Dramatisk start på resan

Här bor vi i en tvårumslägenhet i väntan på att huset ska bli ledigt

Jag brydde mig inte om att dra ner rullgardinen kvällen innan vi skulle åka, för jag litar aldrig helt på att väckarklockan ska fungera och då kan jag alltid ha chansen att vakna av morgonsolens fina strålar i ansiktet.

Jag hade ställt klockan på 4.20, men vaknade av mig själv redan på slaget 4, så jag hoppade upp efter tre timmars sömn och kände mig pigg och glad. Det allra sista packades ner i handbagaget och sedan väcktes de trötta, men förväntansfulla barnen.

Matte sonen med hög feber sitter
ute i skuggan och svalkar sig

Strax före 5 satt vi i bilen på väg mot Landvetter en tidig torsdagmorgon på min "nästannamnsdag", Johanna-dagen.

Just som vi skulle checka in blev sonen matt och gick och vilade sig på en soffa. Klockan var inte ens 6 på morgonen och det var fullt förståeligt att han var trött och behövde vila. Vi hann knappt ens checka in innan likbleke sonen kommer tillbaka och säger att han kräkts rakt på golvet vid soffan han satt på.

Jag blev så chockad/omtumlad/förvirrad/orolig att jag inte bad personalen om hjälp att torka upp eländet. Jag kunde bara tänka på sonen och oss andra, för varför hade han kräkts? Var han bara trött eller var han sjuk och i så fall hur allvarligt?

Förra gången vi reste lika tidigt blev han också illamående, men då visade det sig andra vägen, så att säga, så första gången han kastade upp denna morgon var jag mitt i allt elände ändå ganska lugn. Lugnare än om det varit dottern, som inte har dessa magtendenser.

Vi passerade säkerhetskontrollen och åt frukost på ett café. Arme sonen drack två klunkar drickyoghurt och lade sig sedan på soffan och vilade.

Planet var en kvart försenat, men när det var dags att gå ombord klockan 7.35 fick han resa sig motvilligt. Han hinner inte mer än ställa sig upp så kaskadkräks han över hela golvet och även över sina crocks, som irriterande nog har hål att släppa igenom spyan rakt in till fötterna.

Vackra solrosor växer vid hotellet

Alla andra matgäster stirrade förfärat på den lille tioåringen som gång på gång kastade upp alldeles bredvid dem och jag led. Den här gången hade jag dock sinnesnärvaro att be personalen om hjälp med upptorkning.

Vi gick ombord och hoppades på det bästa, att det hela bara berodde på den tidiga timmen, men efter en timme i luften var det dags för den tredje kräkattacken, som tur är spydde den skicklige och pricksäkre gossen rakt i påsen avsedd just för ända målet. Den hade vi sett till att han plockat ut stolsfickan och satt med i handen.

Han fick genast en en ny att hålla krampaktigt i och så försökte han sova samtidigt, för nu var han verkligen helt slut.

Vi landade lugnt och fint och tog en taxi till hotellet - hela tiden höll sonen spypåsen i handen, för vi ville inte förstöra taxichaufförens bil och det gick faktiskt både bra och kräkfritt ända till hotellet.

Där bäddade vi ner pojken och han stensomnade. Så fort han var vaken fick han ett par matskedar vatten, men han sov i nästan fem timmar. Under tiden steg febern undan för undan och han hade nog närmare 40 grader när han vaknade till och fick vätskeersättning.

Vid åttatiden på kvällen åt han en liten brödbit med smör och drack i ett enda stort klunkande 3 dl kallt och gott vatten. Efteråt föll han i djup sömn ännu en gång och när han vaknade till vid 3-4-tiden på natten kändes han betydligt svalare.

Vid 8 kom han in och sa att han var frisk och pigg och det var som ljuv musik i mina mammaöron. Till frukost blev det ostmacka och chokladmjölk och varken febern eller kräkattackerna återkom.

Framåt lunch vågade han sig till och med ner till poolen, där jag och hans syster befann oss. Jag sträckläste Som någon annan bäddar av Hanna Lans och började på den så sent som igår eftermiddags och redan vid lunch idag var den utläst.

Det var en mycket gripande berättelse om en ung svensk kvinna som faller pladask för en flott amerikan och efter några år och en son börjar en tuff vårdnadstvist. Jag ska skriva lite mer om den framöver, men det gick inte att lägga ifrån sig den, för jag var bara tvungen att få veta hur det skulle gå och jag är nyfiken på hur hon och sonen har det med Mannen idag...

Nu har vi just ätit lunch, grekisk sallad och tsatsiki för min del, och nu passar det fint med ett litet pooldopp igen. Till och med käre maken är med oss, för det blåser för lite för att han ska kunna vindsurfa. Trevligt för oss, men synd för honom.

Jag tog redan nu en bild på pokalen käre maken har införskaffat och som man kan vinna i vindsurfingtävlingen, men förhoppningsvis kommer jag att kunna ta en ny bild framöver när han vunnit den!