Fjärde bussäventyret idag

Det ante mig! Det fanns ytterligare ett sätt att köra hem min son från skolan. Jag trodde att de tre tidigare vi avverkat under veckan på något sätt utgjorde maxgränsen, men så var det naturligtvis inte alls.

Igår spekulerade jag ju i hur det skulle bli idag och spännande nog måste jag erkänna att jag hade fel. Den främsta anledningen till att jag gissade fel var nog att jag inte kunde föreställa mig detta alternativ.

Spännande - ska bussen stanna här?
Jo, minsann, det gjorde den!

Eftersom sonen slutar tidigt på torsdagar är det buss 18 som gäller, enligt meddelande från skolan, och den kom i lagom tid och lämnade sedan också fickan på utsatt tid. Med mig som en viftande svans bakom, så klart.

När bussen närmade sig hållplatsen vid Preemmacken, som jag hade förväntat mig att sonen skulle gå av på den första dagen, blinkade den och körde in på hållplatsen. Jag gjorde samma sak och parkerade försiktigt bakom.

Därefter förväntade jag mig att få se ett par bekanta pojkben kliva av bussen, men det kom inga. Efter någon minut körde bussen iväg igen utan att ett enda barn stigit av. Jag bara stirrade och körde förvånat efter. Ännu en gång. James Bond igen.

Som vanligt körde bussen sedan in i rondellen och jag stönade och mindes måndagens enorma omväg. Men eftersom det alltid händer något nytt på den tre kilometer långa sträckan mellan skolan och vårt hus hände det givetvis något oväntat även idag.

Bussen körde nämligen direkt till barnens gamla skola och stannade på skolskjutsplatsen där. Och där klev minsann barnen av, även min son. Hållplatserna ligger bara ungefär 70 meter ifrån varandra, så att bussen generöst skulle stanna på båda fanns inte i min värld, men det gjorde den.

När sonen promenerat hem frågade jag honom hur det kom sig att han inte klev av på den första och då berättade han att busschauffören hade frågat om det var någon som skulle till Presseskolan, som alltså är den skola som ligger några kilometer bort och som bussen åkte och vände vid i måndags när det blev en omväg på en halvmil.

Då hade sonen redan knäppt av sig bältet och stod i gången och väntade på att dörrarna skulle öppnas. De andra barnen hojtade att ingen skulle till Presse, men gärna till Kyrkbyskolan och då satte sig sonen ner igen och busschauffören körde dit.

Sonen sa också att det var samme chaufför som i måndags, så inte heller han var väl road av omvägen.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det blev ytterligare en variant på bussväg hem från skolan för vår tioåring. Fyra varianter på lika många dagar är på något sätt imponerande.

Om det finns en femte att lägga till i raden får vi inte veta, för imorgon tänker jag inte leka Bond, utan då plockar jag med mig sonen i bilen direkt för då ska vi genast åka norröver mot Göteborg för att sammanstråla med käre maken.

Sedan drar vi utomlands och vilar upp oss efter veckans bravader. Det behöver vi.