Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

onsdag 30 november 2011

Ett glädjande brev kom


Sedan flera år har vi ett fadderbarn på Haiti och idag fick vi brev från henne för första gången på över två år. Som vi har väntat!

När barnen var mindre tyckte jag att det var viktigt att lära dem känna solidaritet med människor i andra delar av världen och då anmälde vi oss till Plan och fick Kimberline som fadderbarn. De första åren ritade barnen teckningar och vi skrev brev då och då. Likaså skickade vi små presenter till jul och födelsedagen.

Det var väldigt styrt hur mycket presenterna fick kosta och väga, så det inte skulle bli för orättvist mot de barn som saknar faddrar. Efter några år kom dock nya besked och vi fick inte längre skicka presenter över huvud taget.

När den kraftiga jordbävningen skakade Haiti den 12 januari 2010 blev vi väldigt oroliga och undrade så hur det hade gått för vår flicka. Månaderna gick och det enda vi hörde var att Plan inte visste något. Till slut kom besked om att alla barn i Plans fadderverksamhet faktiskt hade överlevt, trots att över 100 000 människor dött. Vilken lättnad för oss!

Vi svenskar samlade in 50 miljoner till hjälparbetet och det kändes bra att kunna göra något för dem långt där borta. Under hela den här tiden har vi inte kunnat skicka brev för att infrastrukturen inte har fungerat och därför blev glädjen stor när vi nu äntligen fick ett brev.

Först nu tackade Kimberline för julklappen hon fick 2009 och hon berättade att hon blivit så glad för den. Härligt att höra! På den senaste bilden som vi fick av henne för ett par år sedan bar hon halsbandet hon fått av oss och det tyckte vi var så fint.

Nu ska vi skriva till henne och hålla tummarna för att vårt brev kommer fram till henne innan jul. Visserligen får hon ingen present i år, men en hälsning kommer säkert att göra henne glad i alla fall.

Fast vi blev nog ännu gladare idag.

8 kommentarer:

Susanne sa...

Den som väntar på något gott.....

Shamrock sa...

Vad skönt att hon överlevt jordbävningen och att ni nu fått ett livstecken från henne

Mallan sa...

Åh... Får man inte hjälpa dem ekonomiskt? Varför är man då fadder? Kram

stoffisen sa...

Härligt med ett livstecken!
Vilket lättnad.

Ja, varför får man inte hjälpa till med ekonomin?
Why?

Joanna Björkqvist sa...

Susanne: Japp, så är det ju!

Shamrock: Ja, verkligen skönt! :)

Mallan och Stoffisen: Så här funkar det med ekonomin: Vi betalar 200 kronor per månad och de pengarna går inte explicit till henne utan till alla fadderbarnen. Utöver det så vill de inte skapa klyftor. Det finns andra fadderorganisationer där man FÅR ge presenter, men detta är ju en förändring som kommit och vi kan inte bara byta barn på grund av det. Hon är ju liksom vår tjej... Men jag skulle önska att vi fick skicka henne saker då och då. Förut var det bara tillåtet två gånger per år och nu noll gånger...

Åsa sa...

Åh va häftigt! Du berör mej :)
Sov så gott sen :)

Anneli sa...

Åh vad fint! Din berättelse berör mitt hjärta. Vi har också ett fadderbarn, på Filippinerna, och fick brev från honom för ett tag sedan. Det är så roligt! Jag tycker också att det är viktigt att barnen lär sig empati och att de förstår vilken tur de har i livet. Kram!

Joanna Björkqvist sa...

Åsa: Tack så mycket! :) Sov gott du med!

Anneli: Tusen tack! Fint att ni också har fadderbarn! Känns bra att kunna göra något litet i alla fall! Kram!