Fin mat på seg resa

I

Idag har barnens höstlov börjat och traditionsenligt har jag då kört upp dem till mina föräldrar, så de kan få några avkopplande dagar där och bara mysa och äta mormors fina husmanskost, som jag inte alls kan laga.

Vägen mellan Onsala och Lilla Edet är inte helt oproblematisk och idag var det riktigt spännande och intressant på många sätt. Vi åkte så fort dottern hade slutat skolan och packat det sista och då var redan klockan 15.15. Jag förstod att vi skulle komma mitt i rusningstid och jodå, det gjorde vi minsann.

Som tur var hade jag fått låna käre makens bil och den är en dröm att köra i köer, eftersom bilen helt och hållet själv sköter allt vad köer heter. Jag ställer in farten på 70 km/tim och sedan följer bilen snällt bilen framför, medan jag myspratar med barnen. Trots att vi kör i 15 km/tim...

Det är ungefär 8 mil mellan mitt nya hem och min gamla hemort och om man tänker lite filosofiskt att man kör i 80 knyck, så är man framme på en timme. Enkel matematik. Dessutom ska man ha med i beräkningarna att mer än två mil består av superbra motorväg där man kan köra precis hur fort som helst, men i alla fall i 110. Alltså kan det knappast bli tal om mer än en timme, eller hur?

Hur kan det då komma sig att det tar en timme och femtiofyra minuter att komma fram? 1.54! Det är låååång tid.

Rusningstrafiken är en sak, men en hel del handlar också om de enorma omläggningarna som blir i samband med utbyggnaden av E45:an. Det är riktigt trassligt att ta sig fram emellanåt.

När vi väl kommit fram fick jag helt underbar mat att äta och då kändes resan helt plötsligt värd besväret. En underbar laxbakelse och tre ljuvliga havskräftor fick jag tillsammans med gott och nybubblat vatten.

Hemresan gick  mycket snabbare, eftersom jag slapp köerna, men det var otäckt att åka hem eftersom det var kolsvart och alla vinklingar längs vägen var osäkra, för markeringarna i vägen var läskiga när man kom som första bil i en mindre bilkö.

Nu känns det skönt att vara hemma och kanske, kanske ska jag kosta på mig ett glas vitt, men vi får väl se...