Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

tisdag 6 december 2011

Så dog Solveig ...


Min romanidé till Nära dig föddes redan för över ett decennium sedan och det var av två väldigt tydliga anledningar. Den ena var att jag själv fått barn och den andra var att jag väldigt ofta bollade mina funderingar med min mamma.

När vår dotter var tre månader var det dags för millenniumskifte och jag tyckte att det var så stort och märkvärdigt att jag, som i grunden är nyhetsjournalist, ville dokumentera hela år 2000. Dessutom blev jag plötsligt så rädd för att hon aldrig skulle lära känna mig om det skulle hända mig något under våra första år tillsammans. Jag var den som var föräldraledig mest med henne och upplevde allt möjligt kul och hon kanske aldrig skulle få veta hur mysigt vi hade det om jag inte berättade det för henne.

Därför började jag att skriva dagbok. Jag skrev om vardagliga saker vi gjorde och hur glad jag var att hon fanns. Jag skrev också om det som hände runt om i världen och hennes utveckling, där jag säkert annars skulle glömt en massa detaljer.

Min mamma har själv fyra barn och är dessutom distriktssköterska med många års erfarenhet av BVC och alla möjliga åkommor och olika barn. Inte konstigt att jag ringde henne så fort lilla dottern sov dåligt, fick prickar eller slog sig.

Jag undrade ofta vad jag hade gjort om jag inte haft mamma att ringa. Tack vare henne har jag fått lugnande besked jämt och ständigt. Ingenting är någon fara. Allt går så bra. Prickarna går över. Huvudsaken är hon dricker. Ja, ni vet säkert, i alla fall om ni har barn.

Jag bestämde tidigt att min huvudkaraktär skulle vara så vilsen som jag varit om jag inte hade haft mamma  som back up och därför fick Solveig sorgligt nog dö i en trafikolycka redan när Saga var 15 år gammal. När vi kommer in i handlingen har hon redan varit utan sin mamma i halva sitt liv och tomrummet, som redan var stort, blir bara större när hon själv blir mamma och vill luta sig mot den erfarna generationen före henne.

Ibland när jag kör bil och solen speglar sig förfärligt i den blöta asfalten tänker jag på Solveig. I går var en sådan dag och då slet jag fram mobilen och tog en bild. Det var just de omständigheterna som gjorde att Solveig dog.

En ambulans på utryckning körde mot rött och på grund av den låga marssolen och den starka reflexen i asfalten såg inte föraren i bilen där Solveig satt att ambulansen kom i hög hastighet emot dem. Kollisionen blev kraftfull.

Jag ryser. För när jag bodde i Trollhättan hände exakt detta. Fast den gången var det ambulansskötaren som avled.

Som tur är finns Solveig ändå nära sin dotter tack vare dagböckerna som hon skrev för trettio år sedan. Det är faktiskt ändå tur i eländet annars hade jag nog helt brutit ihop.

Det känns alltid läskigt när man blir så enormt bländad av solen och igår fick jag en riktigt otäck känsla. Solveig var nämligen exakt lika gammal som jag när hon dog. Det sätter verkligen igång tankarna.



8 kommentarer:

Camilla sa...

Fy!
Ja...solen,halkan och idiotiska omkörningar kan verkligen förändra ett liv.
Kram på dig!

Duktiga Tjejen sa...

Döden lurar alltid runt hörnet. Jag tänker precis som Saga i boken. Tycker inte riktigt om att hennes omgivning viftar bort henens oro som ju är helt befogad... Eller är det Saga och jag som är knäppa?

Joanna Björkqvist sa...

Camilla: Ja, verkligen! Det är läskigt med trafiken! Kram!

Duktiga Tjejen: Vad intressant att du tycker så! Min rädsla ligger annars i att läsarna kan ha svårt att förstå att Sagas oro är så stor och liksom genomgående... Varken du eller Saga är knäppa (och troligen inte jag heller!), men det är nog ändå viktigt att ha en balans i sin oro och inte låta den ta över och styra ens liv. Det är det hennes omgivning för söker att hjälpa henne med, fast på olika sätt...

Mycket intressant hur man ser på livet och jag tänker på inlägget du gjorde häromdagen med all sorg i ditt liv. Tror ändå att det inte är så vanligt att ha varit med om så pass mycket som du har och därför var jag rädd att Sagas oro skulle kännas främmande...

Hon fick ju heller inget avslut med sin mamma och det har också påverkat henne. Hon får ju mer ett avslut mot slutet av boken, 15 år efter sin mammas död, eftersom dagböckerna faktiskt går mot ett slut...

Skrivarstudio ordOide' sa...

Min bästa väns mamma dog när vi var 15 år. Idag har hon två små döttrar och jag vet hur otroligt mycket hon saknar att ha en mamma att prata med om "mamma-saker". Viktig bok! Kram på dig!

Tankar vid midnatt sa...

Eftersom jag arbetar inom onkologin så tillhör jag dem som får min brödföda av andras olycka. Stöter ofta på liknande situationer och går aldrig oberörd ifrån dem.

Joanna Björkqvist sa...

Skrivarstudio: Vad sorgligt för din bästa vän! Jag tror att längtan efter ett större sammanhang och att höra ihop med sin släkt/familj/mamma blir större när man får barn på något märkligt sätt. Över huvud taget blir ju alla känslor så stora när man får barn. Det är liksom livet på sin spets hela tiden... Tipsa gärna din väninna om boken! Kram!

Tankar vid midnatt: Hu, vad jobbigt. Jag skulle inte orka ha ett sådant jobb, men är så glad och tacksam över alla fantastiska människor som orkar och finns där.

Anneli sa...

Så sorgligt! Det gäller verkligen att ta tillvara på livet varje dag.

Kim M. Kimselius sa...

Vad fint skrivet! Nu vill jag verkligen läsa din bok!
Har också råkat ut för den där låga, hemska solen som gör att man inte ser någonting när man kör. Det är otäckt!
Kram Kim