Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

söndag 7 augusti 2011

Kontraster; personbästa och refusering

Denna vackra olivodling växer på vägen till surfstranden

 Ibland blir kontrasterna i mitt respektive min käre makes liv så tydliga. Igår hade han en riktig kanondag och körde så det stänkte om det, minst sagt.

Toppfarten landade på fascinerande 42,82 knop och det betyder att han susade fram i 79, 3 kilometer i timmen på sin bräda. I nästan åttio knyck! Jag kan knappt förstå att det går att köra så snabbt och är väldigt glad över att han åtminstone har hjälm.

En kul bild på snabbaste vindsurfaren här Dirk Jan Knol
som är på väg in efter en repa och käre maken
som är på väg ut för att försöka slå hans fart...
Han var extremt nöjd och stämningen var på topp bland alla vindsurfare, för de allra flesta hade haft en fantastisk dag. Barnen och jag anslöt på eftermiddagen och jag lyckades fånga en av hans snabba repor på film och den ligger redan på youtube till allmän beskådan. Allt är härligt och alla gläds.

Tror vi. För jag har inget sagt.

Samtidigt på samma semester på samma grekiska ö händer nämligen något helt annat. Jag kikar i min mejlkorg för kanske tredje gången under resan. Alla vet att jag är bortrest, så vill de mig något använder de facebook eller sms, så det blir mest reklam och erbjudanden i inkorgen. Något trevligt mejl från lilla morsan lyckas jag leta fram i skörden och texten kan jag läsa, men bilderna får jag av någon anledning inte fatt, så dem får jag se när vi kommer hem igen.

Mitt hjärta tar ett litet skutt när jag hittar ett mejl från ett förlag, som jag skickat in mitt manus till. Någon som jobbar så här i början av augusti vill mig något. Jag håller andan och öppnar mejlet.

De två meningarna går fort att läsa. Det står:

Åsnan ser vi alltid på väg till surfstranden. Är det jag?
Ibland känner jag mig som en åsna, som fortfarande
hoppas på att få boken utgiven...
"Hej

Tack för ditt insända manus. Tyvärr måste vi tacka nej till att ge ut det, vi är ett litet förlag och ger ut väldigt få nya titlar om året.

Med vänliga hälsningar"

Jag suckar. Den ljuvliga ön känns genast mindre paradisisk, för en standardrefus är ingen partyhöjare. Som vanligt inte ett enda personligt ord som jag kan ta till mig. Tänk om det istället hade stått så här istället:

"Hej

Tack så jättemycket för ditt insända fantastiska manus som vi fullkomligt älskar. Vi tackar gladeligen ja till att ge ut det och eftersom vi är ett litet förlag och ger ut väldigt få nya titlar om året kommer vi att ägna oss helhjärtat åt dig framöver. 

Med vänliga hälsningar"

Då hade resan till Karpathos blivit minnesvärd av fler skäl än att min käre make ännu en gång gjort succé…

(Yepp, jag är i hyfsat behov av peppning och glada ord…)

7 kommentarer:

@nettes lilla blå sa...

Kära du! Jag vet att både Nesser och Lindgren (Astrid ) blev nekade sina manus från sina första förlag. Refusering är en del av det fortsatta författandet. Man ska inte ge sig så fort och lägga sig ner och deppa. Stå upp och invänta svar från de andra förlagen....en dag kommer ett "JA, detta vill vi verkligen ge ut...." . Det finns ett förlag där ute som väntar på just DITT manus.

Massor av kramar @nette

Hanna Lans sa...

Jag fascineras av människor som orkar skriva om och skicka in många många gånger innan de antingen ger upp eller blir utgivna. Själv orkade jag fyra refuseringar och tre månader. Ingen tid alls och ingen ansträngning alls om man ser till medelgångerna som manus skickas in. Det jag tycker är tråkigt med standardrefuseringarna är att de faktiskt är lite oförskämda. Folk lägger in sin själ i sina manuskript, kan man då inte få några rader som känns lite mer personliga?

Anette sa...

Du är grym Joanna!! Glöm inte att det finns vi som begriper det!

Joanna Björkqvist sa...

Tack så mycket, fina och snälla flickor!

Jag hoppas du har rätt, @nette, och hoppas jag lyckats skicka in till just det som bara sitter och väntar på just mitt manus... :) Kramar tebax!

Håller med, Hanna! Egentligen är det inte klokt att något man slitit med betyder så lite att de bara slänger det i papperskorgen. Därför skickar jag bara till förlag som tar emot via e-post... Kanske blir det egen utgivning, trots allt till hösten...

Tack, Anette, än lever ju hoppet och jag är så glad över att det finns de som tror på mig och min idé!

Duktiga Tjejen sa...

URSH! Jag har fått två refuseringar hittills, men jag antar att jag har haft tur för båda har skrivit att mitt manus verkade mycket intressant - det ena att de fick tacka nej pga ekonomi - men tipsade om andra förlag, och det andra att mitt manus skulle passa ett annat specifikt förlag, så jag skickade till dem och väntar på svar... förväntar mig nej från alla... Att man har chans 1 på kanske 700 säger ju ganska mycket och vi får ge ut själva sen istället vetja! LYCKA TILL från resten!

Ps. Till och med Jonas Jonassons "hundraåringen..." blev refuserat av 5-6 förlag...

My Myself and I sa...

Se det så här - man blir inte advokat över en natt. Det tar några års kämpande i skola och praktik. Vissa tentor kör man på. Så är det med författarskapet också tror jag.

Helmysiga bilder du vidar :)

Joanna Björkqvist sa...

Jag blir nyfiken på vilka förlag som är så trevliga, Duktiga tjejen! Vill du berätta vilka?

Så sant, My Myself and I! Vi får ju kämpa på! Tack för fina ord om mina bilder!