Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

måndag 7 november 2011

Måste hinna klart idag


Jag är van att jobba mot deadline, för det är det hela journalistiken bygger på. Idag har jag deadline kl 9 på krönikan som ska vara med i morgondagens tidning och i väntan på en sista genomläsning, så ligger den klar och ska bara mejlas.

När jag jobbade som nyhetsreporter på SVT hade vi sändning vissa tider och då var det helt givet att inslaget var tvunget att vara klart i god tid innan sändning. Där fick man inte missa deadline för då rubbades hela programmet om det plötsligt fattades ett inslag.

Det allra mest dramatiska jag har gjort när det gäller sändning/deadline/tidspress var när jag och en fotograf åkte till norra Värmland för att göra ett reportage om de enorma översvämningar som drabbade Sysslebäck, som ligger 22 mil från redaktionen i Karlstad, en vår för många år sedan. Vägarna var översvämmade så det gick knappt att ta sig fram, men efter många timmars intensivt arbete, där räddningsledaren var extremt svårfångad för att han satt i möten och dessutom sov mitt på dagen för att han hade jobbat hela natten, hade jag tillräckligt med material för att göra inslag till både Aktuellt och Rapport.

Vi hann inte mer än sätta oss i bilen förrän Aktuellt ringde och sa att det var riktigt bråttom. Jag räknade snabbt ut att det inte fanns en chans att vi skulle hinna tillbaka till redaktionen inför 18-sändningen. Redaktören blev minst sagt inte glad. Hon blev jättearg, rent av. Detta var ju det enda det talades om i Sverige denna dag och då kan landets första TV-sända nyhetsprogram inte ha bilder på katastrofen.

Fotografen som körde bilen gasade rejält på de små värmländska vägarna och jag satt i baksätet och kollade på det inspelade materialet och skrev upp alla tidkoder med intressanta bilder och intervjuer. Stressen var enorm och det var faktiskt med fara för våra liv som vi körde nästan dubbelt så fort som tillåtet.

Jag pratade flera gånger med min chef i Karlstad och allt hände dessutom en helg, så han fick ringa in en redigerare som skulle klippa ihop inslaget. När klockan var tre minuter i sex och Aktuellt sänds direkt från Stockholm klockan 18 bromsade vi in på parkeringen vid TV-huset. Där stod min chef och höll upp dörren för oss och jag kastade mig in med videobandet i högsta hugg. Vi hann inte mer än stoppa in det i apparaten, så började sändningen.

Jag hade spolat fram bandet till ett avsnitt där räddningsledare förklarade läget och så fort nyhetsankaret läst påan, det som sägs innan inslaget rullar igång, så tryckte redigeraren på knappen och så sände vi direkt ifrån Karlstad.

Vanligtvis skickar vi över alla inslag i god tid, så redaktören ska hinna se det, men här var det bara att köra på. När råmaterialet sänts och nästa inslag, om något helt annat, var på tur började jag gråta. Vilken enorm press och vilken lättnad att det faktiskt gick bra. Jag var helt slut.

Redaktören ringde efteråt och var jätteglad över att vi hunnit i tid, men det var så hårfint att det nästan tog livet av oss. Tittarna märkte absolut ingenting, men jag darrade av spänningen.

Så fort sändningen var över gällde det att ladda om inför nästa sändning och på tur stod Rapport en dryg timme senare. Fort som sjutton fick vi klippa ihop ett inslag till den sändningen och så snart det hade sänts var det dags för Aktuellt klockan 21 och då ville de ha nytt material med lite fördjupning och dessutom skillnad från Rapportinslaget eftersom det är två olika program.

Slutligen stod ett inslag för sena Rapport som sändes vid 23-tiden på agendan och då gjorde vi ytterligare en version av dessa eviga översvämningar. Vi jobbade svinhårt och under enormt pressade förhållanden, men det gick bra. Man brukar räkna med att det i redigeringen tar en timme per sändbar minut och här gjorde vi hela tiden allt minst dubbelt så snabbt, för att hinna till alla de olika sändningarna.

Det var på sätt och vis tur att det var så långt som 22 mil tillbaka till redaktionen, för det gjorde att jag hade gott om tid att se igenom allt vi spelat in och skriva upp exakt vad som fanns i de olika sekvenserna, för när jag väl satt där med redigeraren hade hon ju ingen aning om vad som fanns på bandet, utan jag ropade koder högt och lågt och hon fick lita på mig.

Tittarna märkte ingenting av vad som hände bakom kulisserna, men jag glömmer det aldrig.

Den deadline som jag själv har satt upp för mig idag när det gäller min bok känns också viktig, för jag vill verkligen hinna få ut boken innan jul, men ändå. Det är faktiskt inte med kniven mot strupen som det var i Värmland där 2-3 miljoner tittare och en arg redaktör förväntar sig ett kanonmaterial ett givet klockslag.

9 kommentarer:

Hanna Lans sa...

Hjälp, jag mår illa av stress bara av att läsa om det ...

bubbel sa...

Ja jag förstår att du blev stressad men vad enormt proffsigt av er att kunna fixa det, bra jobbat!:) Vilken erfarenhet för livet!

Joanna Björkqvist sa...

Hanna: Det var faktiskt riktigt otäckt, framför allt att köra så jäkla fort på småvägarna...

Bubbel: Ja, visst vara det nyttigt att se vad man faktiskt klarar, men ändå... Läskigt!

♥ Carina ♥ sa...

Puh! Jag blev svettig av att bara läsa om det ;)
Bra gjort där! Men inget jobb för mig som avskyr att stressa...
Kram

Åsa sa...

Snyggt jobb :)
Men du vilken härlig bild du har lagt upp :)å tack för dina fina ord inne hos mej :)
Kramar Åsa

Marina sa...

Jag antar att det händer mycket där bakom kulisserna som vi tittare inte har en susning om!

Joanna Björkqvist sa...

Carina: Det var riktigt otäckt - man vill ju inte offra livet för ett reportage! Kram!

Åsa: Tack för snälla ord och både bild och jobb! Kramar!

Marina: Ja, det gör det verkligen!!!! Det har också hänt att jag suttit i redigeringen och gråtit och sedan fått gå in i studion och speaka och försöka låta helt samlad för att det ska sändas en kvart senare. Då har det varit rättegångar med barn som offer - orkar inte sånt....

Maria Engelwinge sa...

Jag säger som Hanna, jag mår illa bara av att läsa... Fantastiskt vad man klarar när man måste. Men sen är man närapå ett vrak efteråt:).

Joanna Björkqvist sa...

Maria: Det var verkligen tufft och tårarna bara sprutade när det första inslaget sänds direkt... Men visst kalrar man mycket om man måste! :)