Om att jobba hemifrån ...

Denna väldoftande, vackra och enorma blombukett pryder mitt
arbetsbord och det är också en fördel med att jobba hemifrån.

Sedan en tid tillbaka jobbar jag hemifrån och det är både för- och nackdelar med det.

Nackdelarna är att jag inte kommer utanför dörren om inte barnen har någon aktivitet (fast det har de fyra dagar i veckan och jag gillar ändå inte att gå utanför dörren mellan oktober och april) och att jag saknar roliga, trevliga, intelligenta och underbara (ja, tänk så många underbara jag saknar) arbetskompisar.

Fördelarna är att jag kan jobba dygnet runt (hehe, vilken tveksam fördel) och att jag kan slinka ut i köket och botanisera i kylskåp och skafferier så fort jag känner mig hungrig eller sugen (antagligen en ännu mera tveksam fördel, eftersom det tenderar att ge negativa effekter kring midja och rumpa).

En tveklös fördel är i alla fall att jag kika in på både mina egna och andras bloggar närhelst jag har lust utan att någon bister chef dyker upp bakom ryggen och påpekar att jag borde ägna mig åt annat.

Bloggandet har absolut varit till nytta för mig under romanskrivandet av flera skäl. Dels har det varit ett utmärkt forum för att vädra mina tankar och åsikter och dessutom har jag fått väldigt kloka, fina och peppande ord från fantastiska läsare, det vill säga er.

Men det har faktiskt också varit ett ställe där jag skriver lite korta inlägg och inte vräker mig i ord, som jag lätt gör i romanen. En del inlägg nu på slutet har ju varit både långa och ordrika, men generellt är det ett rätt så snärtigt sätt att förmedla sig. Lite som när jag skriver krönikorna, som jag gör varannan vecka i lokaltidningen. De är på 2 300 tecken och det motsvarar bara lite mer än en normal romansida.

Dagens projekt i romanvärlden är att snärta till ett Valborgsfirande. Låter rätt trevligt.