Word får mig att skratta

Wordprogrammet som jag har på min iMac har ställt till det för mig lite så här i slutprocessen av min roman, som ni kanske vet. Jag kan inte få raka högermarginaler i min text genom avstavning, utan endast genom att texten sprids ut över raden och det ser inte alls klokt ut, kan jag berätta, eftersom det då  i b l a n d   b l i r   v ä l d i g t   g l e s t.

Idag erbjöd sig det käcka tryckeriet att fixa problemet åt mig på sin reproavdelning och jag tackade genast ja till detta, trots att både tid och pengar är en konstant bristvara i mitt liv. Jag vill ju i alla fall inte ge ut en ful bok, som ser ut att vara hobbygjord, så då får det bli så här. Jag hoppas förstås ändå att det både går snabbt och blir billigt.

Wordprogrammet är inte bara bråkigt, utan det har lite roliga sidor också. Det händer då och då att jag skrattar när programmet i sin iver att hjälpa mig på traven föreslår ett ord som jag använt tidigare i min roman. Det räcker att jag skriver tre bokstäver så hoppar wordmaskoten upp som gubben i lådan och föreslår glatt ett längre ord. Om jag väljer det, behöver jag inte skriva ut hela utan bara trycka på enter, så finns det där. Rättstavat och klar. Det går supersnabbt och dyker upp direkt medan jag skriver. Jag behöver inte all be om tjänsten, utan det bara blir så automatisk.

Det låter ju väldigt praktiskt och någon enstaka gång har jag faktiskt använt mig av det också. Det allra roligaste är dock allt vilt och våldsamt som den föreslår när jag tänkt mig något lugnare och behagligare. Här kommer några klockrena exempel som jag kommer på just nu, men det finns säkert ännu fler:

Jag tänkte skriva ordet att. Bara att. Men när jag kom andra t:et föreslog word genast att ... ackerna.

Sen tänkte jag skriva ordet för. Bara för. Det är ju rätt vanligt. Men här kom det istället för ... bannade.

Och en gång skulle jag skriva vinst. Men när jag kom till vin fick datorn upp hoppet för mig och föreslog vin ... flaskorna!

En annan gång skulle jag skriva nere som i en geografisk placering, typ nere i källaren. Men här anade datorn verkligen oråd och föreslog, troligen ganska oroligt, ner ... vsammanbrott.

Vid något tillfälle skrev jag om äpplena på ett träd som växer i trädgården där romanfiguren Saga Allerlöv bor, men för att få lite variation slog jag till med frukt också. Då hajade genast maskoten till igen och föreslog skräckslaget frukt ... ansvärd.

Ett sista exempel får bli när jag skulle skriva om katten som Saga dessvärre hittar död halvvägs ner i diket. Det är ju jättesorgligt förstås och detta inser datorn direkt, för jag hinner inte längre än till kat förrän han olyckligt föreslår kat ... astrof.

Nog är det en mänsklig och fin dator jag har? Men man kan ju ta sig lite för pannan när man inser att alla ord som den pigga lilla wordmaskoten föreslår redan finns i min roman. Vill man verkligen läsa en sådan bok?