Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

tisdag 28 februari 2012

Syskonkärlek dör inte

Världens finaste storebror.

Idag skulle min älskade storebror landat på flygplatsen som en av många nöjda och glada turister från Thailand. Han skulle varit solbränd, glad och full av härliga minnen från resan.

Så skulle det varit. Så borde det varit.

Men han klev aldrig ombord. Kanske var hans flygstol tom. Han satt i alla fall inte där.

Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Min kropp vägrar ta in vidden av att han, som alltid funnits så länge som jag har levt, inte finns längre. Min storebror. Min bror. Min brorsa. Min brolla. Kärt barn har många namn, men han var min vad jag än valde att kalla honom. Jag delade honom gärna med mina andra syskon när de föddes, men han var min bror allra först. Då kan väl ingen ta honom ifrån mig? Inte ens livet självt?

Det skilde bara ett år på oss så vi har haft otroligt mycket kul ihop. När vi var små satt vi på lördagsmorgnarna och byggde med lego. Jag byggde alltid en ambulans med dörrar bak medan han byggde olika saker. När det fattades en småtting, den minsta legobiten vi hade med bara två prickar, hjälpte vi alltid varandra att rafsa runt i legolådan för att hitta en. Dånet när vi rafsade bedövade våra öron, men snart hade vi hittat rätt bit och då var vi nöjda.

När han började skolan och lärde sig läsa var jag så sugen på att också lära mig det att jag läste helt flytande redan när jag började ett år senare.

Spelade vi Monopol hade vi egna förhållningssätt till spelets regler. Om han hamnade på en gata som jag samlade på köpte han den och sålde den genast vidare till mig till självkostnadspris. Hade jag inte tillräckligt med pengar kunde jag betala lite senare, det viktiga var att jag fick gatan. Jag gjorde samma sak för honom, förstås. Vi spelade aldrig mot varandra, utan alltid med varandra och alltid med glada miner, för vi hade inget att bråka om, eftersom båda alltid fick vad vi ville.

Faktum är att vi aldrig bråkade över huvud taget. Det var inte bara i spel vi höll sams, utan det var i livet i stort. Vi har inte varit ovänner en enda gång, faktiskt, för vi hade inget att bråka om. Min bror bråkade aldrig med någon. Varken med mig, våra syskon eller sina vänner. Han var väldigt snäll jämt. Det säger alla.

De sista åren levde han ett annorlunda liv jämfört med de flesta andra i hans ålder. Han var säsongsarbetare i Norge under sommarhalvåret och en stor del av resten av året tillbringade han i Thailand. Där nere fanns massor av kompisar hemifrån och en del stannade lika länge som han medan andra kom och gick. Det var alltid full rulle där han var och även om han tyckte att det var lite väl varmt ibland trivdes han väldigt bra.

Flera julaftnar firade han i Thailand och då saknade vi alltid honom extra mycket. Vi visste att han hade det bra och trivdes, men vi ville ha honom hos oss. Kärleken är egoistisk. Senaste julen var han hemma i Sverige och jag bjöd ner honom att fira med oss, men han nobbade. Han sa att han hade slutat fira jul. Jag gav mig inte utan tyckte att han gott kunde fira med oss när han ändå var så nära. Alldeles för många gånger hade han varit för långt borta.

Till slut lyckades jag övertala honom och han dök upp på julafton. Det var jag väldigt glad över redan då, men ännu gladare idag. Jag lyckades tjata hit min bror och hans sista jul tillbringade han omgiven av sin familj, som älskade honom så innerligt, och han var på ett strålande humör. Det värmer gott i ett systerhjärta, för det var sista gången jag såg honom.

Det sista sms:et jag fick av min bror kom när vi var på
resande fot i USA i början av året.
Tänk om jag vetat det då. Tänk om jag vetat, när jag kramade honom i hallen och han var på väg hem igen, att det var sista kramen någonsin. Tänk om jag anat det. Då hade jag aldrig släppt honom.

Innan olyckan i helgen hade han sagt till sina vänner att han ville att de skulle följa med ut eftersom det var hans sista kväll. Inte förstod de då att det var hans sista kväll i livet och inte enbart hans sista kväll i Thailand. Så fruktansvärt fel det blev mitt i all partystämning.

Min sorg över att han inte finns mer är bottenlös, men allra värst är det förstås för våra föräldrar som förlorat sitt första barn. Det är omänskligt att tvingas överleva och begrava sitt barn. Jag vet hur oändligt ont det gör att min bror inte finns mer - smärtan går inte att beskriva. Ändå inser jag att det är ännu värre för våra föräldrar.

I mitt hjärta kommer han för alltid att leva och jag kommer aldrig att sluta prata om honom, tänka på honom och minnas honom. Han har alltid haft en alldeles egen plats i mitt hjärta trots att det ibland gått månader utan att vi setts på grund av långa geografiska avstånd och den platsen har han kvar.

Syskonkärlek dör inte.

25 kommentarer:

Unknown sa...

Så otroligt fint du skriver! Man känner verkligen kärleken mellan dig och din bror.

En så fruktansvärd händelse och som du skriver, man ska inte behöva överleva och begrava sina barn men det är nog lika hemskt att behöva begrava sitt syskon. De är ju någon som man har en helt speciell relation till, som inte går att jämföra med någon annan relation.

Jag tänker så mycket på dig och din familj!

Kramar!

Duktiga Tjejen sa...

Så vackert skrivet och det skär samtidigt i hjärtat. Döden går inte att förstå på något sätt. Trots att vi alla dör, förr eller senare, så är det det allra svåraste att både förstå och acceptera. I detta fall är det dessutom helt fel. En tragisk olycka som inte borde ha fått ske. Även om inget kan ta bort er sorg så är jag säker på att ni som familj tar hand om varandra extra bra och finns där för varandra, och jag tror att det är bra att du pratar så öppet om det och är ledsen så öppet. Det måste man vara. Sorgen kommer alltid finnas där och jag vet inte hur man kan leva med den, men minnen kan ingen ta ifrån en. Inte syskonkärleken heller, som du skriver. Jag tänker på dig otroligt mycket ska du veta. Trots att vi aldrig har träffats är du en av de människor som jag har mest kontakt med just nu och som har stöttat mig genom mitt illamående och du är en otroligt varm och fin människa. Jag skickar återigen många kramar och tankar.

Andra intryck sa...

Du skriver så vackert Joanna, ni verkar ha haft en väldigt speciell och fantastisk syskonrelation. Han kommer för alltid leva kvar hos dig och din familj.

Min plats i solen sa...

En otroligt vacker kärlekshyllning till din bror Joanna. Dina ord kommer direkt från hjärtat och träffar pang på i mitt. Kanske berör de än mer eftersom jag kan identifiera mig i sorgen av att ha förlorat en älskad bror. Jag förlorade min bror för många år sedan nu men sorgen, saknaden och smärtan är lika närvarande nu som då. Det är precis som du säger - syskonkärlek dör aldrig. Den lever vidare. Den är evig.

Tänker på dig och din familj och vet att ni komer att finna styrkan att gå vidare i varandra och alla de minnen ni delar av din bror. Alla de sätt han har påverkat era liv. Ta hand om varandra.

Kram Lotta

Mallan sa...

Åh tårarna rinner - du skriver så vackert och man känner kärleken bakom.... Många kramar!

Hanna Lans sa...

...........

:(

Tankar vid midnatt sa...

Du skriver så mina tårar rinner ner för mina kinder. Läser och inser att din sorg är precis som du beskriver bottenlös. Hoppas du kan hitta styrka i er syskonkärlek och kan låta den trösta dig så trycket i bröstet lättar. Varm kram

Åsa Hellberg sa...

Vad fint du skriver om honom, Joanna.

Åsa sa...

så vackert skrivet lilla hjärtat. Va rädd om dig nu...skriv så mycket du vill eller så lite du vill..
Stor kram till dig från mej...<3

Marina sa...

Jättefint skrivet...

Västgötskan sa...

Jag sitter här och gråter efter att ha läst dina ord. Stackars, stackars er!!! :-(((
Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns.

Massor med styrkekramar skicks. Tänker på dig/er. ♥♥♥

Sjubarnsmamma sa...

Så fruktansvärt. Jag lider med dig. Jag har inte förlorat något syskon men jag har förlorat andra människor som betytt oerhört mycket. Jag vet hur du känner och jag kan känna tomheten du har inombords. Jag skickar varma styrkekramar

Ninas skrivarlya sa...

Så otroligt vackert skrivet om din bror. Tårarna hänger i ögonfransarna här... Även om han inte finns med er fysiskt längre så finns han i era hjärtan för alltid.

Stor kram!

Camilla sa...

Men snälla...jag sitter här och gråter. Lider med sig. Gud så sorgligt. Jag vet inte vad jag ska säga.
När det har lugnat ner sig, rekommenderar jag dig att söka upp ett medium. Jag tror att det kommer att kännas bättre efter det.
Kramar i massor!

Joanna Björkqvist sa...

Från djupet av mitt hjärta; mitt varmaste tack för att ni delar min sorg med mig. Om ni bara visste hur mycket era ord betyder för mig.

Jag har läst alla kommentarer flera gånger, men än orkar jag inte svara på alla personligen och jag är urusel på att läsa era bloggar just nu.

Varm kram och tack för att ni tänker på mig!

Susanne P sa...

Så fruktansvärt sorgligt. Jag beklagar, av djupet av mitt hjärta, din förlust av en kär bror.
Kram

Anonym sa...

All den kärlek du ger kommer rakt ut genom datorskärmen.
Du är en fantastisk människa.

Tänker på dig ofta
Stor kram!

Unknown sa...

Läser ditt inlägg med ögonen fulla med tårar, så orättvist livet kan vara.

Jag skickar mina varmaste tankar till dig och din familj.
Kramar!

Ebba Range sa...

Åh - vad jag skulle önska att jag inte förstår vad du känner - men det gör jag ... min storebror ... han ... <3

Cia! sa...

joanna, jag saknar ord! det som hänt är helt fruktansvärt!!!
jag är en av de vänner som fredde hade med sig sin sista kväll ute i karon innan hemresan. vi skulle åka hem i måndags båda två. han har lämnat ett stort hål i mitt hjärta. jag vill bara skicka massa styrkekramar till er alla drabbade (familj, barn och barnbarn).

KÄRLEK FÖR ALLTID!!! <3 <3 <3

Joanna Björkqvist sa...

Tusen tack, för era fina och deltagande kommentarer. Om ni visste hur mycket de betyder för mig.

Och tack så mycket, Cia, för din fina hälsning. Det betyder mycket att han hade er vänner - ni var så värdefulla för honom.

Varm kram till er alla!

Lala sa...

Så himla fint du skriver om din bror!! Det är så himla sorgligt!:'-(

Joanna Björkqvist sa...

Oändligt sorgligt är det... Skriva är som terapi...

Kramar till er alla som delar min sorg med mig!

Anna sa...

Jag gråter när jag läser detta... Du sätter så vackra ord på en sån hemsk och tragisk händelse... Önskar man kunde få ge dig en stor & varm kram. Mina tankar är hos er.

Anonym sa...

I ditt hjärta kommer han alltid att leva kvar... *kram*