14-årig bröllopsdag utan maken

Idag är det 14 år sedan käre maken och jag gifte oss och det var en alldeles, alldeles underbar dag.

Tyvärr får vi inte tillbringa dagen tillsammans, eftersom han inte bara är käre maken, utan också vindsurfande maken och hela veckan befinner han sig i Tyskland på tävling. Jag får vara glad att han kunde dyka upp den där lördagen den 6 september 1997 - dessutom dagen till ära iklädd något annat än en våtdräkt...

För några år sedan konstaterade vår dotter, som då var åtta-nio år, att ett bröllop är en familjeangelägenhet och därför tycker hon att hon och hennes lillebror borde fått vara med på festligheterna. Jag kan inte annat än hålla med henne egentligen, men vi gjorde ju allt i den gamla ordningen.

Vi träffades 1991, flyttade ihop 1992, förlovade oss 1996, gifte oss 1997, fick första barnet 1999 och det andra 2001. Så gjorde man förr och vi växte upp förr.

Dottern har en helt annan syn på hur saker och ting ska göras med tanke på alla skilsmässor som dyker upp bland våra vänner.

Först ska man träffas, så långt tycker hon att vi gjorde rätt. Sedan flyttar man ihop och därefter ska man få barnen. När barnen är stora nog, men ändå små och söta, att vara med i brudföljet är det dags för bröllop.

Sedan lever man lyckligt som gifta i några år och när man märker att allt verkar fungera och en skilsmässa inte är på gång - då kan man förlova sig. Det är först då det är läge att lova något. När man provat ett bra tag och vet att det funkar.

Svårt att argumentera mot den logiken, för nog har hon en poäng?