Vilsen pojke och bortflugna vänner...

Våra fina vänner - bara en är kvar här nu, men
vi fick behålla den största i alla fall! 

Idag är det tomt vid poolen. Inte så att det är folktomt egentligen, utan det leks och stojas på olika språk precis som vanligt.

Men just våra poolvänner har åkt hem. Efter en underbar vecka tar de nu planet hem till Sverige igen och det känns märkligt ödsligt redan. Den vindsurfande pappan i familjen stannar en vecka till och åker hem med samma plan som vi tar nästa torsdag, men precis som med pappan i vår egen familj märker vi inte så mycket av honom annat än på kvällarna, när vi brukar äta middag tillsammans.

På bilden med receptionen och restaurangen skymtas deras balkong högst upp till vänster, så de har haft en strålande utsikt. Vi bor inte lika högt upp, men vi har å andra sidan utsikt över den vackra trädgården full av saker som går att äta och det är inte heller alls fel.

Igår kväll åt vi på ett ställe i stan där de specialiserat sig på kött, så det var inte direkt som gjort för mig. Klockan var ungefär 21 när vi äntligen skulle äta och så dags på dygnet känner jag sällan för en rejäl middag.

De flesta valde en rejäl skotsk köttbit och valfri sås och till mig rekommenderade han motsvarande fast på fisksidan; en rejäl fiskbit med kokt potatis och kokta ärtor och morötter. Jag åt det förra året och mindes att det var okej, men påminde lite om maten i bamba hemma, för det var inga smetiga röror eller såser till.

Krånglig som jag var bad jag att få spagetti med pesto och även om det var klent med själva peston så fick jag det i alla fall, trots att det inte fanns på menyn och det var snällt.

Förrätten däremot var en riktig höjdare. De ställde ut fyra stora tallrikar med lika långa som goda vitlöksbröd tillsammans med lika många djupa tallrikar med grekisk sallad och slutligen fyra assietter med tsatsiki. Vi fick alla plocka fritt från faten och det passade mig utmärkt. För min del hade det räckt med detta så dags på dygnet. Mycket bra att dela på detta vis!

När vi ätit gick söte sonen och käre maken på toaletten medan vi andra började gå mot shoppingstråket. Efter en god stund hör jag plötsligt sonen bakom mig och han utbrister "TACK OCH LOV!" innan han kramar mig och börjar gråta. Han hade tappat bort oss!

Jag blev mycket förvånad för jag var helt bergsäker på att han var med sin pappa och pappan var inte med oss. Jag kramade honom länge och kände riktigt hans oro strömma genom kroppen. Han berättade att han trott att vi gått till glassfiket som ligger åt motsatt håll och när vi inte var där gick han till en annan gata som vi brukar börja kvällen med. När vi inte var där heller blev han förstås riktigt rädd.

Någonstans under tiden kom maken ut från toaletten och trodde när sonen inte stod kvar utanför att han anslutit till vårt stora sällskap. Riktigt tokigt blev det och jag tyckte oändligt synd om lille vilsen gossen - ensam i ett annat land. Som tur är känner han sig hemma här och vet våra stråk. Dessutom behärskar han engelska bra, men ändå. Han var tio år, ensam och vilse. Älskade lille pojke!

På shoppingturen köpte jag några småsaker till alla snälla som hjälper oss med fiskar, blommor och post medan vi är borta. Barnen passade också på att handla och söta dottern slog till med ett knallarange nagellack som matchar solglasögonen hon köpte på Kreta i början av sommaren. Coole sonen satsade på nya solbrillor och dem fick han av mig som plåster på de små vilsna såren tidigare under kvällen.

Nu sitter vi och väntar på dagens lunch och för första gången på en vecka gör vi det utan våra vänner. Det är tur att jag har mina fina barn som håller mig sällskap och till kvällen blir vi trots allt en gott gäng igen, när vindsurfarna återkommer ifrån dagens äventyr på sina brädor.

Undrar vad och var vi ska äta ikväll…? Jag gillar när mina tankar inte måste upptas av svårare saker än så på semestern. Då kan man stå ut med lite saknad efter fina vänner.