Pistou och hoppsan i bokcirkeln

Pizza Pistou - vit och grön, utan röda inslag, perfekt för tomatallergiker.

Igår kväll hade vi vår mysiga decemberträff i bokcirkeln och just den månaden brukar vi träffas på en restaurang och äta något gott tillsammans istället för att vara hemma hos varandra i julstöket.

Efter att ha gått till samma restaurang i flera år bytte vi i år och bokade bord på Cyrano, som har ett franskt koncept och är allra mest kända för sina läckra provensalska pizzor som är bakade i en äkta vedeldad stenugn. Deras pizza Pistou, som ni ser på bilden består av bland annat av getost, räkor och pesto, men av färgen att döma listar ni säkert ut att den inte har någon tomatsås. Den som tror att pizza är lika med tomatsås och ost är alltså helt fel ute, för här är det inte alls givet.

Gott var det i alla fall, tyckte vi allihop, och priserna var mycket humana. En trerättersmiddag kostade 179 kronor och det får ändå anses vara ett rimligt pris.

Vi brukar alltid börja med att prata om förra månadens bok, så vi inte ska glömma bort det (jag menar, vi är ju ändå en bokcirkel och inte bara ett gäng babbliga tjejer som älskar att snacka!), men den här gången gick det ovanligt snabbt.

Ingen (jag upprepar och utvecklar; inte en enda person) hade läst Elefantskötarens barn av Peter Høeg. Det var ju trist för värdinnan som valde den förra månaden, men nog måste man ändå som författarkollega (hrmpf...!) säga att det är ännu värre för herr Høeg. Det kan inte vara trevligt att vara en så extremt ickelockande författare alternativt ha skrivit en så otroligt otilltalande roman att inte en enda i vårt gäng tagit sig igenom den.

Visserligen var några inte på plats igår, men av oss som var där hade ingen ens börjat läsa den trots att flera hade köpt den. Flera hade också låtit bli att köpa den. Otroligt märkligt.

För min egen del är det första gången jag har varit så här slarvig och det beror förstås att jag varit fullständigt absorberad av min egen roman att jag inte kunnat intressera mig för några andra bokstäver än mina egna.

Under december läser vi alltid årets nobelpristagare i litteratur och för den som inte känner för det brukar vi alltid ha ett mer lättsamt alternativ.

Den här gången är alternativet Nära dig av petite moi. Då kommer ingen jäkel att våga låta bli att läsa den, I guess.

Frågan är sedan om de vågar säga vad de tycker om den och om jag törs lyssna på dem. Hjälp.