Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

onsdag 30 november 2011

Ett glädjande brev kom


Sedan flera år har vi ett fadderbarn på Haiti och idag fick vi brev från henne för första gången på över två år. Som vi har väntat!

När barnen var mindre tyckte jag att det var viktigt att lära dem känna solidaritet med människor i andra delar av världen och då anmälde vi oss till Plan och fick Kimberline som fadderbarn. De första åren ritade barnen teckningar och vi skrev brev då och då. Likaså skickade vi små presenter till jul och födelsedagen.

Det var väldigt styrt hur mycket presenterna fick kosta och väga, så det inte skulle bli för orättvist mot de barn som saknar faddrar. Efter några år kom dock nya besked och vi fick inte längre skicka presenter över huvud taget.

När den kraftiga jordbävningen skakade Haiti den 12 januari 2010 blev vi väldigt oroliga och undrade så hur det hade gått för vår flicka. Månaderna gick och det enda vi hörde var att Plan inte visste något. Till slut kom besked om att alla barn i Plans fadderverksamhet faktiskt hade överlevt, trots att över 100 000 människor dött. Vilken lättnad för oss!

Vi svenskar samlade in 50 miljoner till hjälparbetet och det kändes bra att kunna göra något för dem långt där borta. Under hela den här tiden har vi inte kunnat skicka brev för att infrastrukturen inte har fungerat och därför blev glädjen stor när vi nu äntligen fick ett brev.

Först nu tackade Kimberline för julklappen hon fick 2009 och hon berättade att hon blivit så glad för den. Härligt att höra! På den senaste bilden som vi fick av henne för ett par år sedan bar hon halsbandet hon fått av oss och det tyckte vi var så fint.

Nu ska vi skriva till henne och hålla tummarna för att vårt brev kommer fram till henne innan jul. Visserligen får hon ingen present i år, men en hälsning kommer säkert att göra henne glad i alla fall.

Fast vi blev nog ännu gladare idag.

Klurigheter med försändelser ...



Jag har sådan tur att en bok ryms perfekt i M-påsen som Posten har och två böcker passar perfekt i L-påsen. När jag igår skulle skicka tio böcker i ett paket visade det sig att Posten hade en låda där de lätt som en plätt gick ger. Jag kunde till och med få ner tolv om jag velat det.

Men fem? Näru, där går gränsen. Igår skulle jag skicka fem böcker till en och samma person och visst fanns det en låda som faktiskt var perfekt ännu en gång. Jajamen, jag lade ner böckerna, fyllde på med lite tidningspapper och stängde till.

Då såg jag att paketet fick väga max 2 kg och varje bok väger ett halvt, så genom enkel matematik, som ni kanske minns från tidigare inlägg att jag gillar, insåg jag att paketet blev för tungt. Alltså fick jag packa upp alltihop igen.

Efter att ha funderat hit och dit och bolla diverse tankar med den extremt hjälpsamme och trevlige killen som är Postombud fick jag faktiskt ta mina böcker och gå. Så illa blev det. Söte sonens konstlektion började och jag hade inte tid att lösa dilemmat med packningen.

Om jag skulle kört på lådan och betalat extra på grund av tyngden skulle det kostat 249 kronor att skicka det och det är ju en hel bok till rent kostnadsmässigt, så jag kunde inte göra så. Alternativet var att skicka tre försändelser. Två L-påsar med två böcker i varje och en M-påse med en. Men det kändes ju sådär. 65 kronor styck för L-varianten och 45 för M. 175 spänn i bara porto. Nääää.

Så idag har jag ett trevligt projekt att bita tag i. Jag ska hitta ett sätt att skicka fem böcker i ett paket för en mindre summa än 249 eller 175 kronor. Undrar hur det kommer att gå. 

Livet är fullt av utmaningar.

tisdag 29 november 2011

Spontan myskväll



En alldeles vanlig tisdag kom en fin vän på spontant besök och då förvandlades den alldeles vanliga tisdagen till en väldigt speciell dag.

Vi dricker normalt inte en flaska vin en tisdag. Men gott var det.

Mmmm, så gott allt ser ut

Ost är ju alltid gott. Och bollar är fint.

På tisdagar kör jag mitt marathonpass i köpcentret en mil bort medan sonen gör konstnärliga ting tvärs över gatan. Idag är det trevlig shopping som står på listan, för det är dags att köpa hem en del av det jag tänker bjuda på när jag har releaseparty på lördag.

Älskar röror. 
Det finns de som tycker att releasepartyt är viktigare än själva boken (jag träffade en sådan kvinna i fredags, men tilläggas bör kanske att det var hennes svåger som skrivit boken och inte hon själv) och spontant kan det ligga något i det, för nog är det trevligt med lite festligheter.

Så här på morgonkvisten sitter jag och dreglar över Systrarna Eisenmans helt underbara mingelmat och om jag kunde skulle jag göra nästan allt som finns i den boken, för det ser helt fantastiskt ut alltihop.

Annat trevligt som står på dagordningen är att skicka en inbjudan till grannarna om att de är välkomna på glögg på söndag och att de btw då kan passa på att köpa en bok när de ändå är här. Om de vill. Annars måste de.

Jag ska också ta mig till den andra Bokiabutiken vi har i stan. Den första köpte ju fem böcker på stående fot i fredags, så självförtroendet borde vara gott, men jag tycker ändå att det är jobbigt att promota mig själv. Det gäller att spotta upp sig och bara göra det.

Tvi, tvi. Spott, spott. Jorå, det ska nog gå.

Denna ljuvliga bok rekommenderas varmt.

måndag 28 november 2011

And the winner is ...


Då blev det äntligen dags att dra en vinnare bland alla er som var med och tävlade om ett exemplar av min rykande färska roman Nära dig. Spänningen var som vanligt olidlig och kameran följde med på hela äventyret och dokumenterade alltihop.

Inledningsvis skrev jag alla namn på lappar och det såg väldigt trevligt ut med det stora intresset för min bok.

Sedan vek jag omsorgsfullt ihop alla lappar två gånger och förra gången när jag lottade ut vinglasmarkörer råkade lapparna hamna som ett hjärta, se den här gången tänkte jag att jag får göra något kul av alla lapparna. Inte lika kärleksfullt som ett hjärta kanske, men nog är livet fullt av stora frågor och den största just nu är ju vilken lapp söta dottern, som just kommit hem från skolan ska dra.



Dottern blandade runt lapparna ett par extra varv och plockade isär dem ur varandra lite, så att alla låg var och en för sig till slut.



Efter några svepande handrörelser över bordet bestämde hon sig och drog den här lappen. Sakta och försiktigt öppnande hon den.



Och vinnaren blev:



Massor av grattis till dig, Cissa! Hör av dig till mig så jag får din adress så kommer boken till dig så snart som posten kan bära ut den. Vill du att jag skriver Cissa i den eller något annat när jag signerar den? Skriv gärna det i mejlet! Min mejladress hittar du högt upp i vänsterspalten.

Hoppas att du kommer att läsa boken snart, för jag är redan väldigt nyfiken på vad du tycker och då har jag inte ens skickat iväg den ännu ...

Tusen tack till er alla som var med och tävlade denna gång. Ni som inte vann får förstås väldigt gärna beställa boken via webshopen på förlagets hemsida. Ni kan också komma dit genom att klicka på länken i högerspalten.

GRATTIS IGEN, CISSA!

En dag i verkligheten


Eftersom söte sonen och hans klass redan är inne på sin fjärde lärare denna termin har det varit lite stökigt och oroligt i klassen. Det är klart att ett gäng tioåringar påverkas av att det kommer tre nya till klassen, en av dem var vår son som flyttades dit med två flickor ur sin gamla klass för att den förra skolan lades ner i samband med sommarlovet, och deras tidigare lärare hastigt och lustigt bestämmer sig för att flytta till Thailand. Den nya läraren kom inte loss från sin tjänst, utan tre vikarier på ett pärlband efter varandra fick ta hand om klassen istället.

Inte konstigt att det blir lite stökigt, kan jag faktiskt tycka.

Den nye läraren efterlyser därför mer vuxennärvaro i klassen och självklart hjälper vi till med det i den utsträckning som vi kan. Jag, som jobbat som lärare i tolv år, ser fram emot att få vara med en dag.

Det enda jag inte ser fram emot är lunchen. Jag kommer, som vanligt, att vara en dålig förebild, eftersom jag inte kommer att äta maten. Det ser alltid lite illa ut, tycker jag, men jag kan inte hjälpa det. Jag gillar inte skolmat, även om jag önskar att mina smaklökar kunde jubla åt det, och dessutom äter jag inte kött eller fågel.

Jag får snällt sitta där och le istället. Som tur är slutar sonen redan klockan 12.40 idag och då kan jag åka hem och äta något.

Nu beger vi oss mot verkligheten och det gäller att hålla i hatten, för även om vinden mojnat sedan stormen igår, så blåser det fortfarande.

söndag 27 november 2011

Sista chansen denna gång


Snart rinner tiden ut för den rafflade tävlingen där någon kommer att vinna min rykande färska roman Nära dig. Fram till midnatt går det bra att vara med och allt om hur det går till hittar du här.

Idag har vi kokat kolor och spelat spel, så denna gång blir det inga handskrivna kalligraferade lappar som förra gången, utan skrivna på datorn, för det går grymt mycket snabbare. Vinnaren blir säkert glad ändå och de som inte vinner kvittar det ju verkligen.

På grund av yttre omständigheter kommer vinnaren av boken att dras först efter klockan 16 imorgon, så ni får ha is i magen hela dagen.

Lycka till, allihop!




Den första högen är iväg



Idag var det dags att posta den första sändningen av min roman och det kändes riktigt högtidligt att stå där och skriva adresser på tjocka vadderade påsar. Jag tror att limmet som är på dessa påsar är så bra att jag inte behöver oroa mig för att boken ska trilla ut, men jag skulle ändå gärna vilja veta hur paketet såg ut när det kom fram, så om du är en av dem som beställt en bok får du gärna berätta om allt såg okej ut när den landade hos dig.

Storleken på M-påsen var som gjort för just min bok, så det kändes väldigt bra.

I fredags skrev jag på min statusrad på Facebook att Bokia i vårt stora köpcentrum Kungsmässan köpt fem böcker på stående fot och tipsade alla mina vänner om att gå dit och fråga efter den, känna på den och köpa den.

Efter ett par timmar skrev en väninna att hon gått fram till informationsdisken och frågat efter min roman och då hade personalen spontant svarat:

- Det var väldigt vad alla frågar efter den idag!

Det tyckte jag var riktigt, riktigt kul. Vilka grymma vänner jag har!

Jag passade på att köpa några extra påsar när jag ändå var i farten idag, så nu sitter jag här och väntar på att beställningarna ska droppa in.

Håll mig gärna sysselsatt!

Första advent firas med post



Adventsstämningen känns inte så där jättetydligt, för det är regngrått och väldigt blåsigt ute och inte det minsta vintrigt alls. Fast jag klagar inte på det, för jag föredrar plusgrader framför minusgrader.

Det första ljuset är i alla fall tänt och det ser mysigt ut på morgonkvisten.

Idag kommer jag att gå till brevlådan med de första beställningarna av min bok och det känns riktigt, riktigt roligt. Om du också vill beställa ett exemplar av den rykande färska boken kan du göra det här.

Du kan också försöka vinna ett exemplar genom att vara med i min tävling som går ut vid midnatt. Allt om hur du ska göra då finns här.

Framåt kvällen får det bli glögg för första gången i år och det tycker jag alltid ger lite extra stämning, så jag hoppas att det blir så idag också. Dessutom blir detta mitt 600:e inlägg och det borde kanske firas det också, för det är faktiskt rätt mycket.

Har ni druckit glögg ännu?

lördag 26 november 2011

Ny bloggdesign, förstås


Det var fint med stenar. Jadå, jag gillade de mjuka fina stenarna mycket.

Men det är väldigt mycket roligare med boktravar. Särskilt om det är mina egna som är travade.

Ser det trevligt ut?


Matglad lördag i storstan


Det blev en härlig tur till Göteborg idag och det började dramatiskt när jag blev stoppad av polisen när jag körde in för att parkera i Nordstan. Det har hänt mig förut, för det är givetvis ett perfekt ställe att stå för att göra en nykterhetskontroll klockan 10 en lördagsförmiddag.

Då strömmar det så många bilar in där att det ändå blir kö för att få en parkeringslapp och medan man ändå väntar kan man ju passa på att blåsa lite. Det var nog åtta poliser där så inte en enda bilist kom undan. Söta dottern som alltid gillar när det händer oväntade saker blev genast glad när hon såg polisen komma fram till oss och jag som visste att jag inte druckit vin till frukost denna dag heller kände mig lugn.

- Blås så länge det piper, löd polisens uppmaning och just som luften verkligen, verkligen tog slut i mina lungor slutade det äntligen att pipa.

Efter en stund stod det NEG på dispalyen och det var ju positivt, så att säga.

- Det var bra för dig, sa polisen och log.

Jag svarade att det rent av var bra för alla och det höll han med om.


Den första vi såg när vi kom ner på torget inne i Nordstan var kreativa och finurliga Cornelia som gör underbara änglar att hänga i fönstren eller någon annanstans. Den här underbara julängeln köpte jag för två år sedan och de två nya är så fint inpackad att ni får se den först en annan dag. Shoppingen började så fint med dessa två nya skönheter som snart kommer att pryda vårt hem.


Lunch åt vi på Steinbrenner & Nyberg och visserligen är varmrätterna goda, men det är tårtbuffén man vill åt. Deras bakverk är helt ljuvliga och vackra som tavlor allihop. Vilken lyxlunch medan regnet öste ner utanför fönstret.



Två gigantiska maränger köpte vi med oss hem från NK och dem mumsade barnen gärna på eftermiddagsfika.



När dottern och jag kom hem igen hade flitige maken och duktige sonen arrangerat om att böcker i källaren så det inte skulle vara så vingliga högar och det tyckte jag var väldigt snällt av dig. De här fina högarna håller för att sitta på, så om ingen köper böckerna kan vi ha dem som soffa i källaren.



Det är inte heller så dumt, för vi har ingen där.

Imorgon vid midnatt går tävlingen, där du kan vinna en signerad bok ut. Var med och tävla! Om du inte vinner kan du köpa boken här på webshopen istället. Det kan också vara trevligt.

Tycker ju jag i alla fall.


Härlig kväll och mysig lördag




Det blev väldigt trevligt på On Stage i Scandinavium igår och en av tjejerna vi skulle träffa där hade beställt fyra böcker till sin bokcirkel så det var riktigt trevligt att böckerna hann komma innan vi skulle ses. Eftersom jag lärt mig av kloka och erfarna Hanna att man alltid ska ta med sig sin bok när man ska på tillställningar, så tog jag med mig ett par extra och sålde genast två till. Lönande afton!

Det kändes nervöst att signera böckerna för första gången och jag hade dessutom inte ätit på så länge att jag darrande tog den lite väl tjocka pennan och gjorde mitt bästa för att vara stadig på handen. Roligt nog tog en av köparna genast fram sin mobil och tog en bild på min allra första signering och lade ut på Facebook i samma stund som allt hände. Tekniken är kul!

Maten var jättegod igår kväll och allra godast var nog den flotta cheese caken. Alla artiserna var kanonbra; Darin, som ni ser på bilden, Sanne Salomonsen, Jill Johnsson, Peter Johansson (mycket bättre än sitt intetsägande namn!), Kate Ryan och inte minst grymt rolige Henrik Hjelt. Han fick oss att dansa vid våra platser och han var fruktansvärt rolig hela kvällen.

Strax efter midnatt drog Peter Siepen igång discot, men vi stannade bara en liten stund och det kändes lagom.

Idag ska söta dottern och jag åka in till Göteborg med två av våra närmaste väninnor. Nog är det fantastiskt att man via barnen kan få så underbara vänner att man inte förstår hur man klarade sig utan dem innan man visste att de fanns?


fredag 25 november 2011

Alla böckerna har kommit!


Tänk att jag fick dem före helgen i alla fall - alla mina 1 200 böcker! Som att få se sin bebis för första gången, men väldigt många fler bebisar än jag brukar få!

Redan klockan 7.30 i morse ringde budet och sa att han var på väg och 10.30 kom han med två rejäla pallar med boktravar. Det var en fantastiskt känsla att se dem rulla av lastbilen. Tyvärr var det så dåligt väder att vår garageuppfart var alldeles sunkig så han kunde bara köra in den första pallen i garaget. Den andra var för tung. Den bara fastnade i gyttjan hela tiden. Jag som inte ens visste att det var gyttja vi hade på uppfarten, men där ser man.

Den andra fick stå ute i regnet. Och det fick den ju verkligen inte, för böckerna fick inte bli förstörda.

Jag lade en stor bubbelplast över pallen, men det var ett par små hål i den, så jag fick skutta ner i källaren och hämta ett gäng handdukar som jag dessutom lade över hela boktraven. Sedan började det stora arbetet med att flytta in böckerna i källaren. För att de inte ska bli fuktskadade är källaren det bästa ställen. Garaget kan man inte lita på.

Jag bar och bar och bar. Jag kröp in under plasten och lastade två kassar fulla med femton böcker vardera och små halvsmög jag ner i källaren med mina laddningar en massa gånger.

Det tog mig två och en halv timme att bära 370 kg böcker och för att vara säker på att alla böcker var torra och fina torkade jag av dem med en torr handduk. De verkar ha klarat sig alldeles utmärkt bra och det känns fantastiskt skönt.

Så fort jag lastat upp pallen som stod ute slängde jag mig i bilen och åkte till vårt stora köpcentrum en mil bort. Jag hade igår pratat med bokansvariga på Bokia där och hon sa att jag kunde komma in och visa boken så fort den var klar, så för att hon inte skulle hinna ångra sig begav jag mig genast.

Hennes första spontana kommentar var :

- Åh, vad fin den är!

Då kände jag mig lugn och glad på alla sätt och vips så hade hon köpt fem böcker av mig. Nu finns de redan i butiken och det känns helt surrealistiskt.

Hon kollade så EAN-koden funkade och visst gjorde den det. Dessutom frågade hon om jag ville komma och signera böckerna någon dag innan jul och vet ni vad?

Jag kunde minsann tänka mig det.

Jag hann inte mer än hem så kom mina fina svärföräldrar på besök och de hjälpte mig att bära in resten av böckerna, så nu finns alla böcker i skön värme i vår mysiga källare i samma rum som svärföräldrarna ska sova.

Nu ska jag ta pendeln till Göteborg och se On Stage. Vilken avslutning på denna fantastiska dag!

En magisk dag i mitt liv

Före.

Hela eftermiddagen och kvällen jobbade barnen och jag med bokhyllan, för den har varit så fruktansvärt rörig under lång tid. Jag tog ingen bild innan jag började röja, men när jag tagit bort alla kokböcker, de barnböcker som stått där trots att de flesta finns i barnens egna rum och alla praktiska böcker som talar om trädgårdsarbete, renovera hus eller konsten att måla i akvarell, slet jag fram kameran.

Medan.
Det såg genast bättre åt, men det räckte inte. Jag har sedan länge velat ordna mina pocketböcker i färgordning, men antalet böcker har gjort att jag inte riktigt orkat ta tag i uppgiften. Igår var det äntligen dags, för det var lika bra att passa på medan jag ändå var på gång.

Jag lockade barnen med lite godis, för att de skulle hjälpa mig att sortera och det gjorde de gärna, för att de är så snälla. Till slut blev det riktigt fint, men det var inte lätt, för det dök hela tiden upp gula och röda ryggar, trots att vi redan fyllt de raderna och då fick allt förskjutas igen och igen. Många timmar tog det.

Men nu är det så här fint och jag känner mig jättenöjd.

Dagens gåta är varför vi tömt så många fack i bokhyllan och vad vi har tänkt att ha där istället.

Nog är det en löjligt enkel gåta? Särskilt med tanke på rubriken i detta inlägg. Jag fick ett trevligt telefonsamtal vid halvåttatiden i morse och jag tror minsann att jag ska citera trissreklamen.

Plötsligt händer det.

Efter.

torsdag 24 november 2011

Exakt en månad kvar


Idag är det en månad kvar till julafton. Förra året firade vi jul någon helt annanstans, där det var varmt och skönt och alldeles, alldeles underbart, men i år ska det bli mysigt att få vara hemma. Redan nu har en tomte fått flytta upp från källaren, men det berodde enbart på att jag kanske behövde honom inför väggalmanacksproduktionen härom veckan.

En tjusig julstjärna köpte jag igår och den vackra ljusstaken är fortfarande en favorit, fast den är flera år gammal. Skenet blir alltid så vackert i den.

Jag borde kanske fixa lite med adventstjärnorna som ska hänga i fönstren, men jag håller på med ett annat projekt och det är faktiskt ännu roligare. Kanske lägger jag ut det som dagens gåta lite senare, för det är faktiskt ganska roligt... Och ni kommer att lösa gåtan snabbt, tror jag.

Har ni börjat med julförberedelserna ännu?

Rakt ner i träsket


Jag trodde jag hade fullt upp redan innan, men nu lär jag inte få en enda sekund över att grubbla över livet. Och när jag ser det så låter läget plötsligt alldeles förträffligt, för det är så fruktansvärt jobbigt att fundera och grubbla för mycket.

Så mycket bättre, för att använda ett uttryck som ligger i tiden, att istället ägna sig åt bokstäver. Bokstäver piggar alltid upp. Sedan en timme är jag hopplöst fast i Wordfeudträsket. Det är sörjigt och besvärligt i början och nog blir jag lite matt, men det är ett mysigt träsk att klafsa runt i. Även om jag råkar få bokstäver som suger och motståndarna håvar in massor av poäng medan jag tappert försöker rädda mig från att drunkna.

Trampar ni också omkring i Wordfeudträsket, kära bloggvänner?

onsdag 23 november 2011

Klisterlappar att bli glad av


Tänk att det kan vara så trevligt att få hem ett gäng klisterlappar. Idag kom en hel remsa med fina lappar som jag ska använda när jag skickar mina böcker till Adlibris och det känns fantastiskt kul. Nu är det faktiskt ingen tvekan om att det är på riktigt längre.

Nästa vecka sätter jag en lapp på min första försändelse till dem och då kommer det att killa rejält i magen.

Sedan är ju frågan om jag någonsin får användning av de andra lapparna på remsan, förstås ...

Jag var nästan tvungen

Det kom ett spännande paket med posten.

Jag kanske har många märkliga sidor, men jag är minst av allt prylgalen. Så länge något funkar duger det bra åt mig och jag är inte den som byter ut saker för bytandets skull.

Eller jo, lite grann, förstås. Jag går inte i samma klänning som för sju år sedan bara för att den fortfarande passar och inte är trasig. Lite variation vill jag jag förstås ha, så det händer att jag köper nya kläder bara för att.

Min gamla mobil.
Men när det gäller tekniska prylar sliter jag gärna på de gamla ett tag och det gäller även mobiltelefoner. Min förra fick jag för fyra-fem år sedan och den har fungerat alldeles utmärkt genom åren. Visserligen var den lite besvärlig att komma underfund med i början, men vilken teknisk pryl är inte det? Det gäller bara att vara ihärdig och kämpa på, så brukar det gå.

När jag greppat det mesta flöt tiden på och vi blev goda vänner, min mobil och jag. Den har väckt mig varje morgon jag bett den om det och den har inte krånglat. Snällt.

Under hösten har jag dessvärre haft en del problem med den och problemen har faktiskt varit ganska basala. Det viktigaste för mig när det gäller en telefon är att det går att ringa från den och att man kan ta emot samtal. Jo, det är sant. Det är faktiskt det allra viktigaste och själva grundorsaken till att jag inte bytt ut den. Den har gjort jobbet.

Det finns säkert de som tycker att möjligheten att spela Wordfeud är viktigare än det där tramset med att kunna ringa och ta emot samtal, men där är inte jag ännu. Ge mig ett par veckor, så blir jag säkert sådan, jag med.

Söta dottern har lagt in sig som
bakgrundsbild så jag känner mig hemma.
Hur som helst, så har min telefon börjat med ett nyckfullt beteende och låter bara signaler gå fram då och då. Jag har kunnat ha mobilen liggande precis bredvid mig på skrivbordet och höra att det plötsligt plingar till som om jag får ett sms. Då står det att min dotter ringt, men inte lämnat något meddelande. Ringt? Ingen har ringt!

Jag har i flera år haft Metallicas låt Nothing else matters som ringsignal och jag kan garantera att den hörs om det ringer. Jag menar, hårdrock 30 cm från örat undgår ingen. Inte ens en intensivt skrivande författarwannabe.

När detta upprepats flera gånger på kort tid började jag inse att det kanske var dags att byta mobil, för den mest basala funktionen var inte längre hundraprocenting. Så nu sitter jag här med ett nytt projekt, nämligen att lära mig hur en iPhone fungerar. Det är alltid slitigt i början, men de flesta vekar klara det, så det är bara att kämpa på. Nu har jag i alla fall bytt mobil.

Och jag var faktiskt nästan tvungen.

tisdag 22 november 2011

Mitt nylle är överallt



Idag var det dags att få se sitt glada nylle i en annan tidning och faktiskt även i ett annat sammanhang än senast. Den här gången handlade det om min underbara bokcirkel och det är förstås per automatik ljuvlig läsning.

Jag finns med under vinjetten Kick för själen som är ett stående inslag i tidningen MåBra tillsammans med några av mina härliga bokläsande väninnor. I texten får man veta hur det kom sig att jag startade denna inspirerande cirkel. Mer om hur vi lägger upp våra träffar och vad vi har läst under de nio åren vi har funnits hittar ni på hemsidan bokcirkel.se.

Det är faktiskt tack vare det snitsiga namnet bokcirkel.se som vi hittas av trevliga människor som inte är med i bokcirkeln då och då. Tack vare hemsidan, som utvecklats till en blogg för att ligga rätt i tiden, var vi till exempel med i Debatt på SVT för några veckor och då diskuterade vi litteraturkritik. En och annan tidning har också hittat oss genom åren och nu senast var det alltså MåBra, som är en fin tidning.

Den här numret av tidningen var extra bra, såklart.


Vandaliserad skolgård




Utkikstornet är vält. Rutschkanan ligger flera meter ifrån sitt ursprungliga fäste. Klätternätet syns knappt. Snurrorna är nästan bortgrävda.

Så här bedrövligt ser det ut på den skolgård där mina barn har lekt i många år. Inte ser det direkt trevligt ut. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var något tonårsgäng som haft tråkigt och bestämt sig för att göra något riktigt galet. Fast det är klart, så galna tonåringar finns nog inte, för det här är att ta i. Måla graffiti på en vägg känns enklare, liksom.

Istället har folk, mest troligt män, fått betalt för att vandalisera skolgården så här. Jorå, så är det.

När skolan lades ner i somras talades det om att lokalerna istället skulle användas till föreningsliv och ungdomsgård och namnet Galaxen dök upp. Då behövdes knappast lekplatsen och den fina utrustningen på skolgården längre.

Därför ser det ut så här på skolgården sedan ett par veckor. Nog är det något sorgligt över det hela.

måndag 21 november 2011

638 eller 198 sidor?



Jag har fått två böcker av en snäll väninna och slås genast av hur olika tjocka de är. Alex Schulmans självbiografiska bok Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött är på 198 lätthanterliga sidor, medan Åsa Lantz spänningsroman Vart tog den söta lilla flickan vägen är på hela 638 sidor.

När jag sedan öppnar båda böckerna är det dessutom betydligt luftigare på Schulmans sidor än på Lantz, så jag förstår att den senare inte bara är tjockare utan innehåller avsevärt många fler ord också.

Ni som följt min blogg ett tag vet hur jag slitit mitt hår i desperata försök att korta mitt eget manus och det som från början var nästan 900 sidor kalhöggs med min machete ner till 346 tajta sidor. Det kändes betydligt mer lagom för den historia jag hade att berätta.

Eftersom jag tycker att det är väldigt kul att jämföra saker och jag dessutom tycker att det är rätt skoj med matte (det skulle han höra, min gamle mattelärare från högstadiet!) har jag roat mig med att räkna lite på Lantz och Schulmans böcker.

Det stämmer ju inte helt och hållet eftersom det är fler dialoger i Lantz bok och då stämmer inte siffrorna helt, eftersom man oftare byter rad då än i löpande text. Båda författarna har också här och var en halv tomsida innan nästa kapitel börjar, så jag räknar högt här.

Jag har gjort så att jag räknat alla tecken som finns på en rad och multiplicerat med antal rader på en sida. Det blir då max vad författaren kan klämma in på en sida och i Alex bok blir det 1 219 tecken per sida och i Åsas bok 2 176 tecken. I runda slängar nästan dubbelt så mycket text i spänningsromanen per sida alltså.

När jag räknar ut det sammanlagda antalet tecken blir det en så stor skillnad att jag faktiskt häpnar trots att jag inser att det kommer att vara jättestor skillnad. Jag vet att de kommer att skilja massor, för redan halvvägs in i min matteräkning inser jag detta utan några som helst problem.

Ändå tar jag mig för pannan när det går upp för mig att Åsa Lantz bok innehåller över en miljon fler tecken än Alex Schulmans. Över en miljon tecken fler! Min egen bok innehåller knappt 750 000 tecken och där gick en magisk gräns för mig, så jag är glad över att jag kom under den. Kan ni då föreställa er att Lantz bok innehåller mer än hela min roman mer än Schulmans? Min roman hade liksom fått plats ovanpå Schulmans utan problem.

Båda har fått fin kritik för sina böcker, så de är säkert bra på olika sätt, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är superintressant med alla dessa siffror. Om man räknar så där högt och fylligt som jag har gjort så landar Schulmans bok på 241 362 tecken medan Lantz springer loss på 1 388 288 tecken. Nog är det en spännande jämförelse?

I bokcirkeln brukar vi ha som tumregel att månadens bok helst inte ska vara på fler sidor än 400, för då är det alltid flera som inte hinner läsa boken inför nästa träff och det är alltid trist. Det finns också de som hellre lyssnar än läser när texten blir för liten i vår bokcirkel.

Påverkar antalet sidor och textstorleken när ni väljer bok?

Vilken grym effektivitet



Jag vet att jag har en son som har tränat en del på skjuta via datorspel som är alldeles för läskiga för hans mesiga mamma, men jag måste ändå säga att jag blir lite imponerad när jag studerar hans resultatlapp från Laserdome i torsdags.

Hans lappar låg och drällde på köksbänken och när jag nu skulle lägga in dem i hans rum slängde jag ett öga på siffrorna igen. Lite noggrannare den här gången. Jag visste att han varit näst bäst av alla 25 på rundan, men riktigt hur bra han var hade jag inte koll på.

De två lagen bestod av både vuxna och barn i en härlig blandning och och vårt lag bestod av 13 skyttar. Totalt lyckades vi skjuta ihop 24 869 poäng i det röda laget och där stod sonen för hela 8 632 poäng. Han lyckades alltså helt själv skrapa ihop en tredjedel av alla våra poäng fast vi var 13 personer med likadana vapen. Inte illa.

Redan där är jag imponerad - för vilken precision och vilken insats. Svenska försvaret skulle älska honom.

Mest fascinerad är jag nog ändå av något annat, nämligen hans effektivitet. Jag må vara upplärd av en gammaldags mattelärare, men han hävdade envist år efter år att det bara fanns 100 %. Min käre make är likadan. Han blir alltid irriterad när någon säger att de är 110 % säkra på något eller satsar 110 %. 100 är liksom allt. Det räcker så.

Det skulle man kunna tro, men icke då. I Laserdomevärlden kan man vara betydligt mer effektiv än bara 100 %. Effektiviteten när min son sköt med sin laserpistol var 170,9 %. Grym effektivitet, måste jag säga.

Det vore trevligt om den kunde användas till annat än att skjuta folk ...