Vild vindsurfing och poolparty

Efter några dagar med aningen för lite vind och hyfsad vind kom gårdagen med massor av vind och plötsligt blåste det för mycket för de entusiastiska vindsurfarna. Vid lunchtid kom rapporter om att alla som begett sig ut på sina brädor fått kastfall och skadat sig och två av dem var svenskar.

Jag har bestämt mig för att inte oroa mig för min käre make, för i så fall skulle det vara ett halvtidsjobb ungefär, men igår var jag trots mina goda föresatser en smula orolig, för med allt som drabbat oss innan vore det ju just snyggt och själva syftet med resan, att maken ska få vindsurfa i tre veckor, skulle gå förlorat.

När några av våra vindsurfande vänner återvände till hotellet kom beskedet att maken ännu inte varit ute, så han var oskadd och det kändes skönt. Jag skrev genast ett sms där jag föreslog att han skulle komma hem till hotellet istället, som så många andra kloka vindsurfare gjort.

Han svarade inte på meddelandet, så genast förstod jag att han var ute i den hårda vinden trots allt. Mycket riktigt. Ett par timmar senare kom ett glatt sms tillbaka med en försäkran om att det just nu var kanon och att han skulle göra någon timme till.

Ni ser på bilden ovan att det finns viss anledning till oro i alla fall, för hade det varit jag som varit med om detta äventyr hade jag fått skickas tillbaka till Sverige i en liksäck.

Vinden hade mojnat lite och han fick några riktigt bra repor. Det var en mycket nöjd man som kom framåt sextiden på kvällen och vi kunde alla pusta ut och vara nöjda. Jag och barnen för att han var hemma välbehållen och han själv för att han var snabbast av alla igår och vann dagens etapp!

På kvällen gick vi till stan för att sammanstråla med de vindsurfare som inte bor på just vårt hotell och deras fruar och flickvänner. Det finns några restauranger som sitter ihop lite via ett tak och under taket är avdelningar där det är olika restauranger. Alla vill förstås ha oss som gäster eftersom vi är många och somliga av oss dessutom riktigt hungriga efter ett hårt arbetspass på brädan.

Två av ställena har väldigt trevlig personal och gör alltid high five och säger ”Tjena, hur är läget?” på ett sätt som gör att man ler och inte bara känner sig obekväm och irriterad över deras framfusighet. Igår valde vi det första av de två ställena vi brukar gå till. Genast lade jag märke till hur killarna på restaurangen efter vevade med sina armar för att vi skulle gå dit istället, men jag försökte gestikulera tillbaka att vi får gå till dem en annan dag.

Servitörerna jobbade hårt med att sätta ihop en massa bord till ett långbord och lyckades mycket väl. När de sista gästerna anlände fick de dock sitta på ett bord bredvid, för annars hade de hamnat ute på gatan.

Totalt var vi 22 personer och det är klart att servitörerna gnuggade händerna för en sådan vinstlott. Utsikten av hamnen i solnedgången var bedövande vacker och svaga vindpustar kylde av våra varma kroppar.

Barnen drack iste och jag åt en riktigt god spagetti a la pesto som var toppad med grädde och vitvinsås.

Efter middagen drog vi med så gott som hela gänget till vårt hotell där det skulle vara poolparty med tänd bassäng i den mörka kvällen och det var mycket trevligt att få sitta och prata med alla. Några tjejer hade jag inte träffat förut, så det var riktigt kul att få snacka lite.

Jag konstaterade snart att en av tjejerna var så extremt lik sin man. Långa, smala kroppar, lite kantiga ansikten och ungefär samma färger på hår och ögon. De hade verkligen äktenskapstycke, tänkte jag och jämförde med min egen man, som jag är olik både utseendemässigt och intressemässigt.

Det visade sig dock att de här på personerna inte alls var gifta, utan de var syskon! Jag fick mig ett gott skratt och berättade hur jag suttit där och tänkt på hur lika de var!

Efter ett par timmars partystämning vid poolen med härliga Helen, som är dottern i hotellfamiljen som äger vårt hotell Sound of the Sea, var det dags att gå hem igen och då var det skönt för oss att ha så nära, för vi var hemma på en minut, medan andra hade en halvtimmes promenad framför sig.

Poolen på hotellet innehåller saltvatten och de har borrat en brunn som är 47 meter djup och från den leds prima havsvatten upp till poolen. När jag badar i saltvatten blir mitt lockiga hår alldeles fullt av korkskruvar. Det ser riktigt festligt ut, för om jag inte visste bättre skulle till och med jag själv tro att jag legat med papiljotter hela natten. Det är svårt att få fram alla korkskruvar på bild, men jag har i alla fall gjort ett försök.

Igår skulle jag använda tvättmaskinen som finns i vår stuga och det visade sig att luckan var helt lös, så när jag öppnade den fick jag den i famnen. Jag gick ner till receptionen och träffade först på hotellmamman och förklarade mitt bekymmer. Hon är så otroligt gullig, så hon sa att det inte alls vara några problem och att livet var alldeles för kort för att oroa sig över saker och ting. Jag skrattade gott och blev som vanligt varm om hjärtat.

Pappan i hotellfamiljen följde med mig till stugan och hjälpte till att sätta tillbaka den och så körde han ett kortprogram, för att se om det läckte ut vatten. Det gjorde det märkligt nog inte, trots att luckan såg ut att sitta väldigt löst.

När kortprogrammet var slut skulle jag själv försöka få dit luckan för att kunna köra en omgång med kläder och det tog mig tjugo minuter att lyckas med konststycket, men sedan satt den faktiskt bra och kläderna blev både blöta och rena till slut.

Hotellpappan sa att han skulle försöka fixa en ny lucka, men gissa om vi blev förvånade när vi kom hem någon timme efter midnatt och det stod en alldeles sprillans ny tvättmaskin i badrummet! Jag trodde knappt mina ögon. Snacka om att steget från tanke till ord till handling gått i raketfart!

Idag är det lördag och jag måste på allvar fundera på vad min krönika för nästa vecka ska handla om. Jag har deadline på måndag klockan 8 och när man sitter här nere på en underbar grekisk ö, så känns allt hemmavid så främmande, så jag vet inte vad jag ska skriva om. Det får bli dagens hjärngympa vid poolkanten…