Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

onsdag 19 oktober 2011

Min dramatiska lärarkarriär...



Läraryrket är någon de flesta har massor av åsikter om och det är inte så märkligt med tanke på att vi alla har ganska många erfarenheter av lärare. Våra åsikter är sällan ogrundade även om de kan vara färgade av allt möjligt, som att vi var oroliga små barn när vi hade den där konstiga läraren, att vi var bångstyriga tonåringar när vi hade den där tjatiga läraren eller att vi är krävande föräldrar när vi stöter på den där skumma läraren.

Vi har oftast inte lika stor och mångårig erfarenhet av brandmän, hjärnkirurger eller astronauter och har därför sällan så många åsikter om dem.

Jag har under ett antal år fått tre olika vinklar på lärarjobbet. Först och främst som elev och nu även som mamma till två skolbarn, men jag har också själv arbetat som lärare i tolv år, så jag har sett en hel del från insidan också.

Jag började som lärarvikarie sedan jag med buller och bång och i vredesmod sagt upp mig från den enda fasta tjänst jag haft i hela mitt liv. Jag var 21 år gammal och anmälde mig i början av vårterminen på vikariecentralen i Trollhättan, där jag bodde då. Jobben rullade in från första dagen och jag stortrivdes med jobbet, även om det hade sina sidor att byta skola ibland varje dag och ibland varje vecka.

När sommarlovet kom blev jag uppringd av rektorn på en av de skolor jag vikarierat på och hon erbjöd mig jobbet som skolans enda bildlärare, när den förra nu skulle gå i pension. Att hitta en behörig var omöjligt och hon tyckte att jag verkade klara uppdraget. Självklart tackade jag ja, även om det innebar att jag skulle bli klassföreståndare och sätta betyg på elever som bara var sju år yngre än jag själv. Så modig och kaxig kan man vara när man är 21.

Jag blev kvar i flera år och bytte snart från att enbart ha bild till att ha svenska och engelska också. Efter några år arbetade jag dessutom på gymnasiet med svenska och engelska. Mitt förordnande skrevs om varje termin eller varje läsår och jag var kvar år efter år.

Till slut kände jag att det var ohållbart rent strategiskt. Någon dag skulle förmodligen jobberbjudandena upphöra, så jag sökte till universitetet i Göteborg. Jag valde litteraturvetenskap, eftersom jag älskar att läsa, och kom in. 

Året därpå sökte jag både till svenska språket och till journalisthögskolan. Jag räknade inte med att komma in på JMG, som det hette, eftersom den utbildningen tillsammans med läkarutbildningen och någon till brukar vara allra svårast att komma in på. Jag räknade kallt med att läsa svenska språket och utbilda mig till lärare.

Oväntat nog kom jag in på journalistprogrammet sedan jag gjort ett bra högskoleprov och sedan dessutom ännu bättre skrivprover. Glädjen var stor och jag blev journalist. Praktiken gjorde jag på Sveriges Television som nyhetsreporter i Karlstad och så fort jag var klar med utbildningen fick jag jobb där, 30 mil från min man och vår lägenhet i Göteborg. Vi hade hunnit gifta oss trots att vi bodde 30 mil ifrån varandra.

Även där fick jag vikariat som förlängdes gång på gång och min chef sa att jag kunde räkna med att få stanna precis hur länge jag ville, men han föreslog ändå att jag skulle åka hem till min man och bli med barn, för jag skulle bara vara fertil i några år. Till slut lyssnade jag på honom och flyttade hem till min man och fick i rask takt två fina barn.

När jag skulle börja jobba igen efter fyra års föräldraledighet råkade jag se en annons där en skola jag aldrig hört talas om sökte en bildlärare i årskurs 6-9. Japp, tänkte jag, jag kan i alla fall söka, för det är ett roligt jobb.

Jag fick det samma eftermiddag. Snabbt och lätt och i allt annat än mördande konkurrens. Vi var två som sökte jobbet och jag var den enda som hade jobbat som lärare förut. Så praktiskt.

Läsåret därpå var skolan enligt reglerna tvungna att annonsera ut tjänsten igen, i jakten på en behörig bildlärare och då kom det en, så jag fick inte vara kvar. Istället blev det en tjänst med svenska och engelska, som jag ju också undervisat i fast bara på gymnasiet, ledig. Den fick jag.

Sedan följde några underbara och roliga år med mina härliga elever och efter omstrukturering på skolan hade jag en hel årskurs per läsår. Det var helt perfekt. Att slippa splittra sig genom att ha sexor på morgonen, nior före lunch och sjuor på eftermiddagen är mycket värt både när det gäller förberedelser och att vara på rätt nivå för respektive klass.

Självklart tröttnade facket på att jag var kvar år efter år. De ser ju behörighet som det heligaste som finns, så de drev en process mot mig. Inte brydde de sig det minsta om att jag hade läst litteraturvetenskap i ett år och en treårig journalistutbildning, som inte alla kommer in på och som är så givande när det gäller att skriva, formulera sig och tänka brett.

Precis när mina elever skulle gå hem på jullov i årskurs 8 kom domen. Länsrätten slog fast att jag inte hade där att göra. Beslutet att ha mig anställd var upphävt. Det var inte kul och jag tyckte att det var fruktansvärt orättvist. Jag lärde mina elever massor i båda mina ämnen och fick dem att växa som människor och de två sakerna tyckte både jag och min kloke rektor var det viktigaste.

Därför påpekade han att jag och kommunen hade ett civilrättsligt avtal, nämligen ett anställningsavtal, och det vägde tyngre. Så jag blev kvar hela vårterminen också till min och elevernas stora glädje. Både elever och föräldrar oroade sig dock för sista året i grundskolan, för de ville inte byta lärare sista året. Jag hade redan haft dem sedan i sexan och att byta sista året var en mardröm.

Föräldrarna kallade till möte i matsalen och bjöd in både min rektors chef och hennes chef i ett försök att få ha mig kvar. Tyvärr var reglerna som de var, så det såg mörkt ut och vi var alla förtvivlade.

Dessbättre bestämde sig rektorn att anställa mig ytterligare ett år med hänvisning till en passus som finns i skollagen, där man med hänsyn till elevernas bästa får göra undantag. Han ansåg att detta var ett sådant undantag och vi alla höll med. Det kan aldrig vara för elevernas bästa som man byter ut en fungerande lärare som de haft i tre år för att avsluta med en helt ny sista året. Lyckan var stor när jag kunde meddela både barnen och föräldrarna att jag skulle få vara kvar deras sista år också.

Det blev många tårar när mina underbara nior slutade på skolan i juni och jag kommer i alla år att bära med mig allt klokt som de har lärt mig om att vara människa och jag hoppas att också att de kommer att bära med sig det jag har velat ge dem; att de är helt fantastiska precis som de är. 

En hel del mätbar kunskap har jag också öst över dem och jag grät i lärarrummet när jag såg deras fina resultat på de nationella proven i kärnämnena svenska och engelska. Det var inte bara jag som insåg vilka pärlor jag hade i min sal, utan det var objektivt en sanning.

När mina nior gått ur skolan gick det inte att förlänga mitt förordnande länge, utan jag lämnade skolans värld för gott efter tolv magiska år.

Samma sommar fick jag ett nytt erbjudande från en annan skola, för mitt rykte i kommunen var mycket gott, men jag tackade nej. Jag vet att jag inte är välkommen i skolans värld egentligen och jag vill inte gå igenom den rättsliga processen igen, för det vet jag att jag hade fått göra. Facket hade utan tvekan gjort samma sak igen och det är klart att det retar folk att jag är kvar år efter år, trots att det är uppenbart att jag gör ett utmärkt jobb.

Jag är nämligen inte behörig, utan bara kompetent och det smäller inte alls lika högt. Tyvärr.

10 kommentarer:

Marina sa...

Jodå, visst finns det obehöriga lärare med massor av kompetens. Jag har själv gjort precis som du, fått söka om en tjänst varje termin trots att jag redan arbetade på den, just på grund av att jag inte var behörig. Precis som du, fick jag också ge upp den till slut för någon som faktiskt hade behörigheten jag saknade.
Under tiden hade jag dock bestämt mig för att bli behörig, så med hjälp av kurser pusslade jag ihop en lärarbehörighet. Jag är fullt medveten om att det inte gör mig mer kompetent att ha skrivit ett antal vetenskapliga uppsatser, kanske inte ens all den litteratur som lästes (gjorde också en liten extrasväng om litteraturvetenskapen) gör mig till en "bättre" lärare. Men trots detta tycker jag nog att det är bra att man ser till att ha behörig personal på skolorna.
Som svar på detta med keps och tuggummi, kan jag säga att det har visst dryftasts hos oss också, men någonstans på vägen kom vi faktiskt fram till att det var fruktansvärt slöseri med tid, så det blev istället upp till var och en, och det har fungerat alldeles ypperligt och eleverna accepterar att olika lärare har olika regler, och vi slipper alla värdelösa diskussioner :)

Västgötskan sa...

Det där har jag också tänkt på, även om jag inte har upplevt det själv.

Vi hade en förskollärare (nej, förlåt, barnskötare var hon ju "bara") på sonens förskola. De hade redan innan detta bytt lärare hej vilt, vilket orsakade i att sonen inte ville gå dit (!)
När de ville byta ut den här tjej (som var den enda som varit där hela terminen) blev jag vansinnig! Jag och flertalet föräldrar sa rent ut: "Vi skiter i era jävla regler!" (Kanske utan svordomarna, minns inte?)

Som tur var fick hon vara kvar läsåret ut, men man blir ju tokig på sånt. Barnen älskade ju henne, oavsett utbildning eller inte! Nej, det är verkligen inte BARNENS BÄSTA de har i åtanke.... :-P

Jonna sa...

Jag håller med dig till viss del och kan också tycka att det är orättvist. Men, som nyexaminerad lärare kan jag också känna att det är som en smäll på käften att jag måste springvicka fast jag pluggat i 5 år och en outbildad lärare har fast jobb. Men som sagt jag kan ändå förstå alla känslor och hur sorligt det måste ha vart för eleverna. Nu blir det ju från och med 2015 endast behöriga lärare som får undervisa så efter det kommer det inte uppkomma några diskussioner, vill man undervisa så får man studera först.

mockapocka sa...

Med tanke på hur många behöriga lärare som inte passar för eller arbetar enligt uppdraget (utan är kvar i en undervisningsform som skolverket tog avstånd från för länge sedan) så är det verkligen helt galet att det finns regler som omöjliggör för obehöriga men kompetenta "lärare" att undervisa i skolan. Vad har vi då att erbjuda våra barn??? Det är tråkigt att alla ska dras över en kam. Att vi inte är bättre på att se situationen som den ser ut.
Bra kämpat av dig (och rektorn) i alla fall! De eleverna (dina nior) kommer minnas sin grundskola som en tid då de hade gott stöd av vuxna som trodde på deras förmåga. Men också att de fick vara med och påverka, att de varit delaktiga i ett beslut som omfattade dem som subjekt, inte objekt.
Bra erfarenheter att ha med sig för framtiden.

Joanna Björkqvist sa...

Åh, vad glad jag blir över långa tänkvärda kommentarer - TACK!!!!

Marina: Jag försökte faktiskt utnyttja lärarlyftet och läsa in en examen på 18 månader, men det fick jag inte. Jag hamnade i något av ett moment 22, för min utbildning som journalist hade jag kunnat tillgodoräkna mig om jag undervisat i journalistik, men det gjorde jag ju inte. Mitt år på littvet räckte inte för att jag skulle komma in. Att plugga hela lärarutbildningen, 4,5 år, för något jag redan gjorde kändes inte aktuellt, tyvärr...

Vad skönt att ni valde en flexibel lösning på keps och tuggummifrågan - I like! :)

Västgötskan: Fy, vad jobbigt när det gäller så små barn också! Där är ju tryggheten och rutinerna ännu viktigare! Tur att hon fick vara kvar ett tag i alla fall!

Jonna: Klart att jag förstår att du upplever det som en smäll på käften efter allt pluggande! Men det gjorde faktiskt jag med! Trots fyra år på universitet, tolv års arbetslivserfarenhet som lärare och utmärkta resultat fick jag sluta. Det är ju inte heller så att jag saknar utbildning, utan har bara en annan...
Inom många yrken finns det olika vägar att gå och en bredd ger ofta ett starkt företag...

mockapocka: Yepp, jag håller med dig precis! En flexibilitet hade absolut varit bättre och inte en kamning rakt över. Fint du säger om att de fick vara med och påverka för så var det ju faktiskt. Jag har inte tänkt på det så tydligt förut. Både deras föräldrar och rektorn tog dem på allvar - väldigt bra och viktigt!

Sofia sa...

Att du inte skulle vara tillräckligt utbildad för att vara lärare är det dummaste jag hört. Du är den bästa läraren jag någonsin har haft och dessutom en inspirerande människa. Jag lärde mig mer av dig än alla andra svensk- och engelsklärare tillsammans. Om jag kunde så hade jag tagit med dig som lärare till gymnasiet också, så det så.

Joanna Björkqvist sa...

Sofia: Nu fick du mig att gråta!!!!! Åh, så glad jag blir!!!! Det var verkligen en fantastisk tid vi hade tillsammans och jag är så glad och tacksam över att ha fått vara en del av ditt liv! Att jag har gjort intryck på dig värmer mitt hjärta mer än du någonsin kan ana. Tack så mycket, fina och snälla Sofia! Och jag hade mer än gärna följt med dig till gymnasiet!

bubbel sa...

Men räcker det inte med att du läser in didaktik, pedagogik och vissa andra "strö-ämnen" när du redan har ämneskunskapen i ryggen? Låter ju märkligt att du skulle krävas på att läsa 4,5 år...

Joanna Björkqvist sa...

bubbel: Nope, det var det som var det fånigaste! Eftersom mitt huvudämne är journalist och jag inte undervisar i det, så var hela den utbildningen värdelös ur denna synpunkt. Om jag däremot arbetat på en mediautbildning på gymnasiet t ex hade jag kunnat få tillgodoräkna mig utbildningen tillsammans med alla års erfarenhet.

Det är mycket noggrant utrett av Göteborgs universitet och verkligen kollat just för mig. Jag fick skicka in en massa extra papper och de försökte efter konsten alla regler och alla statliga beslut, men det gick inte... Väldigt synd, för att läsa på halvtid hade varit ett alternativ!

Joanna Björkqvist sa...

Mitt huvudämne är journalistik ska det såklart vara ovan! :)