Solen har gått ner över Karpathos...

Nu har vi lämnat den vackra grekiska ön för det här året och det blev en riktigt stämningsfull och fin sista kväll med Helen, som är hotelldotter och en person jag kommer att sakna oerhört, och fina surfgänget. Förr om åren har jag alltid gått med familjen hem när de behöver sova och så har jag suttit på altanen med ett glas vin och läst eller lyssnat på någon sommarpratare.

I år satt jag istället nästan varje kväll med Helen i baren på hotellet och det var otroligt trevligt. Hon har alltid varit väldigt snäll och omtänksam, men nu kändes det som att vi var mycket mer än bara gäst och hotellägare. Inatt när vi sa hejdå var det som att skiljas från en fin vän och jag var riktigt ledsen.

Poolen var tänd under kvällen och söta dottern passade förstås på att bada en sista gång tillsammans med några andra badsugna gäster. Själv satt jag och drack det sista glaset vin på resan och såg solen sakta försvinna bakom de höga bergen i fjärran. Det blev en sen kväll och först framåt tretiden kunde vi slita oss och krypa till sängs.

Att få en taxi är inte alltid helt lätt, men tack vare hotellpappan lyckades vi få en bil som kunde ta oss till flygplatsen. Vägen dit är helt okej, men väldigt slingrig och består mestadels av riktiga hårnålskurvor. Mitt i en kurva står en mötande lastbil och en turistbuss i VÅRT körfält! Jag kan säga att det antingen var en enorm fingertoppskänsla eller ren bonnatur som gjorde att vi inte satt som ett frimärke i fronten på lastbilen.

Fy fasen vad nära ögat det var! Lastbilen höll på att backa mitt i backen i en fullständigt skymd kurva, för att koppla på ett släp (hur nu det kom sig att det stod ett släp där mitt på vägen????) och vad turistbussen också gjorde i fel fil är för mig en gåta.

Tilläggas kan att taxin helt saknade bilbälten i baksätet och jag var på vippen att vägra sätta mig och mina värdefulla barn i baksätet, men insåg att vi i så fall skulle ha missat flyget hem, så det var bara att slå sig ner, hålla ett barn i varsin hand och be till valfri högre makt att allt skulle gå väl. Och det gjorde det ju.

Flygresan gick som vanligt alldeles förträffligt och jag njuter som jag alltid gör av att det är glesare mellan stollarna i luften än på vägarna, för här verkade inte ett enda plan stå mot färdriktningen i en skymd luftkurva...

När vi kom hem slängde sig sötaste dottern genast över ett välkommet paket som innehöll två DVDer. Den ena är Never say never med Justin Bieber och den andra är Karate Kid. Vi beställde dem från Karpathos i namnsdagspresent till ivriga dottern och nu har jag lovat att se den tillsammans med henne ikväll.

Det gör jag så gärna, för när hon hade som ondast i örat var det tanken på att en DVD med idolen Justin Bieber låg hemma och väntade på henne som höll henne, och därmed mig, uppe.

Även om det är grått, iskallt och ruggigt här hemma måste jag faktiskt (för första gången i mitt liv...?) säga att det är jä*ligt (stoppa in valfri bokstav där stjärnan är och välj därmed graden av ordet själv) skönt att vara hemma igen.

När vi kom hem stod dessutom denna vackra blomma och väntade på köksbordet. Den är från mina underbara vänner som hjälpt oss med fiskar och blommor under vår resa och jag måste erkänna att jag blev både glad, rörd och tårögd. Så oväntat och så otroligt snällt!

There's no place like home...