Om att norpa vänner

Här får ni föreställa er att Lucia med följe snart smyger fram. Eftersom
det är Lucia idag och ingen snö alls har jag norpat en bild från 2009.
Jag lånar gärna friskt både här och där ...

Min huvudkaraktär Saga Allerlöv har många likheter med mig själv och det märker förstås mina vänner som läser boken. Igår träffade jag helt kort på en av mina närmaste väninnor och hon hade just läst ut boken och konstaterade leende detta.

- Fast städmanin har du ju inte, förstås, slog hon initierat fast.

Det har hon rätt i. Jag har norpat en hel del från mig själv och lagt i Saga, men vissa karaktärsdrag har jag lagt till. Inte heller är Sagas syster speciellt lik min egen, bortsett från att de har en nära och varm relation.

Ingen av mina bröder är heller det minsta lik Sagas bror, måste jag säga, och det bästa är nog att min snälla och trevliga svärmor inte påminner det ringaste om Sagas besvärliga dito. Och att min mamma fortfarande lever, så klart - puh, vilken tur!

En som lånat en del drag från min omgivning är Michaela Gren Wilson. Utseendemässigt är hon väldigt lik min äldsta väninna och betydelsemässigt, alltså hur viktig hon är för Saga, stämmer det också. Däremot har jag skruvat till henne lite extra, så att hon ska bli ännu tydligare och det har varit roligt att få göra det. Väninnan tyckte också att det var kul att läsa om Michaela, eftersom hon kände igen sig i henne. En del detaljer som jag hade med i den första versionen har jag plockat bort i slutversionen, men kopplingen är ändå tydlig för oss som känner henne.

Jag funderade först på att sätta in en bild på väninnan här, men eftersom jag vill att läsarna själva ska göra sig sina egna bilder av de fiktiva människorna, så låter jag bli.

En annan karaktär där jag lånat en del från verkligheten är Therese Carlsson. Utseendemässigt stämmer färgerna, men inte längden och det utländska ursprunget. Therese har dessutom lockigt hår och det har inte den person jag utgått ifrån. Däremot stämmer mycket av det som hänt i Therese liv med en verklig persons liv. Hon vet inte om att jag norpat saker ur hennes liv och jag funderar på om jag ska våga berätta det, för det är inte så värst positiva saker jag lånat.

Ett butiksbiträde, som bara är med på en halv sida i romanen, finns helt och hållet i verkligheten och är exakt så som hon beskrivs. Jag funderar på att gå dit och berätta för henne att det är hon som stått modell för mitt biträde, för det är odelat positivt.

Ni som skriver; brukar ni norpa vilt från verkligheten och era vänner? Ni som läser; brukar ni fundera över hur mycket i boken som är sant eller har verklighetsbakgrund trots att ni läser en fiktiv roman?