Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

torsdag 31 januari 2013

Lugn kväll i grannhuset


Ikväll är jag inte hemma i mitt eget hus utan i grannens. Så skönt att min fina syster bor så nära mig att vi lätt kan skutta över till varandra på bara några sekunder.

Just idag är dock varken syrran eller hennes man hemma så jag sällskapar med de sött sovande barnen istället.

Så fort jag slutat jobbet åkte jag till förskolan och hämtade det ena barnet. Det är alltid lika trevligt att komma på besök eftersom mina egna barn också gått på detta underbara ställe. Sedan åkte jag till fritids för att hämta andra barnet och då insåg jag att det bara var 25 minuter kvar tills jag skulle hämta dottern på karaten.

Eftersom vi då hade några minuter över åkte vi till blomsterhandeln i närheten och köpte blommor. Två nya underbara orkidéer till mig själv för endast 160 kronor tillsammans och så en söt liten blomma till syrran när jag ändå var igång. Jag visste att den skulle passa perfekt hemma hos henne.

Till middag blev det pizzor där alla fick göra sin egen och det var både trevligt och gott. Efter sagoläsning, som dottern stod för, var det omedelbar läggning. Jag kan utan överdrift säga att både barnen somnade inom två minuter. Lättare barn att passa finns inte. Kan man ens säga att jag passar dem?

Nä, man kan snarare säga att jag slappar i soffan och funderar över hur många hemgjorda knäckebröd jag kan med att äta innan syrran börjar undra varför burken är så fasligt tom ...

onsdag 30 januari 2013

Svaren kommer minsann


Gårdagens gåta var förstås supersvår, för hur skulle ni kunna gissa något klokt på så luddiga grunder? Tro det eller ej men det var udda strumpor jag skickade och de ska vidarebefordras till ett barnhem i Rumänien. En tjej hade sett på min blogg att jag hade så himla många omaka strumpor, så hon mejlade och frågade om jag kanske samlat på mig fler sedan jag skrev inlägget.

Och visst hade jag det.

Jag räknade tyvärr inte hur många det var, men ett fyrtiotal skulle jag tro i runda slängar. Några med Nalle Puh eller Batman medan andra hade hjärtan eller prickar. Några maka par som barnen vuxit ur slank också med. Hoppas att de kommer till nytta.

Jag tycker att det är smått fantastiskt med all den initiativkraft som finns bakom välgörenhet. Att någon bryr sig om att mejla mig så jag kan skicka strumpor som jag självklart annars hade kastat tycker jag är härligt. Det kostade mig 99 kronor att posta paketet, men det bjuder jag verkligen gärna på.

Annat jag fått svar på under dagen är att jag är helt nykter när jag kör från jobbet 16.40 en onsdagseftermiddag. Jag hamnade nämligen i en nykterhetskontroll 200 meter från mitt jobb och fick både visa körkort och blåsa i polisens alkometer.

Det fåniga var bara att jag hade körkortet i handväskan, som låg i baksätet precis bakom mig, så jag inte nådde den från framsätet. Det betydde att jag fick gå ut för att ta fram körkortet och när jag ändå var ute fick jag blåsa mitt på gatan istället för diskret i bilen, som alla andra gjorde. Det kändes som hundratals bilar passerade mig medan jag stod där och tog i av mina lungors fulla kraft.

Säkert undrade de varför just den där människan fick lämna bilen för att blåsa. Hon måste ju vara synnerligen misstänkt.

Men det var bara jag. Och jag var helt nykter.

Dessutom konstaterade jag att det var tredje gången på 14 månader som jag fick blåsa och jämfört med många andra jag känner är det väldigt ofta. Särskilt med tanke på hur lite bil jag faktiskt kör.

Hur ofta blåser du...?

tisdag 29 januari 2013

Vad har jag postat?


Idag begav jag mig till Posten, som numera ligger inhyst i Hemköps lokaler i centrala Kungsbacka. Där postade jag något i en grön lådliknande kartong som får innehålla max två kilo. Det kostade 99 kronor att skicka paketet till Norrland.

Det ska dock bara mellanlanda där. Sedan ska det vidare någon helt annanstans. Till ett helt annat land, faktiskt.

Jag skickade detta paket för att någon vänlig och kreativ själ läst min blogg och sett att jag hade mycket av något som man vanligtvis inte alls uppskattar, utan snarare irriterar sig på. Dessa saker skulle, enligt ett trevligt mejl, komma väl till pass någon helt annanstans än hemma hos mig.

Är det någon som törs gissa vad jag skickade idag?

måndag 28 januari 2013

Vad heter gatan?


Känner du igen dig? Du kanske inte har varit på den här flotta gatan, men du kan ha sett den på tv. Det har jag gjort. Många gånger.


Husen ligger på en mycket känd gata där det bor väldigt speciella och tjusiga människor. Alla husen ligger på Universal Studios så jag kan avslöja att det är en tv-serie som spelats in under många framgångsrika år här.



Faktum är att det länge var min favoritserie, men de sista åren såg jag inte ett enda avsnitt, tyvärr. Den blev lite väl skruvad och faktiskt ganska otäck, tyckte jag plötsligt en dag och bestämde mig för att inte se den mer. Jag vet att jag är mesig, för med facit i hand var den säkert inte så läskig, men det var något som slog an en ton hos mig...


Det var riktigt kul att se husen IRL, även om jag inte längre minns exakt vem som bodde var. Men det kanske du gör?


Vad heter gatan vi åker längs och vilken tv-serie spelar den en stor roll i?




söndag 27 januari 2013

Vi är statister i Ego


Nyfikenheten var stor om barnen och jag skulle synas i den sprillans nya filmen Ego eller inte. Sommaren 2011 tillbringade vi en heldag som statister i slutscenen av filmen. Den mesta tiden gick åt till att vänta och för barnens del även till att äta kakor.

Trevligt var det i alla fall och jag tyckte att det var superkul när de stora stjärnorna Peter Andersson (en av mina absoluta favoriter) och Sissela Kyle (som inspirerande nog har en champagneklubb med sina väninnor) steg in på scenen som huvudrollsinnehavarens föräldrar. Även Dogge, Josefin Crafoord och Lars Bethke, som var jury i filmens talangtävling, var det kul att se IRL.

Idag var det äntligen dags för oss att se filmen och jorå, i nästan en sekund ser man faktiskt dottern och mig mitt i bild! Jojomän!

Dessvärre är skärpan betydligt närmare kameran, så vi är mycket suddiga och bara ett par av alla som sitter i publiken på talangtävlingens final. Men eftersom vi visste var vi skulle titta någonstans upptäckte vi oss och det var förstås väldigt roligt.

Sonen hann vi inte se och faktum är att han satt på två olika platser under inspelningen, dels med oss, men lite senare också längre bak tillsammans med ett annat gäng statister, så vi visste inte riktigt var vi skulle titta.

Vi har redan bestämt oss för att köpa Ego när den kommer ut på DVD och då kan vi se den hur många gånger som helst och spana efter oss eller andra statister vi känner hur mycket vi vill.

Faktum är att det blir trevligt, för det var faktiskt en både bra och tänkvärd film med fina skådespelarinsatser från alla och många roliga repliker.

Den är absolut sevärd - även om man inte är med i den.


lördag 26 januari 2013

Fina vänner - ljus i livet



Igår avnjöt vi årets första chardonnaytimme och även om vi inte var fulltaliga var det en underbart trevlig stund vi fick tillsammans. Ostar, kex och vin bjöd min underbara väninna på och själv hade jag tagit med en räkröra. Så mycket gott vi hade att mumsa på.

Om sanningen ska fram var det så mycket gott att jag helt hoppade över middagen på kvällen. Busigt nog gick jag inte ens hem till den, utan käre maken fick laga tacos till sig och barnen (jag hade åtminstone förberett genom att köpa hem allt som behövdes) och så dök jag upp vid halv niotiden istället. Vår chardonnaytimme har en alldeles egen förmåga att utvecklas till chardonnaytimmar...


Jag är så tacksam över att jag har mina fina väninnor som sprider så mycket ljus och glädje i mitt liv. Igår både skrattade och grät vi tillsammans. Precis som vi brukar när vi ses.




torsdag 24 januari 2013

Biltema på mitt sätt


Det finns ett ställe där man kan handla en massa grejer och det heter Biltema. Men när jag skriver biltema i rubriken till detta inlägg handlar det istället om att dagens tema från vår USA-resa fokuserar på bilar. Jag är inte speciellt intresserad av bilar (milt uttryckt), men det är ändå kul att se en del kända bilar och modiga stuntbilar. En tokdyr bil var också lite skoj att se.

Självklart måste den dyraste bilen vi såg under hela vår vistelse inleda inlägget. Den här gulsvarta Bugattin står konstant parkerad på Rodeo Drive och det är hela tiden en massa folk som vill fotografera den och posera med den, så jag fick vänta en bra stund innan den blev lite ensam. Inget ont om andra turister, men jag vill inte ha dem i mina bilder.


Bilen ovan ser minst sagt tokig ut och är helt uppenbart en Deathmobile. Den stod på rad tillsammans med en massa andra bilar på Universal Studios och det blev en riktig kavalkad av kända och okända fordon.




Bröderna Marx gula bil påminde mig mest om den lilla hjältebilen Brum, som barnen såg när de var små. Jag blev riktigt nostalgisk av att kastas tillbaka till barnens småbarnstid, men ända till Bröderna Marx tid kastade jag mig inte.


Hawaiideckarserien Magnum såg jag ofta när jag var ung och den var precis lagom ofarlig för att jag skulle tycka att den var rätt så charmig. Jag kände genast igen bilen när jag fick syn på den. Det var bara självaste
Tom Selleck som fattades.


Tillbaka till framtiden tyckte jag var en riktigt rolig och bra film när den kom, så det var kul att se bilarna från inspelningen. Vi såg faktiskt även byggnaden där den tokiga uppfinnaren håller på att trixa med tiden på den stora klockan och den slänger jag in här nedan som en bonus, för den byggnaden står kvar på Universal Studios och har använts till allt möjligt.


Avslutningsvis kommer en bildserie som visar hur det går till när de trickfilmar och en bil fattar eld. Det var riktigt intressant att se och vi som satt i tåget och blev guidade kände värmen från elden i ansiktena direkt.


På en millisekund slog det upp stora eldflammor och bilen flög upp i luften direkt efteråt.


Och plötsligt började det spruta vatten också. Mycket effektfullt, tyckte vi som åkte sightseeingtåg.


 På bara någon minut var allt över och en vacker regnbåge syntes när elden slocknat.


På slutet hade de programmerat bilen så att den bockade och tackade för uppmärksamheten. En mycket skicklig stuntbil!

onsdag 23 januari 2013

Roliga skyltar i USA


Då och då stöter jag på trevliga, roliga eller annorlunda skyltar och ibland kommer jag mig också för att fotografera dem. Jag lyckades samla på mig en och annan iögonfallande skylt under USA-resan och jag måste förstås dela med mig av åtminstone några av dem.

Den ovan var jag tvungen att ta med för att den hänger så fint högt upp i luften. Den står inte i väggrenen som skyltar som talar om var man befinner sig ofta gör, utan den hänger rakt över vägen.


Klart att Sunset Boulevards skylt måste fotograferas just vid solnedgången.


Den flotta shoppinggatan Rodeo Drive hade mycket tjusiga vägskyltar, för självklart skulle de passa ihop med resten av miljön.


En dag åkte vi på utflykt och då var vi glada över att vi hade rejäla skor på fötterna för en skallerorm ville vi inte ha hängande i fotlederna.


Jag har alltid hört att USA är ett fritt land, men så värst fritt är det inte, för man får inte ens tänka vad man vill. Det framgår tydligt av skylten ovan.


På väg till Hoover Dam finns den konstgjorda sjön Lake Mead och jag tycker att den lilla badmannen längst ner till höger på bilden är rätt så bedårande. Han doppar fötterna iförd badbrallor och i handen håller han sin handväska. Hur sött är inte det?


Texten på plastfilmen ovan kanske inte riktigt kvalificerar sig som en skylt, men jag tycker att den är så rolig att den måste få vara med i denna kavalkad. Om ni inte kan läsa den lilla texten står det att skydivers (vad nu det kan heta på svenska...) kan hoppa förbi utanför fönstret och att vi gärna får vinka då.

Det är ju förstås jättekul, för det finns hundratals fönster och så fort som ett hopp går lär den som hoppar inte se en vinkande hand på våning 16, där vi bodde.


Så här lång är varningsskylten för dem som vill hoppa från tornet. Innan man hunnit läsa alla säkerhetsregler har man nog börjat tvivla på att det är en så god idé att hoppa trots allt.


Tvåtusen förälskade par förlovar sig i Stratospheres torn varje år och där finns också en skylt som uppmanar till spontana frierier. Faktum är att vi åkte hiss med en vacker en brud klädd i vitt och hennes tärna, så antagligen hålls det även bröllop på hotellet.


Det här tyckte jag var en snygg och åtminstone lite lockande skylt, fast hur många Margaritas skulle jag kunna dricka på fyra timmar? Nä, jag nappade förstås inte alls på detta, även om det såg lite läckert ut.


Harley Davidson Café har en gigantisk motorcykel som åker ut från skylten. Mycket snyggt och effektfull mitt på strippen.


Hard Rock Café ligger en bit bort, men har en flera meter hög gitarr utanför och den lyser upp fint i nattmörkret.


"Grattis, Las Vegas! Nu öppnar Dressman" som de brukar säga i reklamen, men här är butiken som gäller innan männen vuxit upp och blivit just män. På en outlet i Vegas är det Dressbarn som gäller.


En del skyltar längs vägen var lite mer slitna än andra. De blev liksom lite svårare att tyda på något sätt.


Och en del skyltar såg lite mer hemmagjorda ut. Siffrorna uppe i högra hörnet är inte direkt prydligt satta och vägens namn...? Tja, har de inte bara tagit några bokstäver som blivit över när de gjort några riktiga skyltar? Inte kan väl en väg heta Zzyzx Road?


Statskylten till Arizona var snygg och självklart marknadsför de sin stora turistattraktion Grand Canyon, som vi inte hann besöka denna gång, men som vi hann med på vår genomresa 1998.


Jag undrar verkligen om det är effektiv marknadsföring att ha en skylt där det står att på just det här hotellet sov Elvis en gång i tiden? Lite festligt såg det ut i alla fall.


Många gifter sig i Las Vegas, så kapell finns strategiskt utplacerade lite här och var. Några kanske kan få ett infall och slå till i all hast. En treminutersvigsel, som lär vara standardvarianten, borde de flesta hinna med även med ett pressat schema i stan.


Avslutningsvis bjuder jag på den klassiska skylten som hälsar alla gäster välkomna till det fantastiska Las Vegas. Vi kände oss mycket välkomna och hade riktigt trevligt under våra dagar. Som man ska ha det i Sin City.

tisdag 22 januari 2013

Läskigaste åkturen?


Alla som känner mig det minsta vet att jag är en riktig fegis när det gäller åkattraktioner. Det räcker att jag ser en karusell för att jag ska må illa och jag sätter mig inte i Balder på Liseberg för en mindre summa än en miljon svenska kronor i omärkta sedlar.

När vi bodde på Stratosphere i Las Vegas fanns det ofattbart nog ett nöjesfält högst uppe i tornet. Tre åkattraktioner fanns det av Lisebergsmodell och jag hade hellre betalat för att slippa åka någon av dem än betalat för att få åka.


Det finns en karusell som snurrar snabbt på hög höjd, men på något märkligt sätt tyckte jag inte att den var så tokläskig som de andra. Visserligen skulle jag aldrig välja att åka Insanity själv, men den var lite som en bläckfisk med sina armar och själva snurrandet såg värre ut för mig än den höga höjden.


Sedan fanns en variant av Uppskjutet som hette Big Shot och den är självklart inget jag skulle vilja prova, men superhögt och läskigt eller aphögt och skitläbbigt (329 meter för att vara exakt) är ungefär samma för mig, så attraktionen får mig inte att avlida vid blotta anblicken.

Men det får den tredje och sista. X-scream. Jag säger bara det. X-scream. Aldrig i livet att jag hade satt mig där. Den där miljonen jag babblade om tidigare gäller endast Balder och inte alls denna fasansfulla attraktion.

Spana in vyn. Kolla hur högt uppe i luften de där stollarna faktiskt är. Husen på marken är som små tärningar på sin höjd. Det är fullständigt surrealistiskt.





Några få arma krakar sitter på tåget eller vad det nu ska kallas och från att fridfullt sitta med en fullständigt fantastiskt utsikt över Las Vegas tippas tåget ner mot marken. Vidrigt! Det ser helt galet otäckt ut!


Precis när skriken tystnat åker tåget, efter att ha stått helt stilla i ett tiotal sekunder eller så, 30 cm till, så att det känns som om det just den här gången faktiskt lossnar på riktigt och störtar mot marken. Just som de stackars resenärerna grämer sig över att de inte skrivit något testamente hissas tåget upp i horisontalläge igen och alla kan andas ut.

De som fortfarande lever, alltså.