Den eviga kärleken

Havet är evigt. Det är samma vatten på vår jord idag som det var när dinosaurierna klampade fram över marken. Jag finner en tröst i det. Liksom havet är kärleken evig.

En omtänksam väninna tyckte vi behövde ta en promenad ner till havet och jag visste att jag borde följa med, trots att jag knappt orkade gå, så jag gjorde det. Vi gick i dimma och gråväder hela vägen, men när vi kom fram till strandkanten exploderade det av ljus. Jag kunde knappt se så starkt sken var det.

Jag tog upp iPhonen för att försöka ta en bild av det och fenomenet syns även på bilden. Det var en riktig explosion av starkt ljus.

Plötsligt försvann dimman och himlen blev klarare än på hela dagen och solens strålar lekte i vattnet och bländade mig. Jag kunde inte låta bli att se det som en hälsning från min storebror.

Hela söndagen satt jag hemma hos mamma och pappa och väntade på ett telefonsamtal som aldrig kom. Jag hoppas in i det sista på att någon skulle ringa från Thailand och säga att ett fruktansvärt misstag hade begåtts. De skulle jublande glada berätta att min bror just klivit in på baren precis som han brukar och allt det där hemska pratet om frontalkrock inte alls var sant.

Men samtalet kom aldrig. Inte heller kom han till Landvetter igår, som han planerat.

Sorgen är fortfarande avgrundsdjup, men jag försöker tänka på de små detaljerna som jag tycker skimrar lite, lite, lite positivt i allt elände. Tragiken i att min bror är borta för alltid är fruktansvärd och ogreppbar, men jag kan ändå känna tacksamhet över att jag slapp vara den som var tvungen att identifiera honom på sjukhuset. Jag hade aldrig klarat att se honom annat än vid liv.

Likaså är jag tacksam över att vi inte hade något outtalat eller ouppklarat mellan oss. Det finns inte ens ett litet sandkorn som skaver, utan vi var goda vänner hela tiden.

Vi slapp också se honom tyna bort av sjukdom och bli allt svagare under plågsamma förhållanden. I våra minnen och tankar kommer han alltid att vara ung, stark och fin.

Vi vet också att han inte behövde lida vid olyckstillfället, för kollisionen var kraftfull och han avled omedelbart. Inte heller behöver vi känna skuld på något sätt för det var hans eget val att åka till Thailand och det som hände var en ren olycka som inte vi kan klandras för. Vi vet dessutom att han var lycklig in i det sista, för det har hans vänner vittnat om.

Jag tänker också på något vackert som min bror sa till mig på min stora, härliga och roliga 40-årsfest, då han blandade snygga B52:or till alla som ville ha:

- Jag är så glad över att se att det har gått så bra för dig, syrran, och att du har så många vänner som tycker om dig.

Älskade storebror, det är jag med. Särskilt nu, för det är de och vår familj som hjälper mig att överleva förlusten av dig.

Jag uppskattar alla kommentarer jag får här på bloggen, mejl som kommer till mig, telefonsamtal, blommor och besök otroligt mycket. Gång på gång läser jag allt varmt som skrivs och det bäddar in min sorg i ett mjukt, vadderat täcke som värmer min själ.

Från djupet av mitt hjärta; tack så ofantligt mycket för att ni tänker på mig och delar min sorg, så att den känns lite, lite lättare att bära.

Även min älskade bror var glad över att jag har er.

Syskonkärlek dör inte

Världens finaste storebror.

Idag skulle min älskade storebror landat på flygplatsen som en av många nöjda och glada turister från Thailand. Han skulle varit solbränd, glad och full av härliga minnen från resan.

Så skulle det varit. Så borde det varit.

Men han klev aldrig ombord. Kanske var hans flygstol tom. Han satt i alla fall inte där.

Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Min kropp vägrar ta in vidden av att han, som alltid funnits så länge som jag har levt, inte finns längre. Min storebror. Min bror. Min brorsa. Min brolla. Kärt barn har många namn, men han var min vad jag än valde att kalla honom. Jag delade honom gärna med mina andra syskon när de föddes, men han var min bror allra först. Då kan väl ingen ta honom ifrån mig? Inte ens livet självt?

Det skilde bara ett år på oss så vi har haft otroligt mycket kul ihop. När vi var små satt vi på lördagsmorgnarna och byggde med lego. Jag byggde alltid en ambulans med dörrar bak medan han byggde olika saker. När det fattades en småtting, den minsta legobiten vi hade med bara två prickar, hjälpte vi alltid varandra att rafsa runt i legolådan för att hitta en. Dånet när vi rafsade bedövade våra öron, men snart hade vi hittat rätt bit och då var vi nöjda.

När han började skolan och lärde sig läsa var jag så sugen på att också lära mig det att jag läste helt flytande redan när jag började ett år senare.

Spelade vi Monopol hade vi egna förhållningssätt till spelets regler. Om han hamnade på en gata som jag samlade på köpte han den och sålde den genast vidare till mig till självkostnadspris. Hade jag inte tillräckligt med pengar kunde jag betala lite senare, det viktiga var att jag fick gatan. Jag gjorde samma sak för honom, förstås. Vi spelade aldrig mot varandra, utan alltid med varandra och alltid med glada miner, för vi hade inget att bråka om, eftersom båda alltid fick vad vi ville.

Faktum är att vi aldrig bråkade över huvud taget. Det var inte bara i spel vi höll sams, utan det var i livet i stort. Vi har inte varit ovänner en enda gång, faktiskt, för vi hade inget att bråka om. Min bror bråkade aldrig med någon. Varken med mig, våra syskon eller sina vänner. Han var väldigt snäll jämt. Det säger alla.

De sista åren levde han ett annorlunda liv jämfört med de flesta andra i hans ålder. Han var säsongsarbetare i Norge under sommarhalvåret och en stor del av resten av året tillbringade han i Thailand. Där nere fanns massor av kompisar hemifrån och en del stannade lika länge som han medan andra kom och gick. Det var alltid full rulle där han var och även om han tyckte att det var lite väl varmt ibland trivdes han väldigt bra.

Flera julaftnar firade han i Thailand och då saknade vi alltid honom extra mycket. Vi visste att han hade det bra och trivdes, men vi ville ha honom hos oss. Kärleken är egoistisk. Senaste julen var han hemma i Sverige och jag bjöd ner honom att fira med oss, men han nobbade. Han sa att han hade slutat fira jul. Jag gav mig inte utan tyckte att han gott kunde fira med oss när han ändå var så nära. Alldeles för många gånger hade han varit för långt borta.

Till slut lyckades jag övertala honom och han dök upp på julafton. Det var jag väldigt glad över redan då, men ännu gladare idag. Jag lyckades tjata hit min bror och hans sista jul tillbringade han omgiven av sin familj, som älskade honom så innerligt, och han var på ett strålande humör. Det värmer gott i ett systerhjärta, för det var sista gången jag såg honom.

Det sista sms:et jag fick av min bror kom när vi var på
resande fot i USA i början av året.

Tänk om jag vetat det då. Tänk om jag vetat, när jag kramade honom i hallen och han var på väg hem igen, att det var sista kramen någonsin. Tänk om jag anat det. Då hade jag aldrig släppt honom.

Innan olyckan i helgen hade han sagt till sina vänner att han ville att de skulle följa med ut eftersom det var hans sista kväll. Inte förstod de då att det var hans sista kväll i livet och inte enbart hans sista kväll i Thailand. Så fruktansvärt fel det blev mitt i all partystämning.

Min sorg över att han inte finns mer är bottenlös, men allra värst är det förstås för våra föräldrar som förlorat sitt första barn. Det är omänskligt att tvingas överleva och begrava sitt barn. Jag vet hur oändligt ont det gör att min bror inte finns mer - smärtan går inte att beskriva. Ändå inser jag att det är ännu värre för våra föräldrar.

I mitt hjärta kommer han för alltid att leva och jag kommer aldrig att sluta prata om honom, tänka på honom och minnas honom. Han har alltid haft en alldeles egen plats i mitt hjärta trots att det ibland gått månader utan att vi setts på grund av långa geografiska avstånd och den platsen har han kvar.

Syskonkärlek dör inte.

Min älskade storebror är borta

Lillasyster, storebror, jag och lillebror.
Pappa och mamma.
En hel familj. Hela vår familj. Vi SKA vara sex personer.

Det ofattbara har hänt, fast vi inte vill tro det. Det hjälper inte att vi gråter, skriker, svär och förbannar livets orättvisa. Vi tvingas inse det ogreppbara att min älskade storebror finns inte mer. Hur ska vi någonsin kunna acceptera detta?

Aldrig mer kommer jag, eller ens någon på hela jorden, att få krama honom igen. Inte heller kommer jag att kunna kittla honom lite diskret för att lura honom att le när vi skulle ta ännu en familjebild. På nästa familjebild kommer vi att vara fem - inte sex - och det smärtar mig mer än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Vi brukar ta en bild då och då när alla var samlade och bilden ovan togs hemma hos mig i mars förra året. Det blev den sista bilden på hela vår familj. Tänk om vi vetat det då - att det var den allra sista. Vi trodde det var en i raden av alla bildserier vi skulle ta under våra liv. Vi brukade ju göra så.

Kommer vi ens att vilja ta en familjebild igen? Eller gör det för ont?

Igår förändrades våra liv för alltid och de blir aldrig någonsin, någonsin, någonsin desamma igen. Världens finaste storebror, en fantastisk person som var älskad av alla och inte bara sin egen familj, frontalkrockade och avled omedelbart i går natt i Phuket.

Det var hans sista natt i Thailand innan han idag skulle ta flyget hem igen. Inte anade någon att det var hans sista natt i livet.

Verkligheten bakom tidningarnas rubriker är så fruktansvärd att jag inte kan ta in den.

Hur tar man in att ens älskade storebror är borta för alltid?

Stängt på grund av sorg

Idag orkar jag inte blogga. Det är stängt på grund av sorg här idag. Jag ägnar mig åt att gråta, trösta och tröstas istället. En annan dag återkommer jag nog...

Skor, skor, skor ...

Dagens fotoutmaning får mig att le en smula för Your Shoes förväntas säkert få det att vattnas i munnen på alla kvinnor. Tyvärr är jag ju inte en skobrud, utan de enda skorna jag gillar på riktigt är mina Dr Martens från 1990-talet och dem har jag redan skrivit en trevlig kärleksförklaring till.

Det finns nu en ljuvlig vårvariant där de är vita och översållade med små söta rosa blomrankor. Om jag hade 1 700 kronor över skulle jag köpt dem direkt, men i så fall måste jag sälja betydligt fler böcker. Köp, köp!

När vi var i USA över nyår köpte jag faktiskt ett par Converse som jag gillade mycket. De påminner  också om kängor, fast de är betydligt nättare än Dr Martens-typen. Det får bli de skorna som jag tar en bild på denna vackra lördagsmorgon, för det är mina vårskor och jag tycker faktiskt att vi sedan ett par dagar har riktig vår här.

Det är ljust när barnen går till skolan och all snö, som sanningen att säga inte direkt låg i drivor, har smält undan. Nu behöver jag inte vara rädd att trilla när jag är ute igen och det är skönt. Vem vet om jag innerst inne är benskör redan och skulle bryta mig på stubinen? Jag vill inte ta reda på det alls.

Idag blir det en tur på stan och vi ska köpa present till en mycket och god och trevlig vän, som har stor fest ikväll eftersom han just fyllt jämnt. Jag har gjort en helt grym partylista på Spotify till honom och den är extremt blandad som han och hans underbara fru, en av mina närmaste väninnor, gillar. Jag föredrar själv alltid nyare låtar, men här har jag slängt in massor av godingar som kommit de senaste typ 40 åren så det ska bli jättekul ikväll.

I somras dansade vi i deras uterum tills långt efter klockan 4 på morgonkvisten och jag hoppas det blir samma sak ikväll. Jag skulle behöva röra på mig och sedan ryggproblemen i vintras är jag så lycklig över att jag KAN det också.

Igår bytte jag utseende på bloggen förresten - brunt och rosa kanske inte kändes helt väntat, men jag tycker att det blev rätt trevligt i alla fall. Håller ni med?

Orden ger nya tankar

Hoppsan! Jag var visst lite ivrig igår. Mitt i prinsesseuforin såg jag fel på fotoutmaningen som jag är med i och råkade ta dagens utmaning redan igår. Som ett liten konsekvens av detta misstag kommer därför gårdagens utmaning Written Words idag istället. Det spelar ju faktiskt ingen som helst roll egentligen.

Jag älskar det skrivna ordet i de allra flesta former. Två av mina absoluta favoritböcker genom tiderna är Timmarna av Michael Cunninghamn och Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, men idag har jag valt några andra böcker med en gemensam nämnare ur min ständigt överfulla bokhylla.

De böcker jag valt idag har gjort något så spännande som gett mig en och annan ny tanke och det tycker jag är underbart. Inbördes är de väldigt olika, men jag varmt rekommendera dem allihop.

Chi An - Bara en dotter av Stephen W. Mosher är en bok som faktiskt förändrade min världsbild. Det är inte ofta man läser en bok som påverkar en så på djupet som denna bok påverkade mig. Det är en helt oförglömlig skildring av ettbarnspolitikens Kina utifrån en kvinna som själv arbetade som befolkningskontrollant innan hon åkte till USA, där hon dramatiskt nog blev gravid med sitt andra barn.

Om ni inte läst den boken ännu så har ni ett upplevelse utöver det vanliga framför er. Det är fruktansvärt hemsk läsning, men samtidigt vansinnigt intressant. Kollektivet går så långt för individen i Kina att det faktiskt inte går att föreställa sig det som händer i boken.

Det du inte såg av Patrik Sjöberg och Markus Lutteman är också en bok som gav mig nya tankar när jag läste den i våras. Jag har alltid varit en stor beundrare av Patrik Sjöberg och har alltid gillat att han gått sin egen väg. Dessutom har han hoppat så imponerande högt att jag inte förstår hur det går till rent fysiskt.

Med sin bok, som har ett flyt och en närhet till Sjöberg som gör att man riktigt känner hans tankar när man läser trots att han haft en medförfattare, gjorde han något oerhört viktigt; öppnade ögonen för de övergrepp som alltför ofta sker där det finns barn. Idrotten samlar många barn och ungdomar och därför dras pedofiler gärna dit. Att han själv under flera år var utsatt av sin tränare gav eko i hela världen och att han blottade sig så är ännu större och viktigare än alla hans makalösa prestationer på arenan.

Som nyhetsreporter på Sveriges Television gjorde jag fruktansvärda inslag om pedofiler och mådde extremt dåligt av alla detaljer jag fick veta och hur långt det ofta går innan övergreppen upptäcks. Barnen vågar sällan berätta vad de utsätts för och jag tror att Patrik Sjöbergs mod har gjort att många andra vågar berätta. Dessutom har han hjälpt till att öppna ögonen på alla runt omkring och bli vaksam på osunda signaler.

Vi föräldrar ska inte vara så jäkla naiva. Det finns de som anser att jag är alltför cynisk, men jag kan säga att med de erfarenheter jag har så är det i alla fall omöjligt att vara så naiv att jag tror att pedofiler inte finns. Det gör de och de dras till barn och där barn finns. Förbannat tragiskt, men likväl sant.

Det var också väldigt roligt att få veta en del om allt som hände bakom kulisserna under Sjöbergs aktiva karriär. Många nya tankar om Patrik och hans liv blev det och 2011 års viktigaste bok var det.

Live to win av Andreas Carlsson är också en fantastisk bok. Jag gillade honom redan innan för att jag tycker att han är så grymt begåvad och alltid väldigt professionell när man ser honom på TV. I den här boken delar han öppenhjärtigt med sig av sin uppväxt med en pappa som hamnade i fängelse, och hur han målmedvetet arbetat för att bli en av världens allra bästa och mest framgångsrika låtskrivare.

If you can dream it you can be it är Andreas kloka ord om att det inte alls måste vara omöjligt att nå sina drömmar. Han tycker tvärtom att kan du drömma, så kan du också uppnå. Det är ett tankesätt jag bara älskar. Hans energi och entusiasm i boken är väldigt smittande och jag kände mig glad och upprymd när jag läst den. Och nog sjutton ville jag också uppnå min dröm - bra tanke. Då gav jag ut min bok själv. Tjohoo. Klart jag kunde.

Enhet av Ninni Holmqvist är en otroligt tänkvärd bok om människor som man likaväl kan vara utan och därför går det utmärkt att använda dem som levande donatorer. När de uppnått en viss ålder, men ändå inte fått barn eller skaffat sig ett viktigt jobb, kommer en bil och hämtar dem och för dem till enheten, där det inte går någon nöd alls på dem. De har det riktigt bra där och får allt de behöver.

I början plockas bara små saker från kroppen, men allt eftersom tiden går tas allt viktigare organ och till slut överlever förstås inte donatorn längre. Men varför skulle han eller hon leva? Donatorerna har ju ändå inga barn eller viktiga arbeten att sköta. Så sjukt tänkvärt.

Den sista boken jag valde heter Kent och den innehåller texter om Sveriges största rockband, som det står. Egentligen skulle jag kanske lagt en CD-skiva på de andra böckerna istället, för det är faktiskt själva texterna till Kents låtar som jag vill åt. Jag har varit ett stort fan ända från starten då Frank och Blåjeans kom och jag tycker att de har så finurliga och tänkvärda texter. Det är ju faktiskt inte bara böcker som innehåller Written Words som dagens utmaning är.

En blogg innehåller också ett och annat skrivet ord. Ibland riktigt många.

Orkar ni ens läsa?

Naturens under - livets mirakel

Dagens fotoutmaning är Nature och jag har hur många vackra naturbilder som helst. Bortsett från barn finns det inget som är mer tacksamt att fotografera. Naturen bjuder nästan alltid på något vackert.

Extra tjusigt är det på våren då vi är utsvultna på blommor och grönska efter en lång och färglös vinter och det är därför jag valt en bild då vårt äppelträd står i full blom mot en klarblå vårhimmel.

Självklart vill jag också passa på att uppmärksamma att kronprinsessparet Victoria och Daniel har fått en liten prinsessa idag. 51 cm lång och 3 280 gram tung var hon, den lilla tronföljaren. Jag gläds med dem och vet att deras redan väldigt speciella liv för alltid är förändrat. Oavsett vilka titlar de redan har är det något alldeles extra att få kallas mamma och pappa.

Jag kan, min glädje till trots, inte låta bli att önska att den lilla sockersmulan fötts till ett mer anonymt liv. Det kan inte vara lätt att födas rakt in i strålkastarljuset med världens blickar på sig redan från början.

Dessutom undrar jag om den lilla prinsessan någonsin kommer att bli statschef i vårt land. Även om kungahuset, enligt undersökningar som görs då och då, är väldigt populärt, trots en och annan skandal, måste jag säga att det är grymt omodernt att på 2000-talet födas till ett ämbete i vår västerländska värld. Det rimmar illa med våra moderna värderingar.

Men det hindrar inte att jag gläds innerligt med de nyblivna föräldrarna, för att få en alldeles egen liten bebis är ett fantastiskt mirakel. 

Nu är frågan vad hon ska heta och det är spännande, för i kungavärlden väljer de ofta namn som kommer från någon äldre släkting. 

Kronprinsessan Victoria har fått sitt namn efter sin farmors mor som hette Victoria. Ett av andranamnen är Alice, efter sin mormor. Kungens egen mor hette Sibylla och det kan möjligen fungera som andranamn, men idag associerar gemene man nog mer till korv än prinsessor när man hör namnet och då känns det inte klockrent, även om det kan föra tankarna till prinskorv och det kan ju inte vara helt fel ...

Mitt tips är att bebisen kommer att få fyra förnamn, eftersom både kungen och kronprinsessan har fyra. Jag tror att de tre andranamnen kommer att bli Kristina (mycket kungligt och prins Daniels mammas andranamn), Renate (drottning Silvias andranamn) och Lilian (efter prins Bertils fru prinsessan Lilian, som jag tror stått Victoria nära).

Tilltalsnamnet är mer klurigt. Min favorit är Märta, efter danskan som var drottning av Sverige 1298-1318, men kanske är ett ä lurigt i vår internationella värld. Lovisa, efter Lovisa som var drottning i Sverige i mitten av 1800-talet, och Lovisa Ulrika som var drottning i mitten av 1700-talet är också en god tippning.

Alice var det mest populära namnet bland alla flickor som föddes i vårt land 2011, men det heter som sagt Victoria själv i andranamn, så det blir nog inte det. Dessutom är det kanske väl vanligt.

Med största sannolikhet kommer hon inte att heta Vanessa, Tindra, Humla eller Metallica i alla fall.

Vad tror ni?

Med en prinsesstårta som jag bakade till vår egen prins när han fyllde
tio år en solig sommardag förra året firar vi lilla prinsessan.

Hjärtats glädjeskutt

Varje gång någon säger eller skriver något fint och snällt om min roman Nära dig tar mitt hjärta ett litet glädjeskutt. Det är så underbart och roligt att få veta att någon blivit berörd, känt igen sig och tyckt om det jag har skrivit.

Idag är det härliga Cissa som gjort min annars rätt så regniga och grå dag solig och ljus. Hon skriver att det är en fantastisk bok med ett härligt och flytande språk. Tusen tack, snälla Cissa, för att du tagit dig tid att läsa boken och dessutom skrivit om den - det värmer mitt författarhjärta mycket.

Lite extra glad blir jag faktiskt också över att Cissa känner att hon fått följa Saga växa i livet - precis så ville jag att det skulle kännas! Hon utvecklas under året vi följer henne och jag blir riktigt glad när en läsare känner så.

Allt det fina som Cissa skriver kan ni läsa HÄR.

Färg i en grå värld

Dagens fotoutmaning är Colour och det tycker jag låter mycket trevligt en grå februaridag. Jag ser verkligen fram emot att det snart kommer att bli mer färg ute i naturen, för nu är gräsmattan plågsamt brungrå och rabatterna ser för trista ut med sina vissna stänglar och blad.

På temat tänkte jag dock inte bjuda på någon naturbild utan först ett självporträtt som jag målade 2008 och som hänger i hallen här hemma. Jag har gjort liknande tavlor i andra färgsättningar, men detta är den mest färgglada.

Trots att jag egentligen tycker att det är jättekul att måla, så blir det alldeles för sällan. Det är hela tiden så mycket annat som måste göras och då glömmer jag nästan bort hur roligt det är med pensel och färg. Tavlan ovan är målad i akvarell och det är en härlig teknik, tycker jag.

Jag kan heller inte låta bli att ta med en bild från Smögenbryggan. Det är så vackert med de olika färgerna på båthusen där.

Åh, vad jag längtar till sommaren nu!

Vackraste semlan idag

Min pyssliga och fantastiska tolvåriga dotter gjorde semlor till oss idag och självklart nöjer hon sig inte med vanliga semlor, som ser ut som semlor oftast gör.

Hon gjorde minsann ett hjärta på.

Och de var precis lika goda som de såg ut!

Natten är dagens mor

Dagens fotoutmaning är At night och nätterna har i många år varit väldigt speciella för mig. Jag har haft sömnproblem av gigantiska mått och fortfarande sover jag mindre än de flesta. Erik Johan Stagnelius skrev en gång "Natten är dagens mor, kaos är granne med Gud"och jag kan bara instämma i dessa insiktsfulla ord.

Det började när jag flyttade hemifrån som 19-åring och snart upptäckte hur kul det var att vara ute och dansa mitt i veckan. Det tog inte lång tid förrän jag var ute på krogen fyra dagar i veckan, onsdag till lördag, och samtidigt jobbade jag som vanligt under veckorna. Jag jobbade också som nöjesreporter och stod i garderoben på krogen på kvällar och nätter, bortsett från mitt vanliga dagjobb. Det betydde att jag var hemma vid 3-tiden på natten och så ringde väckarklockan 5.10 morgonen därpå. Eller rättare sagt ett par timmar senare.

Så där höll jag på i några år.

När jag träffade den man som kom att bli käre maken var jag så sömnrubbad att jag knappt sov alls. Han pluggade på annan ort och jag kunde i lugn och ro leva mitt uppånervända liv under veckorna. När han kom hem var det en enorm stress för mig att ligga stilla i sängen en hel natt. För inte sov jag trots att jag låg där.

Allt började med ett härligt partyliv på nätterna ...

Jag läste en bok som berättade att jag skulle fånga sömntåget och inte lägga mig innan jag verkligen blev trött för att slippa ligga och vända och vrida på mig. Det var viktigt att jag tajmade in rätt tid när ögonlocken började falla ner och gäspningarna kom, för annars skulle jag snart komma in i andra andningen och bli pigg igen.

Resultatet av det experimentet var att jag tog på mig pyjamasen på kvällen, väntade på sömntåget som aldrig kom och sedan duschade, klädde på mig och gick till jobbet, utan att ens ha besökt sängen. Jag insåg att det inte var någon bra idé att förlita sig på tåget (känns det igen, alla SJ-resenärer...?), så jag började lägga mig för att åtminstone vila lite nattetid.

Så där höll jag alltså på. I ett par, tre år, faktiskt. Jag sov kanske fyra timmar på en hel vecka och då aldrig mer än någon halvtimme i taget mitt i natten. Jag var pigg och glad på dagarna, men väldigt irriterad på att jag inte kunde sova, för jag insåg att det knappast kunde vara nyttigt i längden.

Det var det inte heller. Till slut var kroppen så trött att pulsen alltid slog i över 100 slag i minuten, jag hade konstant en grads feber och jag började glömma vem jag sagt vad till. Jag började förstå att jag var tvungen att ta tag i mitt problem och funderade över vad jag skulle kunna göra åt det.

Jag fick en låna en bok av min svärmor och i den stod "ingen sömnlöshet kan motstå femton minuters orörlighet". Jag kände direkt att det var just där mitt problem låg. Jag kunde inte ligga still, utan jag roterade som en propeller hela tiden.

Entusiastisk köpte jag en ny kudde, för det stod också i boken att kudden måste vara perfekt för att ge avlastning och vila för huvudet och så bestämde jag mig för att ligga stilla. Det var sannerligen lättare sagt än gjort. Jösses, vad jag kämpade. Det var ofattbart svårt.

Till slut gick det. Efter ett par veckors träning lyckades jag somna och inte nog med det; jag kunde behålla sömnen också! Tjohoo, jag sov! Vilken lycka! Och ännu lättare att somna blev det ett antal år senare när jag fick min första elmadrass av käre maken.

Fortfarande är jag otroligt rädd om min nattsömn och vill aldrig vila mitt på dagen av rädsla för att rubba min sömnrytm igen. Jag kan heller inte somna sittande på ett flygplan på långresor, så dessa gånger är jag vaken dygnet runt. Jag sover fortfarande rätt många timmar färre per vecka än de flesta jag känner, men idag är sömnen inget problem.

Om jag går på fest räcker det gott och väl med tre-fyra timmars sömn den natten, för bara för att jag lägger mig fyra på morgonen sover jag inte till lunch. Jag vaknar ändå på morgonkvisten och är pigg och glad.

Självklart har jag haft återfall av sömnlöshet och det får jag nog räkna med att ha hela livet. Det längsta återfallet var när barnen var små och sov så dåligt och framför allt så osynkat med varandra. Fortfarande händer det också i perioder att jag somnar hyfsat kring midnatt, men sedan vaknar vid tvåtiden och inte kan somna om. Det är inte kul.

Sover du gott om natten?

Handväskan en symbol?

Dagens fotoutmaning In your bag tycker jag är lite rolig, för kanske är det så att handväskan inklusive sitt innehåll är en symbol för den person äger den. Jag tror att det är så - åtminstone i hög grad.

Jag började morgonen med att skicka iväg sonen till skolan och så fort han släpat sig iväg i den nyfallna snön öppnade jag handväskan som låg på golvet i hallen och tittade ner i den. Jag blev lite full i skratt när jag såg hur pass väl den speglar mig och hämtade genast kameran för att ta en bild. Ingenting flyttade jag på, utan så här såg det ut i väskan en alldeles vanlig måndagsmorgon i februari 2012.

För att berätta lite om innehållet från vänster så ser vi först en förpackning med pappersnäsdukar och det ligger alltid där. Sedan syns en desinficerande våtservett och i dessa sjuktider är det guld värt att ha lite antibacillprylar här och var. Den lilla flaskan med handsprit som också ligger där syns inte i bild, men våtservetten är en kvarleva från senaste resan utomlands, då man inte får ha flytande handsprit i handbagaget. Den flaskan är dock sedan länge tillbaka i väskan.

Och så har vi lite av livets goda som sticker fram. Fransk nougat, tycker jag är jättegott och det här är bara pappret, för igår, medan resten av familjen åkte skidor, mumsade jag i mig innehållet. Det gula är en liten påse godis och det är inte vilket godis som helst, utan kolasalta giga cd från ACT. Mycket svårt att få tag på och jag köpte det innan vi åkte till USA och vi ville köpa med oss riktigt svenskt saltlakritsgodis till våra amerikanska vänner.

Långt till vänster syns också en penna, för en journalist vill inte lämna hemmet naken. Apropå naken, och rädd och exposed som Maria Montazami sa för något år sedan, har jag självklart läppstift i väskan också. När jag tagit bilden räknande jag dem och det var fyra läppstift och ett läppglans som rymdes i väskan, men bara ett, men silverhylsa, kom med på bild.

En rosa hårsnodd sticker också fram bredvid godispåsen och det är också alltid bra att ha, till dottern eller mig. Längst till höger ser det mest svart ut, men det är där plånboken gömmer sig. Den syns inte speciellt bra, men den finns. Visserligen noterade jag igår att det endast finns en enkrona och en femtioöring i kontanter i den, men det är i alla fall en plånbok. Fast den är en skämt på penningfronten.

I förgrunden ser vi bokcirkelboken Överenskommelser av Simona Ahrnstedt och den var mitt sällskap igår när de andra i familjen åkte i skidbacken. Jag kämpar ärligt talat med den, för det är inte min typ av bok och en väldigt massa ord är det också.

Väskan i sig då? Tja, vad kan man säga? Inte är det en väska för 17 000 i alla fall. Tvärtom är den köpt på Åhléns och det är inte äkta skinn, eftersom jag föredrar fejk, som rimmar fint med mitt beslut att inte äta kött. Den kostade nog strax under 400 kronor och det tyckte jag var okej.

I botten av väskan finns en del gamla skrynkliga kvitton som ska slängas, en påsklämma, ett par hårspännen, rabattkuponger från H&M (just den sticker faktiskt fram alldeles under pennan och syns i bild) och KappAhl, en ask med Emser samt ett plåster. Rätt så rörigt, men många bra att ha-saker.

Sammantaget tycker jag faktiskt att både väskan och innehållet ger en rätt bra bild av mig.

Känner du också igen dig i din väska?

Skidsport på sportlovet

Jamennuså! Där satt den! Sportaktiviteten som krävs för att man med gott samvete ska kunna säga att man haft sportlov. Vi har inte bara gått på bio, shoppat och haft fester under veckan, utan vi har sportat också.

Eller inte jag då, om sanningen ska fram, utan barnen och deras sportige pappa. Men nu har jag ju formellt heller inget sportlov, utan det är faktiskt barnens grej, så jag behöver inte sporta.

Jag stod istället så gärna så vid skidbacken i Isaberg med kameran i högsta hugg. Det passar mig mycket bättre och det var dessutom väldigt lyxigt att det tog mindre än två timmar att komma till fjällvärlden.

Det var ett par år sedan barnen åkte skidor senast och i början var de lite nervösa, men snart susade de fram som vana åkare igen. En och annan vurpa får man förstås räkna med, men alla kroppsdelar är hela och det känns fint. Det är alltid det viktigaste.

Apropå mitt tidigare inlägg idag, så blev det en tonfiskbaguett till lunch och den var inte alls dum. Ofta är en macka mycket godare än lagad mat på vägkrogar och restauranger av den här sorten, tycker jag.

När vi kom hem gjorde jag Pasta d'Amore, som är en favoriträtt för hela familjen. Receptet finns för övrigt under Matigare recept ovan.

Det är god mat, det.

Sonen är längst ner i knappliften och dottern är högt uppe i backen.

Matens himmel och helvete

Skaldjursrisotto med rökt laxoch babyspenat
är en favoriträtt just nu.

Dagens fotoutmaning är Favourite food och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mat. Jag älskar god mat. Och jag hatar äcklig mat.

De flesta hatar väl äcklig mat, tänker ni, och jo, så är det förstås, men mitt bekymmer är att så mycket är äckligt. Jag önskar faktiskt att jag var mindre kräsen. Tänk så underbart få jubla åt gatuköksmat. En korv med mos och bostongurka - hurra. Nä, blä, säger jag tyvärr.

Skolmaten, då? Hurra, så gott med kalops. Nä, fy tusan vad äckligt.

Men mormors omvittnad goda söndagsstek, då? Mums! Nä, superblä. Det spelar ingen roll att andra andra slickar sig belåtet om munnen och framhärdar att det smakar ljuvligt. Det smakar äckligt i min kräsna mun.

"Måste jag äta köttet?" brukar min tålmodiga mamma säga var den första meningen jag sa. Sedan fortsatte jag att säga det tills jag var stor nog att välja bort köttet. Tolv år gammal var jag den första på min skola som fick vegetarisk mat, men då åt jag fortfarande lite kött hemma, för att "växa och bli stor och stark".

Ytterligare några år senare slutade jag äta både kött och kyckling helt och hållet och då decimerades snabbt den äckliga maten. Först och främst var det ju kött jag avskydde. Jag ryser när de arma amatörkockarna i Sveriges Mästerkock ska smaka på en gryta för att kunna avgöra vad som finns i den. Det spelar ingen roll att en av Sveriges främsta proffskockar lagat grytan, för så länge den innehåller kött smakar den pyton för mig.

Fortfarande har jag dock kvar mina känsliga smaklökar och jag är ännu en mycket kräsen person. Fast jag äter fisk och skaldjur är det mycket som inte skulle komma över mina läppar. Ostron och musslor är till exempel inga favoriträtter. Inte heller skulle jag äta hajfenssoppa.

Hemma är det alltid jag som lagar maten och då ökar möjligheten att jag ska gilla det. Jag tycker faktiskt om att laga mat och mina vänner säger att det jag lagar smakar gott.

Idag kommer vi att äta lunch någon annanstans än hemma, för vi ska åka på en dagsutflykt för att barnen ska få åka skidor.

Jag undrar redan hur det kommer att smaka ...

Vart ska vi resa?

Jag vid min skylt om vegetarisk mat på High Chaparral - havre och majs!

Dagens fotoutmaning är Travel och att vi i vår familj älskar att resa har nog inte undgått något som läser min blogg. Vi lägger hellre pengar på det än att lägga stenplattor på garageuppfarten eller köpa nya möbler till exempel.

Jag och min äldsta väninna, en tjej som började i vår klass i årskurs fyra, brukar åka iväg med våra barn en helg i maj varje år. Tidigare har vi alltid åkte till High Chaparral, för det ligger bara ett par timmar härifrån och timmerstugorna kostar endast 500 kronor att hyra.

Redan förra året kändes det som att vi gjort stället tillräckligt många gånger, men eftersom vi inte kom på något bättre åkte vi ännu en gång. Den gången blev väldigt dramatisk och slutade med sjukhus för dottern som blev skjuten i ögat.

Så nu vill vi inte tillbaka dit, dels för att dottern snart blir tonåring och inte har något intresse av att leka pang-pang alls längre och dels för att vi faktiskt är klara där.

Den stora frågan är nu vart vi ska åka istället. Det här är våra kriterier:

• Det ska passa barn mellan 10 och 12
• Det ska vara ungefär/max två timmars bilresa från Göteborgstrakten
• Det ska vara billigt
• Vi ska anlända en lördagseftermiddag
• Vi ska sova över
• Aktiviteten ska äga rum på söndagen
• Vi ska åka hem på söndag eftermiddag

Kinkigare än så är vi inte. Nu ser jag fram emot grymma tips på platser vi kan besöka!

Please!

Solen går upp för brorsonen

Hurra! Jag har blivit faster igen! För en liten stund sedan ringde min lillebror och berättade att han blivit pappa till en liten pojke och genast blev jag tårögd. Vilken mirakel det är varje gång en ny människa föds. En alldeles ny liten gosse som är redo att möta den här spännande och fantastiska världen - vilket äventyr.

När lillebror ringde var den lille ännu varken mätt eller vägd, utan det enda de visste var att han verkade må alldeles utmärkt och att han tycktes hyfsat stor. En halvtimme senare ringde bebisens farmor (min mamma, för den som inte orkar fundera) och berättade att han vägt över fyra kilo, vilket är ett halvkilo mer än mina barn och därmed en knubbig liten krabat med mina mått mätt.

Ännu en dag kommer att gry imorgon och det blir den första som lille brorsonen får uppleva. Det ska bli så spännande att få veta hans namn och se om han blir lik far, mor eller något syskon ...

Välkommen, lille gossen! Jag tror att du kommer att trivas!

Nyköpta kläder från Ullared

Så där, ja. Då är vi hemma igen efter vår trevliga utflykt till Gekås i Ullared. Som vanligt blev det några påsar fulla med allt möjligt som plastvisp, bakplåtspapper, pumptvål, blockljus och nagellack. Dessutom köpte jag nya kläder.

Självklart måste man köpa nya kläder för en billig penning på det stora varuhuset mitt i ingenting. Det finns ju hur mycket som helst att välja bland.

Fast inte till mig då, förstås. Nä, jag är kinkig nog när det gäller kläder i mer traditionella klädbutiker och i Ullared brukar jag absolut inte hitta något. Jag beundrar dock dem som gör det, för det kostar inte så värst mycket och det finns en massa olika grejer.

Nä, de nya kläderna var inte till mig. De var till min iPhone.

En ny rosa vårdress blev det minsann.

Sportlovsfirare till Ullared

Idag är det sista dagen på sportlovet, tycker jag. Om man vill tänja på det hela lite kanske man kan säga att även helgen ingår i sportlovet, men det är dagar som barnen ändå är lediga så det är inte samma sak.

Vi passar på att ta en tur till shoppingmetropolen Ullared, för det tycker barnen är så himla kul. Vi är egentligen inga storshoppare, utan köper bara något litet här och där. Finurliga saker som vi hittar. Lite smått och gott. Ni vet.

Eftersom ingenting är speciellt dyrt blir jag lika förvånad varje gång slutsumman likt förbaskat hamnar på flera tusen kronor. Hur går det till?

Dagens fotoutmaning är Best thing this week och det har varit en trevlig vecka full av bra saker så det är svårt att välja vad som varit allra bäst. Myskväll med härliga tjejer, två biobesök, alla hjärtans dag, dotterns hemkomst, presenter från barnen, kortspel, fjärde leveransen av min roman till Bokia i vår stad ... Vad var bäst en sådan härlig lyxvecka?

Kanske att sonen inte bombarderade mig med snöbollen han har i handen här då kanske ...

Ännu mera kärlek ...

Dagens fotoutmaning fick mig att le en smula, för jag kanske borde sneglat lite på dagens upppdrag innan jag lade ut bilden igår, för hur ska jag kunna låta bli att lägga upp en bild på mina barn när utmaningen är Someone you love? Och jag kan knappast välja ett barn framför ett annat.

Större kärlek än den man känner för sina barn går inte att hitta. Malin Berghagen sa i en intervju en gång att "den som tror att kärleken till sin partner är den största kommer att bli förvånad över hur stor kärleken är till sitt barn" och ja, hon har en poäng där.

Om igår och idag stått under varandra istället för i varsin kolumn som de faktiskt gör, hade jag nog automatiskt sett även denna dag, men nu gjorde jag inte det.

Listan på personer jag älskar stämmer inte alls med uppdraget att välja bara en, men jag hoppas att det inte är bara jag som har det problemet. Att välja sin partner känns ju lite väl förutsägbart, men förhoppningvis är det ju bara en person man valt i just det avseendet.

Jag lägger upp en härlig sommarbild på fyra helt underbara och fantastiska personer som jag älskar innerligt och som varje dag fyller mig med tacksamhet och lycka över att de finns för mig. Det är mina föräldrar och mina barn.

Sedan rymmer mitt hjärta naturligtvis mycket mer kärlek än så. Som tur är.

Bonus-alla-hjärtans-dag idag

Idag har äntligen sötaste dottern kommit tillbaka hem igen efter fyra dagar hos mormor, morfar och lilla hunden Alice. Fast jag vet att hon haft det underbart hos dem och trots att vi har skajpat varje dag, så känns det alltid allra bäst när hon kommer tillbaka igen.

Just som vi skulle slå oss ner vid matbordet och äta en härlig middag bestående av champinjoncrepes kom båda barnen smygande med varsin present. Jag hade inte alls väntat mig något sådant så jag bara gapade. Det visade sig vara varsin Alla hjärtans dag-present till mig och deras pappa. Så himla gulliga barn vi har!

Jag fick ett underbart hjärtformat fat fullt med färgglada gelebjörnar och pappan fick en kaffemugg full med turkisk peppar-karameller. De vet vad vi gillar!

Jag var på gott humör redan innan, för det är alltid mysigt när hela familjen är samlad igen, men nu är jag ännu gladare. Att de har tisslat och tasslat bakom vår rygg, gått och handlat i två olika butiker en bit från där vi bor, slagit in allt fint i cellofan och dessutom så fullständigt överraskat oss gör mig så glad.

Mina fina älsklingsbarn - vilken skatt de är.

På den gamla goda tiden

Dagens fotoutmaning Sweet är för en tvåbarnsmamma som haft turen att få världens sötaste barn inte någon större utmaning.

Först tyckte jag att det var lite väl förutsägbart att välja en bild på mina sockersmulor till barn, men hur skulle jag kunna låta bli? Jag har ju så många fina bilder och vanligen lägger jag upp bilder som är betydligt mer dagsaktuella än den ovan, så den här känns ändå lite ny, fast den är flera år gammal.

Så här söta och glada var barnen sommaren 2003 och bortsett från att de själva är söta, så är det väldigt sött av dem att ställa upp på bild för att glädja sin mamma. Jag har verkligen tagit tusentals bilder på dem genom åren.

Som ni ser tittar barnen upp en aning och det beror på att deras busige far håller på att göra en massa miner för att de ska skratta.

Det är också sött.

Kyssande träd

När sonen och jag tog en promenad i härligt dagsljus upptäckte vi att kärleken spirade även bland träden denna Alla hjärtans dag. Kyssande vind har man ju hört talas om genom Hjalmar Gullberg, men kyssande träd var nytt för mig.

Men all kärlek är vacker så länge den är besvarad och på lika villkor. Så verkar det ju vara här.

De ser verkligen förälskade och lyckliga ut, de unga tu.

De trodde jag var rasist

Mina älskade kängor på nyfallen snö ...

Det roligaste med fotoutmaningen är jag jag automatiskt skriver om saker jag annars inte skulle tänkt på att skriva om. Dagens utmaning är Something you wore och då kommer jag genast att tänka på mina snygga och coola Dr Martens eller Doc Martens som de också kallas. Jag älskar kängor. Faktum är att det är de enda skor jag egentligen gillar, kängor av olika slag.

För några år sedan cirkulerade det en skämtsam bild på internet där kvinnans och mannens hjärna var tecknad. Det var olika fält för olika saker som vi tänkte på och självklart var fälten väldigt olika stora. Jag kommer inte ihåg alla olika fält, men klart var att kvinnor tänkte på helt andra saker än män gjorde.

Det fanns bland annat ett eget fält för skor. Mycket intressant, tycker jag. I min hjärna ryms knappt en enda liten sandal. Jag har förstått att jag är väldigt okvinnlig där, för jag är totalt ointresserad av skor. När jag går ut på krogen händer det att jag har höga klackar, för då blir jag nästan 180 cm och det gillar jag.

Till vardags däremot använder jag aldrig skor med klack och jag har i princip bara ett skor per användingsområde. Många av mina väninnor har flera olika skor till samma användningsområde, t ex fem par pumpsliknande skor och sju olika stövlar. Sådan är inte jag.

Jag har ett par vinterstövlar, som dessutom gick sönder precis innan USA-resan i vintras och då fick jag gå i gympadojor i flera dagar innan jag hittade ett par andra stövlar som jag kunde köpa. Mina väninnor hade i det läget bara tagit ett annat stövelpar som drällde omkring där hemma. Och så har jag ett par sandaler, ett par träskor och så vidare.

I dagens utmaningen finns ordet wore och då gäller i första hand inte dagsläget, utan jag ska visa någonting jag brukade ha på mig. Då valde jag genast mina favoritkängor. Detta är det andra paret jag haft, för de första blev lite väl slitna till slut.

Jag använde dem till allt; kjol, klänning, byxor - mina kängor passade till allt under flera år. Alltid lika snyggt och lika rätt, tyckte jag.

I mitten av 1990-talet arbetade jag som nyhetsreporter på Sveriges Television under några år och med min placering i Värmland passade ett par rejäla kängor alldeles utmärkt. Jag hade dem jämt.

Men plötsligt väckte kängorna frågor. När jag åkte ut för att intervjua olika människor hände det allt oftare att de tittade ner på mina kängor. Den första gången jag fick frågan hajade jag till, men svarade ärligt och glömde sedan bort den.

Någon vecka senare dök samma fråga upp igen. Då började jag fundera. När frågan ställdes för tredje och fjärde gången blev jag både besviken och irriterad, för inget kunde vara mer felaktigt.

- Är du rasist?

var frågan folk ställde. Första gången förstod jag inte alls varför de frågade, men fick då till svar att jag bar rasistskor. Va? Mina älsklingskängor! Visst visste jag att många så kallade skinnskallar hade likadana kängor, men med mitt extrema hårburr kunde jag knappast tas för skinnskalle.

Till slut var jag tvungen att sluta använda dem, för jag ville inte att de skulle tro att jag, som representerade stora SVT var rasist. De som ställde frågan rent ut kunde jag förklara för, men alla som kanske misstänkte, men inte sa något, ville jag inte skulle tro att jag var rasist. Det stämmer dåligt med SVT:s objektiva syn på allt och det stämmer extremt dåligt med mina egna uppfattningar om människors lika värde.

Sorgligt nog åkte kängorna in i garderoben och där fick de stå i många år. I våras tyckte jag mig dock märka att trenden svängt igen. Många ungdomar gick omkring i Dr Martens och flera av dem visste jag var uttalade antirasister.

Då plockade jag fram dem igen. Tjohoo. Det kändes underbart att stoppa ner fötterna i mina älskade Dr Martens igen. Jag bad något av barnen ta en bild på mig när jag skulle ut med min väninnor i bokcirkeln en kväll och raskt lade jag ut den på Facebook och här på bloggen.

Det tog bara ett par minuter så hade jag fått flera kommentarer från dem som kände mig på 1990-talet. Jag såg nämligen exakt likadan ut fortfarande. Kängor är verkligen jag.

Jag måste också i denna kärleksfulla anda påpeka att det är Alla hjärtans dag idag och för mig betyder det verkligen ALLA hjärtans dag. Så här kommer massor av kärlek till er alla i form av ett hjärta gjort på Kreta förra sommaren.

Tänk kärleksfulla tankar om er själva och era medmänniskor och njut av dagen!

Källan till allt liv

Dagens fotoutmaning Water känns trevlig, för vatten är ganska genomgående i vår familj. Eller tja, det jag mest gör med vatten är dricker det och fotograferar det. Det är liksom min grej med vatten. Rätt så beskedliga saker att pyssla med.

Visst badar jag också, men jag är så långt ifrån ett vattendjur man kan komma, skulle jag ändå påstå. Jag avskyr att få vatten i ögonen, skulle aldrig komma på den befängda idén att dyka ner i hav/sjö/pool och jag är så extremt sjösjuk att jag är ett dåligt skämt på vilken båt som helst. Om så båten ligger förtöjd vid en brygga.

Men resten av familjen gillar vatten. Särskilt gör förstås käre maken det, eftersom han är en mycket framgångsrik vindsurfare. Då måste man gilla vatten, annars är man ute på djupt vatten, som man kan säga på ordvitsig götebosska.

Det bästa med hans vindsurfing är att det tagit oss till platser vi säkert inte skulle besökt annars och även gett oss vänner vi troligen aldrig mött annars. Sånt gillar jag med vatten.

Och barnen älskar såklart att bada, för de har hans gener. Som tur är.

Darth Vader dyker upp

När jag och sonen tog en promenad idag för att köpa lite lunchmat var det ett underbart solljus ute och jag tvungen att ta upp mobilen och ta en bild. Söte sonen kisade ordentligt med ögonen och när jag frågade om han kunde öppna dem en sekund så jag kunde ta bilden blev svaret nej.

Fast om jag ska vara ärlig tror jag inte alls att det var solen som bländade honom. Istället darrade han av skräck och knep hårt med ögonen i en förhoppning om att göra sig själv osynlig som barn gör när de är små.

Han stod ju öga mot öga med självaste Darth Vader. Det syns tydligt på skuggan.

På eftermiddagen blev det en tur till havet och där gick sonen på vattnet.

Mitt liv som nöjesreporter

Dagens fotoutmaning är Music och det tycker jag är riktigt trevligt, för jag älskar musik. Däremot tyckte jag spontant att det var svårt att ta en bild av musiken jag tycker om. Musik ska man ju lyssna på och inte se på. Om man inte är på konsert förstås.

Nu för tiden lyssnar jag mest på musik via Spotify och jag kan ju inte ta en bild på datorn hela tiden - det verkar mer än lovligt trist.

Istället kom jag att tänka på att jag faktiskt jobbat som nöjesreporter i flera år och då tagit en massa bilder på artisterna och även intervjuat dem. Det var en trevlig tid, så idag bjuder jag på en kavalkad av artistbilder jag tagit för länge sedan, men de flesta är fortfarande stora stjärnor i Sverige, så de håller ännu.

Intervjuerna jag gjorde i samband med plåtningen får ni tyvärr klara er utan, för jag har ingen aning om var de är.

Angelique Widengren ur Sound of Music var väldigt trevlig och efter spelningen på Liseberg året innan denna bild togs gick vi faktiskt runt på Liseberg tillsammans med henne och Nanne Grönvall, som då fortfarande hette Nordqvist, eftersom hon ännu inte gift sig med Peter Grönvall. Istället hade hon med sig sin dåvarande pojkvän, så jag fotograferade dem tillsammans när de skulle åka Lisebergs-Loopen.

Nanne Nordqvist tog sig tid att skriva autografer till alla ungdomar som väntade framför scenen efter spelningen. Det tycker jag alltid är bussigt när artisterna gör så, för utan fansen är de ju ingenting.

Tone Norum var på Liseberg privat, alltså utan att uppträda, och självklart tog jag en bild på henne då. Hon var där med sin dåvarande pojkvän Ulf Söderberg, sångare i gruppen Shanghai, så jag tog en bild på honom med, men jag kan inte lägga ut alla bilder jag har här idag, så jag hoppar över honom.

Andra som jag har bilder på men hoppar över idag är Mats Ronander, Rolf Wikström, Mick Ronson, Lolita Pop, Dag Vag, Tove Naess, Irma Schultz, Joppe Pihlgren, Style, Ratata, Roxette, Eva Dahlgren och säkert en massa andra som jag stött på genom åren, men inte kommer på just nu. Att jag hoppar över nämnda artister beror på att jag inte hittar bilderna just nu eller att bilderna inte håller tillräckligt hög kvalitet för att fotograferas av.

Björn Skifs drev under sju år projektet Badrock som var en populär show på Öland.

Förr klistrade jag in bilderna i album och skrev lite fint. De här lätt ostiga bokstäverna slog jag till med när jag sett Orup ännu en gång. Jag var ett stort fan och han var väldigt trevlig att intervjua. Bilderna här tror jag är tagna på Lisebergs scen, men jag har sett honom flera gånger även på andra ställen.

Lena Philipsson är också en artist som bjuder mycket på sig själv och idag vet vi alla att hon är mycket mer lättpratad och trevlig än hon var känd för på den tiden. Faktum är jag nästan blev förvånad över hur extremt trevlig hon var och hon ställde snällt upp när jag ville fotografera henne medan hon läste tidningen jag jobbade för. Jag fick en hel serie med bra bilder, men den här är sötast.

Tidningen jag arbetade för hette Nöjes-Forum och var ungefär som Nöjesguiden som fanns i Stockholm och Göteborg, men den kom ut i Trestad, det vill säga Trollhättan, Vänersborg och Uddevalla. Jag skrev om allt möjligt och hade alltid en hel sida som var min egen där jag bland annat gjorde ute - och innelistor, som var väldigt populära på den tiden. Mycket kul jobb!

Hon blir ju också väldigt bra på bild, Lena Ph, så av henne har jag hur många fina bilder som helst.

När jag bläddrade igenom albumen som hastigast blev jag förvånad över att se den här bilden. Jag kom inte ihåg att Blossom Tainton, Kayo och Pernilla Wahlgren gjort någon spelning ihop, men det har de, för jag har bildbevis på det.

Johan Kinde från Lustans Lakejer var en riktigt tjejmagnet på sin tid och den här bilden tycker jag är härlig för han har ju ett grymt smajl. Ser verkligen ut som om han gillar att stå på scenen och det uppskattar förstås fansen som tagit sig dit för att se honom.

Lill-Babs uppträdde på Kungsgatan i Trollhättan i samband med något, troligen Fallens Dagar, och hon tog på sig en röd clownnäsa. Klädsamt!

Lill Lindfors är väldigt kul att se på scenen, för hon blandar sångnummer med en massa roligt prat.

Micke Dubois uppträdde som Svullo på en restaurang i Trollhättan där jag ibland jobbade i garderoben. Denna kväll var jag dock där som nöjesreporter och tog en massa bilder. De äckligaste, när han har munnen full av kattmat (nog var det kattmat?), ska ni slippa se. Jag gillade honom mycket och tycker att det är otroligt sorgligt att han dog så ung.

Sanne Salomonsen är en fantastisk kvinna. Jag såg henne få bara något år sedan ännu en gång och hon var lika bra och snygg som alltid. Hon har återhämtat sig enormt efter blodproppen i hjärnan 2006, då jag var orolig över att vi kanske sett henne på scenen för sista gången.

Carola har jag också fotograferat några gånger och den här bilden tycket jag är lite kul, för hon har glitterkeps och glansig jacka - inte så som vi är vana att se henne.

Rocktåget var riktigt kul och här sliter Lena Philipsson av Tomas Ledin skjortan.

Efter Så mycket bättre som sändes i höstas och Ledins show på Rondo, som sägs vara helt makalöst bra, är han hetare än någonsin. Väldigt kul för honom, för jag gillar honom även om jag tycker att de flesta av låtarna är sådär. Några är jättebra, men jag gillar egentligen inte den typen av rock.

Lena Philipsson i en duett tillsammans med Niklas Strömstedt under Rocktågetkonserten, som jag tror var i Hunnebostrand.

Louise Hoffsten har alltid varit aktuell och här har hon lite fluffigare hår, men hon är sig ändå väldigt, väldig lik även ungefär 20 år senare.

Japp, det var lite musiktema från mitt liv som nöjesjournalist. Det var riktigt roliga år, måste jag säga.

Uppdatering: Så fort jag lagt ut detta blogginlägg såg jag att Whitney Houston avlidit under natten, endast 48 år gammal. Henne har jag varken intervjuat, fotograferat eller sett live, men hon var en av världens främsta sångerskor med en helt fantastiskt vacker röst, tycker jag. Det känns ofattbart att hon inte finns längre, även om hon levde ett väldigt hårt liv under lång tid.

Hon kommer ändå, precis som alltför många artister som gått bort alldeles för unga, att vara odödlig för oss musikälskare ...