Margot W och jag på SVT

När vi hade Öppet Hus på SVT fick alla ha en jeansskjorta med loggan
på sig och den hittade jag igår långt in i garderoben - vilka minnen!

När jag gick på Journalisthögskolan gjorde jag min långa praktik som nyhetsreporter på SVT i Karlstad. När terminen var över var det dags för examensarbete och då gjorde jag och en klasskompis en film om hantverkare och denna film gjorde vi också i Värmland. Det betydde att jag kunde jobba extra som nyhetsreporter på dagarna (och få lön - tjohoo!) och så satt vi med filmen på kvällarna och nätterna.

Så fort jag fick mitt examensbevis började jag jobba heltid som nyhetsreporter på redaktionen i Karlstad och hyrde ett litet rum i ett hus på andra sidan Klarälven. Käre maken, som jag då endast var sambo med, bodde kvar i Göteborg och jag veckopendlade i ett par år.

Som reporter arbetade jag en vecka som morgonreporter, en annan som kvällsdito och därmellan fanns två olika dagpass också. Mina reportage sändes dagligen på det som då hette Tvärsnytt men idag Värmlandsnytt och minst en gång i veckan, ofta ett par eller flera gånger, sändes inslagen även på Rapport och Aktuellt. Det var extra kul, för då kunde min familj och mina vänner hemma se vad jag haft för mig under dagen.

Det hände då och då att det kom en gäst som skulle vara med i direktsändning från vår studio i Aktuellt och då var det alltid kvällsreportern som tog hand om gästen. En kväll kom Margot Wallström, för hon bodde ju i Värmland, och plingade på dörren. Jag skuttade ner, släppte in henne och lotsade henne en trappa upp till studion. På vägen upp frågade hon om hon skulle sminkas.

Jag förklarade för henne att sminkösen bara jobbar dagtid och inte med nyheter, utan bara med Livslust, Hajk och den typen av program. Jag trodde att hon redan visste hur det förhöll sig, för hon borde varit gäst där förut. Hon svarade då:

- Jo, jag vet, men jag tyckte att du såg ut som en sminkös så jag trodde jag skulle sminkas.

Det tyckte jag var så kul och jag tog det också som en komplimang innan jag förklarade att jag var nyhetsreporter.

När sändningen väl började var allt ljud och ljus testat, det obligatoriska vattenglaset framställt och allt verkade kanonbra. Jag stod bredvid, redo att rycka in om något behövdes fixas, men allt flöt fint och Margot svarade på alla frågor utan problem.

När sändningen var över och lamporna släcktes pustade vi alla ut, för det är alltid en liten anspänning med direktsändning inför en eller två miljoner tittare. Först då fick vi veta. Proffset Margot Wallström hade inte med en enda min avslöjat hur fruktansvärt svårt det var att hålla tungan rätt i munnen när hon svarade på frågorna.

Hon hade nämligen under hela tiden haft medhörning med fördröjning i sin öronsnäcka. För den som inte riktigt förstår hur gräsligt svårt det är att prata då kan jag säga så här; det är nästan omöjligt.

Det som händer är att hennes eget tal studsar hela vägen till Kaknästornet och dyker upp i hennes öra igen en eller ett par sekunder efter det att hon sagt det. Det blir som ett eko och instinktivt hajar man då alltid till eftersom det är väldigt svårt att prata i munnen på någon annan eller i det här fallet på sig själv. Instinktivt lyssnar man på vad den andra har att säga och det brukar bli en galet hackig intervju.

Dessutom måste intervjupersonen hela tiden vara beredd på att bli avbruten med nya frågor från Aktuelltstudion, så det går inte att koppla bort allt ljud man har och bara köra på. Margot var ju tvungen att lyssna på de nya frågorna hela tiden. Av allt detta märktes inte någonting i sändningen.

Hon är ett proffs. Det är inte konstigt att sossarna vill ha henne som partiledare, men efter att ha sagt nej i så många år ser jag det som helt osannolikt att hon plötsligt skulle ändra sig. I så fall skulle hon gjort det för flera år sedan.

Kanske till och med redan när Göran Persson (som jag för övrigt intervjuat ett par gånger medan han var statsminister och det är faktiskt också en rolig historia, men den får jag dra en annan gång) blev partiordförande. Då hade det känts mer rätt i tiden.

Nu önskar åtminstone inte jag Margot detta öde - vilket rysligt uppdrag att vända deras sjunkande siffror. Går det ens?