Självförtroende och signering

Självförtroende är en färskvara och kan växla över tid. Får man höra en massa bra saker ökar det och får man höra negativa saker minskar det på samma sätt - enkel matematik.

Idag klockan 14 ska jag signera min roman Nära dig i det stora köpcentret Kungmässan i Kungsbacka och det är förstås väldigt pirrigt. Två snälla människor har sagt att de tänker dyka upp och för en debutant känns två inte alls illa.

Somliga julshoppare kanske kommer att känna igen mig från Kungsbacka-Posten där jag skriver krönikor varannan vecka sedan över sex år och kanske kan det locka någon att komma fram och säga hej. Kanske känner de igen mig tack vare min bildbyline, trots att den är över ett år gammal. I min ålder händer det inte så mycket med nyllet på något år sådär och det får man vara glad och tacksam över.

Lite nervöst ska det bli i alla fall och jag är i behov av ett gott självförtroende som kan göra mig sällskap under eftermiddagen.

Märkligt nog samverkar då saker runt omkring för att jag ska känna mig aningen lugnare.

En granne ringde på dörren vid halv niotiden igår kväll och ville köpa två böcker till. Hon var här när jag hade Öppet Hus och köpte en bok till sig själv då. Nu var hon tillbaka för att köpa en var till sina två vuxna styvbarn. Hon tyckte att den var så bra att hon ville ge dem den i julklapp. Extra roligt är det förstås att de vuxit upp i exakt de kvarteren där Saga Allerlöv lever sitt liv.

Är det något man behöver höra inför sitt livs första signering så är det ju att boken är så bra att en kvinna köper flera. Hon sa att hon tyckte att den var intressant från början, men att allt eftersom hon läste så fick den ett större djup, som gjorde att hon gillade den mer och mer. Hon tyckte att jag fått med så många intressanta karaktärer och undrade hur mycket som var hämtat ur mitt eget liv, eftersom jag kunde skriva så initierat om att förlora sin mamma och vara adopterad till exempel. (Liten uppdatering i marginalen apropå att en läsare tyckte jag avslöjade lite väl  mycket: Det är inte Saga som får veta att hon är adopterad, så oroa er inte för att jag avslöjar för mycket av handlingen!)

Jag blev så glad över att höra detta, eftersom min mamma i allra högsta grad lever och jag själv inte är adopterad. Däremot har jag bra fantasi, ständigt viss ångest över att förlora någon älskad och dessutom adopterade vänner.

Med ett leende på läpparna surfade jag runt lite i bloggvärlden och hamnade på Kim M. Kimselius blogg ännu en gång. Hon skriver väldigt bra och generöst om sitt författarskap och delar med sig av sina erfarenheter och knep. Just igår skrev hon om saker att tänka på inför sin första signering.

Det kunde ju inte passat bättre i tiden. Så nu sitter jag här i min cerise blus och stora örhängen, för ett av tipsen är att bära färgglada kläder, och snart kommer jag att stå och plocka bland mina böcker, inte sitta stilla bakom ett bord, och småprata med folk så de känner sig bekväma.

Småprata är en paradgren jag har, så jag tror att det kommer att bli en väldigt trevlig eftermiddag. Självförtroendet är just nu mycket gott.

Hoppas det är det även framåt kvällen ...