Syskonkärlek dör inte

Världens finaste storebror.

Idag skulle min älskade storebror landat på flygplatsen som en av många nöjda och glada turister från Thailand. Han skulle varit solbränd, glad och full av härliga minnen från resan.

Så skulle det varit. Så borde det varit.

Men han klev aldrig ombord. Kanske var hans flygstol tom. Han satt i alla fall inte där.

Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Min kropp vägrar ta in vidden av att han, som alltid funnits så länge som jag har levt, inte finns längre. Min storebror. Min bror. Min brorsa. Min brolla. Kärt barn har många namn, men han var min vad jag än valde att kalla honom. Jag delade honom gärna med mina andra syskon när de föddes, men han var min bror allra först. Då kan väl ingen ta honom ifrån mig? Inte ens livet självt?

Det skilde bara ett år på oss så vi har haft otroligt mycket kul ihop. När vi var små satt vi på lördagsmorgnarna och byggde med lego. Jag byggde alltid en ambulans med dörrar bak medan han byggde olika saker. När det fattades en småtting, den minsta legobiten vi hade med bara två prickar, hjälpte vi alltid varandra att rafsa runt i legolådan för att hitta en. Dånet när vi rafsade bedövade våra öron, men snart hade vi hittat rätt bit och då var vi nöjda.

När han började skolan och lärde sig läsa var jag så sugen på att också lära mig det att jag läste helt flytande redan när jag började ett år senare.

Spelade vi Monopol hade vi egna förhållningssätt till spelets regler. Om han hamnade på en gata som jag samlade på köpte han den och sålde den genast vidare till mig till självkostnadspris. Hade jag inte tillräckligt med pengar kunde jag betala lite senare, det viktiga var att jag fick gatan. Jag gjorde samma sak för honom, förstås. Vi spelade aldrig mot varandra, utan alltid med varandra och alltid med glada miner, för vi hade inget att bråka om, eftersom båda alltid fick vad vi ville.

Faktum är att vi aldrig bråkade över huvud taget. Det var inte bara i spel vi höll sams, utan det var i livet i stort. Vi har inte varit ovänner en enda gång, faktiskt, för vi hade inget att bråka om. Min bror bråkade aldrig med någon. Varken med mig, våra syskon eller sina vänner. Han var väldigt snäll jämt. Det säger alla.

De sista åren levde han ett annorlunda liv jämfört med de flesta andra i hans ålder. Han var säsongsarbetare i Norge under sommarhalvåret och en stor del av resten av året tillbringade han i Thailand. Där nere fanns massor av kompisar hemifrån och en del stannade lika länge som han medan andra kom och gick. Det var alltid full rulle där han var och även om han tyckte att det var lite väl varmt ibland trivdes han väldigt bra.

Flera julaftnar firade han i Thailand och då saknade vi alltid honom extra mycket. Vi visste att han hade det bra och trivdes, men vi ville ha honom hos oss. Kärleken är egoistisk. Senaste julen var han hemma i Sverige och jag bjöd ner honom att fira med oss, men han nobbade. Han sa att han hade slutat fira jul. Jag gav mig inte utan tyckte att han gott kunde fira med oss när han ändå var så nära. Alldeles för många gånger hade han varit för långt borta.

Till slut lyckades jag övertala honom och han dök upp på julafton. Det var jag väldigt glad över redan då, men ännu gladare idag. Jag lyckades tjata hit min bror och hans sista jul tillbringade han omgiven av sin familj, som älskade honom så innerligt, och han var på ett strålande humör. Det värmer gott i ett systerhjärta, för det var sista gången jag såg honom.

Det sista sms:et jag fick av min bror kom när vi var på
resande fot i USA i början av året.

Tänk om jag vetat det då. Tänk om jag vetat, när jag kramade honom i hallen och han var på väg hem igen, att det var sista kramen någonsin. Tänk om jag anat det. Då hade jag aldrig släppt honom.

Innan olyckan i helgen hade han sagt till sina vänner att han ville att de skulle följa med ut eftersom det var hans sista kväll. Inte förstod de då att det var hans sista kväll i livet och inte enbart hans sista kväll i Thailand. Så fruktansvärt fel det blev mitt i all partystämning.

Min sorg över att han inte finns mer är bottenlös, men allra värst är det förstås för våra föräldrar som förlorat sitt första barn. Det är omänskligt att tvingas överleva och begrava sitt barn. Jag vet hur oändligt ont det gör att min bror inte finns mer - smärtan går inte att beskriva. Ändå inser jag att det är ännu värre för våra föräldrar.

I mitt hjärta kommer han för alltid att leva och jag kommer aldrig att sluta prata om honom, tänka på honom och minnas honom. Han har alltid haft en alldeles egen plats i mitt hjärta trots att det ibland gått månader utan att vi setts på grund av långa geografiska avstånd och den platsen har han kvar.

Syskonkärlek dör inte.