En dåres försvarstal

Glittrar det något i mitt romanhav eller är det
bara segt och tråkigt...?

Hur jag än tar mig an lektörens synpunkter så kommer det att låta som en dåres försvarstal. Jag känner starkt med August Strindberg och En dåres försvarstal är för övrigt en alldeles utmärkt bok som vi hade nöjet att läsa under mitt litteraturvetenskapliga år.

Att låta någon annan läsa ens manus är alltid en risk, för eftersom så gott som alla människor på jorden har olika åsikter i någon omfattning i alla fall är det alltid möjligt att man får höra saker man helst sluppit. Jag är, efter mina år på journalisthögskolan dock rätt härdad. Där satt vi år efter år och kritiserade varandras artiklar, radioinslag och tv-inslag. Jag frikopplade mig snabbt ifrån mina texter och inslag och såg aldrig synpunkterna som ett angrepp på mig personligen.

Det jag dock alltid vill är att det en förklaring till att någon tycker si eller så och att den framgår. Gärna en lösningen på problemet också, men det är inte alltid kritikerna kan komma med en sådan och det är faktiskt helt okej. Magkänslan kan ändå säga att det är något som inte funkar och får jag då veta varför kan jag ändå förhoppningsvis fixa till något bättre.

Under mina tolv år som lärare har jag också alltid varit noga med att ge eleverna konstruktiv respons på sina uppsatser så de kan utvecklas och gå vidare. Ibland har jag skrivit två A4 till en enskild elev i min iver att hjälpa dem och det kan man ju undra om det är vettigt egentligen.

Hur som helst, nu är det lektörens utlåtande jag tänkte fördjupa mig i lite.

Det är problematiskt eftersom jag inte vill avslöja hela bokens handling för er, för jag vill ju att ni ska läsa den framåt jul. Några saker tänker jag i alla fall ta upp.

Lektören tycker att Saga och hennes man är tråkiga och ja, lite tråkiga kanske de är, så det ska jag ta till mig, men alltför stolliga personer när jag egentligen vill skildra rätt vanliga människor som läsaren kan identifiera sig med funkar inte heller. I den hyllade boken En dag av David Nicholls reagerade jag på att alla personer är så fruktansvärt svartvita. Visst är det en bra bok, men flickvännen som SKRIKER HELA TIDEN SÅ ATT ALLT SKRIVS MED VERSALER stressar livet ur mig. Jag retar mig också på hur slafsig, arrogant och på dekis Dexter får lov att vara utan att någon tröttnar eller reagerar. Samma sak med Emma, som är så himla redig. Jag tröttnar på karaktärer av den typen och i den boken cementerades dessutom könsrollerna väldigt tydligt. Emma hade aldrig kommit undan om hon varit som Dexter.

Min Saga har en massa knepigheter för sig som ger henne karaktär, tycker jag. Visst kan man alltid skruva allt ett halvt varv till, men ändå. Jag är inte säker på att jag vill det, för jag vet inte om det tillför något.

Till viss del pratar nog personerna likt varandra, men även här tycker jag att jag mejslat ut några. Mostern svänger sig alltid med ordspråk, Johan (Sagas sambo) försöker alltid vara lite lustig, Therese pratar snabbt och med skånsk dialekt, t ex. Lektören föreslår att jag exempelvis kan slänga in amerikansk slang eller upprepningar som någon håller på med, men det första passar inte alls in i sammanhanget (och då har jag ändå nyss läst Niceville) och det andra stör jag mig som läsare på något oerhört och tycker att det istället tyder på brist på fantasi hos författaren. Antagligen en smaksak.

Smaksak är det nog också med miljöbeskrivningarna och gestaltningen. Jag blir själv ofta trött när det blir naturporr i böckerna med bruna sjöar, höstlöv som sakta faller till marken och fåglar som far, så jag vill inte trötta ut mina läsare med sådant. Lite känsla vill man ju ge ändå, så visst är det en balansgång. Det här är något som jag kan kika över och så får vi se var jag landar.

Lektören tycker att boken är välskriven, men har ett akademiskt språk och visst kan ett år med litteraturvetenskapliga studier och flera år på journalisthögskolan gjort sitt till, men det finns inga som helst "svåra" ord i boken. Jag lärde mig tidigt att om man vill bli läst ska man skriva begripligt. Däremot räknar lektören ord som denna, dessa, detta och förvisso som akademiska ord och det tycker faktiskt inte jag att det är. Denna och detta gillar jag inte ens för jag tycker att det är slarvigt. Jag skriver hellre den här och det här.

Jag kan dock förstå vad han menar mer på djupet, för visst har jag ett korrekt språk och han efterlyser mer humor. Jag har faktiskt lite humor här och var, men det här är i första hand inte en kul bok, så det är inte så lätt.

Vidare tycker lektören att jag är bra på att skriva dialoger och det känns ju trevligt eftersom jag är en babblig typ själv. Han tycker dock att jag ska ha ännu fler och det tror inte jag funkar. Jag har nog nått en maxgräns här. Jag var rädd att han skulle säga att det var för mycket dialog. Det hade definitivt min svensklärare på gymnasiet tyckt. Hon hade suckat och tagit sig för pannan. En smaksak igen?

När det gäller karaktärerna tycker inte lektören att de är tillräckligt tydliga, utan att jag ska ha en rolig, en snygg, en cynisk osv. Jag tycker att jag har allt det där. Jag vill inte gå in i detalj på vem som är vad, men kanske behöver jag skriva det ännu tydligare eftersom lektören inte känner så. Även om han tycker annorlunda mot mig, så är han ju en läsare och alla läsare måste tas på allvar. Men jag vill ju inte skriva någon på näsan heller.

Jaja.

Jag mejlade lektören en del av mina funderingar och han har svarat igen - trevligt och snabbt. Nu har han broderat ut lite av det jag saknade så det känns bättre.

Men hur slutprodukten kommer att se ut återstår att se. På fredag nästa vecka ska den vara klar. Jag kan helt enkelt inte hålla på med den resten av livet, så nu måste jag sätta punkt och gå vidare i mitt liv.

- Kom igen nu, Joanna, så den blir klar! ropar mitt inre till mig själv.

Eller som Michaela Gren Wilson, Saga Allerlövs bästa vän, tveklöst skulle uttryckt saken:

- Skärp dig, brudjävel! (Ibland får man tala tydligt till sig själv)