Rojalistisk yra och mystisk dotter

Alldeles innan vi åkte till Grekland avled plötsligt båda våra pansarmalar som hjälper till att hålla snyggt på akvariets botten. Vi vågade inte köpa några nya innan avfärden, men idag var det äntligen dags.

Det fanns inte några fläckiga pansarmalar som vi haft tidigare utan istället köpte vi två andra varianter i metallic. Jättesöta och pyttesmå!

Vår gamla stora mal som är ungefär två decimeter kommer väl att skrämma slag på dessa småttingar...

Dessutom behövde vår ensamma praktbotia sällskap, så nu har han fått fyra nya gängmedlemmar och det känns fint.

Just som vi gladdes åt våra nya familjemedlemmar basunerades den stora nyheten om att kronprinsessan Victoria är gravid ut av hovet. Väldigt kul för henne, prins Daniel och resten av familjen. Jag kan dock inte låta bli att tycka synd om bebisen som redan nu kommer att vara i blickfånget och föremål för allas stora intresse.

Kungaparet har säkert gjort vad de kunnat för att ge sina barn en så normal uppväxt som möjligt, men det är något djupt onaturligt och framför allt omodernt i att ärva ett ämbete och så gott som aldrig få vara helt privat. I hela sitt liv. Brrr. Vilken mardröm.

Om vi fick rösta för eller emot monarkin skulle jag utan tvekan rösta emot och det beror inte alls på att jag tycker att de missköter sitt jobb, även om självaste kungen hamnat i blåsväder några gånger på sistone. Inte heller beror det på att jag inte tycker att de är snygga nog för att representera Sverige, för visst är det en vacker familj, och ytan är viktig för kungligheter eftersom de fotograferas jämt och ständigt i den ena tjusiga utstyrseln efter den andra.

Anledningen till mitt nej är helt enkelt att man inte ska ärva sitt jobb och att alla människor behöver en privat sfär. Jag tycker även synd om alla kändisbarn som valsar runt i pressen utan att de själva bett om det. Om vuxna människor väljer ett offentligt liv är det deras val, men de små barnen...

Tänk vilken press kronprinsessparet måste ha känt i sängkammaren. De är liksom tvungna att leverera en tronföljare och redan under Nobelfesten spekulerades det vilt i om Victoria var gravid, för hon drack ju så lite vin och självaste Doktor Åsa påpekade att man tydligt kunde se runt käken att kroppen började lägga på sig.

Hur mycket man än gillar vin kanske just Nobelfesten inte är stället man sveper ett par flaskor rött på? Och efter kronprinsessans ätstörningar tycker jag att Doktor Åsas kommentar var direkt opassande. Man kan ju få ett anorexiåterfall för mindre.

Hur mycket jag än gläds med Victoria och Daniel idag, så kan jag inte låta bli att samtidigt sucka lite.

Mina varmaste lyckönskningar får de förstås självklart alldeles oavsett, men de kommer från mig som mamma och människa, inte som rojalist (även om rojalister kan vara både mammor och människor också) för det är jag inte.

Jag vet hur underbart det är att ha barn och hur magiskt det var att vara gravid. Jag hoppas att Victoria får njuta av sin graviditet i lugn och ro.

Det är tolv år sedan jag själv var gravid för första gången och bilderna på dottern här på bloggen har vi tagit idag. En av dem kommer att användas till hennes festinbjudan och monteras in på en annan bild, så det ser ut som om hon varit någonstans där hon inte varit.

Någon cineast som kan gissa i vilken film hon ska klippas in...?

Tandborststädning på BB och gammelmormor

För ett par dagar sedan skrev jag in två gravida guldmolly på en nyöppnad förlossningsavdelning i vårt akvarium, men förlossningen kom inte igång, så idag släppte jag ut dem igen. De mår inte bra om de bara blir liggande där inne, så nu får jag istället vara beredd på att fånga upp de små ynglen med håven om ett par dagar eller så.

Problemet är bara att vi åker iväg till mina svärföräldrars stuga imorgon och inte återkommer förrän på torsdag. Vi får se hur många som är vid liv då och som har sluppit det grymma ödet att bli lunchmat åt sina medfiskar.

Redan nu har vi en hel del fiskar och minst 40 yngel har fötts de senaste veckorna, så det får antagligen knappt plats fler i alla fall. Alla gula fiskar med svarta fläckar har fötts hos oss och även de flesta orange-röda och det är dessa första yngel som nu ynglar av sig, så man kan säga att jag blivit gammelmormor flera gånger om vid det här laget. Trevligt!

Jag har gjort några tappra försök att fotografera de små liven, men det är inte särskilt enkelt. En liten glimt av hur många det är får man kanske i alla fall och jag lyckades räkna till 24 små hjärtegryn på bilden.

Våra vackra vita liljor, som vi fick av fina vänner förra lördagen, står nu i så praktfull blomning att vardagsrummet doftar tungt och vasen konstant hotar att tippa. På bilden ser man hur skimrande vita de är, för det riktigt lyser om dem.

PS ett par timmar senare: Tror ni inte att åtminstone en av rackarmammorna föder i det fria direkt efter utsläppet? En unge lyckades jag rädda och en såg jag lura i vassen, men hann inte fram med håven innan en hungrig fisk hittade sitt skrovmål. Det är hårt att vara yngel.

Söta Alice i cykelkorgen

För några veckor sedan fick fina dottern en ny cykel och eftersom hon är så lång blev det en vuxencykel för första gången.

En vit jättefin Crescent och en matchande cykelhjälm fick det bli. Lilla söta Alice passade så bra i allt detta vita att hon idag fick provsitta i cykelkorgen och det tyckte hon nog var lite spännande och kul, för hon såg väldigt nöjd ut över äventyret.

Av våra fina vänner som var här i lördags fick vi en jättebukett med liljor och igår kväll slog en av dem ut i full blom. I morse när vi vaknade hade ytterligare några slagit ut och nu doftar det ljuvligt av dessa vackra blommor i vardagsrummet.

Härligt med blomsterprakt inte bara i trädgården utan även inomhus.

När mor och far återvände hem idag fick de med sig två plantor från vår trädgård och nu hoppas vi att de ska trivas lika bra hemma hos dem som de gjort här.

De fick även med sig några söta halvvuxna fiskar från vårt akvarium också och även om jag vet att de kommer att få det utmärkt hos mina föräldrar är det lite svårt att skiljas från sina bebisar. Jag har ju sett dem födas och det är så lätt att fästa sig vid de små liven.

Dessvärre finns det ingen möjlighet att få plats med alla till slut utan det är rent nödvändigt att flytta några och då är mammas och pappas akvarium ett strålande alternativ, förstås. Just nu har vi ungefär 30 yngel på två BB-avdelningar, så återväxten är mycket god. Skönt!

Söta yngel födda av ett yngel

För en tid sedan hade vi en enda Guldmolly och hon var så fantastisk att hon gav oss tre kullar med vackra yngel.

Eftersom hon hade parat sig med en kolsvart Black Molly varierade ungarna i de mest härliga varianter. Några var gula och hade svarta fläckar precis som sin mor, andra var lika svarta som sin far och ytterligare andra skimrade i silver och svart.

Sorgen var stor när mamman gick bort för några månader sedan, men jag var tacksam över att hon dog en fridfull död och inte blev uppäten av sina fiskvänner, för den sidan av att ha ett akvarium har jag väldigt svårt för. Jag hittade henne en eftermiddag vilande i den största gröna växten och hon hade just börjat tappa sin gula vackra guldfärg.

Jag var glad över att hon gett oss så många söta ungar och nu är det underbart att konstatera att en av hennes äldsta döttrar själv har blivit mor. Hon simmar i mitten på den första bilden och hon har den yviga stjärtfenan som hon delar med några av syskonen medan de andra fick sin pappas raka stjärt.

Vilken stjärtfena hennes fyra små ungar kommer att få vet vi ännu inte, men redan nu kan se se att två har blivit lika guldiga som hon medan två är gråspräckliga. De vilar ut på ett BB tillsammans med sina kusiner, som föddes veckan innan av en Black Molly och alltså är helt svarta.

Med på BB-avdelningen finns också en knallorange liten Platy, som föddes i det fria, men som jag lyckades rädda.

Tänk att det är så trevligt med fiskar!

Tio nya familjemedlemmar!

Vi är ju så gott som självförsörjande på fiskar nu för tiden, för de vi redan har får söta yngel mest hela tiden. Akvariet vimlar av Platy, Guldmolly och Black Molly i alla möjliga storlekar och färgkombinationer.

Men en sort som vi tyvärr inte hade någon kvar av och som jag saknar om den inte finns i akvariet är den klassiska neontetran. Den är så vacker med sina röda och blå toner och extra effektfullt är det att de oftast rör sig i stim.

Idag slog jag till och köpte tio nya och nu ser det så vackert ut i kvällssolen.

Längst ner till höger ligger en liten röd havsanemon i glas och den har dottern köpt till de små husdjuren, så de ska ha det extra fint hemma hos sig.

Hundrade inlägget en gissningslek

Denna vackra vinterbild tog jag i stålande sol. Frågan är bara vad det är den föreställer? Välkommen att gissa! Den som gissar rätt får en sajberkram!

Detta blogginlägg är mitt hundrade, så det passar bra med en liten gissningslek för att uppmärksamma det hela.

Häromdagen tog vi bort den allra första växten vi planterade när vi köpte akvariet för några år sedan. Den har varit väl stor länge och nu hjälpte det inte att klippa bort ett och annat blad, utan nu fick den pensioneras på riktigt.

Idag köpte jag en ny liten variant av samma växt och det går knappt att föreställa sig att vår gamla en gång i tiden var så här liten och söt.

Den förra var inte bara så gigantisk att bladen nådde ända upp till vattenytan och sedan vek ut sig åt alla håll, utan den var även väldigt mörk i färgen. Den nya är piggt ljusgrön och många fiskar simmade nyfiken runt den för att kika från alla håll.

Hoppas den kommer att trivas hos oss och bli lite lagom stor...