Tankar kring My

Desirée Fredlund är en härlig person med ett gott driv och hon skrivit boken om My, som jag uppfattar som hennes skruvade och ytterligare lite bättre alter ego. Jag tror att Desirée gärna skulle vilja vara som My och det är inte speciellt svårt att förstå, för My är en fascinerande och handlingskraftig person med massor av kunskap och skinn på näsan. En värld med några My här och var hade säkert gjort den här planeten roligare - det är jag övertygad om.

Inte sedan jag läste Stieg Larssons böcker om Mikael Blomkvist har jag upplevt den oförbehållsamma kärleken till sin romankaraktär lika tydligt. Jag älskade böckerna om Blomkvist och Salander och det var helt uppenbart för mig att även Stieg Larsson gjorde det. Kärleken till My är mycket påtaglig och därför var det kul att få läsa lite om varför Desirée är så förtjust i sin karaktär.

När jag själv skrev en roman och skapade karaktären Saga Allerlöv blev hon allt annat än mitt bättre jag. Hon är neurotisk, ångestfylld och med ett enormt kontrollbehov. Dessutom har hon gått igenom mycket som jag sluppit. Jag känner stor ömhet för henne och vill ofta krama henne och säg att allt kommer att bli bra. Lika ofta vill jag säga som hennes bästa vännina gör; att hon måste skärpa sig. Hon är minst av allt någon idealbild av en ung kvinna, utan min tanke var istället att man skulle kunna igen sig i hennes personlighet. Det har många faktiskt också sagt att de gör, även om de samtidigt retar sig på henne. Det kan jag förstå, för det gör jag med, trots att jag hittat på henne.

My är däremot en idealisk person. Hon kan i princip allt och följer sin egen moral och sina egna övertygelser. Det är lätt att fascineras av henne och att tycka om henne. Hon gör som hon vill "och det brukar bli så bra så" som Pippi Långstrump brukar säga.

Det är också tydligt att Desirée läst på en hel del inför skrivandet och mycket av sina kunskaper pressar hon in i boken; höns och deras ägg, Bibelns Moses systers uteblivna kvinnokamp, Björn Ranelids sätt att skriva och en hel del annat samsas om utrymmet.

Trovärdigheten i en bok tycker jag är viktig och det behöver inte alls betyda att allt som händer och sker i en bok ska vara rimligt i vår vanliga värld. Om det var så enkelt skulle knappast böckerna om Harry Potter blivit en sådan succé, utan det räcker gott om det är rimligt i den fiktiva världen utifrån det författaren låter oss veta och förstå genom sitt berättade.

Några gånger under boken hajar jag till och just trovärdigheten får sig en knäck. Första gången det händer är när polisen Martin dyker upp hemma hos My och de pratar om höns. Bland annat maraner och aracuaner diskuteras precis som färgen på deras ägg och My kan förstås allt om detta. När det kommer till den gamla svenska rasen skånska blommehöns vet hon däremot plötsligt inte vilken färg just den hönan har på sina ägg, utan det får hon se. Skumt, hon som nyss var en sådan expert.

En annan detalj är hur vansinnigt snabbt det går för My att få skyddstillsyn och en övervakare. Rättvisans kvarnar som brukar mala så långsamt. När min son blev påkörd och föraren smet tog jag själv (i sann My-anda!) redan på vem föraren var och ändå tog det flera veckor innan polisen ens ringde upp henne. De skickade först ett brev där det stod att hon skulle bli uppringd några veckor senare. Så går det till IRL vid smitningsolyckor med ett påkört barn i alla fall.

Jag har också små invändningar när det gäller det rimliga i att en äldre kvinna som skaffat sig en ny sambo kommer till My för att karln vill bli avsugen. Ove hotar tydligen med att flytta om inte Britt-Marie suger av honom. Haha, känns sjukt roligt, men osannolikt att be My om hjälp med detta. Hur som helst så får damen konkreta tips på hur hon ska göra och sedan levde den avsugne och hon lyckliga i alla sina dagar. Jamenvisst, så enkelt är det i Mys värld.

Hon älskar att dricka vin och andra alkoholhaltiga drycker, men när hon badar på morgonkvisten i ett badkar spetsat med kaffesump och mjölk (jorå, hon kan det mesta om alternativa metoder) och blir sugen på en champagnedrink inser hon att det inte är politiskt korrekt att dricka en sådan klockan fem en onsdagsmorgon och låter därför bli. Va? Låter bli? Sedan när bryr sig My det minsta om vad som anses vara PK? Hon gör ju som hon vill hela tiden och det är just det vi läsare gillar.

Jag tog med mig My på resan till USA i mellandagarna och läste ut den redan på planet. Det är utan tvekan är bok som är mycket lätt att ta sig igenom, trots sin spretighet med allt som författaren vill få med.

Det här är en annorlunda bok och det har säkert Desirée velat att det skulle bli också. Jag kan förstå dem som sveps med av My och hennes märkliga liv, men jag kan också förstå dem som inte gör det. Lite grann blir hunden Dunder en symbol för dessa två olika sidor. Dunder är polisen Martins hund och vi får följa hans tankar ibland. En del gillar det och andra gillar det inte. Jag är mitt emellan. Jag tycker att det är ett kul grepp å ena sidan, men å andra sidan blir berättelsen lite väl mycket saga för mig då.

Men boken om My är som en saga. Den är, och får vara, overklig, galen och rätt rolig. Den sköna flickan får drömprinsen och slutet är lyckligt efter viss dramatik - en typisk saga.

Att vi läsare tycker olika saker om den är ju precis som det ska vara.