Det ömtåliga, vackra livet...

Jag gråter till de flesta TV-program. Sådan har jag alltid varit och inte blir det bättre med åren. Antagligen började det någonstans vid Lilla huset på prärien. Snyft och snörvel en kväll i veckan.

Trösten var att vi alltid fick en äggkopp med Nonstop att mumsa på under tiden. Det var ju inte tänkt som tröst, förstås, utan mer ett sätt att få lite lyx i vardagen, men nog passade det bra.

Nu när kvalomgångarna i Idol sänds varenda kväll har jag fullt sjå att torka tårarna konstant, för vårt land är fullt av talanger som rör vid mitt hjärta. Vilka begåvningar, vilka röster, vilka ungdomar. Inte undra på att tårarna trillar. Inte ens Alexander Bard kan ju låta bli. Och han kallas ju ändå Lucifer.

Det finns ett program på SVT som jag gråter till av en helt annan anledning. Det heter En andra chans och handlar om fyra unga människor som efter olyckor av mycket varierad art blivit förlamade i olika grad. Det är ett väldigt finstämt och känslosamt program, utan att för den skull tippa över och bli sentimentalt och smetigt.

Anne Lundberg är programledare för det hela och hon gör ett riktigt fint jobb här, tycker jag. Dessutom har de fått tag i fantastiska och inspirerande människor som det är lätt att engagera sig i.

En andra chans ska jag också ge den här orkidén. Fast den inte har ett enda litet blad kvar ifrån sin glans dagar. Den hade förpassats från fönsterbrädan till köksbänken och bara väntade på att bli nerburen i källaren för att sedan kastas i soporna. Häromdagen lyckades jag till råga på allt välta den, så den trillade i golvet så att så gott som alla dekorationsglasbitar som täckte den barkiga jorden flög ut över köksgolvet.

Morrande ställde jag upp blomskräpet på bänken igen och tog muttrande fram dammsugaren. Det rasslade rejält när allt glas åkte in i röret och sedan glömde jag bort blomman i ett par dagar igen.

Nu skulle den i alla fall slängas. Den var ju död, tänkte jag. Stendöd och nästan rutten.

Men när jag stod med den i handen och skulle tippa ner den i soppåsen fick jag syn på något. En liten enveten, livskraftig blomstjälk är så sakteliga på väg upp! Trots att det inte finns ett endaste litet grönt blad och hela växten ser avliden ut, så spirar livet. Det ömtåliga livet som jag brutalt nog höll på att avsluta.

Jag blev alldeles rörd igen. Livet är ömtåligt, det är sant, men också både starkt och tåligt.

Och väldigt vackert.