SM slutade med ambulansfärd

Här backar ambulansen iväg med min skadade make...

Strax efter den roliga lunchen skulle barnen och jag åka och kika på pojkarna som tävlade i speedvindsurfing i Torkelstorp, så jag kikade för fullt ut genom fönstret för att vara säker på att det blåste tillräckligt.

När klockan närmade sig tresnåret var det dags och söta dottern hade då packar ner en massa fika och fyllt en flaska med färdigblandad saft. Alldeles innan surfstället går lösa får omkring på vägen, så det är alltid med stor spänning man tar sig fram och idag hade vi sådan tur att de fåren som låg stilla låg precis vid sidan av vägen och inte mitt på, så vi kom smidigt förbi.

När vi var ett par hundra meter ifrån såg jag en ambulans och mitt hjärta började genast att rusa. I samma sekund som vi parkerade bilen såg jag hur de rullade fram någon halvsittande på båren. Det var omöjligt att se vem det var, eftersom en filt täckte mannen ända upp till hakan.

Ändå visste jag instinktivt vem det var. Jag var helt säkert på att det var min käre make. Fortfarande fanns hoppet om att det inte var han, men jag tog rejält stora kliv mot ambulansen och möttes då av en av killarna som sovit över hos oss två nätter i rad.

Då var jag helt säker. Surfaren försökte lugna mig med att det inte var så farligt, men om ambulansen är på plats så ÄR det farligt. Jag började springa och var framme precis när de fått in den skadade maken i liggande läge i ambulansen. Mitt hjärta bankade och benen började darra.

Där låg min älskade man i blöt våtdräkt på båren och berättade att han kraschat ännu en gång i nästan 80 kilometer i timmen. Den här gången var det inte bara en sena i ringfingret som gått av (han har fortfarande skenan på varje sekund) utan nu hade blivit så fruktansvärt yr att han inte kunnat stå upp. Det är så grunt där att han normalt kan det.

Fyra snälla vindsurfare hjälpte till att rädda honom och han låg på sitt segel när de hjälptes åt att få honom i land igen. Väldigt snart konstaterade de att han behövde en ambulans och de frågade om han ville att någon skulle ringa mig, men där blev det nobben direkt.

Hur förvånad blev han inte då när jag med fingertoppskänsla glider in på parkeringen just som han förs in i ambulansen?

Alla snälla surfkillarna ville höra detaljer när jag kom
tillbaka efter första turen till sjukhuset.

Han kördes till Kungsbacka sjukhus, där en läkare undersökte honom omgående och konstaterade att örat fått sig en rejäl smäll, men att han i övrigt efter omständigheterna mådde hyggligt. Ambulanspersonalen väntade tills undersökningen var klar om de skulle behöva köra honom vidare, men de fick klartecken att ge sig av och jag fick köra hem honom istället.

En snäll granne följde med mig tillbaka till surfstranden för att hämta makens bil, släpkärra och alla surfgrejer och när vi kom dit var tävlingen över och alla saker fint ihoppackade igen och lagda i släpet. Vindsurfare är ett snällt släkte som tar hand om varandra!

När jag kom hem  igen var maken dock värre och trycken över örat hade ökat, så vi bestämde oss för att åka in till Sahlgrenska i alla fall. Regn och rusk var det och genomblöt, efter att ha parkerat bilen långt bort, satte jag mig vid sjuksängen för att vänta.

Två läkare undersökte honom noga och det kändes bra. Den första var kirurg och den andra öron-näsa-halsspecialist, så nu är han ordentligt genomgången.

Antagligen har hörselgången i örat svullnat på grund av den kraftiga smällen som blir när man dundrar in i något i åttio knyck, men i det stora hela såg det bra ut, trots allt.

Nu är nog det värsta att han inte vet om han kan åka på den planerade världscupstävlingen nästa helg. Båten går på torsdag och vem vet hur han mår då? Och framför allt vad är det värt att placera sig högt om man riskerar sin hälsa?

Jag lider enormt med honom och konstaterar att vår lilla utflykt till surfstranden inte alls blev som planerat. Och det blev sannerligen inte hans heller...