor har fått stå tillbaka.

Jag tycker egentligen inte att det är så vansinnigt tråkigt att stryka kläder, men väldigt tidskrävande och därför har jag skjutit på det ett tag medan andra saker, som att stryka ord, har prioriterats. I samband med att flitiga dottern har gjort om i sin garderob blev det ett berg av kläder från hennes ansenliga samling som plötsligt dök upp i tvättstugan och nu har tvättmaskinen gått nästan konstant i tre dagar.

En mycket kär väninna ringde mig idag och vi har inte pratat på alldeles för länge så jag satte på mig mitt fina headset och så babblade vi på medan jag strök och strök. Länge, länge pratade vi om allt möjligt och vips hade jag arbetat mig igenom det allra mesta av min gigantiska strykhög.

Samtidigt snurrade maskinen med ny härlig tvätt, så i morgon kommer jag att kunna stryka tre maskiner till, om jag skulle vilja.

Men det vill jag inte. Det får ju vara någon måtta med strykivern.

Dagens roliga gåta

Jag brukar inte bombardera er med gåtor, men nu råkar det bli två dagar i rad. Den här är faktiskt så rolig att jag inte kan låta bli att lägga upp den. Dagens spännande och roliga gåta lyder:

Varför sticker det upp något mystiskt ur sonens jacka?

Den som kan gissa det rätta svaret kommer verkligen att förtjäna priset som är att jag skriver i din blogg att du är supersmart och grym på att gissa gåtor.

Jag tog bilden när vi var på promenad i Åsa som ligger ett par mil söderut. Där finns ett vackert naturreservat och fler bilder därifrån kommer lite senare. Vi fick en riktigt skön tur med helt klarblå himmel och en massa friska vindar.

Nu blir det grillad lax och minsann pommes frites till - det hör inte till vanligheterna.

Pirrpirr - det kom!

Som jag väntade! Jag skrev en krönika om godis, gjorde ett tiotal örhängen och städade undan på matbordet. Till slut började det bli lunchdags och eftersom det bara varit söte sonen och jag hemma idag, så slog vi till med en lunch på stan.

Vi behövde ändå åka in för att handla godis för 200 kronor till sonen. Hoppsan! Behövde vi det? Vad skrev jag nu? Visserligen har jag just idag skrivit en krönika om godis, men vem behöver handla godis för 200 spänn samtidigt och dessutom till en enda unge?

Men jodå, det finns en naturlig förklaring till allt och mer och detta kan ni läsa här. Checkarna höll nu på att gå ut så det var hög tid att lösa in dem mot ett par kilo godsaker.

Just som vi steg ut genom ytterdörren kom den gula postbilen om hörnet och jag skuttade på lätta fötter fram till brevbäraren som hade en enda sak till oss idag. En enda sak och den var tillräckligt stor för att kunna vara det jag var intresserad av, men jag vågade ändå inte riktigt ropa hej.

Ivrigt vände jag på den bruna vadderade påsen och jodå, det var rätt avsändare, så nu vore det väl knepigt om det inte var rätt innehåll? Jag öppnade snabbt och forcerat. Och där låg...

En bunt med småhäften!

Det hade jag inte väntat mig. Allt i bokbranschen utifrån ett författar-förlagsperspektiv är alltid helt nytt och oväntat för mig. Jag trodde att jag skulle få en bok som satt ihop. Med omslag och allt. Jag hade till och med mejlat för att fråga om jag skulle få omslaget också och det skulle jag. Men det låg inget i dagens post, så det fick bli ett nytt mejl.

Då fick jag veta att omslaget hade blivit lite försenat, så det lämnar tryckeriet idag istället. Det är inte borttappat - skönt.

Så nu sitter jag här och ska korrekturläsa ett knippe småhäften. Det är visst det som kallas plotter.

Idag tjuvstartar mina fina grannar chardonnaytimmen redan klockan 16 och då får jag slita mig en stund. Jag tror att jag ska ta med mig min fina bunt och läsa hela tiden visa dem!

Provtryck på väg - tjohoo!

Både jag och söte sonen är riktiga inomhusråttor. Vi trivs alltid allra bäst framför datorn och det är också där vi tillbringar den största delen av vårt vakna liv. Käre maken tycker dock att vi borde vistas ute mer och få både frisk luft och motion. Lätt att hålla med på ett intellektuellt plan, men det är nästan alltid fel väder; för kallt, för varmt, för regnigt, för halt, för mörk, för blåsigt...

I morse mejlade han mig från jobbet och där stod en enda mening.

"ta en långpromenad med sonen idag!"

En sprillans ny tvättstuga för båtar - fast båten får inte plats.

Inget trams med stor bokstav i början av meningen eller i sonens namn och heller inget trams i form av puss och kram och jag älskar dig och sånt larv, utan en ren och rak uppmaning. Då är det bäst att lyda, tänkte jag och tog på mig vinterjackan. Jag lyckades även få med både kameran och sonen i farten.

Eftersom det är så grått och trist ute tog jag vår lilla vattentäta kamera, men det blev många fina bilder ändå, för den är heller inte dum. Vi gick ner till vår kombinerade badstrand och båthamn och nu var alla båtar utom en uppdragna på land.

Sen gick vi genom en liten skog och där gjorde jag ett meddelande till er alla som jag sedan fotograferade. Eftersom jag är en retsam typ, så lägger jag inte upp bilden på meddelandet nu, utan det kommer lite senare ikväll, när ni har kämpar klart med det mesta för dagen och behöver muntras upp lite.

Efter en dryg timme kom vi äntligen hem igen och genast slog jag på datorn, förstås. Då började det pirra ordentligt i magen för i inkorgen låg ett mejl från tryckeriet. Jo, minsann.

Om inte Posten sölar till det (och det är tamesjutton säkrast för dem att de inte gör det!), så har jag mitt provtryck i handen i morgon, för idag postar de det i Falun.

Tänk att jag imorgon kommer att sitta med min egen bok i handen. Klar. Eller i alla fall klarish. Jag kan ju fortfarande hitta något korrfel eller så och då kan vi fixa det.

Jag känner på mig att det kommer att bli en grym fredag.

Gura och bira

När Oleg var med i Idol och körde sin egenhändigt skriva låt Electropop blev det en given hit och snart spelades den in med snyggt discodunk. Söte sonen har trallat mycket på den sedan han hörde den första gången och igår gjorde han det igen. Då funderade jag över om han förstår texten.

"Tar en gura och tar en bira" är kanske inte helt givet för en tioåring, så jag frågade honom om han visste vad gura betyder.

- Ja, det är en akustisk gitarr.

Jag skrattade gott, för nog var det snyggt att han slängde in akustisk också och det påpekade jag.

- Man kan ju inte säga gura om en elgitarr, svarade han då.

Nej, det kan man nog inte, men jag hade bara väntat mig att få svaret gitarr, kort och gott, om han nu alls visste svaret. Nästa fråga blev klurigare, för vad är en bira?

- Det tror jag är en balalajka.

Då skrattade jag ännu mer, för han vet tydligen vad en balalajka är och tycker att det passar bra ihop i orkestern tillsammans med den där guran.

Jag förklarade för honom att det faktiskt betyder öl och sedan visade jag honom i allmänbildningssyfte den här låten med Markoolio. Lite skönt måste jag säga att det känns att han vet exakt vad en gura är, men inte har en aning om vad en bira är. Här sveps det ytterst sällan bira...

Nog är det skum konst?

När vi bestämde oss för att köpa hus för drygt tolv år sedan kikade vi på en massa platser från Göteborg och ända ner till Varberg. Efter ett tag blev vi särskilt intresserade av Onsala, en vacker halvö i Kungsbacka kommun, och vi bestämde oss för att koncentrera vårt sökande hit.

Jag blev alltmer höggravid och lätt desperat efter ett rede att föda i, så när vi inte hittat något hus via mäklare satte vi in en egen annons. Jag tror det var tolv personer som ringde och faktum är att det allra första huset vi tittade på av dessa blev det som valet till slut föll på.

De har monterat ner skolans namn som brukade stå på
väggen, men lamporna som lyste på namnet är kvar.

Huset i sig var inget märkvärdigt, men mycket trevligt och en rätt så stor och lättskött trädgård fanns det också. Det allra bästa med huset var dock läget. Det låg perfekt, möjligen bortsett från att det saknade havsutsikt, men vi har ju ben att gå med och längre än så är det inte.

Det var 300 meter till en välsorterad butik, flott fiskaffär, posten (som förstås är nedlagd för länge sedan), frisersalong och andra småbutiker. Dessutom 350 meter till vårdcentralen och till det dagis där jag hoppades att barnen så småningom skulle få börja, vilket de också gjorde.

Det var vidare bara 150 meter till skolan där barn i åk 0-5 går och 200 meter till åk 6-9. Krypavstånd till allt alltså. Perfekt.

Men det var en sak som jag tyckte var lite skum och det var figuren på skolgården. På bilden ser ni sonen sitta på gubben, men nog står gubben i en väldigt skum position? Jag kan säga att vi har haft många vänner på besök som har undrat om det är lämpligt att gubben står så där bredbent och lutar sig fram på en skolgård för sex- till elvaåringar. "Jaha, man svänger alltså av till höger efter den obscena gubben?"

Öh, ja.

Nu förstår jag ju inte alls vad de menar för själv associerar jag till yoga, men även yoga kan ju vara skumt på en skolgård? Kanske därför de lade ner skolan i våras?

Lek gärna med maten

Innan spagettin är kokt är det lätt att sticka stråna rakt igenom korvbitarna.

Så länge man inte slänger maten vilt omkring sig gör väl inget om man leker med den lite? Det kan aldrig skada med lite humor en grådaskig söndag.

Praktiskt att kunna slänga ner all mat i samma kastrull.

Så här rolig lunch gjorde jag till mina barn idag. Jag ska ärligt säga att jag inte hittat på det själv, utan en vindsurfare som var här igår kväll tipsade mig, men det är ju lika kul i alla fall.

Färdigkokt och väldigt rolig lunch!

Barnen tyckte också att det var skoj. Särskilt sonen. Analytiska dottern undrade mest om jag verkligen hade gjort mig allt detta besvär om jag inte hade haft bloggen att lägga upp det på sedan.

Söte sonen uppskattade maten mest.

Hon har en poäng, men jodå, jag har gjort andra kul matsaker innan jag hade bloggen också. Till exempel amerikanska pannkakor formade och färgade som pumpor på hallowween och spökmaränger.

Nu tar vi på oss vinterjackor och ger oss till surfstranden, för att se om det blir något SM för käre maken och hans vindsurfande konkurrenter vänner.

Vilken fin present!

För exakt en vecka sedan fyllde jag år och sonen var lite olycklig över att han inte hann göra presenten i slöjden färdig i tid till den rätta dagen och det berodde på att det var studiedag en tisdag.

Idag var det dags för slöjd igen och nu fick jag min present!

Uppdraget från skolan var att göra en ask och den ask som min ambitiöse son gjorde var så stor att jag spontant kallade den för en låda. Gångjärnen var riktigt finurligt gjorda och man kan dra ut de små pinnarna om man vill ta bort locket helt och inte bara nöjer sig med att öppna det.

Jag tycker att det är en alldeles fantastiskt fin present och jag undrar vad jag ska lägga i den.

Det får onekligen plats en del!

Två karatebarn utan strumpor

Nu har båda barnen fått karatedräkter, eftersom de tycks gilla sporten. Med tanke på allt tjat om strumpor idag känns det lite kul att de inte får ha strumpor på sig när de tränar - varken maka eller omaka.

Med tanke på hur barnen slarvar bort strumporna borde vi kanske köra barfota jämt istället.

Gruppen de tränar i består av väldigt blandade åldrar och jag skulle tippa på att de yngsta är sju år och de äldsta 60. Det ser både trevligt och kul ut.

Fina är de i alla fall i sina dräkter, både sonen och dottern, och bugar så flott på en lång rad innan de börjar och avslutar sedan på samma belevade sätt. Snyggt.

Lyckat och svettigt kalas

Vilken härlig eftermiddag de sju kalaspojkarna fick tillsammans medan regnet vräkte ner utanför lokalen. Det var ett rasande tempo hela tiden och inte en enda död minut.

Först ut på listan över galna och roliga aktiviteter var laserdome och det var hela 40 personer som sprang runt på banan och sköt samtidigt. De har alltid flera kalas som går av stapeln samma tid, så de inte ska behöva leta alltför länge för att hitta någon att skjuta.

Att fånga kvicke sonen på bild var dessvärre betydligt lättare sagt än gjort.

Den översta bilden tycker jag ändå är rätt rolig för där är det hans röda lampor på västen som hinner röra sig längs hela uppgången innan slutaren på kameran sluts. Att ta med blixt, som jag gjorde på nästa bild när själva tävlingen var över, ger inte samma känsla och färger, så därför körde jag lite utan blixt också.

Alla var totalt genomsvettiga efter fyrtio minuters intensivt löpande och klurigt spaningsarbete efter fiender. Ansiktena var högröda, håret blött och det ångade genom kläderna när det var dags för korvåbröd och massor, massor av läsk. De var lika törstiga som om de vandrat en månad i öknen.

En liten godispåse hann de också få innan det var dags för nästa äventyr. Då blev det ridning på en mekanisk tjur och den var betydligt lugnare än den som tappra dottern satte sig på under skolresan i våras. Den här rörde sig hyggligt sakta och ändå flög stackars sonen av efter endast tre sekunder.

Som tur var fick han testa en gång till och då lyckades han hålla sig kvar i hela tolv sekunder. Det var i alla fall en ökning med hundratals procent och han var nöjd och glad.

Flest gapskratt rev sumobrottningen ner, för alla såg förfärligt festliga ut i den klumpiga dräkten och det var inte alls lätt att få ner motståndaren på mattan eller knuffa ut honom. De kämpade lika mycket som de skrattade och det var riktigt roligt att både se och höra dem.

Nu pustar nog alla ut  i hemmet lugna vrå och pysslige sonen har redan gett sig i kast med en av alla sina fantastiska och uppskattade presenter, en sprillans ny legosats.

Sonens laserdomekalas

Sonens grymma kalasinbjudan som jag och käre maken gjort.

Det har sina sidor att fylla åt mitt i sommaren, för eftersom många är bortresta så har vi väntat på att ha kalas för sonen som fyllde tio år den 19 juli.

Den spännande historien om hans födelse och de fruktansvärda veckorna innan har jag skrivit om tidigare.

Idag är det äntligen dags för honom att ha sitt efterlängtade kalas med kompisarna och han har valt guldvarianten av ett laserdomekalas. Det betyder att han och hans sex närmaste vänner kommer att inleda festligheterna med en laserdomeomgång och sedan testa att rida på en mekanisk tjur.

Slutligen får de även prova på minisumobrottning i roliga och klumpiga kläder. Korvåbröd blir det modesta kalasmaten, valfri glass till efterrätt och så förstås en liten godispåse till alla.

Snälle sonen har även köpt lite extra godis till sina vänner, för han vann en tävling i våras där han skulle gissa rätt på hur mycket påskgodiset i korgen vägde. han gissade 5,3 kg och det visade sig stämma alldeles perfekt. Det blev en hel del strul med att få ut priset, men efter någon dryg månad kom det godischeckar på 400 kronor till den lycklige vinnaren.

Nu har han köpt Premiyum lyxgodis till sig själv och över ett kilo vanligt lösgodis till sina kalasvänner och det ska ge dem lite extra energi innan det är dags att ge sig ut i den mörka, luriga banan.

På studiebesök i verkligheten

Söte sonen har aldrig påstått att de nya klasskompisarna på den nya skolan slukar honom som om de vore stora och glupska lejon, men idag ska jag ändå följa med honom till skolan en stund för att se hur de har det.

Han trivs väldigt bra i klassen, så de andra eleverna tycks inte vara rovdjur alls, men det ska ändå bli intressant att se hur det går till på dagarna.

På föräldramötet förra veckan, där vi fick uppleva tidernas mest intressanta matteföreläsning, diskuterades att det var lite pratigt i klassen och att det kunde vara en god idé för föräldrar som hade möjlighet att vara med en stund.

För min del tycker jag inte alls att det är konstigt att det blir lite pratigt och smått oroligt i klassen, för dels har det dykt upp tre nya elever i en redan befintlig grupp och dels visste vi vid terminsstarten att det skulle komma att bli tre olika klasslärare som ett pärlband på rad enbart under denna första termin.

Den första läraren kunde bara vara där i tio dagar och den andre får vikariera i sju veckor innan den tredje, som fått tjänsten efter den förra terminens lärare som hastigt flyttade till Thailand under sommarlovet, kan tillträda. Rörigt?

Jo, lite, så därför kan det vara bra med lite extra stöttning från en och annan förälder. Hur länge jag stannar beror på hur det känns, men till första rasten lär det i alla fall bli, så under 90 minuter kommer jag att vara i en skolsal för första gången på länge.

Spännande äventyr en fredag...

PS! Glöm inte att vara med i min tävling, där du kan vinna ett armband som jag gjort! Tävlingen pågår fram till söndag och hur du ska göra hittar du här!

Ny mössa och vackra rosor

Lite softade färger så här på höstkanten...

Söte sonen älskar att ha något på huvudet. Han har massor av hår så det är knappast för att värma sig, men sommartid har han alltid keps och känner sig förmodligen rätt naken utan.

Här är mössans (och sonens!) rätta färger!

Nu har han fått en ny mössa och genast blev det nya favoriten. Han sitter inne i sitt rum och spelar dataspel medan regnet öser ner ute och självklart gör han det med mössan på.

Jag lyckades locka ut honom ett par minuter när det var uppehåll för att kunna ta ett par bilder på honom och jag fick vara snabb, för han var som ett spänt gummiband och bara fjädrade tillbaka till sin stol framför datorn, så fort jag verkade det minsta klar.

Rosorna i trädgården var inte lika otåliga utan stoltserade så fint med sina vackra regndroppar på kronbladen. Det är alltid så vackert med rosor och dessa blommar månad efter månad på ett par meter höga rosenbuskar och jag blir lika imponerad varje år.

Ikväll är det föräldramöte på sonens nya skola och då vill jag förstås gärna gå dit, så det måste jag göra. Det betyder att sonen inte kan komma iväg på sin dansträning samtidigt och det är ju både typiskt och trist, men det känns viktigt att dels få träffa de andra föräldrarna och också få träffa den nye läraren som börjar i klassen i slutet av oktober.

De flesta föräldrarna känner varandra efter flera år tillsammans, men vi tre nya känner bara varandra. Så går det när man lägger ner en skola och jag kan tro att de andra föräldrarna är lite nyfikna på oss också, så det ska bli trevligt.

Sonen är i alla fall jättenöjd och jag tror att han mår alldeles utmärkt av bytet, för han är i den åldern att det är spännande och roligt med nya kompisar.

Mysigt smygfirande på altanen

För att verkligen njuta av sommarens sista dagar sitter vi ute på altanen och äter ikväll. Söta dottern har fått välja maten idag, eftersom det först och främst är henne vi firar, trots att hon egentligen inte fyller år förrän på lördag.

Då är dessvärre inte käre maken, tillika hennes pappa, på plats, så därför smygstartar vi lite idag. jag har gjort tre olika sorters crostini, eftersom det här är en familj med mycket blandade smaklökar. Nu finns det något för alla.

Till varmrätt blir det sedan Salviafisk med citronsås och ris och det har dottern själv önskat. Det är inte var dag något av barnen önskar vit fisk till middag, så jag slår gärna till, för detta är en mycket god och enkel rätt att laga. Dagen till ära gör jag den på torskrygg, men det går lika bra med hoki.

För att det ska kännas ännu mer som en födelsedag har jag köpt en liten prinsesstårta att överraska med - så schhhhhh....

Min romanfigur Saga Allerlöv fyller ju dessutom år just idag, så vi får äta lite tårta för henne med, tycker jag.

Räkröra i förgrunden och dotterns favorit vitlöksost i mittdelen...

Vi har en till trevlig sak att smygfira idag, men vad det är berättar jag först imorgon, för då är det den rätta dagen.

Gissa gärna vad det kan vara...

... och slutligen sonens favorit ost och skinka.