Vår kärleksfulla relation

Min käre make och jag har varit ett par i över tjugo år och det är en ganska lång tid skulle jag vilja påstå. Visst har vi några år kvar innan vi kan fira guldbröllop, men två decennier är inte heller illa.

Grunden till att vi fortfarande hänger ihop är nog att vi varje dag visar hur mycket vi älskar varandra. Vi har en fantastiskt kärleksfull relation, som jag tror att många avundas oss.

Han skickar jämt ömsinta sms där han ordrikt berättar hur mycket han älskar mig, hur mycket han längtar efter att få komma hem till min varma famn efter en hård arbetsdag och hur vacker, begåvad och fantastisk jag är.

Ibland kan jag tycka att han tar i med alla sina ord, men jag suger ändå åt mig och skriver ett lika varmt och uppskattande sms tillbaka. Jag är minst lika kärleksfull i mina till honom, för det är ju viktigt att vår ljuvliga relation är ömsesidig.

Här kommer en bild av vår senaste sms-trafik och den illustrerar mycket väl det jag försöker berätta för er. De gröna är mina meddelanden och de vita är hans. Läs och njut.

Den första gröna handlar om att maken behövde köra barnen till karateträningen, eftersom jag just då blev fotograferad tillsammans med två andra egenutgivare. Ni ser genast hur rar och omtänksam jag är som avslutar med det vackra ordet "Puss". Det är skrivet den 8 december.

Han svarar tre dagar senare och då frågar han om jag tröttnat. Alltså, man kan ju undra vad det betyder. Tror han att jag har tröttnat på att köra våra barn? Och det undrar han först tre dagar senare? Körde han dem aldrig den 8 december?

Eller menar han om jag tröttnat på vårt förhållande? Det kanske han menar? Han kanske tror att jag vill göra slut och att det är därför som han får köra barnen som omväxling? Han tror nog att jag stuckit med en underskön mörk yngling!

Jaja. Jag svarar inte i alla fall, för jag vet ju inte vad han menar.

Dagen därpå är han tydlig i alla fall. Han gör slut. Den 12 december, efter 20 år och tre månader, drar han. Han gör ingen stor affär av det, utan konstaterar bara att han "Går nu". Våra två decennier tillsammans var kanske inte mer värda än så? Ett ord per decennium. Lagom?

Jag är inte den som surar och jag är inte heller den som bönar eller ber, så jag skriver med högburet huvud "Ok". Jag skriver inte ens "Okej", för det är dubbelt så många bokstäver, och sätter inte ut något larvigt skiljetecken, varken punkt eller utropstecken. Inte ens ett frågetecken slänger jag in, för jag undrar ingenting.

Min man går nu. Jag har fattat.

Han verkar dock inte riktigt kunna ta min coola attityd, utan på Luciadagen dagen därpå, försöker han igen. "Går nu" upprepar han, Jag funderar först på att skriva "Jaja, jag vet. Stick du. Det struntar väl jag i", men nöjer med mig att upprepa mitt svar. Det får bli ett "ok" igen.

Jag vet inte om det är han som tvekar eller om han tycker att jag verkar acceptera ödet väl lätt, men efter sex dagar gör han ett nytt utfall och skriver samma sak för tredje gången, "Går nu". Under de sex dagar som gått sedan det förra sms:et har jag inte fått ett enda från honom. Det har varit helt tyst.

Nu känner jag att jag får ta i lite, så jag slänger in ett tydligt utropstecken efter mitt korta och kärnfulla svar och nu ska han väl ändå förstå. Jag menar hur otydligt är "Ok!"?

Om han skriver en gång till, idag eller om sex dagar, så är det nog ingen idé att jag svarar alls. Han vekar ändå inte ta till sig mina ord.

Tja, detta är den osminkade verkligheten. Så här kärleksfulla och utbroderande är min man och jag mot varandra. Kort och koncist, skulle man kunna säga.

Det där jag skrev i början av inlägget var nog mest ett önsketänkande ...