Tankar kring Casanovas kvinna

För minst ett år sedan köpte jag boken Casanovas kvinna av Åsa Hellberg, men olika orsaker (framför allt mitt eget skrivande) har gjort att jag inte läst den förrän nu. Eftersom Åsa bloggar har jag tittat in hos henne då och då och hon skriver på ett sätt som jag gillar, så till slut var jag bara tvungen att läsa hennes historia.

Boken handlar om hur hon, som kallar sig Lotta i boken trots att den bygger på en sann historia, efter några år som singel träffar Jonas. Trots att de har det fantastiskt ihop bedrar han henne gång på gång med andra kvinnor och till slut står det klart att han är sexmissbrukare. Han är beroende av jakten på nya erövringar.

Hon stannar hos honom, fast han faller tillbaka i sitt missbruk, och hennes kontrollbehov gör att hon kollar upp alla kvinnorna och tar också ibland kontakt. Hon inser att hon är medberoende och tillsammans, fast i olika grupper, får de hjälp av Dysberoendeklinikens program.

Casanovas kvinna är mycket intressant och dessutom enormt lättläst, men gav också en klump i magen. En rejäl klump.

Det är en ovanligt naken berättelse där hon blottar hela sig. Vi får ta del av hela hennes breda känsloregister och under mycket längre tid än jag räknat med, för hon blickar tillbaka till barndomen och sin ungdomstid för att ge en förklaring och en bredare bild av vad som format henne och vad som får henne att agera som hon gör som vuxen.

I början av boken håller hon en distans till sitt berättade, tycker jag. Hon redovisar och klargör och allt det där och det är intressant hela tiden, men riktigt, riktigt nära kommer jag som läsare när jag passerat ett par hundra sidor. Det är då jag börjar rysa som mest.

Innan dess har jag känt att hon faktiskt har lite kläder, åtminstone underkläder, på sig, men här sliter hon av sig varenda tråd och blottar hela sig. Det är fruktansvärt utlämnade och samtidigt så starkt och nödvändigt för ämnet. Hon har då kommit så långt i sin egen utveckling att hon törs stå där inför tusentals läsare som hon vet kommer att ha massor av åsikter om henne och ifrågasätta hennes handlingar. Hon gör det rak i ryggen och med en klar blick som går rakt in i mitt hjärta.

Mitt i allt missbruk och all terapi är både Lotta och Jonas dessutom föräldrar och det påverkar också deras förhållande till varandra, för de har andra människor omkring sig som de måste ta hänsyn till.

För min egen del har jag oerhört svårt att tänka mig att jag skulle stanna hos min man om han ständigt bedrog mig med andra kvinnor. Jag kan inte föreställa mig att ha sex med någon som nyss haft oskyddat sex med andra främmande kvinnor. Det är både fysiskt äckligt och psykiskt påfrestande och för mig obegripligt att någon kan stå ut med det.

Men det är just precis det som är så intressant med Åsas historia. Hon ger mig nycklar att förstå. Det känns enormt främmande för mig som person, men samtidigt inte alls orimligt att det blir så här. Hon förklarar så ingående och tydliggör mekanismerna bakom att det blir helt logisk och rimligt att de hamnat där de hamnat och ändå fortsätter tillsammans. Jag beundrar henne för det. Både för att hon kan förklara det för mig och för att hon faktiskt orkar. Hon separerar det Jonas gör med de andra kvinnorna med den han är tillsammans med henne och det de har tillsammans som par. Vilken makalös kvinna!

Casonovas kvinna är en viktig bok, för bortsett från att kvinnor (och även män) som bedras av sina sexmissbrukande män (eller kvinnor)  blir förbannade och kränkta, så känner de väldigt ofta skuld och skam, men den här boken tror jag effektivt tar bort en stor del av det. Och framför allt; den visar att det faktiskt finns professionell hjälp att få.