Tårarna trillade i New York

Igår kväll såg vi en fullständigt fantastisk uppsättning av Mamma Mia och jag var så tagen att jag absolut inte kunde blogga om den samma kväll, utan bara stöp i säng med ett stort leende på läpparna. Som tur var hade tårarna torkat vid det laget, men antagligen var sjalen jag hade om halsen fortfarande fuktig när jag hängde upp den på en stolsrygg.

Efter lunchen igår gick vi till Wintergarden på Broadway där vi såg den underbara musikalen Cats förra gången vi var här, 1997, och damen i luckan hade fantastiskt nog fyra biljetter på fjärde raden till försäljning. Fjärde raden är min absoluta favoritrad och den jag alltid väljer om den finns kvar och vi ska se något. Visserligen var biljetterna så dyra att att jag höll på att svimma, men what the heck. Vi är i NYC och barnen har möjlighet att få se sin första Broadwaymusikal med låtar som vi alla bara älskar. Käre maken slog till.

När vi kom fram till Wintergarden i lagom tid var det som vanligt en enorm kö utanför (jag har aldrig sett så här många och långa köer i hela mitt liv förut) och vi sniglade oss sakta framåt. Resten av familjen slank smidigt förbi säkerhetskontrollen, men jag som bär på en handväska som kan rymma både en bomb och ett par flaskor sarin fastnade förstås. Vakten bad mig öppna väskan och där fann han snopet nog ett par fleecevantar, ett paket tuggummi och en plånbok. Lite småkraft i form av ett par läppstift och några svenska mynt skramlade också omkring på botten, men mer spännande än så var det inte.

När jag kom till nästa kontroll, biljettkontrollen, rev en kvinna i femtioårsåldern av min biljett och så tittade hon upp på mig och sa med ett leende:

- I have already seen the rest of your family!

Jag hajade verkligen till. I denna fantastiska storstad som fullständigt vimlar av olika nationaliteter, var det något hon lade märke till när hon släppte in maken och våra två barn, så när jag några minuter och säkert tjugo personer senare kommer drällande, så kopplade hon ihop oss. Rätt så fascinerande, måste jag säga.

Våra platser visade sig vara precis så bra som jag hade hoppats. Raderna var uppdelade i tre sektioner, med vänster, gång emellan, mitt, gång emellan och höger. Turligt nog hamnade vi i mittsektionen.

Så fort orkestern började spelade började rysningarna. Åh, så bra allt var från första tonen. Jag kände mig så stolt över att vara svensk, över att komma från samma land som de två extremt begåvade männen som skapat Mamma Mia, Benny Andersson och Björn Ulvaeus, och kastades raskt tillbaka till min barndom.

1977 såg jag ABBA live på Scandinavium och det var just när plattan Arrival hade släppts så showen inleddes med ett helikopterljud i hela arena, som om ABBA kom just då. Det var en upplevelse som jag kommer att bära med mig hela livet och jag minns fortfarande så gott som varenda detalj från föreställningen, för att den gjorde ett så stort intryck på mig, trots att jag bara var lika gammal som min son är idag.

Nu fick jag vara med och ge mina barn en lika oförglömlig upplevelse på Broadway. Barnen älskade allt lika mycket som vi gjorde, men jag grät mer. Jag skrattade förstås mycket också, men tårarna rann vid flera tillfällen. När Slipping through my fingers fyllde lokalen och mamman satte upp sin dotters hår inför bröllopet slutade jag att ens torka bort dem. Det var ingen idé.

Att kinderna blev blöta var ju givet, men halsen och sjalen... Åh, vad jag kände med mamman. Här satt jag, med den vackra och stora flickan som en gång var min lilla bebis, på Broadway och såg henne tindra med ögonen. Tolv år och bara några centimeter kortare än jag. Snart så stor att hon kanske inte alls vill följa med sina föräldrar på musikal mer. Snyft. Så fort tiden gick.

Castingen var imponerande och alla fyllde ut sina roller med så mycket personlighet att det nästan inte rymdes i Wintergarden, Det fullständigt ångade av deras närvaro och alla presterade mer än vad man rimligen kan förvänta sig ens av fullfjädrade proffs. Det var i sådan världsklass att varje liten detalj kunde stå för sig själv och vara en njutning att se.

Jag älskade Meryl Streep i filmen Mamma Mia, men hon som gjorde rollen som Donna igår var sannerligen inte ett minsta uns sämre. Vilken röst i den smala kroppen och i hennes ögon fanns all frustration och all kärlek hon samlat på sig under de 21 åren som gått sedan den där magiska sommaren med de tre männen som kan vara hennes dotterns pappa. Hennes väninnor från tiden med Donna and the Dynamos var också helt galet bra. Sjöng som stjärnor och hade en mimik som fick oss alla att skratta.

Sophie som ska gifta sig med Sky bar upp sin roll på ett fantastiskt sätt trots sin ungdom. Tänk att vara en så duktig musikalartiskt vid så unga år! Sky var också en väldigt kul bekantskap, för han var en riktig biff. Säkert 190 cm och muskulös som en idrottsstjärna. Det fick vi se om och om igen för skjorta åkte av hela tiden, till alla kvinnors förtjusning.

Underbart att få sitta på fjärde raden och se vartenda ansiktsuttryck och komma nära karaktärerna. Detta var en föreställning vi aldrig någonsin kommer att glömma och när de två extranumren kom ställde sig hela publiken upp och dansade. De stod inte bara kvar på sina platser utan gångarna fylldes och alla dansande loss ordentligt. Vi med, så klart.

Helt omtumlade stapplade vi in på McDonald, säkert som en panda i nyllet efter gråtattackerna nyss, och tog en kvällsburgare innan vi stupade i säng. Lyckliga och glada och med intorkade tårarna längs hela kinderna.

Nu drar vi mot de flotta bostadsområdet Amagansett i Hamptons på Long Island, där vi ikväll kommer att fira nyår med våra amerikanska vänner. Senast vi hälsade på dem kom vi den den 4 juli.

Vi gillar när det firas rejält när vi kommer farande ända från Sverige. Champange och fyrverkerier är det minsta man kan begära - hehe.

Jag önskar alla mina fina vänner ett riktigt härligt 2012! Hoppas det innehåller precis allt ni önskar och lite till!

GOTT NYTT ÅR!