Jag har ju skrivit om stackars sonens galna bussturer gång på gång på gång, men allt tokigt som hänt sedan jag skrev senast har jag inte brytt mig om att skriva om. Det blir liksom för tjatigt, även om det faktiskt är ganska rolig läsning i all sin galenskap.
Jag har inte ens nämnt att en pojke viskade till sonen en vacker septembereftermiddag "Åh nej, det är hon idag! Hon har kört i diket med oss två gånger!"
Några barn påpekade när bussen passerat den vanliga stopplatsen utan att stanna att chauffören kört för långt och då stannade han helt sonika mitt på vägen och släppte av barnen. Nära och bra för just mitt barn, men rätt galet för dem som skulle vidare till fritids på Noas Ark.
Att det var tokigt tyckte en annan förälder som skrev en insändare i dagens lokaltidning. Den här gången fick en förälder gå in och köra barnen rätt. Jag nöjde mig med att följa efter bussen på håll i början av terminen och tänker i efterhand att en större insats kanske hade varit på sin plats.
Min insändare om buss nummer 18, om jag valt att skriva en sådan, hade blivit oerhört mycket längre än den kärnfulla jag läste i morse...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar