Lärargnäll en ösregnsdag

Ibland är det helt enkelt inte så kul. Jag är vanligtvis en väldigt energisk och fartfylld person, men nu är det som om luften har gått ur mig.

Jag vet varken hit eller dit. Visst funderar jag fortfarande på min bok, men det är inte bara det. Det är liksom allt.

Grubbleriet om livet. Vad vill jag och hur ska det gå för mig i livet? Hur ska det gå för mina barn? Och för min käre make? Han är nog den som alltid klarar sig bäst, så honom kan jag mer eller mindre lämna därhän. Han är dessutom vuxen nog att ta ansvar för sina egna beslut och sina vilda handlingar.

Men jag då? Och mina hjärtegryn? Imorgon ska jag träffa flera av min dotters lärare på speeddejting. Jag får tio minuter med var och en och ska dessutom på denna tid hinna förflytta mig. Påhittigt? Ja. Bra? Oklart. Forcerat? Absolut.

Så gott som alltid har jag fler frågor/åsikter/funderingar än vad som kan avhandlas på några få minuter.

Jag vill ogärna lämna ut mina barn på djupet här på bloggen, för de har själva inte valt att vara med här, men en av många saker som direkt stör mig för tillfället är matrisen bildläraren på dotterns skola använder. Den stör mig så mycket att jag är på vippen att gå till rektorn.

Det finns fyra nivåer man kan nå upp till och alla som stött på min dotter vet att hon är oerhört kreativ. Hon vann sin första teckningstävling när hon var två år gammal och priset var inträde för hela familjen till Astrid Lindgrens värld. Sedan dess har hon varit en fullständig idéspruta i alla år.

Redan på dagis levererade hon så mycket pyssel att jag frågade om vi skulle betala en extra pysselpeng. Den underbara personalen bara log och påpekade att inget av mina barn någonsin säger "Jag har inget att göra" som många andra barn gör. De sysselsatte sig alltid själva. Och det fick tydligen kosta.

Ibland ser jag mer ut som ett troll än en människa. Sorry.

Dottern har gjort flera filmer, ungefär halvtimmeslånga, tillsammans med sina kompisar och även klippt ihop en film som visats på ett mycket stort bilföretag i Sverige. Då var hon elva år och nu är hon tolv.

När hon bakar, vilket hon gör varje vecka, slänger hon i allt från Nonstop till marshmallows trots att det inte står med i receptet. Hon är extremt självgående och bara skickar ut mig ur köket när jag råkar närma mig.

Sedan sex års ålder har hon gått på konst i kulturskolans regi och kommit hem med den ena fantastiska skapelsen efter den andra. Hon har en enorm fantasi och en energi som vem som helst skulle vilja låna lite av.

Under de sju veckor som dottern nu haft bild på sin nya skola med den nya läraren har hon gjort en mapp och tecknat typ päron i blyerts. De har inte gjort några som helst fria uppgifter.

När läraren ringde upp sin bror, som bor utomlands mitt under lektionen via Skype och pratade med honom istället för att undervisa och dessutom svarade "Om du hittar dom" på frågan om dottern fick använda pastellkritor, tröttnade jag och ringde upp honom.

Han hävdade då att ledningen sagt att lärarna måste vara tillgängliga hela tiden. Ursäkta mig, men rektorn menar nog inte att man ska vara tillgänglig för sin bror under arbetstid. Det har aldrig någon av mina chefer tyckt varit nödvändigt i alla fall.

Nu har läraren hur som helst klickat i den första nivån på idéer i matrisen och där slår han fast att min dotter saknar egna idéer och behöver kontinuerligt stöd.

Öh? What? De har inte fått en enda fri uppgift. Ge henne en timme i salen och jag kan garantera att hon gör något mycket fantasifullt. Och dessutom helt utan stöd.

Och hemkunskapsläraren säger att potatis ska koka utan lock, för annars blir det så högt tryck. Detta resulterade förstås i att vattnet kokade bort gång på gång för dottern och hennes klasskompis under de 25 minuter det tar att koka potatis, så de fick hälla på nytt hela tiden. Potatisen blev inte klar. Jag har aldrig någonsin kokat potatis utan lock. Gör någon annan det?

Shit, vad trött jag blir.