Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

måndag 22 augusti 2011

Follow that bus!


Att åka buss är minsann en konst. Jag trodde man bara åkte med lite sådär enkelt, men så var det inte alls. Det var sannerligen tur att jag var hack i häl på den flyende bussen.

Men vi tar det från början. Vi börjar i morse då söte sonen och jag 07.08 promenerade mot busshållplatsen, som ligger längre bort än skolan han gått i tidigare. Eftersom den nu lagts ner ska han bussas till en annan skola nästan 3 km bort. Den förra låg tre hus bort.

Eftersom tidsaspekten var viktig i morse, då vi busstränade för första gången, konstaterade jag att det tog nästan sex minuter att gå till hållplatsen. Vi var alltså där 07.14, vilket var i god tid eftersom bussen skulle börja sin rutt kl 07.20 och det enligt Via Michelin är 2,5 km till vår hållplats. Jag kände mig lugn.

Redan 07.21 dök dock racerbussen upp! Inga förseningar här inte!

Sonen klev glatt på och jag kollade med busschauffören så att det verkligen var rätt buss och jodå, det var det.

Lugnt gick jag hem igen längs vår fina alléväg och satte mig vid datorn tills klockan blev spiondags. Sonen skulle sluta 12.40 och mitt uppdrag var att agera efterföljare, så jag skulle veta vilken väg bussen tog hem och att allt gick väl. Jag utgick från att den tog samma väg, men ville kolla.

Snällt stod jag tillsammans med sonen på skolans stora busshållplats när den ena efter den andra bussen kom och plockade upp tiotals barn. Till slut kom även sonens buss och han klev på. I bästa James Bondstil satte jag mig i bilen och väntade tills bussen svängde ur sin ficka.

Denna buss är fingerad, men kör här den beskrivna sträckan.
Då smet jag före och körde hemåt. Jag trodde att bussen skulle svänga höger och därmed ta samma väg som på morgonen, men det gjorde den minsann inte, utan den följde efter mig! Förvånad tittade jag i backspegeln och konstaterade att den låg kvar hela vägen.

Jag utgick då ifrån att sonen skulle gå av vid matbutiken, för det är den närmaste hållplatsen och vi skulle dessutom köpa bulle och festis inför morgondagens utflykt, så det passade utmärkt. Jag svängde in på parkeringen, klev ur bilen och gick mot hållplatsen.

När jag nästan var framme körde bussen förbi! Utan att stanna! Hoppsan!

Det var nu mina James Bondtalanger fick blomma ut fullt, för jag slängde mig in i bilen och rattade ut från parkeringen och närmade mig rondellen. Bussen var borta. Jag hade två rimliga vägar att välja på. Det kunde förvisso även varit så att bussen valt den tredje, men jag velade mellan två och i sista sekunden valde jag den större vägen.

Några meter längre fram såg jag bussen och nu hade vi fem bilar mellan oss. Jag körde på och hoppades att sonen skulle gå av vid nästa hållplats. Det gjorde han inte och ingen annan heller.
Vid nästa gick ett barn av, men min son förblev osynlig och jag hann inte fram eftersom vi hade så många bilar mellan oss.

På nästa hållplats gick ytterligare ett barn av och jag parkerade raskt bakom bussen för att ropa till sonen att stiga av, men hann inte mer än ut ur bilen innan bussen svängde ut på vägen igen och körde vidare.

Vid det här laget ropade jag "GÅ AV NÅGON GÅNG DÅ!!!" högt för mig själv och irriterade mig enormt på att jag inte låtit sonen ta med mobiltelefonen till skolan.

Ytterligare en hållplats senare gick ett barn av och honom hade jag sett på bussen på morgonen så jag tokparkerade på en hållplats ännu en gång och frågade efter min son och varför han inte gick av och om han var kvar och ja, ni kan tänka er. Den stackars pojken bara stirrade på mig och visste inte vem jag pratade om. Förstås. Hur skulle han kunna veta det?

In i bilen igen, svettig och frustrerad, och som vanligt denna dag med gasen i botten (nåja, inte direkt, men forcerad i sinnet i alla fall...), fortsatte jag att följa efter bussen. Alla filmscener jag sett med "Follow that car!" i byttes i mitt huvud till "Follow that bus!" och jag kämpade på.

Strax såg jag bussen svänga in mot en annan skola och jag började pusta ut, för där borde den stanna tillräckligt länge för att jag skulle hinna parkera, gå ur bilen och plocka ut den arme gossen som vid det här laget borde känna sig mer eller mindre kidnappad.

Döm om min förvåning när busschauffören endast använde rondellen bredvid skolan som just en rondell. Han tog ett varv och körde tillbaka samma väg som han kom. Då började till och med jag skratta. Nu började det ju bli riktigt galet.

På väg tillbaka körde han förbi varenda hållplats och stannade inte en enda gång. I rondellen vid kyrkan, ungefär där sonen borde gått av innan omvägen på en halvmil, blinkade han höger och stannade oväntat till vid den numera nedlagda skolan! Vad är det för fel på busshållplatser? Varför stannade han vid en nedlagd skola?

Inte vet jag, men där klev i alla fall äntligen, äntligen, äntligen den förlorade sonen ur bussen. Jag rusade fram och frågade vad det var som hänt och varför han inte gått av och tja, något jättebra svar fick jag väl inte, men i alla fall en kul kommentar vidarebefordrad från de förskräckta mindre barnen som också varit med på den oväntade utflykten:

"Jag kissar på mig!"

De var så rädda och vilsna, de små liven. Sonen, som är en balanserad kille, var förundrad, men inte orolig, för han hade sett sin mamma, alias James Bond, förfölja bussen hela tiden och då kände han sig ganska lugn och trygg trots allt.

Och tydligen inte alls tillräckligt orolig för att lämna bussen på vilken hållplats som helst...

4 kommentarer:

Mallan sa...

Hahaha, helgalet, tänk vad man hittar på mycket tokigheter för sina barn :-)

Joanna Björkqvist sa...

Ja, det är inte utan att jag kände mig klart skum idag, Mallan! :)

My Myself and I sa...

hahaha ... :) Jisses!

Joanna Björkqvist sa...

Undrar hur det går idag, Desirée, idag är det linjebuss... ;)