Lydig resenär drar västerut

Har ni sett snyggare strumpor? Okejrå. Har ni sett
en mer tilltalade öppen tå? Nä, tänkte väl det.

Jag vill gärna sköta mig så bra det går. Jag försöker att göra allt enligt regelboken och det är inte alltid så lätt, ska gudarna (eller ni bloggläsare) veta, men som sagt ambitionen är god och viljan med.

När vi nu idag lyfter mot New York tar jag för säkerhets skull på mig mina fina stödstrumpor som jag köpte när vi skulle åka till Australien förra året. Kvinnor (absolut inte tanter, utan kvinnor - nästan flickor, rent av) i min ålder rekommenderas stödstrumpor på långa flygresor och då skaffar jag mig givetvis sådana.

I Sydney för ett år sedan.

Första gången vi åkte till Australien var jag fortfarande bara nåt-på-tretti, men även då ville jag göra vad jag kunde för att undvika blodproppar, så jag köpte mitt första par stödstrumpor. Ujujuj, vilken plåga det var. Jag led och led timme efter timme och hade till slut så ont i både fötterna och huvudet att jag knappt kunde tänka längre.

Orsaken till min plåga var att jag begåvats (straffats?) med smala vrister i kombination med långa fötter. Jag är 173 cm så mina 39:or ser inte på något sätt abnormt stora ut, men stödstrumpetillverkarna tyckte att man skulle ha typ storlek 36 om man hade mina mått på vristerna. De klämde något ofattbart. Som att sitta i ett skruvstäd i i 30 timmar. Ajaj.

Går inte att skriva om Australien utan
att lägga in en bild på denna söta koala
som vi fotograferade om och om igen.

Inte vågade jag ta av mig eländet heller, dels för att jag är väldigt lydig och gör som jag ska och dels för att en blodpropp antagligen skulle vara ett ännu värre öde. Jag kände stor samhörighet med de kinesiska kvinnorna förr i tiden och led mig genom resan.

När vi skulle återvända till Australien förra vintern gick jag till Apoteket i god tid och pratade om mitt problem. Då visade det sig att de stödstrumpor som helt saknar tå är precis lika effektiva som de med sluten tå. Min storlek fanns inte i lager, men gick att beställa enkelt och smidigt från huvudstaden och det gjorde jag förstås genast.

Den långa resan till andra sidan jorden gick som en dans (bortsett från en och annan försening som gjorde att vi missade anslutningen från Kina till Australien och fick stanna i Kina ett extra dygn, men det kan knappast stödstrumporna lastas för).

Nu har jag just tagit på mig mina fina stödstrumpor och tänker ägna halva resan över Atlanten åt att vifta på tårna.

Den andra halvan av resan tänker jag ägna åt mina böcker. Jag har bara tagit med mig feelgoodlitteratur på resan, för nu är jag i en period då mord och blod undanbedes vänligen men bestämt.

Böckerna kommer att läsas i den ordning jag har en relation till författaren. Det betyder att jag börjar med My, för Desirée Fredlund är precis som jag med i Egenutgivarna och en härlig bloggare som jag träffat och gillar mycket. Först var jag lite orolig över att ta med mig My på resan för jag har valts ut till att få en inbunden bok (en av 200 lyckligt lottade) och den kan inte köpas för pengar. Mitt hjärta skulle blöda om någon snodde den från mig, så jag skrev till Desirée om mina grubblerier. Hon stöttade mig dock, så nu åker My med. Tjohoo, nu tar vi USA med storm, My och jag!

Därefter griper jag mig an Malin från Skaftnäs för Malin Wollin träffade jag på Bokmässan i höstas och pratade lite kort med henne. Då köpte jag inte hennes bok för att jag redan tyckte att jag läst alla hennes krönikor och dessutom hennes blogg. När jag skrev det till henne på bloggen i ett annat sammanhang svarade hon mig och påpekade att det fanns med nyskrivet material i boken också. Eftersom jag tycker att boken är så snygg bestämde jag mig för jag säkert kommer att gilla att läsa en del saker ännu en gång och glädja mig åt nyheterna och beställde den. Nu ska den äntligen läsas. Malin kommer nog att gilla en tur västerut.

På bröllopsresa 1997.

Sist i den lilla nätta bokhögen (jag ska ju göra liiite annat over there än läsa och vill inte ha onödigt tung packning med mig...) skrivna av grymma kvinnor finns Mian Lodalens samlade krönikor om kärlek. Denna inspirerande kvinna har jag inte träffat, men jag gillar hennes sätt att stå upp för sig själv och den hon är. Jag har läst flera böcker av henne förut och även hört henne sommarprata. Hon är inspirerande, påläst och klok, tycker jag.

Och en bok på temat kärlek låter alldeles, alldeles underbart när jag nu ska återse New York för första gången sedan jag var där på bröllopsresa 1997.

På den tiden åkte jag utan stödstrumpor, men så var jag ju bara tjugo-nåt också. Och gillade Frihetsgudinnan. Hon har säkert aldrig stödstrumpor...