Margot W och jag på SVT

När vi hade Öppet Hus på SVT fick alla ha en jeansskjorta med loggan
på sig och den hittade jag igår långt in i garderoben - vilka minnen!

När jag gick på Journalisthögskolan gjorde jag min långa praktik som nyhetsreporter på SVT i Karlstad. När terminen var över var det dags för examensarbete och då gjorde jag och en klasskompis en film om hantverkare och denna film gjorde vi också i Värmland. Det betydde att jag kunde jobba extra som nyhetsreporter på dagarna (och få lön - tjohoo!) och så satt vi med filmen på kvällarna och nätterna.

Så fort jag fick mitt examensbevis började jag jobba heltid som nyhetsreporter på redaktionen i Karlstad och hyrde ett litet rum i ett hus på andra sidan Klarälven. Käre maken, som jag då endast var sambo med, bodde kvar i Göteborg och jag veckopendlade i ett par år.

Som reporter arbetade jag en vecka som morgonreporter, en annan som kvällsdito och därmellan fanns två olika dagpass också. Mina reportage sändes dagligen på det som då hette Tvärsnytt men idag Värmlandsnytt och minst en gång i veckan, ofta ett par eller flera gånger, sändes inslagen även på Rapport och Aktuellt. Det var extra kul, för då kunde min familj och mina vänner hemma se vad jag haft för mig under dagen.

Det hände då och då att det kom en gäst som skulle vara med i direktsändning från vår studio i Aktuellt och då var det alltid kvällsreportern som tog hand om gästen. En kväll kom Margot Wallström, för hon bodde ju i Värmland, och plingade på dörren. Jag skuttade ner, släppte in henne och lotsade henne en trappa upp till studion. På vägen upp frågade hon om hon skulle sminkas.

Jag förklarade för henne att sminkösen bara jobbar dagtid och inte med nyheter, utan bara med Livslust, Hajk och den typen av program. Jag trodde att hon redan visste hur det förhöll sig, för hon borde varit gäst där förut. Hon svarade då:

- Jo, jag vet, men jag tyckte att du såg ut som en sminkös så jag trodde jag skulle sminkas.

Det tyckte jag var så kul och jag tog det också som en komplimang innan jag förklarade att jag var nyhetsreporter.

När sändningen väl började var allt ljud och ljus testat, det obligatoriska vattenglaset framställt och allt verkade kanonbra. Jag stod bredvid, redo att rycka in om något behövdes fixas, men allt flöt fint och Margot svarade på alla frågor utan problem.

När sändningen var över och lamporna släcktes pustade vi alla ut, för det är alltid en liten anspänning med direktsändning inför en eller två miljoner tittare. Först då fick vi veta. Proffset Margot Wallström hade inte med en enda min avslöjat hur fruktansvärt svårt det var att hålla tungan rätt i munnen när hon svarade på frågorna.

Hon hade nämligen under hela tiden haft medhörning med fördröjning i sin öronsnäcka. För den som inte riktigt förstår hur gräsligt svårt det är att prata då kan jag säga så här; det är nästan omöjligt.

Det som händer är att hennes eget tal studsar hela vägen till Kaknästornet och dyker upp i hennes öra igen en eller ett par sekunder efter det att hon sagt det. Det blir som ett eko och instinktivt hajar man då alltid till eftersom det är väldigt svårt att prata i munnen på någon annan eller i det här fallet på sig själv. Instinktivt lyssnar man på vad den andra har att säga och det brukar bli en galet hackig intervju.

Dessutom måste intervjupersonen hela tiden vara beredd på att bli avbruten med nya frågor från Aktuelltstudion, så det går inte att koppla bort allt ljud man har och bara köra på. Margot var ju tvungen att lyssna på de nya frågorna hela tiden. Av allt detta märktes inte någonting i sändningen.

Hon är ett proffs. Det är inte konstigt att sossarna vill ha henne som partiledare, men efter att ha sagt nej i så många år ser jag det som helt osannolikt att hon plötsligt skulle ändra sig. I så fall skulle hon gjort det för flera år sedan.

Kanske till och med redan när Göran Persson (som jag för övrigt intervjuat ett par gånger medan han var statsminister och det är faktiskt också en rolig historia, men den får jag dra en annan gång) blev partiordförande. Då hade det känts mer rätt i tiden.

Nu önskar åtminstone inte jag Margot detta öde - vilket rysligt uppdrag att vända deras sjunkande siffror. Går det ens?

Det ömtåliga, vackra livet...

Jag gråter till de flesta TV-program. Sådan har jag alltid varit och inte blir det bättre med åren. Antagligen började det någonstans vid Lilla huset på prärien. Snyft och snörvel en kväll i veckan.

Trösten var att vi alltid fick en äggkopp med Nonstop att mumsa på under tiden. Det var ju inte tänkt som tröst, förstås, utan mer ett sätt att få lite lyx i vardagen, men nog passade det bra.

Nu när kvalomgångarna i Idol sänds varenda kväll har jag fullt sjå att torka tårarna konstant, för vårt land är fullt av talanger som rör vid mitt hjärta. Vilka begåvningar, vilka röster, vilka ungdomar. Inte undra på att tårarna trillar. Inte ens Alexander Bard kan ju låta bli. Och han kallas ju ändå Lucifer.

Det finns ett program på SVT som jag gråter till av en helt annan anledning. Det heter En andra chans och handlar om fyra unga människor som efter olyckor av mycket varierad art blivit förlamade i olika grad. Det är ett väldigt finstämt och känslosamt program, utan att för den skull tippa över och bli sentimentalt och smetigt.

Anne Lundberg är programledare för det hela och hon gör ett riktigt fint jobb här, tycker jag. Dessutom har de fått tag i fantastiska och inspirerande människor som det är lätt att engagera sig i.

En andra chans ska jag också ge den här orkidén. Fast den inte har ett enda litet blad kvar ifrån sin glans dagar. Den hade förpassats från fönsterbrädan till köksbänken och bara väntade på att bli nerburen i källaren för att sedan kastas i soporna. Häromdagen lyckades jag till råga på allt välta den, så den trillade i golvet så att så gott som alla dekorationsglasbitar som täckte den barkiga jorden flög ut över köksgolvet.

Morrande ställde jag upp blomskräpet på bänken igen och tog muttrande fram dammsugaren. Det rasslade rejält när allt glas åkte in i röret och sedan glömde jag bort blomman i ett par dagar igen.

Nu skulle den i alla fall slängas. Den var ju död, tänkte jag. Stendöd och nästan rutten.

Men när jag stod med den i handen och skulle tippa ner den i soppåsen fick jag syn på något. En liten enveten, livskraftig blomstjälk är så sakteliga på väg upp! Trots att det inte finns ett endaste litet grönt blad och hela växten ser avliden ut, så spirar livet. Det ömtåliga livet som jag brutalt nog höll på att avsluta.

Jag blev alldeles rörd igen. Livet är ömtåligt, det är sant, men också både starkt och tåligt.

Och väldigt vackert.

Joanna - känd från TV

Bilden är tagen mitt i pratet på SVT Play...

Det blev en både kul och intressant kväll på SVT igår och jag hade väldigt svårt att varva ner och komma till ro efteråt, så det har blivit väldigt lite sömn i natt. Bara ungefär tre timmar...

Vi hade bestämt att jag skulle plocka upp två bokcirkeltjejer som bor i närheten, så vi skulle få sällskap in till TV-huset på Lindholmen, men när klockan började närma sig erbjöd sig en av tjejerna att ta bilen till mig, för att jag skulle slippa omvägen och så fick det bli.

Så snart hon kommit satte vi oss i bilen och åkte vidare till nästa tjej. Jag som har jobbat på SVT var inte alls lika uppjagad som de andra, men det är klart att det pirrade lite, för jag är inte van att vara framför kameran, utan bakom.

Belinda Olsson har också en bokcirkel fick vi veta!

De andra tjejerna sa flera gånger att de ville åka hem igen och att de inte ville prata på TV, men jag som vet hur kloka de är lugnade dem med att om de nu fick chansen att säga något skulle det gå alldeles utmärkt bra.

Vi hittade fram till SVT och sammanstrålade med ytterligare en tjej ur vår bokcirkel och en annan tjej som har en annan cirkel och är väldigt pratsam och orädd.

När vi kom in i TV-studion såg vi att vi hade fått fina platser och jag hamnade dessutom tjusigt nog bredvid en av huvudpersonerna, Marita Johansen, kultur- och nöjeschef på Nerikes Allehanda, och den som gjort mejlväxlingen med Håkan Nesser offentlig på sin blogg.

Marita Johansen var klok, välformulerad
och trevlig att prata med.

Programmet inleddes med en debatt kring att ha Idolliknande auditions för att hitta rätt personer till Clarion Hotel och man kan ha tusen åsikter om det är en bra metod, men jag tycker att den ansvariga Ulrika Rosén skötte sig utmärkt och hade bra argument för sin metod att hitta nya människor att anställa.

Därefter var det dags för kritikerbråket, som det har kallats. Marita Johansen skrev i somras en lite sval recension där hon framför allt kritiserade slutet i Håkan Nessers senaste bok Himmel över London och det fick honom att reagera och undra om det var hon som inte kunde läsa eller han som kunde kunde skriva.

Precis som jag tyckt när jag läst både mejl och annat på hennes blogg var hon väldigt välformulerad och klok även här och det var kul att få träffa henne IRL. Vi passade på att prata med henne efteråt också och hade en alldeles egen liten debatt där vi pratade om kritikernas roll och att de skriver för läsarna och inte för författarna. Mycket intressant och mycket givande.

Håkan Nesser eftersnackar

Trevligt nog skrev Marita om oss och vårt samtal på bloggen sedan och jag håller med henne om att vi inte riktigt fick chansen att komma till tals ordentligt. Vi hade och har massor av åsikter, men det var svårt att slåss om utrymmet och jag var den enda som lyckades klämma in en eller möjligen två meningar. Mitt inlägg i debatten kommer 28.55 in i Debatt.

När jag pratat klart vände sig Nina Lekander, från Expressen, om och sa att det var bra sagt! Då blev jag glad!

De andra bokcirkeltjejerna sa ingenting, även om en viftade och försökte ge sig in i debatten.

Thomas Bodström avslutade kvällen med att ta ställning för den svenska journalisten Dawit Isaak som suttit fängslad i Eritrea i hela tio år. Bodström tycker att det är dags att ta till juridiken och inte förlita sig på den tysta diplomatin länge. Det är lätt att hålla med honom. Fast jag tycker nog att det borde gjorts för ungefär nio år sedan.

Eftersnacket med Marita var som sagt en fin avrundning på Debattkvällen och när vi boktjejer åkte hem tillsammans,  fyra kvittrande flickor i samma bil, var vi alla både nöjda och glada, trots att det inte blev så mycket sagt som vi hade hoppats på.

När jag hade släppt av alla flickorna vid sina hem och skulle parkera bilen på vår uppfart såg jag en svart bil stå utanför vårt hus. Jag tyckte att det var väldigt konstigt, för vi hade ju inga gäster hemma.

Då slog det mig att tjejen som jag släppte av sist hade kommit till mig i bil några timmar tidigare. Så kan det gå när man är så uppe i varv efter en intensiv TV-kväll. Jag försökte ringa henne direkt, men eftersom hon stängt av mobilen inför TV-inspelningen gick hon inte att nå. Hon får ta en morgonpromenad och hämta bilen istället...