Dramatisk dag för 20 år sedan

En bild från i morse på 20-årsdagen!

Idag är det exakt tjugo år sedan min käre make och jag pussades för första gången och därmed liksom blev ihop utan att någon frågade chans som man gjorde när man var liten. Det känns helt ofattbart att det är tjugo år sedan, eftersom jag känner mig ungefär som 27 och vi knappast blev ihop på lågstadiet.

Faktum är att vi nästan blev ihop på högstadiet istället. Det var åtminstone där vi träffades första gången, men inte som elever. Nej då, vi var båda lärarvikarier. Jag hade redan jobbat på skolan i ett och ett halvt år när han kom in som vikarie på vårterminen 1991.

När jag såg honom komma gående i korridoren tillsammans med studierektorn tänkte jag direkt "Ojoj, det här kommer inte att gå bra!" Jag var redan strängt upptagen med en annan man, för att uttrycka det milt, och det visade sig att det var han också, fast förstås med en tjej och inte alls lika fast som jag, utan de hade hyfsat nyss träffats.

Det första jag lade märke till var förstås att han var så snygg och när vi sedan började pratade visade det sig att han dessutom var trevlig. När vi efter några veckor dansade på en fest lade jag märke till hur gott han luktade också.

Vi blev vänner, men inte mer än så. Vi var som sagt redan upptagna båda två, men eleverna på skolan märkte från början att det var något speciellt mellan oss och frågade våra kollegor om vi var ihop, vilket vi absolut inte var. Då.

Sedan kom skolavslutningen och vi skildes åt. Min syster och jag for till Mallorca och han till en annan del av Spanien med sina vänner.

Den här tavlan målade jag på konstkursen 1991.

I slutet av sommaren kom ett brev från honom, där han frågade om jag ville åka på konstkurs med honom till västkusten. Då skulle jag precis flytta till en ny dyr bostadsrätt med den man jag levde med då, men jag sa ändå ja och dagarna innan vi åkte på kursen gick flyttlasset med den andre mannen.

Vi hade tidigare bott i en hyreslägenhet en bit ifrån centrum, men nu skulle vi bo precis mitt i stan. Jag var sådär till flytten redan från början, men tänkte att det nog blir bra. Det blev det inte.

Jag packade bara upp några få saker innan jag åkte på konstkursen med min före detta kollega och numera vän.

Vi fick några underbara dagar i mitten av augusti tillsammans med de andra kursdeltagarna och vår härlige konstlärare Wilhelm Bruhn (passande efternamn för en konstnär!) och vi delade faktiskt rum också, han som lockat med mig på kursen och jag. Vi målade på dagarna och låg i underslafen på varsin våningsäng och småpratade på kvällarna, men mer än så blev det inte.

När jag kom hem till verkligheten igen kändes det helt fel att gå tillbaka till mitt gamla liv. Det var tungt när jag blev avsläppt utanför lägenheten jag knappt hunnit bo i.

Den här tavlan har vi köpt av vår konst-
lärare Wilhelm Bruhn.

Några dagar gick och situationen blev allt mer ohållbar och det märkte förstås den man jag varit tillsammans med i hela nio år. Den första september bestämde vi oss för att ta ett allvarligt snack och det var otroligt jobbigt. Jag var så ledsen över att det hade blivit så här, men jag kunde inte leva vidare i det som var.

Det var många tårar som fälldes, men samtidigt blev det ett väldigt fint samtal byggt på många års kärlek och respekt för varandra. Fast det har gått tjugo år blir jag fortfarande tårögd när jag tänker på den fruktansvärt jobbiga kvällen och natten då vi bestämde oss för att gå skilda vägar.

Bara ett och ett halvt år tidigare hade vi lovat att älska varandra i nöd och lust. Att lämna honom var oerhört smärtsamt, men samtidigt fullständigt nödvändigt. Jag var 23 år och ville bort.

Dagen därpå skulle jag träffa min konstvän igen i konstlärarens ateljé och jag hade tagit av mig ringarna och hoppades att han skulle se det. Alla som känner en man vet att den typen av subtila signaler inte alls fungerar, så när vi fikat klart i ateljén och jag var på väg till jobbet på skolan igen, som han för övrigt hade lämnat, eftersom han skulle börja plugga på universitetet, fick jag på något osammanhängande sätt ur mig att jag och min lagvigde numera var ex med varandra.

Han verkade knappt förstå utan vi åkte därifrån åt varsitt håll och jag höll tankarna fokuserade på eleverna hela dagen och det var skönt.

Den här fina tavlan fick jag av konstläraren
för att jag tyckte så mycket om den!

När jag lämnade skolan såg jag plötsligt att han kom åkande i sin bil precis framför mig. Vi körde båda in på en tvärgata och klev ur bilarna. Självklart pratade vi båda om väder och vind och om hur min arbetsdag varit och att han oväntat kommit in på den attraktiva linjen på högskolan i Växjö som han så gärna ville gå och inte i Göteborg som han trott att han skulle få nöja sig med.

Efter säkert en halvtimme tog han upp mina lösryckta meningar från morgonen och frågade om det var sant. Och jo, det var det ju.

Inte en enda gång under våren eller sommaren hade vi pratat om hur vi känt för varandra och jag visste inte med säkerhet att han kände samma sak som jag och jag ville framför allt inte att han skulle känna att han nu var tvungen att bli ihop med mig bara för att jag offrat hela mitt gamla liv.

Så enkelt var det förstås inte, utan vi hade säkerligen separerat så småningom i alla fall, men det är givet att det snabbades på av att jag mött någon annan.

Då, under den varma och ljuva septembersolen, tog han mig i sin famn och pussade mig för första gången.

Tjugo år senare ler jag vid minnet. Det känns som igår, men samtidigt som en helt annan tid.

Och jag ångrar inte för en halv sekund att jag besvarade hans kyss den där fina dagen för två fantastiska decennier sedan...